Rött kött och hjärtproblem

Dieter med mycket protein är bra för muskelbyggare och har också blivit populära hos de som vill gå ner i vikt, men en ny studie visar att mycket protein ger mer instabilt plack i artärerna. Instabilt plack kan brista och blockera artärer.

Bild: Pixabay.

"Det finns tydliga fördelar med viktminskning för dieter med högt proteinhalt, vilket har ökat deras popularitet," säger studiens huvudförfattare Babak Razani. "Men djurstudier och några stora epidemiologiska studier på människor har kopplat proteinrika dieter till hjärt-kärlproblem. Vi beslutade att ta en titt på om det verkligen finns en orsakssamband mellan proteindiet och sämre kardiovaskulär hälsa."

Forskarna matade möss med en fettrik diet för att bygga upp plack i artärerna. Därför fick några av mössen en proteinrik och fettsnål diet, medan andra fick en fettsnål diet med lite proteiner som kontroll. 

Proteingruppen ökade mängden protein från 15 till 46 procent av kalorierna. Det visade sig att de hade 30 procent mer plack i artärerna än kontrollgruppen.

Plack är en blandning av fett, kolesterol, kalciumavlagringar och döda celler. En slags immunceller som kallas makrofager - som betyder storätare - äter upp plack, men alltför mycket plack dödar dem istället och de döda makrofagerna sällar sig till placket.

Plack som marmorerats med döda makrofager är extremt instabilt. Det befinner sig på bristningsgränsen. När blodet pumpas genom artärer och når placken - särskilt i samband med högt blodtryck - är det risk att placket lossnar och stoppar igen artärerna. Det är ett recept för en hjärtattack. 

Hur hänger det ihop?

En diet med mycket proteiner - som är uppbyggda av aminosyror - aktiverar ett proteinkomplex med namnet mTOR. mTOR finns i nästan alla celler - däribland makrofager - och känner av tillgången på näring. Det är en urgammal funktion. mTOR-komplexets uppgift är att säga till när cellen ska växa och hämmar autofagi och annat underhållsarbete. mTOR stänger alltså av cellernas förmåga att rensa upp det giftiga avfallet från plack. Det är särskilt aminosyrorna leucin och arginin som aktiverar mTOR och avleder makrofager från renhållningsarbetet.

Leucin aktiverar mTOR (mTORC1).

Rött kött har mycket leucin jämfört med till exempel fisk eller proteinrika växter. När du äter rött kött tas proteinerna in i cellens lysosomer som bryter ner dem till aminosyror som leucin. Leucin aktiverar - tillsammans med insulin - mTOR. Det finns gott om näring och cellen fokuserar på tillväxt. Det ger muskler, men tycks försämra organismens livskraft på sikt om flödet fortsätter under lång tid.

Hjärnfysikbloggen: Maratonlöpning är inte skadligt för hjärtat

Allt sedan joggningens fader Jim Fixx ramlade ihop och dog under ett löppass 52 år gammal, har det debatterats om maratonlöpning är skadligt för hjärtat. Jim Fixx var en fd storrökare och vägde runt 100 kilo innan han började springa. Hans pappa dog i 40-årsåldern. Jim Fixx hade alltså både gener och miljö emot sig. Men på något sätt fick löpningen skulden för hans död. Alla andra faktorer försvann.

För några år sedan kom dessutom några uppmärksammade studier om att mycket löpning skadar hjärtat. Det fanns många metodiska fel i studierna - vilket inte hindrade att de tog plats på löpsedlarna - och studiernas författare fick sedan backa från ...

Läs fortsättning på Hjärnfysikbloggen...

Ännu en studie som påstår att löpning är farligt

Förra veckan kunde man läsa att mycket löpning är lika farligt som att sitta och slöa i soffan. Rubrikerna byggde på en dansk studie som nyligen publicerades i Journal of American College of Cardiology. Men det rör sig inte om nya uppgifter. Exakt samma uppgifter publicerades 2012 i American Journal of Epidemiology. En av författarna bakom den nya studien är James O’Keefe, som sedan länge hävdat att mycket löpning dödar. Han är lite part i målet. Det är jag också – jag skriver ju för Runners World. Men data är data.

Studien nämndes på fikarasten. Där ser du, det är farligt att springa. Det är säkrare att sitta still, det står ju i tidningen. Löparna skulle alltså leva ett lika ohälsosamt liv som soffpotatisarna. Något är uppenbart fel med den danska studien. Det finns någonting ruttet i det danska riket, sa Hamlet. Han skulle ha sagt den danska studien. Det känns som om de försöker hitta nya påståenden genom att vaska om gamla uppgifter.

Att springa eller inte springa, det är frågan: Är det bättre att sitta still, eller springa och kämpa mot ett hav av kval. Vad dödade dig? Löpning, leda eller ett bittert ödes styng? Foto Szilárd Szabó, Pixabay

Nej Hamlet, det kan inte en ensam dödskalle svara på. Två döda räcker inte heller. Det krävs hundratals.

Studiens upplägg och resultat

Genom att följa en stor grupp människor mellan 2001 och 2012, har forskarna försökt svara på hur löpning påverkar risken att dö. I själva studien ingick 5048 personer. Bland dessa klassificerades – på lösa grunder – 1098 som löpare, resten som ickelöpare.

För att uppskatta hälsoeffekter av olika mängder av löpning, klassificerades löparna i tre träningskategorier: lätt, måttligt och hårt (light, moderate, strenuous). De flesta sprang mindre än 2,5 timmar per vecka, och bara femtio personer sprang mer än fyra timmar i veckan. Uppgifterna kom från en enkät som deltagarna i studien fyllde i mellan 2001 och 2003. Studien förutsätter alltså att de som sprang enligt ett visst mönster 2001 fortsatte springa på samma sätt tolv år senare. Därefter grävde forskarna fram hur många som dött. Sedan trycktes allt data in i en statistisk modell, och ut ramlade ett resultat som visade risken att dö av vad som helst kopplat till hur ofta, hur länge och hur intensivt man springer.

Det visade sig att det var långt färre löpare än ickelöpare som dog mellan 2001 och 2012. Men nyttan med löpning avtog för de som sprang fort, långt eller alltför ofta. De löpare som sprang mest, hade samma risk att dö som ickelöparna. Dödskurvan formade ett U – först ner sedan upp igen.

Problemet med detta resultat var att det inte var så många som dog – vilket ju är bra för de överlevande deltagarna i studien, men sämre för de som gjorde studien. Få döda ger dålig signifikans. Av 50 löpare som sprang mer än fyra timmar i veckan dog en. Endast sju av 576 i gruppen ”lätt”, åtta av 262 i gruppen ”måttligt”, samt två av 40 i gruppen ”hårt”, dog under de tolv åren.

