Visar inlägg med etikett ultralöpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ultralöpning. Visa alla inlägg

tisdag 18 maj 2021

Runners World - Det här kan du lära dig av ultralöpare

Vad har jag lärt mig av alla timmar längs stigar och grusvägar egentligen? Ja, ganska mycket. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv. Jag är en annan person nu än den jag var innan mitt första ultralopp.
Foto: Brian Erickson / Unsplash

Jag började springa för att klara ett ultralopp. Jag höll det hemligt i flera år. Det var tillräckligt galet att jag plötsligt börjat springa. Att nämna ultralopp för 15 år sedan placerade dig i samma mentala kategori som Forrest Gump.

Nu kan jag se tillbaka och konstatera att ...

Läs fortsättningen här.

lördag 25 april 2020

Springer ensam och långt i coronatider

Jag springer mycket nu i coronatider. Det sliter att sitta hemma och jobba. Efter varje nyhetsuppdatering känns det lite sämre. Jag har dragit ner på min nyhetskonsumtion till högst två gånger per dag.

Löpningen ger mig ny energi. Jag springer ensam. Skogen ger mig energi. Det finns utrymme. Det går 9000 träd på varje människa i Sverige.


Skogsbrand

Jag springer genom bränd skog. Några tallar står kvar. Marken sönderbränd. Nytt liv spirar i den näringsrika svarta myllan. Eld är skogens naturliga sätt att föryngra sig på.



Det är lätt att ta sig fram. Förr brann skogarna regelbundet. Döda grenar, ris och småträd brann upp. Det gav mer yta. En urskog som aldrig brinner förvandlas till en snårig granskog.





Utsikter

Stigarna går nere i dalarna, men jag vill högre upp. Jag gör avstickare och ser mig omkring. 


Vyer
På en bergssida ligger ett älghorn. Jag lät hornen ligga kvar. Det passade bra där.


Älghorn.

Vatten

På vintern, hösten och sommaren hoppar eller springer jag över bäckarna. Nu under våren forsar vattnet fram. Det dånar på långt håll. Vattnet gräver sig ner i en ravin. Jag tar sats och hoppar. Jag blir lite blöt, men det torkar fort i vårsolen.


Forsande vårbäckar

Marken

Om man stannar upp, böjer sig ner och tittar kan man se vackra lavar och blommor. Man ska inte bara titta på klockan. I skogen ska man lyssna och titta. Det finns mycket att se om man tar sig tid att se efter.


Kochenillav

Närmare kusten ligger den gamla kustlinjen. Tusentals stenar som ligger huller om buller. Jag springer på stenarna. De ligger fastkilade sedan årtusenden. De rör sig inte. Det är bra balansträning.


Kullersten. Gammal strandlinje.
Man kan se hur havsvågor format berget under tusentals år. Det är som om vågorna frusit fast i berget.


Böljande berg

Träden

Döda träd är viktiga för djurlivet. Insekter bor i dem, fåglar lever på insekterna. De gamla träden bär spår från skogsbränder för hundratals år sedan.
Gammal tall som överlevt många skogsbränder.

Jag springer och halkar till på en bit fönsterlav. Den är förrädisk. Jag tränar mitt nervsystem. Det måste hela tiden ligga steget före. Min hjärna gissar, jag följer efter.





Luften

Jag har ingen musik i öronen när jag springer i skogen. Man måste lyssna på skogens ljud. Ljud är luft i rörelse. Jag hör tranor som trumpetar, talgoxar som sjunger. Jag vill inte bli överraskad av en älg eller en björn. Jag vill låta tankarna vandra fritt, inte följa ett samtal i en pod.




Framtiden

Jag tar en dag i taget. Jag springer många av de dagarna. En del frågar sig när det är över. När är allt som vanligt igen? Vi flyttar aktiviteterna till sommaren, sedan hösten. Men vi kan inte veta när det är över. Naturen har sin gång. Naturen bryr sig inte om våra kalendrar. 

Virus bryr sig inte om någonting. Virus är död kod som replikerar sig i levande celler, i dig och i mig. I skogen finns inget dig och mig. Det är bara jag. Jag gör det svårt för virus när jag springer i skogen.

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning." - Winston Churchill



Bilder från mina storys på instagram, @jhnrnstrm

fredag 27 september 2019

Yiannis Kourus - den främsta ultralöparen någonsin

Vem är den bästa ultralöparen genom tiderna? Jag tror de flesta röstar på Yiannis Kouros (men jag gillar den osannolika bonden Cliff Young också). Yiannis Kouros föddes i Grekland 1956 och slog hundratals världsrekord under en period på drygt 20 år. För världsrekordet på 1000 miles är hans tid ett dygn bättre än tvåans. Så sent som 2005, när han var 49 år, förbättrade han sitt eget världsrekord för 6-dygnslopp som han hade satt 20 år tidigare och som 57-åring sprang han 885 km på sex dagar. 

Succé efter succé. Så vad är hemligheten? Hans träningsmetoder säger inte så mycket. Han sprang sällan längre än tolv kilometer, och aldrig mer än 130 km per vecka. Han vilade helt och hållet från löpning tre månader per år och under vilan ägnade han sig åt annat som att komponera musik, skriva poesi och måla. Vilan var ett sätt att samla kraft och motivation för att ta sig vidare. Han sprang i 40 år men blev aldrig utbränd, skadad eller övertränad. 

Kourus såg sig inte som en duktig, talangfull löpare. Det fanns tusentals andra löpare som var snabbare än honom på ett maraton, men inte ens de bästa maratonlöparna besegrade honom i ett ultralopp. Han trodde själv att han uthärdade smärta och fann sätt att motivera sig bättre än andra. Prestationer och framgångar kom som ett resultat av hans kärlek till löpningen. 

Han började springa som sextonåring, men första gången världen hörde talas om honom var 1983. Det var då han som 27-åring dök upp till synes från ingenstans och sprang Spartathlon, ett 250 km långt lopp från till minne av Feidippides (som sprang mellan Athen och Sparta och sedan tillbaka igen för 2.500 år sedan). Det var hans första ultralopp. Bara tanken på sträckan gjorde honom utmattad. 

Varje dag sökte han efter något som kunde motivera honom. Motivationen var helt avgörande: ”Like a tree that grows stronger with more branches and roots, you need to find more and more ways to be inspired.” Jakten på motivation var viktigare än löpträningen. Han fann att musik och sång - takt och rytm - gav honom motivation och kraft att överleva. En tuff uppväxt hade också gett honom styrka. Han hade lärt sig att uthärda och var inte rädd för att anstränga sig. Även berättelserna om hjälten Feidippides var en källa till inspiration. 


