Meningen med livet

Är en lycklig person en människa som funnit någon slags mening i livet? Eller är det tvärtom? En ny studie av Roy Baumeister & co har undersökt meningen med livet och likheter och skillnader mellan lycka och mening. Det är en gedigen studie och den finns att läsa här.

Sammanfattning av studien om lycka och mening
Det finns ett samband mellan lycka och mening. I studien visar forskarna att sambandet (korrelationen) ligger omkring 0.65. Så om man är lycklig känner man oftast att livet är meningsfullt.

Ett lättsamt liv är lyckligare än ett svårt liv. Men det finns inget samband mellan ett lättsamt liv och meningsfullhet. Alltså handlar ett lättsamt liv om lycka, inte om meningsfullhet. Däremot har man kunnat konstatera ett samband mellan ett svårt liv och upplevelsen av mening. Det kanske är så att mening skapas genom någon slags kamp. Om man kämpar för att uppnå något eller att komma över något, så ger man också detta en mening. 

Mer pengar och bättre hälsa gör oss också lyckligare, åtminstone upp till en viss gräns. En frisk person är lyckligare än en sjuk person, men båda upplever livet som lika meningsfullt. Om vi kan köpa allt vi önskar blir vi lyckligare än om vi inte kan köpa det vi önskar. Men inte heller pengar påverkar hur meningsfullt livet är. Vi kan inte köpa oss meningen med livet.

Lyckan är kortvarig och tycks helt frikopplad från tiden. Mening är dock starkt kopplad till händelser i tiden och ju mer man tänker fram och tillbaka i tiden desto större mening upplever man. Däremot blir man mindre lycklig ju mer man tänker, medan man känner sig lyckligare om man lever i nuet. Studien visade dock inte på något samband mellan nuet och mening.

Att umgås med andra människor ökar både lycka och mening. Tid som man spenderade med sin partner ökar livets mening, men gör oss inte lyckligare. De närmaste ger kanske lika mycket lycka som besvär, men en partner gör livet mer meningsfullt. Vänner upplevs som positiva. Ensamhet och tankar på en ensam framtid var starkt kopplad till både minskad mening och lycka.

De som ger upplever mer mening än de som tar emot eller tar. Att ge ger livet mening. Men de som tar för sig är lite lyckligare. Till sist är personer som oroar sig mycket och funderar mycket också olyckliga, men de upplever livet som mer meningsfullt.

Vad var frågan?
Lycka handlar främst om att få vad man vill ha och behöver, från andra människor eller genom att använda pengar. Däremot är meningsfullhet kopplat till att göra saker som uttrycker och återspeglar en själv, i synnerhet att göra goda saker för andra. Meningsfullt engagemang ökar stress, oro och ångest, som minskar lycka. Den som tar är lyckligare än den som ger, men en givare känner större meningsfullhet än en tagare. Medan lycka är inriktad på att må bra i nuet, så är meningsfullhet integrerat med dåtid, nutid och framtid. Olyckliga upplevelser minskar lyckan i nuet, men de är kopplade till större meningsfullhet, förmodligen för att människor hanterar dessa upplevelser genom att hitta en mening i det som hänt.

Jag vet inte om studien gav svaret på frågan eller om det ens var rätt fråga. Svaret på livets mening kanske finns på närmare håll. Jag läste nyligen en bok om en kvinna som lyssnade på en skogssnäcka. 

Ljudet av en snigel som äter
En snäcka är på många sätt en motsats till människan. Den är slemmig, långsam och trög. Den har en liten hjärna. Den bär sitt skelett utanpå sig själv som ett litet hus, medan jag har skelettet inom mig som ett stöd för att hålla mig upprätt. Men att alltid stå upprätt är inget man kan ta för givet.

Elisabeth Tova Bailey var drygt 30 år när hon drabbades av ett lömskt virus (förmodligen TBE) efter ett fästingbett. Hon blev sängliggande under 18 år och livet förändrades. Från att ha varit en person som aldrig hade tid blev tid allt hon hade. Tankarna rusade som blodhundar genom hjärnan.