Om det man inte kan tala måste man tiga

Med så låga dödstal suddas slutsatserna ut av slumpen. Kanske en av de 40 som tränade hårt halkade i badkaret eller svalde en tvål. Ett dödsfall hit eller dit får väldigt stora konsekvenser. Ett tredje dödsfall hade kanske medfört ett förbud för löpning. Med två dödsfall i gruppen ”hårt”, är det dessutom omöjligt att dra slutsatser kring dödsorsaker. För studiens slutsatser är det stor skillnad på att dö i en bilolycka och att dö av en hjärtattack.

Studien ger alltså väldigt vaga svar. Det enda man kan säga med säkerhet – eller snarare 95 % säkerhet – är att upp till 2,5 timmars löpning per vecka, löpning 1-3 gånger per vecka och lugn löpning, minskar risken att dö jämfört med att vara stillasittande. Det stämmer i genomsnitt 19 gånger av 20.

Däremot kan vi inte avgöra om mer än 2,5 timmars löpning, löpning mer än 3 gånger per vecka eller hög hastighet och hård träning, ökar risken att dö jämfört med att inte träna alls. Det finns för lite data för det, vilket ger väldigt långa konfidensintervall. I gruppen som sprang mer än 2,5 timmar/vecka dog endast en vart tredje år under de tolv år som undersöktes. Människor är ganska seglivade. Fördelen med att använda råttor och bananflugor i studier är att de dör oftare än så. Nackdelen är att de är svåra att intervjua.

Det faktum att man inte såg signifikanta skillnader mellan dödligheten hos löpare med hög volym/intensitet och dödligheten hos stillasittande människor, betyder inte att de risker som är förknippade med dessa två är likvärdiga. Det betyder bara att det inte finns tillräckligt med data. Men det framgick inte av alla tidningsartiklar.

Det finns många fler problem med denna studie. Personerna undersöktes vid ett enda tillfälle för tolv år sedan. Personerna uppskattade sin egen intensitet och den enas ”lätt” kan vara någon annans ”måttligt”. I den snabbaste gruppen var 80 % män. Löpare som springer ”hårt” kanske har en annan riskprofil, osv.

Foto: Jenny Hill , Unsplash

Det största problemet med denna studie är att den gör kraftfulla påståenden som inte har stöd i data. Dödligheten var högst bland dem som sprang mest och med högst intensitet. Men två dödsfall är inte en grund för ett statistiskt signifikant påstående om verkligheten. Dessutom framgår inte om dessa två dödsfall kunde relateras till löpning.

Tyvärr saknar 10 av 8 svenskar grundläggande kunskaper i statistik och ännu färre läser studierna bakom rubrikerna. Jag tror att löpning och dödsfall följer en U-kurva, men ingen vet hur den U-kurvan ser ut och den kan definitivt inte baseras på två dödsfall. Man kan springa för mycket, men det finns så många andra faktorer att ta hänsyn till.

ULTRA-studien

För att hitta sanningen krävs bättre studier. Just nu pågår en omfattande studie av 1212 ultralöpare, alltså löpare som springer ca 60-70 km i veckan. Studien – The Ultrarunners Longitudinal Tracking Study (ULTRA) – kommer att följa löparna in i döden, och preliminära resultat tyder på att ultralöpare har bättre hälsa än ickelöpare. Jag tycker inte det är så förvånande, för jag mår bättre sedan jag började springa långt. Jag tror ULTRA-studien – liksom andra studier – kommer att visa att löpning minskar risken att dö i förtid. Mer om den studien senare. Den som lever får se. Att man dör är dock 100 % säkert. Det är signifikant.

Tidigare inlägg i ämnet

Löpning är inte farligt för hjärtat

Spring så länge du kan

Mycket löpning håller hjärtat ungt

Löpning och hjärthälsa

Nu är löpning nyttigt igen

För två år sedan kunde man läsa att löpning förkortar livet. Det var alldeles efter löparen Micah Trues tragiska död. Trues död gav bränsle till hypotesen om faran med alltför mycket uthållighetsträning. Men pressens höga tonläge berodde framför allt på en studie som presenterats på American College of Sports Medicines årliga konferens, som sade sig bevisa att löpning förkortar livet. Det var en förstudie, d v s studien hade inte blivit granskad av experter i en så kallad referensgranskning (peer review). Syftet med referensgranskning är att upprätthålla vetenskaplig standard och objektivitet.

Året är 2012: Braskande löpsedel baserad på förstudie.

Nu har det gått två år och studiens påstående att löpning förkortar livet har granskats, vilket radikalt förändrat studiens tidigare slutsatser. Den tidigare slutsatsen att löpning dödar har bytts ut mot slutsatsen att fem minuters löpning radikalt minskar risken att dö i förtid. Även denna nya slutsats omfamnades av tidningar och sociala medier. Till skillnad mot den tidigare virala succén var det nu en korrekt slutsats, d v s en slutledning som bygger på de fakta som finns.

Året är 2012.

Redan för två år sedan fick förstudien kritik för att vara dåligt underbyggd. I likhet med debatten på 70-talet efter Jim Fixx död, tycktes debatten om faran med överdriven uthållighetsträning påverkas av Micah Trues död. Det finns massor av studier, men händelser och stämningar i samhället kan ge vissa studier mer uppmärksamhet än andra studier. Jag tror den tidigare förstudien var en sån. Studier existerar i en miljö, de är memer med strävan att "fortplanta" sig i samhällets informationsflöde. Det unika med den här studien var att den återkom och blev en ny internationell ”hit”, fast med helt andra slutsatser. Memen muterade, kan man säga. Den anpassade sig till en tid då folk efterfrågar snabba och enkla vägar till bättre hälsa.

I år är det nyttigt igen. Samma data, ny slutsats.

Fem minuter räcker
I det nya pressmeddelandet står det att "Löpning 5 minuter per dag kan minska risken för dödsfall i hjärt-kärlsjukdom". Som Amby Burfoot påpekar i sin blogg, är data i denna studie exakt samma data som presenterades vid konferensen för två år sedan. Skillnaden är hur data bearbetats. För två år sedan, var t ex faktorer som BMI, blodtryck och kolesterol statistiskt utjämnade mellan de som löptränar och de som inte löptränar. Detta är missvisande, eftersom dessa faktorer skiljer sig mellan de båda grupperna. I den tidigare studien användes således statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets och kolesterolets effekt på dödligheten. Men det är ju helt fel, det är som att eliminera lungcancer i en studie som jämförde rökare och icke-rökare! Den tidigare slutsatsen var alltså något i stil med att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter.

Den nya och färdiggranskade slutsatsen är att det finns flera hälsofördelar med att springa upp till 7-8 km i veckan, eller 5-10 minuter om dagen. Enligt studien är hälsoeffekterna av det likvärdiga med att träna mycket mer. Det stärker hypotesen att även mycket små doser motion har stora fördelar för hälsan, och att du inte behöver träna som en maratonlöpare om syftet är att förbättra hälsan.