På startlinjen 1983 stod några av världens bästa ultralöpare. Ingen visste vem den unga greken var. Det blev en ojämn kamp. Kourus vann med över tre timmar. Han fick själv stoppa tiduret på 20 timmar och 29 minuter, eftersom funktionärerna låg och sov. Den överlägsna segern fick många att tvivla på att allt gått rätt till. Det mumlades om fusk. 

Året efter kom han tillbaka. Han ville visa världen att han var så bra som han faktiskt var. Han var extremt motiverad. Han vann återigen med över tre timmar på tiden 20:25. Varje steg han tog övervakades. Efter det tvivlade ingen längre. Ingen har varit i närheten av det rekordet sedan dess.

Han säger att han inte har några speciella talanger som löpare. Att det finns många som är bättre, starkare och snabbare. Kourus säger att det handlar om disciplin, motivation och att tro på sig själv. På grund av den kämpiga uppväxten var han tvungen att skapa denna positiva energi, hitta sin entusiasm och söka inspiration i motgångarna istället. Han startade från botten och började klättra och fick bättre självförtroende genom att lösa problem och vinna. 

Yiannis Kourus. Bild wikipedia.
Han framstod som en grekisk gud, för ingen kände till den hårda träningen och alla misslyckanden som han gått igenom innan han lyckades. Det är resultatet som syns. Men för att lyckas krävs hårt, fokuserat arbete under lång tid. För att klara det måste du - precis som Kourus - skapa din motivation. Du måste hela tiden hitta nya sätt att växa i din egen riktning. Det var så Kourus blev den bästa ultralöparen i modern tid.

måndag 1 juli 2019

Runners World - Extrem löpning är ofarlig

Med återkommande mellanrum läser man rubriker som säger att extrem löpning är skadlig. Alla beteenden är skadliga om man överdriver dem, men ny forskning visar att inte ens extrem löpning i 24 timmar är skadlig. Allt handlar om beteendet. Det handlar om hur du springer och hur du återhämtar dig.

För att undersöka hur extrem löpning påverkar hjärthälsa rekryterade ...




söndag 19 juni 2016

High Coast Ultra

Så var det dags för High Coast Ultra. Jag hade varit lite småkrasslig i tre veckor och alla löppass kändes fruktansvärt tunga. Tanken på att springa 75 km gjorde nästan ont.


Regnet hänger i luften. Skuleberget skymtar i bakgrunden. Redo för start.

Vi var ett sextiotal löpare som var samlade vid foten av Skuleberget. Prick klockan nio släpptes vi iväg. Jag gick ut långsamt. Jag trodde jag skulle kunna hålla 8 min/km och klara 10 timmar, men jag bestämde mig för att inte titta på klockan förrän första kontrollen. Jag ville att min hjärna skulle bestämma tempot åt mig. Den vet ju mycket väl att vi ska springa 75 kuperade km och har nog ganska bra koll på vilket tempo som håller på sikt. Jag försökt ...



måndag 18 maj 2015

Ett väldigt långt löppass

En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta ...



måndag 6 april 2015

Kommande lopp

Jag skrev ett nytt och viktigt inlägg om överträning på Hjärnfysikbloggen i går. Det är ganska många som vill för mycket och tränar för mycket. Utveckling är en balans mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Om det blir för mycket av det ena eller det andra, då nöts vi sakta ner tills vi bryter ihop och faller samman. Utan undantag. Förr eller senare. Läs mer om det här.

Jag tror inte jag tränar för mycket. Jag känner mig pigg och stark och ser fram emot High Coast Ultra till sommaren. Det loppet är 129 kuperade kilometer, 50 kilometer längre än Swiss alpine. Det blir en utmaning. Imorgon ska jag springa ett pass på morgonen och ett pass senare på eftermiddag, sammanlagt ungefär 35 km. Det kan verka långt men det är ju ingenting mot själva ultraloppet.

Senare på hösten ska jag springa Höga Kusten Trail (se film nedan). Jag är revanschsugen efter fjolårets överraskande krampattack. Det är bara en tredjedel så långt, men rejält kuperat och en del klättring. Jag har inga fler inplanerade lopp, men man vet aldrig.


Förutom fysisk träning så testar jag min hjärna med en ny app som heter Brain Fitness Tracker. Appen har utvecklats av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Appen kartlägger min kognitiva förmåga, d v s uppmärksamhet, arbetsminne och logik. Min kurva ser bra ut, mest för att jag gjorde många nybörjarfel i början. Ny forskning visar att mental och fysisk utmattning hänger ihop, därför kan man använda mental träning som ett led att förbättra den fysiska prestationen. Jag tror mycket på det.

måndag 28 juli 2014

Swiss alpine III

Hemma efter mitt tredje - och förmodligen - sista Swiss alpine. Inget Swiss är det andra likt. Ifjol stekhett, i år kall, blöt lervälling.

Förberedelser
Jag bodde på bergshotell Schatzalp, ett gammalt sanatorium på 1860 meters höjd från slutet av 1800-talet. Den höga, friska luften skulle bota rika människor från TBC. Det kändes nästan som lungsjuka spöken hostade på nätterna när de drogs genom salarna och de långa korridorerna. Utsikten från balkongen var magnifik. Jag åkte ner ensam, men hängde ganska mycket med löparkompisen Martin och hans fru Helena som bodde på samma hotell.

Härlig utsikt från rummet. Fredagen var fin och jag njöt i solen.
Efter en månads värme var det ganska skönt med regn och tio grader. När vi gick uppe i bergen dagarna före tog jag av mig jackan för att försöka köldanpassa mig något. Men jag var inte så rädd för kylan. Vi skulle knappast frysa till is. Jag tänkte springa lättklädd utan några krusiduller. I sista stund köpte jag dock ett par löparhandskar. Efter huvudet är det fingrarna som ska hållas varma. Benen fryser jag aldrig om. Det visade sig vara klokt att jag köpte handskar.

De enda förberedelserna just innan var att klippa tånaglarna och tejpa alla bröstvårtor, samt att klunka lite rödbetsjuice (hittade en flaska på coop i Davos). På startdagen bjöd hotellet på frukost redan klockan fem. En tidig frukost är viktig eftersom sväljreflexen fortplantar sig som en sammandragande rörelse från halsen ner genom kroppen och om allt går som det ska når sammandragningarna ändstationen inom en timme.