”When the body is rendered useless, the mind still runs like a bloodhound along well-worn trails of neurons, tracking the echoing questions: the confused family of whys, whats, and whens and their impossibly distant kin how. The search is exhaustive; the answers, elusive. Sometimes my mind went blank and listless; at other times it was flooded with storms of thought, unspeakable sadness, and intolerable loss.” 

Författarporträtt målat av Edith B LaRoche

En dag får hon en skogssnäcka från skogen hemmavid. Hon dras sakta med i snäckans liv. Hon ser paralleller till sitt eget långsamma liv och hon upptäcker vilket oändligt komplicerat och spännande blötdjur en skogssnäcka är. Den har en lika lång utvecklingshistoria som människan. Hon lär sig allt som går att lära sig om skogssnäckor. Den har 2640 små tänder och hon hör hur snigeln tuggar i sig maten. Det är också titeln på boken: The Sound of a Wild Snail Eating. 

Snäcka. Bild från wikipedia

Hennes vänner rusar in på besök och de kan göra allt det hon inte kan, men de har inte tid. Det enda hon har är tid och hon kan nästan inte göra någonting av det hennes vänner kan. Hon lever i samma takt som snäckan och känner en samhörighet med livet genom den. Hon är så svag och skör att det enda hon kan lyssna på är gregorianska munkar som sjunger på låg volym.

Det finns ingen bitterhet i det hon skriver, utan bara förundran, nyfikenhet och ett mycket vackert och målande språk. Vännerna som ser henne ligga i sängen tycker kanske att hennes liv verkar meningslöst, men hon själv tycker att livet är meningsfullt. Medan tiden släpar sig fram känner hon sig alltmer lik en snäcka. Hennes skelett håller på att lösas upp. Hon känner att hennes status som ryggradsdjur snart inte går att upprätthålla. Hon håller på att förvandlas till en ryggradslös, mjuk varelse som mer liknar ett blötdjur än ett däggdjur.

Elisabeth tillfrisknar till slut efter 18 långa år och orkar skriva en bok om sina upplevelser från sängen. Jag gillade boken och trailern nedan med flera citat från boken tycker jag förmedlar känslan och budskapet.

Hon är inte lycklig, men hon hittar något att leva för. Mening och lycka är inte samma sak och hennes berättelse bekräftar Roy Baumeisters studie. Man har själv ansvaret att hitta meningen med livet, den kommer inte flygande och sätter sig i handen. Meningen kanske kommer krypande som en snigel, medan lyckan mer liknar en fågel? Fast vem vill ha en fågel i handen? Den kan ju bära på någon sjukdom. De får gärna stanna i skogen tillsammans med sniglarna och fästingarna. Just nu handlar min mening mest om att sätta punkt på rätt ställe.

Hjärnan vill ut i naturen

Rubriken på detta inlägg låter en aning naturromantisk. Föreställningen att människan inspirerades av naturen blommade ut med full kraft efter upplysningen i början på 1800-talet och den tankefiguren lever kvar och blommar dessutom upp med jämna mellanrum. Jag älskar att vara ute i naturen, men jag idealiserar den inte. Naturen är både grym och vacker, fast egentligen är den bara. Det är vi människor som gör värderingar. Men kanske hade romantikerna rätt på åtminstone en punkt. Enligt en färsk studie blir vi smartare av att vistas i naturen ibland.

Caspar David Friedrich (1774-1840), Vandraren över dimhavet.

Get out, tune in, turn on
Vi håller oss upplysta nästan dygnet runt med mobiler, TV och datorer. Utan tillgång till satelliter och internets idévärldar tycks man vara dömd att dväljas i köttvärlden. Men är det då så dåligt? Genom att koppla bort internet, kopplar man av och när man är avkopplad laddas hjärnan upp med naturens energi. Eller är det kanske så att omväxling är bäst? 

Thomas Cole (1801-1848), The Oxbow.

I en studie som publicerades förra månaden kunde man visa att nedkoppling från internet kopplade på nya kretsar i hjärnan. De som vistades ute i naturen utan tillgång till elektronik blev märkbart kreativare och bättre på att lösa problem. Forskarna tror att det antingen var frånvaron av elektroniska apparater eller naturvistelsen eller kanske både delarna som gjorde att hjärnorna presterade så mycket bättre redan efter fyra dagar.