Risken för dödliga hjärt- och kärlsjukdomar var 45 procent lägre för löpare jämfört med ickelöpare. De som sprang under hela den studerade perioden klarade sig bättre än de som sprang lite mindre och kvinnor som tränade hade lite mer nytta av det än män som tränade.

Författarna konstaterar: "Denna studie kan motivera friska men stillasittande individer att börja och fortsätta träna." Denna slutsats är väldigt annorlunda jämfört med hur det lät för två år sedan.

Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap och vidlyftigare påståenden, desto större är sannolikheten att den fångas upp av press och sociala media.

Ingen kan säga var gränsen går för hälsosam träning, men det finns en individuell gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i sällsynta tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel. Just efter ett hårt träningspass är det mesta i kroppen, inkl hjärtat, stressat - vilopulsen är kraftigt förhöjd och slagvolymen svagare - men på lång sikt förbättras puls och slagvolym av träning. Kroppen och hjärtat anpassar sig till belastningen. Det är dock viktigt att man ser till att kroppen får tillräckligt återhämtning och är vaksam på symptom på överträning.

Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen och nyttan planar ut. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att maximera hälsoavkastningen på insatt tid. Vi vill bli bättre, snabbare, uthålligare, utvecklas, tävla, klara utmaningar, vara ute i naturen, testa gränser, träffa likasinnade. Alltså allt det som ger livet mening.

 

Löpning och hjärthälsa

En del tränar för att bli snygga, andra för att förbättra hälsan. Förmodligen blir man snyggare av att träna - inte minst upplever man sig själv som mer attraktiv - och man förbättrar även sin hälsa. Träning leder således till att man blir både snygg och frisk - eller mindre ful och mindre sjuk, om man är en sån där negativ person som ser glaset som halvtomt. Själv bryr jag mig inte så mycket om hur jag ser ut, däremot vill jag förbättra hälsan och två nya studier stärker att löpning är bra därvidlag, så länge det inte går överstyr förstås. En och annan tyckte kanske att jag gick överstyr när jag började träna, men jag har nog aldrig haft så bra kontroll på mig själv som just nu. Jag känner kroppen bättre. Jag vet hur den reagerar, jag vet vad den ogillar och jag tror jag är mycket bättre på att tolka symptom som skulle kunna tyda på allvarliga sjukdomar.

Män som springer
Antalet medelålders män som springer maraton har ökat dramatiskt de senaste tio åren. Det finns studier som visar att risken för hjärtstillestånd är större för äldre män - eller för mycket unga med medfödda hjärtfel - som springer maraton. En rejäl ansträngning ökar påfrestningarna på hjärtat, men om blodkärlen redan är åderförkalkade, leder påfrestningarna till att påskynda ett förlopp som redan var på väg att inträffa. Efter en häftig snöstorm i USA för några decennier sedan såg man att antalet hjärtinfarkter ökade kraftigt i samband med snöskottning, men veckorna därefter minskade antalet dödsfall. Snöskottningen skyndade på döden, kan man säga. Döden stod och väntade några dagar senare. Nyare studier visar dessutom att ytterst få dör under ett maratonlopp (mindre än 1 på 100 000). Tvärtom, om det är så att träningen inför loppet minskar risken, så torde nyttan med maratonlopp vara större än nackdelarna. Såvida man inte springer alldeles för mycket, men ingen vet hur mycket som är för mycket (hjälp forskarna hitta svaret här). Springer man för mycket motverkar man delvis de hälsosamma effekterna, men risken att dö ökar knappast. Det erkänner även ”löparkritikern” Dr James O’Keefe.

Var ligger krysset? Var går gränsen där de positiva effekterna äts upp av negativa effekter? Ingen vet.

Ett problem är att man inte vetat särskilt mycket om effekterna av själva maratonträningen när det gäller hjärthälsa för halvdana, medelålders maratonlöpare. Men nu vet vi mer: i en ny studie följde forskarna 45 hyfsade, springande män i åldrarna 35 till 65 år, som planerade att kvalificera sig att springa Boston Marathon. I snitt hade de sprungit 2-4 maratonlopp. Som ett led i studien skulle alla löpare följa ett 18 veckor långt, avancerat träningsprogram. De sprang mellan 18 - 55 km/veckan och all löpning loggades av forskarna.

Syftet med studien var att följa vad som hände med en medelsvensson som började träna systematiskt. Innan de började träningen gjordes en fullständig medicinsk utvärdering av alla deltagare. Det visade sig att männen var i bättre form än de flesta, men över hälften hade minst en kardiovaskulär riskfaktor.

Efter 18 veckors träning undersöktes deltagarna på nytt och man såg förbättringar av flera riskfaktorer: LDL - det "onda" kolesterolet - minskade med 5 procent, triglycerider med 15 procent och BMI krympte med 1 procent. VO2Max ökade med 4 procent, vilket är ett bra mått på kondition och en slags markör för kardiovaskulär hälsa.

Forskarnas slutsats av allt detta var att löparna förbättrat hjärtat på flera plan - dess storlek, form, struktur och funktion - och att regelbunden motion är det bästa sättet att förbättra hjärthälsan.

Kvinnor som springer
I en annan ny, stor studie undersöktes effekterna av träning hos patienter med hjärtsvikt. Hjärtsjukdom är den vanligaste dödsorsaken för kvinnor i USA. Trots att kvinnor löper dubbelt så stor risk som män att utveckla hjärtsvikt efter hjärtsjukdomar, så får de mer sällan - åtminstone i USA - rådet att träna.

I den kliniska studien placerades slumpmässigt 2331 patienter med hjärtsvikt (både män och kvinnor) i antingen en grupp med ett formellt träningsprogram och optimal medicinsk behandling, eller i en grupp med enbart medicinsk behandling. Före den slumpmässiga uppdelningen testades patienternas fysiska kapacitet. Patienterna som hamnade i träningsgruppen promenerade eller cyklade 30 minuter tre dagar i veckan under sex veckor. Därefter tränade de hemma, med gradvis ökning av dosen till fem dagar i veckan.

Det visade sig att de kvinnor som tränade minskade risken att dö eller att läggas in på sjukhus med 26 procent. För männen minskade risken med 10 procent. Slutsatsen av detta är att det lönar sig att träna, särskilt för kvinnor.

Bäst att springa
Det blev mycket text. En bild säger ju mer än tusen ord så jag visar tre bilder som visar hur en lårmuskel ser ut på insidan hos tre olika personer:

Källa

Jag springer
Jag har kört hårt i 3-4 veckor med 2-3 4x4-intervaller, 2-3 lugna aeroba pass - varav ett ganska långt - samt ett pass styrketräning och ett pass crawlträning, per vecka. Nu väntar en återhämtningsvecka. Jag tycker det är svårt att passa in exakta veckor; viloveckor kan börja vilken dag som helst. Huvudsaken min kropp får tid att återhämta sig under 6-8 dagar då jag halverar träningen. Min kropp mår bra av det, det känner jag på mig och inom mig.