I år kände jag mig säker på mig själv. I bagaget hade jag två erfarenheter: ultraloppet Jättelångt som jag sprang i juni och jag hade tränat mer och smartare än ifjol. Dessutom var det mitt tredje lopp. Jag hade gjort en grov plan. Gå ut lugnt. Jag ville känna mig stark uppe i bergen. Aldrig, aldrig tänka en negativ tanke. Klappa alla utsträckta händer.
Jag hade en plan.
Hela loppet
Det är lätt att dras med i för högt tempo i starten och det ville jag undvika. Jag sprang långsamt, andades i 3-2-takt. 3-2 takten var mitt mantra. Ett slags inre samtal med min kropp. Jag vet att jag gått över i mer anaerob löpning om jag lämnar 3-2 för 2-1. Tre in och sedan två ut och det mesta ut i den första utandningen då diafragman slappnar av. 

En bit efter starten för löpare 78K och 42K. Bild swiss - image
Lätt på foten. Pigga ben i början. I glatt samspråk med Mikael från Söderhamn.
Känns bra. Springer lugnt. Lite sol i början.
Det var inte ljusare på andra sidan ...
En av de första backarna. Bild swiss - image
Arrangörerna hade ändrat banan i år. Sträckningen till Filisur var både längre och mycket jobbigare, mer upp och ner. Jag låg på plats 396 vid Filisur, en bit efter min bästa placering på 380 och tidsmässigt långt efter mitt mål. Regnet öste ner.
Bild  swiss - image
Bild swiss - image
Min första - och enda - svacka kom i löpningen mot Bergün. Benen kändes tunga, vaderna spända och fötterna möra. Gravitationen var stark. Jag visste att det var 1200 meter upp till Kesch. Men det var fler än jag som var trötta i lervällingen. Folk halkade omkring och bitvis såg det ut som tjurruset.
Lervälling mit dem koshit. Bild swiss - image
Halt och slipprigt. Bild swiss - image
Sen började den djävulska klättringen upp mot Kesch - skärselden där väktare i vita rockar släpper igenom de friska så att de kan fortsätta mot himlen. De som visar svaghet plockas av. Där avgörs det. Det visste jag. Där kan man tappa timmar. Ifjol staplade jag i nästan tre timmar och runt mig ramlade flera löpare ihop och fick transport tillbaka. I år gick det lättare och en halvtimme fortare. Konstigt nog kände jag mig allt starkare ju närmare jag kom Kesch på 2600 meters höjd. Det enda problemet var kylan och det ihållande regnet. Högerarmen kändes avdomnad. Då kom jag på att jag hade handskar i bakfickan och tog på mig dem. Jag passerade Kesch som 264:a.
Kallt upp mot Kesch. Dragit på mig handskar. Missade att de delade ut regnskydd däruppe.
Sen följde 6 km löpning i tunn luft bort mot Sertigpasset. Jag kände mig hur stark som helst och sprang hela sträckan, förutom den sista biten upp mot passet. Det är ganska trångt på stigen och när jag - lite väl chansartat kanske - kastade mig om en löpare i en nedförsbacke klev han ut åt samma håll och jag föll handlöst ner bland de vassa klipporna. Hela högersidan fick sig en smäll, från axel till knä. Huvudet klarade sig dock och knät verkade hålla. Det gick att springa, men blodet rann från knä och armbåge. I Sertig ville medicinarna plocka in mig i tältet och se över skadan och de sa att man kanske inte ska springa ett sånt här lopp i fivefingers. ”This is my third time”, sa jag. ”I take care of the wound in the ziel”, hörde jag mig själv säga på märklig tysk-engelska som kom nånstans ifrån hjärnstammen eller ännu längre ner. Då skrattade de och önskade mig lycka till.
Nyss slagits med stenarna men pigg i halva kroppen. Högerknät blöder. Sista biten upp mot Sertigpasset.
Nedför Sertigpasset är det brant, många vassa stenar och man måste hålla tungan rätt i mun. Ett fall till skulle jag knappast klara av. Jag hoppade ändå ner i full fart och det kändes som jag hade hur mycket krafter som helst. De sista ganska platta tio kilometrarna kändes dock tunga. Tio kilometer låter inte mycket, men slutat av Swiss alpine är väldigt utdraget. Det är ett slut utan slut, känns det som. Kilometrarna dras ut ju närmre målet man kommer, som om sträckan blir relativ till tiden på något sätt som kanske det krävs en Einstein för att förklara. Nu började musklerna i fötterna göra ont och högeraxeln smärtade. Men jag gick nästan ingenting. Jag sprang sakta men stabilt.
 
Snart framme. Bara att bita ihop och lyfta lerfötterna åt rätt håll.
När det var 2-3 kilometer kvar såg jag Davos. Jag ökade takten den sista kilometern och "spurtade" i mål på 10.31 och plats 216. Ifjol kom jag på 380:e plats med tiden 11:17 och året innan det på 455:e plats på tiden 9:55. Så en gång till och jag hamnar bland topp 100 :) Jag var trött, frusen, hade ont överallt och började hacka tänder. Banan var omgjord och mycket jobbigare och det var slitsamt att springa över tio timmar i regn och lervälling, så tiderna går inte att jämföra. Varje lopp är unikt. För första gången i år hade jag tagit ut mig totalt, som om jag sparat mig inför det här.
Tredje gången i mål.
Tredje gången gillt
Första året jag sprang fick jag ont i ett knä, andra året var det 30 grader varmt. I år regn, kallt, fall och lervälling. Är jag nöjd nu? Blir det ett fjärde Swiss alpine? Jag tror inte det. Man ska sluta på toppen, eller rättare sagt när man kommit ner från toppen. Det känns som att jag bottnat nu. Jag är nöjd. Jag har bottnat i mig själv. Jag är förmodligen den enda som sprungit tre Swiss alpine i fivefingers. Det ska ju inte gå, säger alla - och minst tio sa det till mig under loppet. På slutet var det flera som skakade på huvudet och tyckte det var otroligt att jag klarat det. ”Third time”, sa jag på engelska - eller kanske tyska? -  och gjorde tummen upp.

Jag stapplade till hotellet, lånade en förbandslåda i receptionen och lade om knät. Det såg ganska bra ut efter att jag tvättat det. Det var inga benpipor som stack ut.
Dagen efter var jag sugen på att använda de här knapparna.
Dagen efter tog vi det lugnt. Jag kände mig öm i högra sidan, från fot till axel. Vi gick på favoritfiket Kaffee Klatsch. Det regnade hela dagen, så det var inte så mycket annat att göra än att vänta in flyget. Jag åkte från Arlanda kl 23:45 och svängde av in på jobbet i Sundsvall kl 4 på natten och hämtade datorn så att jag kunde jobba hemifrån. Semestern är slut. Jag sov till nio. Imorrn åker jag dock in till jobbet. Jag tror jag ska crawla över Sidsjön på lunchen. Jag behöver träna massor av crawl om jag ska klara mitt livs första swimrun i Söderhamn om tre veckor. Mitt mål är att kravla i mål levande. Jag tror inte jag har simmat 4 km sammanlagt i hela mitt liv. 


