Runners World - Därför tål löpare mer smärta än andra

Vilka tål smärta bäst? Golfare? Fotbollsspelare? Nej, svaret är konditionsidrottare. Som löpare lär du dig tåla obehag och det tycks påverka din upplevelse av smärta.

Att se fotbollsspelare vrida sig i plågor är en ganska vanlig syn. Det ser man sällan löpare göra. Det är förvisso helt olika sporter. Fotboll är kamp. Fotbollsspelare är mer skadedrabbade. Löpning är en annan sorts kamp, en kamp mot ett växande berg av obehag som är snarlik smärta.

Foto: Quino Al / Unsplash

I en ny studie från universitet i Tromsø jämfördes 15 konditionsidrottare (längdskidåkare och löpare), 17 fotbollsspelare och 39 icke-idrottare. Samtliga fick göra tre ...

Läs fortsättningen här.

Ingen missar som Zlatan

Efter en match som slutade 2-0 fick Zlatan Ibrahimovic kritik. Han missade massor av chanser, enligt twitter-analytikerna. Ja, men han gjorde också matchens två mål. Hänger det ihop? Ja, det hänger ihop. Zlatan var planens mest kreativa spelare. Han såg öppningar och möjligheter. Han skapade sju målchanser, varav två resulterade i mål. De övriga skapade fyra chanser och gjorde inga mål. Zlatan missade fem chanser, de andra missade bara fyra chanser.

Hade Zlatan varit effektivare om han skapat en chans och gjort ett mål? Ja, men inte lika produktiv. I slutändan är det antal mål som räknas, eller snarare att göra fler mål än motståndaren.

Bild: Wikipedia, Кирилл Крыжановский

Ju fler missar, desto fler mål. Det viktiga är att skapa chanserna. En del skott träffar stolpen, andra går i mål. Ju fler chanser du skapar, desto fler stolpträffar OCH mål.

En snabb titt på statistiken visar de som toppar målligan också toppar skytteligan. De skjuter mest. I snitt gör de mål på, säg 25 procent av chanserna. Det handlar alltså om att skapa chanserna. Att skapa chanser är 80 procent av jobbet. Det kräver kreativitet. Att tänka som medspelare och tänka som motspelare och göra tvärtom. Zlatan är kreativ. Han tycks skapa chanser ur ingenting. Resten handlar om att avsluta - det är 20 procent. Pang på!

Är Zlatan ett geni? Ja, han är kreativ. Personer som är kreativa kallas ofta för genier, men det handlar egentligen om tid. Ibland kan det ta år att skapa eller bygga något unikt. Det kräver tålamod, men det kräver framför allt att du gillar processen. Du måste gilla att lära dig, för det tar flera år att bli bra. Om du gillar att lära dig ser du till att lära dig på ett bra och effektivt sätt. Du utmanar dig själv. Du repeterar och plockar ut kunskapen i olika sammanhang.

För att bli en bra författare måste du läsa mycket och skriva mycket. Det finns ingen annan väg. Tid och mängd.

Kreativa personer binder ihop

Kreativa genier har skaffat sig flera mentala modeller, men är ofta experter inom ett smalt område. Deras bredd gör att de kan anpassa sin expertis till olika miljöer. De kan hitta relationer mellan sådant som ingen har sett relationer mellan tidigare.

Elon Musk blev irriterad på trafiken i Los Angeles. Många teknikoptimister har fantiserat om bilar som flyger i luften förbi alla köer. Men det skulle låta som miljoner helikoptrar och hur skulle de kryssa mellan skyskraporna? Musk tittade nedåt istället. Man kan gräva tunnlar i hur många lager som helst. Ner med bilarna under markytan. Sedan drog han igång ännu ett hobbyprojekt - Boring company. De gräver för fullt just nu.

Elon Musk presenterar sin tunnelidé

"Creativity is just connecting things. When you ask creative people how they did something, they feel a little guilty because they didn’t really do it, they just saw something ..." -  Steve Jobs. 

Det handlar om tid och mängd.

Thomas Edison uppfann en handfull saker som förändrade världen, men han hade över 1000 patent.

Bach skrev en kanton i veckan.