Liknande artiklar

Kan man springa för mycket?

Träning föryngrar cellerna

Den bästa investeringen i ditt liv

Löpning är inte farligt för hjärtat

På 70-talet var det en vanlig föreställning att löpare var immuna mot hjärtsjukdomar. Man trodde att löpningen rensade kranskärlen från plack och ledande forskare påstod att det inte fanns ett enda konstaterat fall av hjärtinfarkt bland löpare som sprang ett maraton under fyra timmar. Men 1977 kunde Tim Noakes visa att det fanns löpare som drabbats av hjärtattacker i åtminstone fyra fall.

Sju år senare dog joggningens fader Jim Fixx i löparspåret endast 52 år gammal. Efter Jim Fixxs överraskande död vände debatten 180 grader. Plötsligt ansåg allmänheten att löpning var farligt. Kvällstidningarna visade bilder på Jim Fixx med braskande rubriker. En bild säger mer än tusen ord och det är inte många som orkar läsa tusen ord.

Sedan dess har debatten om faran med löpning pendlat fram och tillbaka. Den övervägande majoriteten hävdar att löpning är hälsosamt, även om man tränar hårt och springer maraton. Några kardiologer med James O'Keefe i spetsen menar dock att "överdriven" löpning är skadligt och ökar risken för hjärtinfarkt. Han har sett skador på hjärtat, men andra menar att dessa skador är reversibla och går tillbaka efter några veckor.

En ny intressant studie
Men hur ska man avgöra debatten? De observationsstudier som finns visar att man minskar risken för hjärtsjukdomar om man springer, men svagheten med observationsstudier är att de inte tar hänsyn till att löpare äter bättre och röker mindre. Kritikerna med James O’Keefe i spetsen menar dessutom att det är ”överdriven” träning som är skadlig, d v s om man springer mer än 30 km i veckan.

Bild från ne.se

I en ny studie som undersökte graden av ateroskleros (åderförkalkning) hos maratonlöpare har man lyckats skapa en intressant kontrollgrupp, vilket kanske kan ge bättre svar än tidigare studier. I den nya studien undersöktes 42 maratonlöpare (21 män och 21 kvinnor med en medelålder på 46 år) som hade tränat i 12 år, i genomsnitt omkring 60 km per vecka. Deras snittid på maraton var strax under 4 timmar. Dessa löpare utgjorde den experimentella gruppen. Kontrollgruppen var deras makar, 21 kvinnor och 21 män som inte var löpare, men delade samma livsstil som kost och vanor. Därmed kunde forskarna minska livsstilens påverkan och någorlunda isolera effekten av träning.

Förbättrar man hjärtat genom att gifta sig med en maratonlöpare?
Forskarnas hypotes var att de 42 maratonlöparna skulle ha mindre ateroskleros än deras makar. Detta visade sig inte vara fallet. I själva verket fanns det ingen skillnad mellan de två grupperna. Både löpare och ickelöpare hade ungefär hälften så mycket åderförkalkning jämfört med genomsnittet för åldersgruppen. Däremot hade löparna mycket lägre kroppsvikt (68 vs 77), lägre vilopuls(57 vs 69), lägre BMI (24 vs 27), lägre c-reaktivt protein ( 0,6 vs 1,6 ), högre HDL ( 68 vs 58 ) och lägre triglyceridnivåer ( 76 vs 103 ).

Detta visar att maratonlöpare som springer mer än 60 km i veckan inte har en ökad risk för hjärtsjukdom. Tvärtom har löparna väsentligt lägre värden på riskfaktorer som även påverkar sjukdomar som cancer och diabetes. Den låga graden av ateroskleros jämfört med jämnåriga tror dock forskarna beror på att löparna lever ett hälsosamt liv, liksom deras partners. Eller så halverar man risken för ateroskleros genom att vara gift med en maratonlöpare ;)

Ger denna studie ett slutgiltigt svar på frågan? Jag tror inte det. Det är bra att det finns personer som James O'Keefe som ifrågasätter rådande paradigm, på samma sätt som det var bra att Tim Noakes ifrågasatte att löpning gav immunitet mot hjärtsjukdom på 70-talet (och sedan fortsatte ifrågasätta andra paradigm). Själv tror jag att det är bra att springa. Jag tror det finns en kurva med avtagande nytta, vilket betyder att den första kvarten löpning i veckan är viktigare för hälsan än den tionde timmen i veckan. Någonstans planar kurvan ut och vänder nedåt och någonstans störtar den rakt ner. Det är gränsen och den ska man kanske inte nå mer än ett par gånger i sitt liv.

Ett av mina mål är att hitta min egen gräns och jag tror jag ska göra det nästa år, men jag hoppas jag saktar ner och stannar så att jag inte passerar den. Jag är inte som Jure Robic. Jag tror i alla all att jag är alldeles för förståndig. Men det ska vara en utmaning.

Jim Fixx då?
Samma dag som Fixx föll död ner, dog tusentals andra som inte sprang av hjärtinfarkter. Det var inte löpningen som dödade Fixx, det var hans hjärta. Det bevisar att löpning inte ger immunitet, men det bevisar inte att löpning är skadligt för hjärtat. Fixx bar, som alla människor, på gener och en livsshistoria. Fixx far dog i hjärtattack redan vid 43 års ålder. Fixx blev nio år äldre. Fixx rökte två paket cigaretter och vägde över 100 kg när han var 35 år. I enlighet med rådande teori ansåg han att man kunde äta vad som helst om man sprang ett maraton under fyra timmar. När han skars upp fann man att han hade långt gången åderförkalkning. Med tanke på allt detta - generna och miljön - så kan man kanske säga att löpningen gav Jim Fixx nio extra år.

Solljus och hälsa

Vad har sol och rödbetsjuice gemensamt? Jo, båda ökar mängden kväveoxid i kroppen. Studier visar att det är nitraterna i juicen som sedan omvandlas till kväveoxid, som både ger hälsoeffekter och gör medelmåttor lite uthålligare. Kväveoxid får blodkärlen att vidgas, vilket sänker blodtrycket. Högt blodtryck är en av de viktigaste riskfaktorerna för hjärtsjukdom och stroke. Omkring en tredjedel av befolkningen lider av högt blodtryck och försäljningen av blodtryckssänkande mediciner ökar. Men det är inte bara genom maten som vi får tillgång till kväveoxid. Solen är kanske den viktigaste faktorn.