PS. Man ska aldrig säga aldrig. Träffade flera löpare i Schweiz och några hade t o m blivit inspirerade av bloggen och det inspirerar mig ... att träffa fysiska människor som faktiskt läser det här … Börjar nästan bli sugen … Men nä … fast … hmm… Skulle vare kul om jag hittade skor som passade mina breda fötter, som var lite mer snälla mot fötterna … Kanske då … hmmm … man brukar ju säga ”tredje gången gillt” … men också ”på det fjärde smäller det”, hmm. En smäll låter ju å andra sidan lite avskräckande ...

onsdag 18 juni 2014

Det är aldrig försent att ge upp

Jag såg ett experiment på TV eller Youtube, kanske Discovery. Några möss tvingades simma runt i en skål. De kunde inte ta sig upp. Efter några minuter av fruktlös kamp, gav de flesta mössen upp och flöt runt med nosen nätt och jämt över vattenytan; ett par tappra möss kämpade dock vidare. De hade fått antidepressiv medicin. Deras små mösshjärnor var därmed programmerade att tänka optimistiskt och de trodde att de skulle kunna klara att klättra uppför en lodrät vägg. Experimentet visade alltså att antidepressiv medicin fungerar. De gav inte upp, men i detta läge borde de ha gett upp, kan man tycka. Det var lönlöst att kämpa och det var inte ens värt att kämpa väl. Det förstod mössen som gav upp. De sparade på krafterna.


Man ska aldrig ge upp, sägs det. Men ibland är det bäst att ge upp. Genom att ge upp ett omöjligt mål, kan man samla ihop resurser för att nå ett mer rimligt mål. Det kanske är det som är kärnan i en typisk medelålderskris, som i stort sett alla tycks ”drabbas” av. Livet blev förmodligen inte som man tänkt sig och snart är det slut och framtidsutsikterna krymper för varje år. Några tar piller och mår bättre efter det och kastar sig över nya projekt. Andra drar sig tillbaka, begrundar livet och tar sig sedan an nya projekt eller startar om gamla projekt. De som kastar sig över nya projekt, kanske kraschar till slut och äter ännu fler piller. De som blev ”deprimerade” och tänkte efter, kanske tänkte varje tanke ett varv till och gjorde rätt till slut.

Bland det värsta man kan drabbas av är att förlora ett barn. Jag vet inte hur det är nu, men för 20 år sedan skrev man ut piller för att lindra depression efter ett förlorat barn. Men jag vet att i Norge gjorde man inte det vid samma tid. Sorg och depression är naturligt, en anpassning som utformats av livet självt. Det är ”meningen” att man ska dra sig tillbaka och hushålla med krafterna efter en svår motgång. Tar man det ett steg vidare är många depressioner sorg över något eller någon som man förlorat och varför ska man egentligen ta ett lyckopiller och riskera att man fattar felaktiga beslut, när själva poängen med depression är att man ska dra sig tillbaka, slicka såren, begrunda det som hände, spara energi och sakta komma tillbaka. Det är alltså en naturlig instinkt, som självklart också kan gå överstyr och ta över ett liv. Då behövs piller, terapi och motion. I det stora hela har förmodligen piller minskat lidandet och antalet självmord. Livet är inte enkelt.

Myten om Sisyfos
Som straff för att han skymfat gudarna dömdes Sisyfos till att utan uppehåll rulla en stor sten uppför ett berg, varifrån stenen sedan rullade ner igen. Den grekiska myten illustrerar en hopplös kamp och ett meningslöst liv. Det är lätt att se bilden av Sisyfos sammanbitna ansikte när han trycker sin svettiga kind mot den leriga stenen, fötterna som tar spjärn mot gruset och armarna som famlar efter nya grepp runt stenen när han pressar den uppför berget. När han når toppen, rullar stenen ner igen. Sisyfos tittar efter den och går ner genom dammolnet för att börja om. På vägen ner hinner han hämta andan. Nya tag och upp mot toppen igen.

Den franska författaren och filosofen Albert Camus menar att Sisyfos är en hjälte. Sisyfos inser att livet är absurt och accepterar sitt öde. Därmed kan han finna mening i livet, menar Camus. Jag tror i alla fall att han menar så. Camus är inte lätt att förstå. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, skriver han i slutet av boken. Jaha.

Jag har en lite kluven bild av Sisyfos strävan. Alla människor pressar stenar uppför berg, lunkar tillbaka ner till bergets fot och rullar upp dem igen. Livet är ständiga omtagningar. Det finns något stort i det. En daglig, men i grunden hopplös och maktlös kamp mot övermakten.

Men jag tycker också att han är lite dum i huvudet. Sisyfos har i och för sig inget val. Han är dömd av gudarna, men som metafor över livet är det kanske bättre att ge upp. Det finns ingen poäng att rulla en sten, som rullar ner igen. Livet kan inte vara att börja om på nytt hela tiden. Det kanske är bättre att tänka efter innan man börjar om. När man till slut hittat ett spår fortsätter man på det tills man lyckas eller misslyckas. Därefter prövar man en annan väg och man kanske går åt ett annat håll.

Som en rullande sten
Som ultralöpare kan man dock aldrig ge upp. För en ultralöpare är det alltid försent att ge upp. Tänker man tanken att ge upp, då har man tappat den viktigaste drivkraften. Ultralöpning tränar upp den där sega viljan att klara av något svårt. Det är en aerob aspekt av viljestyrkan. På sikt kanske det är riktigt bra. Att klara ett ultralopp är som att pressa kinden mot en lerig sten och pressa den allt tyngre stenen mot en bergstopp långt bort. En kort stund balanserar löpare och sten på toppen, sedan rullar stenen ner igen. När man går nerför berget känner man sig ganska nöjd, trots allt. Man behöver inte ha bråttom ner. Det är en tid för återhämtning. Det är snart dags för nästa lopp, någon annanstans. Jag tror ändå att det viktigaste är att vara i rörelse på något sätt. Annars är risken stor att det börjar växa mossa i hjärnan.

Swimrun i Söderhamn
Om jag kastas i vattnet simmar jag för livet. Jag behöver inga antidepressiva piller för det. Jag kan inte ge upp för då sjunker jag. Jag har inget val. Simma eller drunkna. Min simlärare bara skakade på huvudet när vi skulle flyta. Jag bottnade med hela kroppen efter några sekunder. Sen låg jag där och tittade upp på kropparna som flöt på ytan. Det måste kännas härligt, tänkte jag. Tänk att flyta som ett lik.