Studiens metod och resultat
I studien ingick 56 personer och de delades in i 8 grupper. Det fanns ingen kommunikation mellan grupperna, som var utspridda från Alaska till Maine. Grupperna vandrade i naturen under 4-6 dagar och de fick inte använda någon elektronik under den tiden.

24 av deltagarna gjorde ett prov före vandringen och 32 deltagare gjorde sitt prov efter 4 dagar. De som gjorde provet innan vildmarksvandringen klarade 4,14 (standardavvikelse = 0,46) av 10 poäng i ett test som mätte kreativitet och problemlösning, medan gruppen som varit ute på vandring klarade 6,08 poäng (standardavvikelse = 0,39). Detta motsvarar en femtioprocentig ökning i problemlösningsförmåga och kreativitet efter fyra dagar i naturen.

Liten brasklapp
I en perfekt studie skulle man haft med en kontrollgrupp som gick ut i skogen med sina mobiltelefoner och iPads. Som studien är gjord går det inte att avgöra om det är frånvaron av elektronik, naturen i sig, de fysiska strapatserna, eller en kombination av allt detta som förbättrar hjärnorna. Bortsett från det är det mycket intressant att studien kom fram till en så signifikant skillnad mellan grupperna. Förmodligen är det en kombination av allting, men forskarna tycks tro att det är vistelsen i naturen i sig som ger den extra förmågan och utifrån de kunskaper vi har om hjärnan verkar det inte osannolikt.

Hjärnan behöver också återhämtning
Jag har tidigare skrivit om risken för överträning och vikten av återhämtning och jag har även skrivit om beslutströtthet. Den här studien bekräftar att det är lika viktigt att återhämta hjärnan som att vila kroppen. I prefrontala barken finns vårt värdefulla arbetsminne, det som ger oss viljestyrka, beslutskraft och gör oss uppmärksamma. Det är en resurs som utarmas under en arbetsdag där vi hela tiden fattar beslut och plötsliga händelser som telefonsignaler, pratande kollegor och sirener tar en stor del av uppmärksamheten. Sen när vi kommer hem kräver mobilerna och datorerna vår ständiga uppmärksamhet så att vi kan följa statusuppdateringar på facebook. Ju mer vi använder denna del av hjärnan, desto viktigare blir det att den får återhämta sig ibland.

Vi återhämtar oss med sömn och mat, men vi kanske måste återhämta oss genom alternativ användning av hjärnan, ungefär som en övertränad person mår bra av alternativ träning. En lugn löprunda är återhämtning för hjärnan. Det är en lite förbisedd hälsovinst med aktiviteter som löpning, skidåkning och promenader. När man springer är man ganska fri från sådant som stjäl uppmärksamhet. Man hör fågelsång, springer under tysta träd och man kanske hänförs av en vacker utsikt. Det är sådant som laddar prefrontala barken med ny energi. I Japan, ett av världens mest högteknologiska länder, kallar man en promenad i skogen för ett skogsbad. Det anses hälsofrämjande. Nästan 70 % av Japan täcks av skog. Det är procentuellt mer än i Sverige. De bryr sig om träden. De hade skogsvård långt innan vi européer kommit på den tanken. 

En löprunda är bra, men vi kanske alla behöver några dagar ute i naturen då vi är helt bortkopplade. Jag är ganska övertygad om att jag skulle må bra av lite omväxling. Skulle jag våga åka iväg på semester utan min mobil? 

Dagens träning
Idag var det 16 grader kallt och klarblå himmel. Snön gnistrade och knastrade. Jag åkte 22 km och slog rekord med en hel minut på min 8,5 km bana. Måste vara tack vare styrketräningen. Jag orkar staka mycket längre. Jag blev inte särskilt trött utan nu känner jag mig pigg och uppladdad med energi från skogen. I morgon ska jag försöka slå personbästa på en annan bana. Jag har fått blodad tand.

Ismannen