Kväveoxid
En spännande hypotes som har fått starkt experimentellt stöd på sistone är att hudens exponering för solljus är det naturliga sätter att frigöra kväveoxid i kroppen. Vi härstammar från Afrika och människans utveckling har skett i ljuset från solen. På samma sätt som solens fotoner tränger in i växterna och får dem att växa, tränger de också in i hud och får den att tillverka vitamin D, frigöra kväveoxid och massor av andra bioaktiva ämnen. Vitamin D har fått mycket uppmärksamhet och vi är nog många som äter vitamin D under vintern. Men vitamin D är inte heller allt. Enbart vitamin D kan inte förklara det faktum att australiensare har tre gånger (!) så bra hjärthälsa som sina ljusa släktingar i Storbritannien.

Bild:Ökad dödsrisk ju längre norrut. Siffrorna har rensats från sociala faktorer som inkomst och rökning. Det är bara tillgång till sol som kan förklara skillnaden mellan breddgraderna. Källa.

UVB och UVA
Solens strålar träffar oss med olika våglängder och de varierar med årstiderna i länder som Sverige. Den kortvågiga UVB-strålningen är som intensivast under sommaren och i stort sett obefintlig under övriga årstider. UVA-strålar är långvågiga och de är också som intensivast under sommaren, men till skillnad från UVB kan UVA tränga genom ett fönster och borra sig djupt ner i huden. Studier visar att UVA-strålning ökar tillgången på kväveoxid i kroppen, medan UVB-strålning krävs för att bilda vitamin D. Det är UVA-strålningen som målar oss bruna genom att frisätta melanin från melanocyterna längst ner i överhuden, vilket i kombination med syre gör oss bruna. UVB, som är starkast mitt på dagen, orsakar brännskador och kan även förändra DNA, d v s orsaka cancer. UVA kan också påverka DNA, men det sker indirekt via fria syreradikaler som kan skada och skrynkla cellerna. Men eftersom UVA smetar extra melanin på huden, skyddar det också mot både solbränna och cancer.

Hudens hälsoskatt
Kväveoxid är en flyktig gas som försvinner på några sekunder, men den kan lagras i huden som nitrat, nitrit och nitrasotioler. Det är ämnen som vi får i oss genom att äta grönsaker, som rödbetor och spenat. Huden är kroppens största organ, omkring två kvadratmeter och består av flera cellager. Den är ett utmärkt ställe för kroppen att lagra nyttigheter i. När solen träffar huden skapar den kortvågiga strålningen vitamin D, medan den långvågiga UVA-strålningen fortsätter djupare ner i överhuden, där den startar en kemisk reaktion som omvandlar nitrat, nitrit och nitrasotioler till kväveoxid, som sedan läcker ut i blodledningarna som forsar fram alldeles under huden. Kväveoxiden gör sedan så att blodkärlen vidgar sig. Dessa samband har testats experimentellt av forskare vid University of Edinburgh som kunde visa att ultraviolett ljus sänker blodtrycket.

Källa.

Lagom med sol är bäst
Myndigheterna tycks uppfatta solen som en förorening i naturen, något som man måste skydda sig från. Det var inte länge sedan man trodde att solens strålar orsakade solsting, vilket gav upphov till tropikhjälmarna som européer i tropikerna bar före andra världskriget. Men solen är förmodligen mer nyttig än farlig. Det är överdrifterna som är farliga. Att ligga i solen och bränna sig är självklart skadligt, det kan man se med ett ögonkast och det upplever man om man råkat ur för det. Solstrålarna kan skada cellerna. Men de är också oerhört nyttiga och det är något man uppmärksammat först på sista tiden.

Tropikhjälmen skulle skydda mot solens giftiga strålar.

Solen frigör en rad bioaktvia ämnen huden och vi vet än så länge väldigt lite om vad alla dessa ämnen gör i kroppen. Vi vet att kroppen måste ha vitamin D, att ljuset är viktigt för sömn och synens utveckling och nu tror man också att solen påverkar hjärthälsan. Vi har utvecklats i en miljö med mycket sol och vi har inte hunnit anpassa oss tillräckligt sedan vi började hänga i norr. Vi har visserligen blivit bleka och oerhört mottagliga för den sol som finns, vilket även gjort oss känsliga för stark sol närmare ekvatorn. Det gäller inte minst bleka, rödlätta engelsmän, irländare, skottar och australiensare. Australien har högsta andelen dödsfall i malignt melanom, men det är å andra sidan bara en bråkdel jämfört med alla som räddas av solen. En av de främsta forskarna på området, Dr Richard Weller vid University of Edinburgh, tror att solljusets goda påverkan på hjärthälsan uppväger risken för hudcancer, även i länder som Australien.

Kanske också uthålligare
Slutsatsen är kanske att sola lugnt. Undvik att bränna dig men se till att få sol. Helst året om. Solen kanske dessutom gör oss lite uthålligare, med tanke på de mätbara effekterna av rödbetsjuice på motionärer? Det tycks inte finnas några studier på det, men det verkar inte orimligt.

Nu är solen stark. Vi behöver inte längre äta vitamin D som tillskott, såvida man inte sitter inne hela dagarna. Vi får tillräckligt via solen och mer är inte bättre.

Människan utvecklades i en miljö med mycket sol. Vi svenskar bor långt norrut, tillbringar mycket tid inomhus och vi har mycket kläder. Inte konstigt att vi dyrkar solen, frågan är om det är kultur eller ren instinkt? Min gissning är att det är en instinkt som kultiverats.

Nordisk soldyrkan - instinkt eller kultur?

Jag vet inte om det beror på solen men nu har jag kommit igång med löpningen. Tror nästan det var bra med lite löpvila i samband med all cykelträning. Jag kände mig väldigt pigg i ben och knän när jag sprang 15 kilometer i söndags.

2 feta fiskar är mer än omega 3

På ICAs hälsokosthylla dignar det av omega 3. De dyraste pillren har pressats ur en liten lysräka som kallas krill. En krillburk kan kosta ca 300 kr och väga några hundra gram. En vuxen blåval äter 40 miljoner krill varje dag. Det blir 14,6 miljarder krill på ett år - dubbelt så många som det finns människor på jorden. En blåval sväljer krill motsvarande Sveriges befolkning på några timmar. De har dyra vanor. Jag vågar inte ens räkna på vad det skulle kosta i en butik.

Krill. Blåvalens favoritlunch. Märkligt att den största äter den minsta.

Anledningen till att det finns så många olika burkar omega 3 är att man på 1970-talet fann att inuiter på Grönland knappt hade några problem med hjärt- och kärlsjukdomar trots att de åt mycket fett. Forskarna antog att det berodde på att de åt mycket fet fisk med högt innehåll av omega 3. De drog slutsatsen att omega 3 är bra för hjärtat. Sedan upptäckte andra forskare att omega 3 också var bra för hjärnan. Hjärnan är ju en klump tänkande fett och ju mer omega 3, desto bättre.

Blåvalen har förresten det största hjärtat av alla - 750 kg. De har den största hjärnan också och den största penisen. Fast i förhållande till storleken är hjärnan ytterst liten, endast 0,00017 % av den totala vikten. En krill har en större hjärna än så. Däremot är ett tre meter långt fortplantningsorgan ganska imponerande. Det tycks de har missat i reklamen för omega 3.