Igår fick jag ett erbjudande om att vara med i en ny tävling, den 16 augusti längs Hälsingekusten, som kallas Skärgårdsutmaningen. Det är en swimrun-tävling, d v s man både springer och simmar. Det lät ju nästan som ett självmordsuppdrag, men jag gillar att vara i rörelse, upptäcka nya platser och nya sidor av mig själv och andra. Man springer, hoppar, klättrar och simmar mellan några öar. Det låter ju hur kul som helst och extrakul att det är ganska nära till Söderhamn.

karta över långa banan. Källa.


söndag 15 juni 2014

Jättelångt

Så var det dags för årets första ultralopp. Inför loppet kändes det mesta bra. Jag var lite öm i högerbenet efter en vådlig vurpa i trappan för några dagar sedan, men det kändes inte som något problem. Mitt ”mål” var att inte springa för fort och inte för sakta. En tid runt 8 timmar kändes rimlig. Jag köpte nya skor av märket Montrail för några veckor sedan som jag skulle testa. Dagen innan sprang jag dessutom in på wått och tårrt och köpte en ny, skön löparryggsäck. Jag tryckte ner mina Fivefingers i den ifall skorna inte skulle kännas bra.

När jag hämtade nummerlappen träffade jag Hasse från fjolårets Swissresa - ultravärlden är ganska liten. Han skulle ner till Swiss i år igen. Som så många andra stektes han av solen, och han var sugen på revansch.

Kvällen före loppet åt jag middag med de engagerade arrangörerna och några andra löpare. Vi behövde inte betala för middagen och sedan fick jag dessutom skjuts till hotellet av en av löparna.

Efter en kort natt kastade jag i mig hotellfrukosten. Personalen var vänlig och släppte in mig en kvart tidigare. Bussen till Grisslehamn gick 07.41. Men jag kom i god tid för jag blev upplockad på vägen av några vänliga tjejer som jag träffade på middagen dagen innan.

På bussen satt jag bredvid en av favoriterna, Daniel Nilsson. Jag passade på att ställa massor av frågor om hur han tränade och förberedde sig och han svarade på bred skånska som jag inte hade några problem att förstå. Han sa bl a att ingen slår Jonas Buud i utförslöpning (så jag tänkte direkt att jag måste googla fram en video där Buud springer utför). Det var ganska kyligt: kring 12 grader, sol och blåst mellan 10-15 m/s. Jag frågade hur han brukade klä sig. Han klädde sig alltid så lätt som möjligt. För en teoretiker som läst fysiologi, var det intressant att han genom praktiskt förnuft (antar jag) kommit fram till att det första han tar på sig efter kortbyxor och t-shirt, om det blir lite kallare, är en mössa. Sedan handskar. Aldrig långbyxor. Man fryser sällan om benen. Jag tror aldrig jag känt mig kall om benen, trots 30 grader utan långkalsonger. Mössa är viktigt för att hålla värme, särskilt då det blåser eftersom den skyddar artärer som förgrenat sig från halspulsådern och försörjer pannan med blod. När man blir lite nedkyld är det fingrarna som domnar först och därför är det bra med handskar. Jag önskade honom lycka till. Men han verkade helt säker på seger och bara lite orolig för att springa fel.

Blåst och blåsor
Starter i ultralopp är lite speciella. Man vet att man har en lång dags färd mot mål framför sig. En 70 kilometer lång arbetsdag. En del tycker det är jobbigt att bara stå upp en hel arbetsdag, vi ska springa. Det krävs både fysisk och psykisk uthållighet. Man får aldrig tänka tanken att ge upp.
Bild från starten. Blå himmel och hård blåst.
Det viktigaste var att ta det jättelugnt i starten. Det var ganska lätt löpning till en början. Det svåraste partiet var när vi sprang på klippor och stenar längs kusten och kastbyarna försökte vräka omkull oss. Jag sprang lite fel, men en medlöpare ropade och jag kom på rätt spår igen.

Efter 21 km väntade en helt ljuvlig buffé med bl a jordgubbar och melon. Helt underbart gott. Det fanns korv också, men jag tror inte jag kan äta korv när mitt sympatiska system är aktiverat.
Skogsparti nära kusten. Trångt med löpare, men det glesnade. Sedan blev det inga fler bilder för mobilen vände på kameran och tog bilder på mig istället. Suck.
Jag ökade takten rejält efter 21 km och sprang i stabil 5:45 tempo fram till 50 km. Jag hade tänkt springa på ca 8 timmar. Helst inte fortare än så och inte långsammare än så. Jag ville inte ta ut mig, men jag kände mig så stark. Jag borde kanske bytt skor för det började bubbla fram blåsor efter ca 35 km. Då var det försent att byta. Montrail-skorna kändes bra, men foten rör sig lite i det stora utrymmet därframme, vilket leder till at överhuden slits mot läderhuden. Det översta lagret av läderhuden innehåller papiller som tränger in i överhuden. Dessa bildar vågmönstrade veck som håller fast dem vid varandra - annars skulle överhuden slitas av som ett skal. Under fotsulan (och handflatan) är dessa vågor så stora att de syns genom huden; det vi kallar fingeravtryck. Evolutionen har förstått att det är händer och fötter som slits, men evolutionen har inte tagit till sig användandet av skor, särskilt nya skor. När huden dras fram och tillbaka under ett långt lopp så lossnar överhuden till slut. Det samlas vätska i detta hålrum och det bildas en smärtande blåsa. Och en till blåsa och en till … 

De sista 15 km gjorde ganska ont under fötterna och jag saktade ner och löptekniken blev sämre. När det var 7-8 km kvar stumnade benen. Sista kilometrarna sprang jag dessutom med en gnagande känsla av att jag sprang fel, men till slut såg jag en funktionär och förstod att det inte var långt kvar. Det var en härlig känsla. Jag tittade på klockan som visade 69,59 km och tiden 7:41. Det var ungefär som jag förväntat mig.

Det visade sig att Daniel hade vunnit loppet på rekordtid, 5:20. Jag gratulerade honom till segern och han berättade att han dessutom sprungit 20 minuter fel!

Sen linkade jag hem till hotellet. Jag hade fått shortsbränna på benen och håret såg lite blåst och blonderat ut. Bortsett från blåsorna kände jag mig fräsch och jag hade inte ont någonstans. Det var det viktigaste målet med loppet. Nu känns det jättebra inför Swiss alpine. Det här loppet var en perfekt uppladdning. Nu - en dag efteråt - är jag bara lite öm i låren.

