Vattendränkta löpare

Efter sommaren kommer det kanske att visa sig att årets sommar var den regnigaste sedan 1998. Vattenmagasinen bakom dammarna i norr är mätta och belåtna. Vi svenskar lever i en vattendränkt del av världen. Det finns vatten i överflöd. Det märker man inte minst när man springer. Var och varannan kilometer finns det vätskekontroller och sönderklämda muggar ligger i drivor längs vägarna.

Risken att törsta ihjäl är närmare noll, men risken att dricka ihjäl sig är förhållandevis stor. Sedan mitten av 80-talet då föreställningen att man måste dricka oavsett törst började sprida sig, har flera tragiska dödsfall p g a EAH (Exercise Associated Hyponatremia) och EAHE (Exercise Associated Hyponatremia encephalopathy) inträffat. Trots dessa dödsfall lever föreställningen om att man måste dricka mycket för att ”ligga före” törsten kvar.

Andas bör man annars dör man
Det är viktigt att dricka vatten. Det är sant. I stort sett alla kemiska processer i kroppen kräver vatten. Det är viktigt att andas också. Utan syre dör vi. Därför måste du andas in netto minst 50 liter syre i timmen. Det är viktigt att andas innan man springer också, så att man springer med ordentligt syresatt blod. Nu var jag ironisk om det nu undgick någon. Vi behöver varken andas eller dricka före ett lopp, förutsatt att det finns syre och vatten längs vägen. Hjärnan ser till att vi andas och dricker.

Kontrasterna mellan vårt ursprung och ett maratonlopp är stor. Bildkällor: http://africalight.wordpress.com/ och https://picasaweb.google.com/agueda.sanfiz

Antropologen Louis Liebenberg levde under flera år med Sanfolket, ett av jordens sista jägarfolk. Han dokumenterade flera jakter och det avgörande för jägarens framgång var temperaturen mitt på dagen. När temperaturen var ca 40 grader, var de fysiologiska skillnaderna mellan jägarna och bytesdjuren som störst. Det var också en tid då jagande konkurrenter låg i skuggan och flämtade. Innan människan tog plats på savannen rådde ett slags vapenstillestånd mellan de som jagar och de som jagades mitt på dagen. Att jaga mitt på dagen var en ny nisch i naturen som människan skapade åt sig.

Lejon jagar helst på natten och i gryning och skymning. Djuren på savannen undviker den brännheta solen.

Sanfolket kan springa i flera timmar i stekande värme med bibehållen kroppstemperatur. Bytesdjuren kan inte svettas lika bra och måste sakta ner för att inte överhettas. Jägarna håller ett tempo mellan 4-10 km/h medan de spårar och följer bytet. En genomsnittlig jakt varar upp till 6 timmar och sträcker sig mellan 17 och 35 km. Sedan tar de hem bytet som de äter på kvällen tillsammans med resten av stammen. Jag lade upp en hel film om denna livsform här. 

Vid ett tillfälle filmade Liebenberg en jakt med jägaren Karoha (se video nedan). Han sprang i 6-8 timmar i 40-46 grader under en stekande sol. Karoha drack en liter vatten under den tiden. Det enda symptom som han utvecklade var törst och den släckte han på kvällen under kvällsmålet. Det är oftast på kvällen människan återställer vattenbalansen. Fram till dess kan människan skjuta upp behovet av vätska.

Precis som lejonet är gjort för att smyga på ett byte och göra en kort rusch, är människan utvecklad för att springa långt och länge mitt på dagen. Alla människor härstammar från dessa jägare. I varje cell slingrar sig koden som gör oss till långdistanslöpare. Jag trodde inte det var möjligt att jag skulle springa så långt för två år sedan. Men nu har jag själv sprungit ett ultralopp. Förutsatt att man tränar regelbundet i några år tror jag alla som är friska klarar att springa lika långt.

Det finns en rad fysiologiska anpassningar som stöder detta, vilket jag skrivit om tidigare. Den kanske viktigaste är människans svettning. Inget djur svettas som vi, inte ens kamelen. Priset vi betalar är att vi förlorar vätska. Evolutionen har därför gynnat en fysiologi som fördröjer och skjuter upp vårt behov av att dricka vatten. Människor är olika bra på det eftersom det alltid finns en variation, ungefär som människor är olika bra på att hoppa och springa och tänka.

Källa:https://picasaweb.google.com/agueda.sanfiz

Det finns ett symptom på uttorkning och det är törst. Till slut blir törsten outhärdlig och vi gör allt för hitta vatten. I sista hand dricker vi precis vad som helst för att inte törsta ihjäl. Men en medeltjock man som jag har 44 liter vatten i cellerna och mellan cellerna och risken att törsta ihjäl är oerhört liten. Man måste nästan gå vilse i öknen. Fast en del överlever t o m detta.