Hälsans minsta gemensamma nämnare
Men det är inte bara inuiterna som knappt har några hjärt- och kärlsjukdomar. Det gäller i stort sett alla människor som lever på ursprunglig och traditionell föda. Det gäller såväl greker på Kreta som japaner på ön Okinawa samt trobriander på Nya Guinea. I en del ursprungliga samhällen åt man mycket fett och proteiner, medan andra åt mycket kolhydrater. Det var först när inuiter, greker och japaner anammade en västerländsk livsstil som deras hälsa försämrades.

Slutsatsen borde vara att vi bör äta mat som mer liknar den mat vi åt som jägare och samlare (eller som på Kreta och Okinawa för femtio år sedan), men istället kokades allt ner till en undergörande olja - omega 3. Genom att äta ett piller skulle man få ett hjärta som en inuit. Men borde man inte snarare undvika västerländsk skräpmat och hålla sig i rörelse för att få ett hjärta som en inuit? Det är ju trots allt det som de ursprungliga och hälsosamma kulturerna har gemensamt. Det är hälsomysteriets minsta gemensamma nämnare.

Fet fisk innehåller bl a omega 3 och vitamin d.

Människan är allätare och vi är gjorda för att äta en varierad kost. Inte krill- och krumelurpiller. Jag tror inte att vi kommer att finna ämnet x i mat som gör oss friska (eller sjuka och feta också för den delen). Det är mer komplext än så. Ämnet x kanske påverkar ämnet y som påverkar ämnet z som i sin tur påverkar ämnet x, osv. Bara i en kopp kaffe finns tusentals olika ämnen och 7 000 000 000 000 000 000 000 000 molekyler.

Ny stor studie som jämför fisk och omega 3
I veckan publicerades en ny studie som ytterligare förstärker misstanken om en tankevurpa på grönlandsisen. Forskarna fann att två portioner fet fisk i veckan, som lax, makrill och sardiner, minskar risken för sjukdomar i hjärnans blodkärl, sk cerebrovaskulär sjukdom, vilket innefattar bl a stroke och TIA-attacker. Forskarna fann dock inte ett motsvarande samband för tillskott av omega 3.

Studien omfattade hela 794 000 personer. Ett internationellt team av forskare analyserade resultaten av 38 studier för att klargöra sambandet mellan konsumtion av fisk och cerebrovaskulär sjukdom. Totalt 34 817 fall av cerebrovaskulär sjukdom inträffade under tidsperioden.

Efter justering för flera riskfaktorer, visade det sig att deltagarna som åt 2-4 portioner fisk i veckan hade 6 % lägre risk jämfört med de som åt en eller färre portioner fisk i veckan, medan deltagarna som åt fem eller fler portioner per vecka hade en 12 % lägre risk för sjukdom. En ökning med två portioner per vecka gav en 4 % minskad risk. Däremot var nivåerna av omega 3-fetter i blodet och kosttillskott inte signifikant kopplat till en lägre risk.

Föda är komplext. Skillnaden mellan ett piller och mat kan bero på komplexa samband mellan ett stort antal näringsämnen, såsom vitaminer (inte minst vitamin D i fet fisk) och essentiella aminosyror. Därmed borde näringsmässiga riktlinjer baseras på mat, inte på piller.

Pillerlunch.

I en kommentar till studien sägs att att det är rimligt att råda patienter att äta en eller två portioner fisk per vecka för att minska risken för cerebrovaskulär sjukdom. Något liknande råd kan man inte ge för omega 3. Däremot kan kanske tillskott av omega 3 vara bra i andra sammanhang, särskilt för de som inte äter fisk och/eller de som har någon form av hjärnskada. Hjärncellernas membran behöver omega 3. Men hur som helst är det bättre att äta the real thing - fisk.

Bäst före eller efter
Jag har alltid några konserver med makrill i kylskåpet. Det brukar även bli fet fisk (oftast lax) till lunch och en gång till middag varje vecka. Så jag äter fet fisk 4-5 gånger i veckan. Jag har en burk omega 3 i köksskåpet också, men den har varit dryg. Jag tar bara ett piller när jag inte ätit fisk på flera dagar. Burken går ut sommaren 2013.

Själv gick jag ut för flera år sedan men jag kämpar envist vidare. Egentligen har mitt bäst efter datum sprungit ut för länge sedan. Eller, var det bäst före datum ... Nåväl, idag sprang jag backintervaller. Jag började med att köra lite 100up som uppvärmning. Den variant som Walter George kallar the Minor. Det blev några fler än senast.

Låg risk att dö under Stockholm Marathon

Nu är det bara några dagar kvar till Stockholm Marathon och jag ska inte vara med. Loppet låg för nära min ultraloppdebut i slutet av juli så jag sålde min startplats (startplats 4567) till en kille som tränat ett par veckor och springer i mitt namn. Det blir inte lätt men jag hoppas att han klarar det. Han är säkert ute och springer nu. Han är en av tusentals personer drabbade av SMS - Stockholm Marathon Syndrome - och antalet drabbade tycks öka för varje år. De drabbade har en stirrig blick, ser med skräck på folk som hostar, vräker i sig pasta, de springer i alla väder och de kan inte tala om något annat än löpning. Det finns upp till 30 000 symptom så det som jag räknade upp var bara en liten, liten del.

Slump eller nödvändighet?
Studerar man startfälten så ser man att antalet maratonlöpare har ökat de senaste åren. Det har blivit en ny boom, som ett förstärkt eko efter löparboomen på 70-talet. Det är 30 år emellan, eller en generation. Det kan vara en slump, eller så finns det ett mönster. Efter andra världskriget föddes många barn och i svallvågorna efter denna babyboom föddes många barn 30 år senare. Fyrtiotalisterna är inte lika dominerande i samhället längre, men deras avkomlingar är det. Nu när efterkrigstidens barn befinner sig i medelåldern börjar man bry sig mer om sin hälsa och därmed kretsar mycket i samhället runt detta. Jag gissar att det är en delförklaring till uppsvinget för löpning och träning. Den andra är att vi får det allt bättre ställt ekonomiskt och när grundbehoven är tillfredsställda har man råd att efterfråga immateriella värden. Ju mer välmående ett samhälle är, desto större del av BNP utgörs av aktiviteter kopplade till hälsa. Sen finns det mängder av andra delförklaringar och ökningen kanske bara är en slump. Jag bara gissar. Nu när det de facto är fler som springer, kan man tro att dödsrisken också ska öka i takt med att allt fler nybörjare testar sina gränser. Men så är inte fallet.