Picasso skapade 150 000 verk.

Mozart komponerade 600 musikstycken.

Einstein är mest känd för relativitetsteorin, men han publicerade 248 andra studier

Zlatan skapade tusentals målchanser och gjorde över 500 mål, varav några spektakulära mål.

De som kallas genier producerade inte bara bäst utan också mest. Det mesta är mediokert och dåligt. 

Aldrig för sent

I en studie visade forskarna att den ålder som vetenskapsmän skapar sina bästa alster beror mer på mängden alster än på ålder. De som skrev mycket när de var unga nådde sin höjdpunkt snabbare än de som skrev lite när de var unga.

De flesta producerar mer när de är unga och fria, vilket leder till att de också kommer med fler bra (och dåliga) upptäckter. Framstående matematiker publicerar ofta sina genombrott när de är yngre än 25, men det betyder inte att de slutar bidra till vetenskapen efter 25. De minskar bara tempot. De som startar med lågt tempo når sin höjdpunkt långt efter 25.

Det är inte kört efter 25. Det handlar mer om processen. Att du gillar det du gör och blir bättre på det. Det viktigaste är att du inte är rädd för att missa. Den som aldrig missar, gör heller aldrig mål. Så länge du missar och blir bättre, har du dina bästa alster framför dig.

Född till x (välj x)

Det sägs att vissa är födda till att bli löpare, fotbollsspelare, ledare, och så vidare. De har ett försprång redan i livmodern. Men det är en myt, förmodligen en av de mest destruktiva myter som finns. Du kan vara född med en viss anatomi som ökar sannolikheten att du blir bra inom något, men i grunden är alla födda till att bli löpare, fotbollsspelare eller ledare.

Född till ledare 

Winston Churchill föddes i en ledande familj, men han var själv ingen stor ledare före maj 1940. Han hade misslyckats med det mesta. De flesta såg honom som en 66-årig föredetting. Men han visste vad han ville. Han var orädd. Han var bra på att skriva och tala. Några veckor senare hade han fattat beslut och hållit tal som gjorde honom till en av de främsta ledarna genom tiderna.

Några är födda ledare. Karl XII föddes 1682. Som 15-åring utsågs han till kung av Guds nåde. Enväldig som sin far Karl XI. Han fick den bästa utbildningen och han trodde själv att Gud utsett honom till att leda Sverige. 

Han var en bra ledare i fält, men han fattade flera dåliga beslut: som att försöka lära Polens härskare en läxa och marschera mot Moskva mitt i vintern. Taktik är konsten att vinna ett slag, strategi är konsten att vinna ett krig.

Han var ofelbar. Det tycktes stämma. Karolinerna krossade allt motstånd. De marscherade mot fienden under tystnad. Det gjorde fienden skräckslagna. Sedan sköt de en salva på nära håll innan de gick till anfall med bajonett och värja. Då fick danskar, ryssar och polacker panik och flydde.

Poltava 1709. Svenskarna marscherade på raka led mot en dubbelt så stark fiende. Svenskarna saknade kulor och krut, de saknade artilleri. De gick rakt på med dragna värjor. De marscherade under disciplinerad tystnad. Det var en skrämmande syn. Led efter led av blåklädda soldater. De ryska soldaterna bävade. Sedan sköt de första salvan. Det främste ledet med svenskar glesnade men de fortsatte marschera framåt. Trummorna slog taktfast. De fullföljde ödet. Det gick inte att vända. Deras öde var garanterat av kung Karl XII av Guds nåd.

Segermarschen tog slut i Poltava. Karl XII skyllde på en skada. Sedan tog det tvärstopp i Halden. Då fick finansminister Görtz skulden.

Karl XII och Mazepa efter Poltava. Karl XII simulerar en fotskada. Källa: Wikipedia

Fortfarande tycks många tro att de ledare vi har på något sätt är välsignade med medfödda kvaliteter, som bra kommunikations- och samarbetsförmåga, passion och viljestyrka, kraftfullhet och effektivitet. Men det är inget de är. De blev. De föddes, sedan blev de ledare genom en lång process.