Jättekul
Jättelångt kändes nästan jättekort. Alla timmar man sprungit komprimeras i samma stund som man passerar mållinjen. Tiden går fort när man har kul, men i efterhand är det ett långt ögonblick av livet. Vanliga vardagar blandas ut och sipprar sakta ur minnet, men speciella händelser - som t ex ett ultralopp - binder samman så många nya intryck att de dröjer sig kvar resten av livet.

Den största missuppfattningen om ultralopp är att de är långtråkiga. Det är de inte. Ett ultralopp är både en utdragen upplevelse och ett bra sätt att lära känna sig själv (och andra). Det är också en upptäcktsresa. Roslagen är en fantastiskt vacker del av Sverige. De första 25 kilometrarna längs havet var rena idyllen. Jag tror inte det var sista gången jag sprang här. Men nästa gång måste jag nog springa i Fivefingers. Hellre en hård sten under fotsulan än tio blåsor mellan tårna.

tisdag 27 augusti 2013

Fasta och fettförbränning

Nu har det gått en månad sedan jag sprang Swiss Alpine. Kroppen har återhämtat sig bra. Jag har nästan bara sprungit lugna, slöa löppass. Dels är de bra för återhämtning, dels tränar jag upp min fettförbränning.

I helgen var vi i Stockholm och jag passade på att springa ett fettdrivet pass längs Mälaren, men då jag såg en badplats kunde jag inte låta bli att vika av och ta ett dopp. Det var varmt, men jag simmade inte bättre där än här. Idag blev det ett dopp i Sidsjön tillsammans med några pingviner som fick vänta på mig. Om tre dagar är simsäsongen äntligen över för den här gången.

Ultralöpning och fettförbränning
Jag tror att bland det viktigaste som finns för en ultralöpare är att träna upp sin fettförbränning. Sådant som löpteknik, proprioception och plyometri är också viktigt, men det krävs energi för att springa och den ska räcka länge. Många är numer alltid laddade med energi i form av snabba kolhydrater, så det är ganska sällan som cellens enzymer tvingas gräva sig ner i fettlagren. För att träna upp fettförbränningen kan man antingen dra ner på de snabba kolhydraterna, eller så kan man springa tidigt på morgonen eftersom hjärnan bränner upp lagren av kolhydrater under natten. Eller så kan man fasta.


Människan har utvecklats för att springa långt utan mat- och vätskekontroller längs vägen och kroppens förråd av kolhydrater (glykogen och glukos) räcker inte särskilt länge. Däremot finns det fett så det räcker till att springa nästan hur långt som helst. Vi är uppenbarligen gjorda för att springa längre sträckor med fett som bränsle. När jag laddar inför ett halvmaratonlopp äter jag kolhydrater, men inför ett ultralopp laddar jag genom att träna kroppens förmåga att använda fett.

Människan som en hybridbil
Man skulle kunna se människan som en hybridbil som drivs av bensin (kolhydrater) och el (fett). Bensin är en begränsad resurs som vi bör vara sparsamma med, medan det i teorin nästan finns hur mycket elenergi som helst. Vi bör därför springa så att vi sparar på bensinen, den kanske behövs i en backe eller en spurt och elmotorn måste hela tiden ha lite bensin för att snurra runt. På samma sätt krävs det kanske kraftfulla kolhydrater uppför en backe eller i en spurt och det behövs alltid lite kolhydrater för att bränna fett, eftersom det är kolhydrater som driver citronsyracykeln som omvandlar fett till energi. Om kolhydraterna tar slut måste cellerna slita loss kol från proteiner i musklerna för att upprätthålla citronsyracykeln. Resterna från denna förbränning luktar ammoniak och risken är stor att man springer in i väggen.
Bildkälla.
Det finns starkt stöd i forskningen för att träning med tömda förråd av kolhydrater (glykogen och glukos) ökar effekten av träningen. Man bör alltså träna - men inte tävla - med låga nivåer. Man har sett en större ökning av olika proteiner som är kopplade till träning, bl a när det gäller signalering, transkription och translation av proteiner, särskilt för enzymer som är inblandade i omsättningen av kolhydrater och fett.

För ultralöpare är det framför allt förmågan att oxidera fett som är viktig. Forskning visar att det räcker med så lite som fem dagar för att musklerna ska anpassa sig till låga nivåer av glykogen. Anpassningarna leder till att antalet proteiner som skickar fett till mitokondrierna - cellens kraftverk - för oxidering ökar och det gör även mängden fettsyror som lagras inuti musklerna, i närheten av mitokondrierna, för senare förbränning.

Fett eller kolhydrater
I en studie från 2011 jämförde man en grupp som cyklade innan frukost med en grupp som cyklade efter att ha ätit frukost. I övrigt åt och tränade de lika. De cyklade ett hårt pass på 60-90 minuter några gånger i veckan. Efter sex veckor såg man att den fastande gruppen anpassat sina kroppar till att använda fett. Först och främst ökade nivåerna av enzymer kopplade till fettmetabolism, jämfört med gruppen som tränat laddade med kolhydrater. Vidare såg man att de fastande kunde bibehålla en viss takt utan att förbruka lika mycket kolhydrater, vilket torde minska risken för att cykla in i väggen. Däremot såg man ingen skillnad i viktnedgång mellan grupperna.


Professor Louise M. Burke berättar i en lång intervju att hon redan för 20 år sedan började forska på ett optimalt intag av både fett och kolhydrater inför en tävling för löpare som springer lite längre. Hon och hennes forskarteam kom fram till att det bästa är att börja fettanpassa sig fem dagar innan ett längre lopp, sedan byter man tillbaka till kolhydratladdning och vila dagen före tävling. De fann att detta program gav både ökad fettförbränning och stora lager kolhydrater i musklerna som räckte länge.

Men de kunde inte visa att löparna blev snabbare av detta program. Löpargurun Tim Noakes kunde senare visa att det berodde på att kolhydratladdade löpare hade en högre växel, som fettladdade löpare saknade. Det verkade som att den förhöjda fettförbränningen försämrade utnyttjandet av kolhydrater. Det kostar mer syre att förbränna fett och det kan aldrig bli lika effektivt, även om det räcker mycket, mycket längre. Men särskilt elitidrottare behöver kanske en överväxel.

Jag misstänker att fem dagar var för kort tid för att fettanpassa kroppen på djupet. Tim Noakes menar att fettanpassning tar tid och att de flesta springer bättre på kolhydrater därför att de är anpassade till det. Jag tror ändå Burke har rätt i sak. Först fettanpassning, sedan kolhydrater före och under tävling om man klarar av det. Man bör träna utan snabba kolhydrater för att bygga upp en stark bas. Det räcker med vatten. 6-8 veckor före tävling och under tävling kan man dock behöva mer kolhydrater för att få upp farten. Till sist tror jag man mest ska lita på sin erfarenhet, vad som funkat tidigare; det är något man blir bättre på för varje år, särskilt om man experimenterar mycket eftersom man lär sig mest av sina misstag.