Risken att dö är närmare noll
Enligt en stor amerikansk studie ligger risken att dö under eller strax efter loppet på 0,75 per 100 000 löpare och det är ett värde som varit stabilt trots att antalet löpare nästan fördubblats på tio år. Om hela Sveriges vuxna befolkning mellan 15 och 74 sprang maraton, skulle man alltså kunna förvänta sig att 45 skulle dö inom 24 timmar efter loppet. Men varje dag dör några hundra människor när de springer, sover, äter eller kör bil. Dessutom är man inte ensam när man springer. Varje lopp omges av medmänniskor och läkare.

När någon segnar ner och dör är det en dramatisk händelse som ger rubriker. Rubrikerna kanske skrämmer en del, men kan inte skymma det faktum att löpning minskar risken att dö, eller snarare skjuter fram döden flera år. Man blir inte immun mot plötslig hjärtdöd som man trodde på 70-talet, men man blir bättre skyddad.

Drick lagom
I studien fann man att av alla löpare som deltog i ett maratonlopp mellan år 2000 och 2009 dog 28 personer under själva loppet eller ett dygn efteråt, de flesta av dem män. Hälften av dem som dog var över 45 år, och alla utom en av de som var äldre än 45 dog av hjärtsjukdom. För yngre löpare, varierade dödsorsaken och inkluderade medfödda hjärtfel och hyponatremi, d v s att man druckit för mycket vatten. Under senare år har antalet fall av hyponatremi ökat, förmodligen för att det blivit sådant fokus på att löpare alltid måste dricka vätska, även om man inte är törstig. En sådan regel kan lätt gå överstyr. När löpare inte längre litar på sin egen törstmekanism, ökar risken att man dricker tills cellerna sväller och därmed har något sa banalt och fundamentalt som vatten tagit livet av helt friska personer.

Forskarna har inte hittat något fall där någon löpare dött av uttorkning, däremot har alltså flera personer dött av hyponatremi. Det är oerhört svårt att torka ut. En människa kan kravla runt i några dagar utan vatten. I en studie fann man att omkring hälften drack för mycket vätska under maratonlopp. Så det bästa rådet är att dricka av törst och ju varmare det är, desto mer behöver man dricka och det vet våra hjärnor om, eftersom människan i huvudsak utvecklats i ett torrt klimat där brist på vätska handlade om liv eller död. 

En klump lera föll från skyn
Ett problem som studien tar upp med maratonlöpning är att skadefrekvensen är mycket hög, ca 90 % av alla maratonlöpare skadas under ett genomsnittligt år. Det är den högsta siffran jag sett publicerad i någon studie och jag har nästan svårt att tro att det är så illa. Om det stämmer betyder det alltså att nio av tio löpare drabbas av någon form av skada som tvingar dem att vila under en längre eller kortare period. Men det är skador som läker. Inte skador som dödar.

Eftersom skadefrekvensen är så pass hög, bör man kanske se skador som en del av livet som löpare. Jag har klarat mig bra, men det finns inga garantier i livet. Jag kan drabbas av en skada. Livet är oförutsägbart och allt som ryms inom fysikens lagar kan inträffa och ibland tycks det som om det finns händelser som trotsar naturlagarna. I veckan fick jag en lerklump i huvudet från ingenstans när jag stod och väntade på en buss. Jag tittade upp, men såg ingenting, inte ens en mås. Himlen var klarblå. Det kunde lika gärna ha varit en sten, ett piano eller en blåval som hade ramlat i skallen, kändes det som. Det var obegripligt och lite jobbigt att åka buss med lera i håret. Någon som har en bra gissning? En mås, ett flygplan, en massa slumpmässiga partiklar som enligt någon bisarr osannolikhetskalkyl formerade sig till en lerklump strax ovanför mitt huvud?

Jag försöker vara försiktig. Min nya löpteknik lindrar stötarna och jag tränar varierat. Det är viktigt att lyssna till sin kropp och se till att den får återhämta sig mellan varven. Man bör variera träningen och se till att risken sprids över kroppens ben och muskler så långt det är möjligt i förhållande till de mål man har.

Just nu har jag bara ett mål och det är att gå i mål i Swiss Alpine. Efter det spelar det inte så stor roll vad som händer med mig. Så känns det nu, men jag vet inte hur det känns då. Jag tror aldrig jag har haft så svårt att se in i framtiden som nu. Jag ser bara två månader framåt. Sen ligger en stor bergskedja i vägen. Vad som finns bakom den, det vet jag inte. Hoppas bara att inte några fler grejer ramlar ner i skallen på mig nu.

Plötslig löpardöd

För någon månad sedan dog den kända löparprofilen Micah True, alias Caballo Blanco. Förmodligen var det Trues hjärta som inte orkade längre. För nästan 30 år sedan dog en annan löparprofil mitt i löpsteget, Jim Fixx. Men det var inte löpningen som dödade dem. Tvärtom.

Caballo Blanco

Löpning och immunitet
På 70-talet ansågs det allmänt att löpare var immuna mot hjärtsjukdomar. Dr Tom Bassler ansåg att löpningen rensade kranskärlen från plack och fettdepåer och han hävdade att det inte fanns ett enda konstaterat fall av hjärtinfarkt bland löpare som sprang ett maraton under fyra timmar. Men under en stor konferens i New York 1976, där världens alla ledande experter var samlade, bad den unge läkaren Tim Noakes att få hålla ett föredrag. Istället för att acceptera det som de flesta ansåg vara ett faktum - att löpare var immuna mot hjärtsjukdom - så hade Noakes genom noggranna studier funnit att det fanns löpare som drabbats av hjärtattacker i åtminstone fyra fall. Därmed var Basslers teori i princip falsifierad, eftersom den förutsåg att löpare inte drabbades av hjärtattacker. Men vetenskap är inte alltid öppen och fri och det tog många år innan läkare och forskare övertygats av Noakes studier.

Men det kanske inte var de vetenskapliga studierna som övertygade forskarvärlden utan ett tragiskt dödsfall. Joggningens fader Jim Fixx - som själv var med på konferensen 1976 och var en ivrig förespråkare av Basslers teori - dog av en hjärtattack under en löprunda 1984 endast 52 år gammal. Dödsfallet var ett faktum som det inte gick att blunda för. Löpning ger inte livslång immunitet.

Jim Fixx

Efter Jim Fixxs överraskande död vände debatten. Plötsligt ansåg allmänheten att löpning var farligt. Kvällstidningarna visade bilder på den kända joggarens död. En bild säger mer än tusen ord och få orkar läsa tusen ord, särskilt om de förekommer i vetenskapliga tidskrifter.