De bästa ledarna är vanliga människor som du och jag, som har arbetat hårt för att bli bra på att lösa problem. De lärde sig tidigt att gå utanför sin komfortzon. De lärde sig bemästra otydliga och osäkra situationer. 

De som lyckas bli bra ledare har också tränat upp sin kommunikationsförmåga. De har lärt sig övertyga andra. De har lärt sig att lyssna. De ser helheten. De är ödmjuka. Det är inte medfödda förmågor, utan färdigheter. 

Bra ledare lyssnar. Tvärsäkra ledare pekar med hela handen.

Den grekiska retorikern Demosthenes anses som antikens främsta talare. Som ung var han tystlåten. Han stammade. Men han hade bestämt sig för att bli den ledande talaren i Athen. Det sägs att han övade vid havet för att lära sig överrösta vågorna. Han pratade med stenar i munnen för att lära sig artikulera. Ja, han gick så långt att han rakade halva skallen för att tvinga sig själv att träna hemma och inte falla för frestelsen att gå ut. 

Woody Allen sa "80 percent of success is just showing up”. Vad betyder det? Jo, du måste visa upp dig. Vem är du? Vad står du för? Säg ja, men säg inte ja till allting. 

Foto: Robert Pastryk från Pixabay

De som gör allt detta blir ledare. En del utses till ledare. Det kanske var deras tur i ett kösystem. Men om de inte har gjort det som krävs, blir de dåliga ledare. 

Dåliga ledare pekar med hela handen eller håller händerna i byxfickan. De lyssnar inte. De ser inte helheten. Deras vapen är dryghet och självsäkerhet. De strävar efter envälde. De som säger emot är förrädare.

Född till löpare

Människan är född till löpare, precis som en fiskmås är född att flyga och en delfin född att simma. Kenyaner kanske har en genetisk fördel för långa distanser, men inte ens en kenyan blir bra utan extremt mycket träning.

Det är samma princip bakom en bra ledare som en bra löpare. Du måste utmana dig själv. Höj ribban ett snäpp i taget. Om du ska dansa limbo sänker du den ett snäpp i taget. Ge inte upp. Fokusera mer på processen att lära och bli bättre än att nå ett specifikt mål.

Född till fotbollsspelare

Den legendariske svenska idrottspsykologen Lars-Erik Uneståhl berättade en gång om ett möte med några svenska fotbollstränare. De diskuterar talang. Vilken fotbollsspelare har lyckats tack vare sin talang, frågar Uneståhl. Fotbollstränarna enas om att IFK Göteborgs stora stjärna på 1980-talet - Torbjörn Nilsson - var en riktig talang. Kort efteråt frågade Uneståhl Torbjörn Nilsson om han var en talang. ”Nä,” svarade Torbjörn. ”Jag var ingen talang. Jag var en ren träningsprodukt.”

80-20

Ungdomar som inte lyckas före 13-14 års ålder ger upp när deras föräldrar - som tror på talang - säger att de borde satsa på något annat. De som lyckas före 15 tror de kan leva på talang och lär sig inte att det krävs hård träning för att bli bäst; när de inte längre är bäst ger de upp. Ingen är född till att bli bäst inom x (välj x).

Förresten, tränade du idag? Att ”show up” är 80 procent av vägen till ett bra resultat. Den svåra delen är att ta dig till löparspåret, att byta om, att fatta beslut. När du gjort allt detta, återstår bara 20 procent. Det är att springa. Det är den enkla delen.

Löpning skyddar mot artros

Alla blir äldre, och när man blir äldre ökar risken att drabbas av artros. Artros är en sjukdom som framförallt sitter i ledbrosket, oftast i knän och höfter. Eftersom brosk inte har någon blodförsörjning, är det ledvätskan som står för näringstillförseln. När brosket komprimeras och expanderas sugs ledvätska in och ut ur brosket som om det vore en tvättsvamp; därmed ligger det nära till hand att anta att varierad belastning av lederna borde vara ett bra sätt att förebygga och motverka artros på. Detta antagande bekräftas i två nya studier som visar att personer med artros bör fortsätta träna och att löpning dessutom minskar risken att utveckla artros.