Var tionde löpare är i riskzonen
Sedan mitten av 80-talet har tusentals fall av EAH konstaterats och minst 12 av dem har lett till dödsfall. Ingen har dött av törst under den tiden i ett maratonlopp. I en studie inför London Marathon 2010 såg man att 12 procent av löparna hade planerat att dricka så mycket att de riskerade att drabbas av EAH. Endast en tredjedel av deltagarna hade dessutom en grundläggande förståelse av EAH. När det inte finns kunskap, är det lätt att man luras av enkla budskap som att man ska dricka oavsett törst. En annan studie, som jag skrev om här, visade att hälften drack för mycket under tävling. Enligt Dr Courtney Kipps, som var biträdande medicinsk chef under London Marathon 2010, är risken stor att utveckla EAH om man inte förlorar mer än 2 procent av sin kroppsvikt. Att tappa vikt och bli en smula uttorkad är en naturlig anpassning till att springa långt.

Tidigare trodde man att viktminskning försämrar prestanda. Man fastställde till och med en siffra 2 procent viktförlust som man helst inte fick understiga. Men det finns inget stöd för att några procents viktminskning försämrar löpningen, tvärtom visar studier att de som springer fortast tappar mest vikt. Haile Gebreselassi tappade t ex 10 procent av sin vikt när han slog världsrekord i Berlin 2009. Han blev lättare och kanske snabbare p g a det. Flera studier pekar på det. I diagrammet nedan ser man att det finns ett samband mellan sluttid och viktförlust.

Sambandet mellan % kroppsviktsförändring and sluttid hos 64 löpare i Mont Saint-Michel Marathon. r = 0.217, p < 0.0000001. Källa: Br J Sports Med. 2011 Nov;45(14):1101-5.

Den ansvariga kardiologen under OS i London, Professor Sanjay Sharma, påpekar att det finns en risk att all reklam för sportdryck lurar många att dricka mer än de behöver. Det är särskilt de långsamma löparna som riskerar att dränka sig eftersom de springer under en längre tid och ju längre tid man dricker för mycket, desto större risk för EAH och EAHE. Man måste inte dricka bara för att det finns en vätskekontroll. Man ska bara dricka om man känner sig törstig, säger han.

Dödsfall är tack och lov sällsynta. En bråkdel av de som drabbas och behandlas för EAH dör. Orsakerna kan man bara spekulera om. Det kan röra sig om en genetisk predisposition eller infektioner, som gör vissa mer känsliga än andra.

Det tycks i alla fall som om trenden har vänt. Man ser inte lika många vattenflaskor på borden längre. För tio år sedan fick vi t o m som ett led i friskvårdsarbetet en stor kanna att ha vatten i. Den presenten främjande knappast hälsan eller effektiviteten, men ledde till köer på toaletten där hundratals arbetstimmar spolades ner. Numer är det sällan kö till toaletterna, men det är fortfarande långa köer till bajamajorna.

De sista jägarna

Om jag hade varit född för 100 000 år sedan hade jag förmodligen kunnat följa spåren av hjort även när det inte fanns några spår. Att spåra utan spår kräver en utvecklad abstraktionsförmåga. Som jägare måste man försöka tänka som bytesdjuret, vilket kräver empati - förmåga till inlevelse i hur andra känner. Sedan försöker man visualisera bytet, se hur det rör sig genom landskapet. Man gör en abstrakt modell av bytesdjur och landskap och formulerar olika hypoteser och förutsägelser: Hur fortsätter spåren som inte längre finns? Det är embryot till vetenskapliga hypoteser och förutsägelser. Grunden till vetenskapligt tänkande lades på savannen. Jag följer inga spår, men jag tänker på samma sätt som jägarna för 100 000 år sedan.

Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.

Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.

Sanfolket

Allt detta finns dokumenterat i en sydafrikansk film som heter The Great Dance: A Hunter's Story och som man (än så länge) kan se gratis nedan. Den är från år 2000 och fick många internationella pris. Filmen är ett gediget hantverk. Den är suggestiv och vacker och berättad av jägaren !Nqate Xqamxebe. Deras land tas över av boskapskötare. Stängslen skär som knivar genom deras jaktmarker, men han fortsätter att jaga för han är jägare. Kanske hans barn kan fortsätta i samma spår, men barnbarnen? Jag tror inte det. Den resa som tog tusentals år för oss, gör de på två generationer. Hoppas fler skriver ner och filmar deras myter och berättelser innan de gamla hjärndiskarna kraschar för alltid.

Aktivera flash för att se filmen eller klicka på denna länk cultureunplugged.com

Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate. Det är lite som runners high, eller det kanske är det som är runners high? Hur många upplever runners high på jobbet varje dag? 

Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.

Det var tur att vi sprang ifrån vårt asätande ursprung. Tänk om vi aldrig kommit längre än till asätare? Vilken sorts mat skulle vi äta då? Surströmming och stinkande fårmagar?

Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.

När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.

Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.

Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.

Snön faller
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.