Samma dag som Fixx föll död ner, dödade hjärtinfarkter tusentals andra amerikaner som inte sprang. Men det var inte löpningen som dödade Fixx, det var hans hjärta. Det visar att löpning inte ger immunitet, men det visar inte att löpning är skadligt för hjärtat. Den typen av slutsatser kan man inte dra från ett fall. Fixx bar, som alla människor, på gener och en livshistoria. Hans far dog i hjärtattack redan vid 43 års ålder. Fixx blev nio år äldre. Fixx rökte två paket cigaretter och vägde över 100 kg när han var 35 år. I enlighet med Basslers teori ansåg han att man kunde äta vilken mat som helst om man sprang ett maraton under fyra timmar. När han skars upp fann man att han hade långt gången åderförkalkning. Med tanke på allt detta - generna och miljön - så kan man kanske säga att löpningen gav Fixx minst nio år extra. Men det var det ingen som sa tillräckligt högt för att det skulle höras. Den typ av fakta gör sig inte lika bra på bild.

En rejäl snöstorm gav insikt
Genom att springa minskar man risken att dö. Däremot ökar risken för de som har medfödda hjärtfel och löpning kan tidigarelägga vissa dödsfall. Det senare såg man i samband med en svår snöstorm 1978. Den påtvingade snöskottningen ökade antalet hjärtinfarkter rejält och ökningen fortsatte några dagar efter stormen, men sedan bedarrade antalet insjuknade och föll brant. För hela månaden var antalet dödsfall som vanligt. Det visar att hårt arbete som löpning och snöskottning i hög grad bara dödar de som egentligen var predisponerade att dö inom kort. Deras liv kanske förkortas med några veckor, medan löpning för de allra flesta ger flera friska år. Löpning är en investering som ger hög avkastning i tid och tid är allt vi har.

Caballo Blancos död
Micah True, alias Cabello Blanco - en av karaktärerna i Born to Run - dog mitt i löpsteget. Dödsorskaken är kanske inte fastställd än, men förmodligen var det hjärtat som gav upp. Samma dag dog tusentals andra när deras hjärtan gav upp. En del medan de sprang, andra medan de satt. Jag vet inte vilka gener Micah bar på och jag vet inte mycket mer om hans liv än det jag läst i boken Born to Run. Han hade levt ett hårt liv som boxare och han var en sökare som kanske fann någon slags inre frid när han sprang. Fast jag vet ingenting och jag vill inte spekulera. En sak vet jag dock: Döden springer man inte ifrån, men som löpare håller man den bakom sig en lite längre tid än om man bara sitter och väntar.

Disco räddar liv

Snart är det dags för den blodiga söndagen på Södra berget, dagen då jag ska kvalificera mig till fjärde startled i Vasaloppet. Jag har börjat fylla på glykogenlagren i musklerna och jag sväljer ett par deciliter rödbetsjuice per dag. Jag håller för näsan medan jag bälgar i mig drycken, för jag har svårt för rödbetssmaken. Smaken sitter som bekant i hjärnan och genom att strypa doftsignalerna från luktorganet reduceras smakupplevelsen. Att tömma en vedervärdig bägare är en liten uppoffring och inget offer är för stort för att lyckas, känns det som.

Om jag - mot förmodan - misslyckas på söndag får jag satsa på ultralöpningen istället. Jag har mina bästa tider framför mig eftersom jag började springa sent. Jag är inte ensam om att vara sent ute. Sedan några år råder en löparboom, eller kanske snarare en träningsboom. Det finns säkert flera olika orsaker, men jag gissar att det till viss del beror på svallvågorna från barnkullarna efter andra världskriget. Deras barn från slutet av 60- och början av 70-talet har nått medelåldern, lagt på sig några kilon och fått lite mer tid efter småbarnsåren.

Ingen livmoder på gatan
I en ny studie såg man att äldre maratonlöpare av båda könen blivit mycket bättre på senare år. Gapet mellan generationerna blir allt mindre. De bästa manliga maratonlöparna över 65 och de bästa kvinnliga maratonlöparna över 45 har förbättrat sina resultat rejält under de senaste 30 åren. Samtidigt ökar också antalet deltagare över 40 i maratonlopp. I NY-maraton ökade antalet äldre manliga löpare från 36 % 1980 till 53 % år 2009 och andelen damer i samma ålder ökade från 24 % till 40 % under samma period.

Den genomsnittliga tiden för de 10 bästa manliga och kvinnliga löparna under 64 år har inte förändrats under de senaste 30 åren, däremot har det skett en kraftig sänkning av tiderna för äldre ålderskategorier: den genomsnittliga maratontiden för män i åldern 65-69 har förbättrats med 15 minuter mellan 1980-2009. För kvinnor är förbättringarna ännu mer dramatiska. Kvinnor i 50-årsåldern förbättrade sina maratontider med över 40 minuter mellan 1980-2009. Förmodligen beror det på att kvinnor släpptes in på maraton lite senare. Före 1980 trodde en del läkare att kvinnorna skulle tappa sin livmoder om de sprang långa sträckor och det längsta som damerna fick springa var 1 500 meter så sent som OS 1980. Sedan dess har det visat sig att det ”svaga könet” nästan tävlar på samma villkor i de riktigt tuffa loppen och ingen har vad jag vet sett någon livmoder på vägen.

Maraton, hjärtinfarkt och disco
Förr förknippades joggande 40-åringar med livskris och hjärtinfarkt, numer tänker man snarare på hälsa. Varje år springer omkring två miljoner människor ett maraton. Av så många måste några rent statistiskt drabbas av en hjärtinfarkt. I en ny stor studie följde man under tio år över 11 miljoner löpare som sprang halv- och helmaraton. Endast 59 av dem drabbades av en hjärtattack - 59 av 11 000 000. 42 av dessa - eller 71% - avled. I normalfallet dör 92% av de som drabbas av hjärtinfarkt utanför sjukhus, så att springa maraton tycks vara lite säkrare, delvis för att löpare är friskare än genomsnittet. Den främsta orsaken är dock att löpare är omgivna av personer som kan hjärt-lungräddning. Det borde alla lära sig. Om någon drabbas av hjärtstillestånd så tryck 30 gånger mot personens bröstkorg, gör två inblås, tryck 30 gånger igen, gör 2 inblås o s v. Det viktigaste är dock kompressionerna och i t ex USA nöjer man sig numer med att lära ut enbart kompressioner. Man ska trycka i samma takt som Bee Gees sjunger den gamla discolåten ”Stayin Alive”. Ha, ah, ah, ah, stayin’ alive, stayin’ alive ... d v s 103 gånger i minuten. En enkelt minnesregel över hur man håller liv i någon (fast en smula bisarrt att sjunga Ha, ah, ah, ah ... medan någon kämpar för sitt liv).

De allra flesta attackerades av sitt hjärta bara några kilometer från mål. För de flesta av de drabbade var orsaken hypertrofisk kardiomyopati, en genetisk defekt (mutationen finns hos 0,002% av befolkningen) som leder till förtjockning av hjärtväggen, vilket kan leda till hjärthaveri vid hård ansträngning.

På lång sikt är dock dödligheten 100 % för oss alla, sjuka som friska, slöa som pigga, onda och goda. Men sannolikheten är större att den sjuka dör före den friska och ett sätt att hålla sig frisk är att springa. Det är sant till 100 procent.