Benen inom oss
När vi tänker på skelett, tänker vi på något torrt och dött - förmodligen för att de flesta aldrig sett ett levande skelett. På insidan av alla ryggradsdjur finns dock ett livs levande skelett och det består av både levande och ickelevande material. Benmassan utgör den levande delen, medan den en ickelevande delen består av mineraler. En frisk människa omsätter en tiondel av skelettet under ett år, och det regleras av osteoblaster - som bygger upp benmassa - och osteoklaster - som bryter ner benmassa. Efter tio år har vi således ömsat skelett. Dessa processer styrs av vitaminer, hormoner och den belastning som vi utsätter benmassan för.

Den vanligaste formen av artros är nedbrytning av brosk i knäleden - knäartros. Det har funnits en misstanke att löpning kan bidra till knäartros eftersom kronisk, mekanisk överbelastning av knäleden kan vara skadligt.

Träning mildrar artros
I en ny studie undersökte forskare sambandet mellan löpning och knäartros genom att gå igenom data från 2683 personer, varav 29 procent uppgav att de sprungit under en period i sitt liv.

Deltagarna undersöktes noggrant och de fick ange de tre fysiska aktiviteter som de ägnat sig mest åt under livet. Efter 4 år undersöktes deltagarna igen. Efter att alla data sammanställts, rapporterade forskarna att löpare, oavsett ålder när de sprang, hade en lägre förekomst av knäartros än icke-löpare. Regelbunden löpning inte bara minskar risken för att utveckla knäartros, löpning kan även skydda mot det, skriver forskarna.

I den andra studien undersökte forskare från Nya Zeeland 206 patienter för att se hur artros påverkas av motion jämfört med vanlig sjukvård. Patienterna följdes under två år. Graden av artros mättes med hjälp av ett index, med en skala från 0 till 240. Patienterna fick också göra flera fysiska prestandatester. När studien startade var medelåldern 66 år med en genomsnittlig poäng på 100,8.

Svart linje=vanlig vård, blå linje=träning. Ju lägre poäng desto bättre. Bild: 

American College of Rheumatology

Efter två år hade de som motionerat högre poäng än de övriga. Motionärerna förbättrade sitt index med 31.7 punkter jämfört med de som förlitade sig på sedvanlig vård.

Man har bara två knäleder
Människan härstammar från en fisk som evolutionen knådat ihop och rest upp på två ben med knäleder. Knäleden ser ut som ett naturens hastverk, som om evolutionen - allteftersom vi kravlat upp ur vattnet upp på land och upp i träden och sedan ner igen - buntat ihop ben, muskler, brosk, senor och ligament och bundit ihop dem med några rejäla dubbelknutar.

En tidig knäled.

Denna konstruktion som vi kallar knä vrider och vänder på sig när vi rör oss och den kan gå sönder på nästan lika många sätt som den sitter ihop. Löpning verkar dock vara bra för knäleden. I stort sett all form av rörelse är bra. Knän anpassar sig till belastning. Det kan t o m växa ut små utskott. Förr ansåg man att detta var en form av artros, men ny forskning tyder på att det snarare handlar om att skelettbenen anpassar sig och knölar till sig där det behövs stöd.

Det viktiga är att undvika knäskador, särskilt ligamentskador kan påskynda broskförslitningen. Om man skadar de främre korsbanden ökar risken för artros inom tio år med 50%.

Människan är optimalt anpassad till löpning, inte till att spela fotboll, hockey, handboll eller rugby - vilket närmast kan liknas vid att gå ut i krig ett par gånger i veckan. Vi är utrustade för hård kamp, men inte så ofta som ett par gånger i veckan. Skaderisken är stor, inte minst när det gäller knäleder och huvud. För dessa sporter är bra skydd och stränga regler viktiga.

Extraknäck som krönikör
Jag fick ett roligt och spännande erbjudande från Runners World om att skriva krönikor i tidningen fr o m nästa nummer. Jag tackade förstås ja. De enda riktlinjer som jag hade att förhålla mig till var att inte överskrida 4000 tecken. Jag borde kanske ha samma riktlinje för mina blogginlägg;)

Ny kroppsdel funnen

Rubriken på det här inlägget låter som hämtad från en kvällstidning, men det handlar inte om någon kroppsdel som hittats i en flod utan i människans knä. För några veckor sedan kunde man läsa att några belgiska kirurger hittat ett tidigare okänt ligament i knät. Det var svårt att tro, men om andra forskare kan bekräfta upptäckten verkar det faktiskt som att anatomiböckerna måste uppdateras. Mest av allt visar detta hur lite vi vet och hur otroligt komplicerat ett människobygge och inte minst ett knä är.