Periodisk fasta
Det är enklare att springa med låga glykogennivåer under fastedagar. Det är en bra sak med periodisk fasta. Studier visar också att periodisk fasta fungerar bra ihop med träning.

I ett tidigare inlägg var jag lite rädd för att det skulle bli hysteri kring 5:2-dieten och det verkar vara lite väl mycket nu. Kändisar vittnar om hur de går ner i vikt, men det har man sett förr. Alla går ner i början och de som inte går ner säger inte så mycket, för de har ju "misslyckats". Värdet av en diet kan bara utvärderas på sikt. Jag tror periodisk fasta är förhållandevis bra, men det kan vi inte veta förrän det finns studier på människor över längre tid och inte bara på möss.

Jag är skeptisk till dieter, de håller sällan vad de lovar på sikt och om de inte fungerar, så är det - enligt förespråkarna - inte dietens fel utan den som följer den gör fel, vilket alltså gör dieter omöjliga att kritisera och därmed skulle man kunna klassificera dieter som pseudovetenskap, metafysik eller åsikter. Jag tror medelhavsdiet och stenålderskost (paleolight) har minst fel, men jag har varit positiv till periodisk fasta långt innan den senaste hypen, särskilt i formen 16/8 och 5/2. Flera studier visar på fördelar. Jag har inte läst om några negativa effekter än och det skulle dessutom förvåna mig eftersom det knappast kan vara farligt (för de flesta) att bli hungrig. Den signalen kanske vi behöver träna att lyssna på ibland, så att vi vet när vi verkligen är hungriga. Många sockerstinna matbitar slinker ner av ren tristess, tror jag. Periodisk fasta är framför allt ett sätt att äta som kan bli en vana. Men som med allt annat tror jag inte det fungerar för alla. Det kräver trots allt lite viljestyrka, särskilt första månaden.

Jag är en periodare när det kommer till periodisk fasta. Under sommaren har det blivit mest 16/8 eftersom det har fungerat bra och då har jag dessutom kunnat springa på fastande mage innan brunchen. Men nu när jag börjat jobba igen återgår jag till 5:2 eller 6:1. Jag vill inte gå ner mer i vikt, däremot vill jag bli bättre på att bränna fett.

Anorexia och fasta
För några veckor sedan diskuterade jag periodisk fasta med en gammal bekant som prövat det. Hon berättade att hon blev yr och kände ångest. Sen framkom det att hon haft anorexia när hon var yngre. Hon var smal och tränade regelbundet. Mitt råd till henne var att hon skulle låta bli att fasta, inte ens enligt 5/2-metoden. Jag är rädd att fasta triggar igång sjukdomen igen. Det verkade ju också som hennes hjärna bar på minnen som framkallade ångest. Det enda jag vet om anorexia är att det är en mycket svår och komplicerad sjukdom och att en del aldrig tillfrisknar och jag vill inte på något sätt bidra till att någon faller tillbaka ner i helvetet igen. Så om du haft ätstörningar eller är ung och växer och utvecklas, så låt bli att fasta. Fasta är inte farligt i sig, men det kan trigga igång något som man inte riktigt vet orsaken till än. Jag skrev det redan i ett av mina första inlägg om periodisk fasta, men som skribent har man ett ansvar att gå ut med varningar då det är befogat. Därför tyckte jag det var på sin plats att skriva det igen.

tisdag 30 juli 2013

Swiss Alpine 2013 - sju vågade livet

Efter fyra dagars anpassning till höjd och värme så var det så dags att springa. Redan tidigt på morgonen insåg vi att lördagen skulle bli den varmaste dagen, kanske den varmaste i Swiss Alpines historia. 

Niklas och Rikhard har tagit de flesta bilderna i detta inlägg. En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Därmed blir det här mitt längsta inlägg någonsin. Jag har även uppdaterat förra inlägget med lite nya bilder.

Startklara
Efter en orolig natt och en tidig frukost, åkte vi tåg in till Davos. Jag tog på mig min K78 finisher-tröja från förra året, som tyvärr är en aning för liten. Men det kändes ändå bra. Vi tog en lagbild och sedan gick vi mot startfållan.

Sju glada gubbar
Högtalarna vräkte ut pampig filmmusik. Nackhåren reste sig. Solen steg över horisonten en kvart innan starten. Himlen var klarblå. Det skulle bli varmt. Men i startögonblicket tänkte ingen på det. Stämningen var på topp. Förväntan.

Hans, Erik, Rikhard och jag i fokus en kvart innan starten.

Rikhard peppar Marcus. Jag ser lite fundersam ut, kanske jag undrar vad mannen i vitt är för någonting.
De första solstrålarna av många denna dag. 

Jag var taggad, men inte som i fjol. Jag hade bara sprungit ett par pass över 25 km. Det var inte tillräckligt. Det visste jag, men jag litade på min rutin och min vilja. Jag kanske inte har tränat mycket löpning, men jag har åkt skidor, cyklat, simmat och tränat styrka ... Jag kände mig starkare än någonsin, men jag var nog mer förberedd att springa 79 km förra året.

Loppet - mot toppen
Det kändes ganska lätt i början. Det var asfalt och det gick mest lätt utför. Det var fortfarande svalt och man springer långa partier inne i skogarna längs dalen.

Över en bro.

Över en bro till. 

Första stigningen efter 11 km. Sedan följde en behaglig löpning i skogen. 

Lätt löpning genom dalen efter 20 km. 

Jag var i Filisur redan efter 2:55. Det kanske var lite för fort, men jag tyckte inte det kändes särskilt fort. Sträckan till Bergün var ändrad sen i fjol och kändes jobbigare och jag var där 4:18, vilket var några minuter efter förra året. Jag hade avverkat ett maraton och nu väntade det värsta, klättringen upp mot Keschhütte. Förra gången lämnade jag Bergün haltande, men i år har jag fokuserat på skadeförebyggande styrke- och balansträning och jag hade inte ont någonstans, fast benen var stumma. Det kändes att jag inte sprungit några långpass på länge.