Knäet är en komplex och ganska skör konstruktion av ben, brosk, vätskor, ligament, bindväv och senor. Helst ska denna villervalla röra sig smidigt tillsammans, men delarna kan lätt gå sönder om man är oförsiktig. Om man skalar av skinnet från ett knä och tittar ser det ut som om naturen bundit ihop en ganska hopplös konstruktion med ligament som silvertejp. Det nyupptäckta ligamentet sägs stabilisera knät och denna brist på kunskap kanske kan förklara varför en del knäoperationer tidigare har misslyckats.

En knäled. Källa: Wikipedia

Egentligen är det inte en ny upptäckt, utan redan 1879 spekulerade en fransk kirurg som hette Paul Segond över att det bör finnas ännu ett ligament i knät för att stabilisera dess yttre del. Han hade själv sett ett band av fibrös vävnad, men av någon anledning gav han det inget namn och det som inte har något namn i den vetenskapliga litteraturen finns inte. Efter honom har andra också uppmärksammat att det finns ytterligare ett ligament, men det är först nu som det gjorts en större studie.

För några år sedan började de belgiska kirurgerna Steven Claes och Johann Bellemans fundera över ett problem som uppstått hos vissa patienter som hade genomgått rekonstruktiv kirurgi efter skador på främre korsbandet. Trots att det verkade som att knät var lagat så fortsatte lederna krångla hos en del. Kirurgernas hypotes var att skadorna berodde på någon okänd faktor i knät, som ett okänt ligament.

De sökte på framsidan av knäet, eftersom det området utsätts för samma krafter som när främre korsbandet skadas. Sammanlagt gick Claes och hans kollegor igenom 41 knän som donerats till forskning. När man vet vad man söker efter, är det lättare att se och de fann ett smalt band av vävnad, tydligt skilt från illiotibialbandet som binder samman lårben och skenben. Eftersom det ligger på utsidan och i främre delen av knäet, fick det namnet anterolateral ligamentet (ALL). Ett av de donerade knäna saknade ALL, och Claes tror att det vittrat bort och att det är vad som sker om man inte behandlar en skadad ALL. Det skulle kunna förklara varför en del som skadar korsbandet får leva med problem efteråt, tror Claes och hans kollegor.

Anterolateral ligamentet.

Eller?
Nyheten publicerades bara för någon vecka sedan och spred sig snabbt över världen. Jag tror att andra forskare och kirurger kommer att kasta sig över det där köttbenet och dissikera det. Det är så forskning går framåt. Nya djärva hypoteser - som måste gå att testa - bekräftas eller falsifieras, omformuleras eller kastas bort. Jag hoppas att det verkligen rör sig om ett nytt ligament som kan förklara skador. Jag tycker det är en spännande tanke att det fortfarande kan finnas stora okända kontinenter i vårt inre, ett inre terra incognita. Nåja, ligamentet var inte helt okänt. Men det var inte Amerika heller. Det var många som upptäckte Amerika före Columbus också.

Den knäsvaga människan
Än så länge håller mina knän. Bortsett från ett yxhugg för länge sen och att jag fick ont i samband med att jag började cykla i våras och när jag sprang Swiss första gången, så är mina knän i bra skick. Men jag tror att de är min svagaste punkt.

Våra förhållandevis bräckliga fötter, ryggar och knän är en konsekvens av att vi människor ganska nyligen reste oss upp på två ben, vilket belastar våra knän mer än andra djur som sprider ut sin kroppsvikt på fyra ben belastar sina knän. Men eftersom mänskligheten hade dött ut om vi knäat efter en jakt, så torde våra knän fungera bra så länge vi använder dem som de är "tänkta" att användas.