Nånstans
Värmen blev allt jobbigare. Jag tog svampar och stoppade under tröjan bak i nacken. 
Det rann kallt vatten nedför ryggraden. Det var skönt, men kroppstemperaturen steg obönhörligen och jag blev tvungen att börja gå allt längre sträckor. Jag fick sällskap av en löpare som hette Mikael från Söderhamn och det kändes lite lättare när man kunde prata lite. Vi följdes åt upp mot berget, men när klättringen mot Keschhütte började hängde jag inte med längre och jag tror ingen av oss orkade prata mer. 

Varenda cell skrek efter vatten och jag drack mycket i kontrollerna. Mest vatten, men också iste. Jag drack så länge vattnet var gott. Det är det bästa sättet att reglera törsten. Dricker man mer än så riskerar man att må illa och
t o m bli allvarligt sjuk. Det är mycket vanligare än man tror i maraton och ultralopp.


Eine Brücke


Auf den weg Nach Monstein

Auf den weg von Monstein 

Det var inte bara benen som var stumma nu. Hela jag var stum. Alla var stumma. Dövstumma. Vi gick sakta, sakta, uppför berget; med sänkta huvuden och händerna mot knäna. En och annan satte sig vid sidan av stigen med tom blick. Jag började känna mig illamående, som om jag ville vända ut och in på mig själv. I Keschhütte skulle det finnas en toalett, men det var långt dit. Det kanske rörde sig om några kilometer, men 
Keschhütte flöt omkring någonstans högt däruppe på ett moln.

Keschhütte ligger i himlen. 

Det blev värre för varje meter. Jag kände mig vimmelkantig. Det var nog en kombination av dålig sömn, dålig mage och framför allt värme. Sen såg jag Keschhütte dingla däruppe i himlen. Jag visste att läkarna hade ögonen på oss och jag tog det så lugnt det gick för att inte stapla eller t o m ramla omkull. Jag var lite orolig, för jag har aldrig känt mig så dålig och totalt utmattad. Läkaren tittade mig i ögonen när jag kom upp. I´m ok, ljög jag. I need to go to the toilet. På toaletten kände jag mig nästan ännu sämre (fast inte så dålig som killen i båset bredvid; det lät som att han skulle föda barn), men efter att jag gjort det jag skulle gjort långt tidigare kändes det mycket bättre. Sen fick jag dessutom massage. Jag tog god tid på mig däruppe. Det var klokt. Efter den ordentliga pausen kände jag mig piggare. Man ska inte jaga tider i värme, risken är alldeles för stor för bakslag och i värsta fall kollaps. Man ska välja sina strider.

Andra halvan
Jag tog det ganska lugnt bort till Sertigpass. Kroppen var inte med, men jag var inte längre illamående. Dessutom var det svalare uppe i bergen, men å andra sidan var det glesare mellan syremolekylerna. Hjärta och lungor slet hårt. Det kändes som om blodet inte riktigt trängde ut i alla kapillärer. Sen rann blodet som en trög flod tillbaka till hjärtat, där det sedan skickades vidare upp till lungorna för att sedan tryckas ut till kroppens celler. Hjärtslag efter hjärtslag. Varv efter varv. Det går av sig självt, men man kan inte springa av sig själv. Att springa kräver vilja och även vilja behöver syre och näring. Det gick dock mycket bättre än förra året och det beror nog på att vi var så mycket uppe i bergen dagarna innan.




Halt och slirigt utför Sertigpass.

Tidsmässigt låg jag ganska bra till vid Sertigpass, men jag visse att jag inte skulle kunna avsluta lika starkt som 2012 när jag nästan tvingade fram ett runners high och avslutade de sista 20 km i ett endorfin- och cannabonidrus. Dessutom ville jag inte riskera någonting. Jag hade inte ont nånstans, förutom stumma ben och lite öm under fötterna av alla vassa och hårda småstenar (minst halva loppet). Jag skulle inte rekommendera någon att springa Swiss i Fivefingers, men själv tål jag rätt mycket och jag är van. Jag har starka fötter och vader och jag kan inte springa i några andra skor. Det som inte dödar härdar och jag gillar utmaningar och risken för att jag skulle ramla eller skada mig tror jag är mindre om jag känner underlaget. Jag hade rätt bra tempo nedför, men när jag kom ner i dalen så blev värmen svår igen. Då hade det gått ca 9 timmar.

Grus och sten ...

De sista 5 kilometrarna var värst. Det gick bara på vilja. Jag kunde inte motivera mig att springa sub 11, eftersom jag sprang sub 10 ifjol. Hjärnan var inte heller med på det. Den ville inte att jag skulle springa. Varje tanke på ett löpsteg skickade en våg av olust genom kroppen.

Jag blev upphunnen av en svensk kille som sprang på 7:48 förra året, men han lät nästan lite chockad. Han hade nätt och jämnt klarat sig ur en läkarkontroll och han kunde bara inte springa fortare i år. Värmen knäckte många.

Den sista kilometern visste min hjärna att jag skulle klara av det och frigjorde lite extra reserver och jag kunde springa ganska bra på slutet. Men jag gjorde ingen segergest. Jag var för trött. I fjol kändes det som en seger, i år var jag mest glad att komma i mål på 11:17. På stadion sökte jag efter en kall öl och skugga, men det var brist på skugga. Sen hämtade jag min tröja som var av storleken large i år. Den satt bättre än 2012 års modell.

Sju vågade livet och alla överlevde
Det var förmodligen det tuffaste Swiss Alpine på många år. Jonas Buud vann som vanligt och han tyckte det var det värsta Swiss han sprungit. Vilken kille, förresten. Vinner år efter år. En stjärna som är alldeles för anonym i Sverige med tanke på hans prestationer. Han låg efter vid Keschhütte, men vann ändå med flera minuter. Han har ett gigantiskt psykologiskt övertag mot alla andra.

Av oss sju i gänget kom sex i mål, en bröt efter 53 km och en fick åka in på sjukhus strax efter målgång. Men alla var nöjda. Alla överlevde. Alla hade gjort en jätteprestation i värmen och alla hade faktiskt klarat över 50 km. Flera ville åka tillbaka nästa år. Jag tror nästan att jag gör det också. Swiss Alpine är speciellt. Dessutom vill jag klara sub 9 och då måste jag vara mer taggad och träna för det.


Sista besöket på Silveretto. 

Jag åt ingen middag utan somnade redan klockan tio och sov djupt till klockan sju. Jag kände mig otroligt pigg på morgonen. Värmen hade kanske hindrat att jag överansträngt mig och jag kände bara lite träningsvärk i framsidan av låren. Jag hade inga blåsor, inga skavsår. Jag var några kilo lättare, men det brukar man återhämta på några dagar. Resten av dagen åkte vi hem. Trots åska och försenade flyg, kom vi till Arlanda före tolv. Jag tackade för mig, körde hem och var framme lagom till soluppgången.