En stor skillnad mellan nutida västerlänningar och våra förfäder och många asiater, är att vi sitter mycket och inte gör särskilt många knäböjningar under en dag. De flesta kineser som tar en paus när de är ute och går sätter sig ner på huk när de ska vila, medan en svensk söker efter en stol eller en bänk. Sen blir vi gärna sittande alldeles för länge och sittandet är kanske det mest hälsovådliga som vi gör. Själv står jag nästan alltid upp när jag jobbar och jag tror jag gör några knäböjningar varje dag.

Många tror att löpning är dåligt för knäna, men om man springer klokt är löpning ett bra sätt att stärka knäna på. Det viktiga är att undvika skador. Knän anpassar sig efter naturlig belastning. Det kan t o m växa ut små utskott. Förr ansåg man att detta var en form av artros, men ny forskning tyder på att det snarare handlar om att skelettbenen anpassar sig.

Däremot ska man försöka undvika smällar, eftersom det skadar brosket och det bildas inte några nya broskceller. Tidigare skador är den största riskfaktorn för artros. Det drabbar t ex många fotbollspelare som fått ett flertal sparkar på knät. Studier visar däremot att löpare drabbas mer sällan av artros än ickelöpare och mycket mer sällan jämfört med fotbollspelare.

Människan är anpassad till att springa, inte till att spela fotboll, hockey eller rugby, vilket närmast kan liknas vid att gå ut i krig ett par gånger i veckan. Vi är utrustade för kamp, men inte så ofta. Skaderisken är stor, inte minst när det gäller knän och huvud. Jag spelar inte fotboll längre och jag brukar avstå från innebandy. Jag erkänner att det är kul att spela, men jag tror risken är stor för skador, inte minst för sådana som mig som inte fattar att jag blivit gammal:)

En annan (grön)sak som enligt färska studier tycks stärka knäna är broccoli. I broccoli finns det giftiga ämnet sulforafan och ibland är lite gift bra, särskilt sulforafan som hämmar enzym i kroppen som bryter ner brosk. Broccoli är något man helst borde äta flera dagar i veckan.

Mot toppformen
Jag tror aldrig jag tränat så bra som just nu (oj vad jag låter stöddig). Den långa återhämtningen under hösten har verkligen laddat upp mig och stärkt allt från knän till hjärna. Den långa återhämtningen är bland det bästa jag gjort. Jag kör intervaller, älglufsar, lyfter, springer och simmar. I tisdags tog jag en friskvårdstimme och gick för första gången till simhallen på egen hand. Jag tror jag måste det för att ha nytta av crawlkursen. Jag simmade i snabba banan med simfötter för den var ledig. Sen såg jag att simvakten flyttade snabbskylten till banan bredvid där en bra mycket snabbare simmare simmade. Jag plaskade nog ganska rejält med mina simfötter och hämtade andan mycket högljutt mellan simtagen som om jag trodde att jag aldrig skulle andas igen.

Kommande vecka blir en lite lugnare återhämtningsvecka. Jag hoppas jag kan klämma in ett simpass igen. Tills dess kanske simvakten fixat en varningsskylt till min bana.

Analys av en elitidrottare

Christiano Ronaldo är en av världens bästa fotbollsspelare. Men varför är han så bra? I en timslång dokumentär (som du kan se i slutet av inlägget) från 2011 försöker ett brittiskt forskarteam, sponsrat av Castrol, svara på den frågan. De undersöker Ronaldos kroppsstyrka, teknik, skicklighet och mentala förmåga.

Skickligheten sitter i hjärnan
Generna ger oss våra fysiska förutsättningar. Generna utgör en fysisk gräns, men det är hjärnan som avgör hur nära vi kommer denna fysiska gräns. Att lära sig och att utvecklas är att fylla sin genetiska kostym och nå sin potential. Det kan alla människor göra på sitt sätt och alla är unika, men en del - som Ronaldo - är enastående. De som är enastående och utvecklar sin potential på universitet får nobelpris. De som utvecklar sin potential inom idrotten blir idrottsstjärnor. Men en sak har de gemensamt: bra hjärnor. Den är till viss del medfödd och till viss del ett resultat av hårt arbete.

Gretzky har kontrollen.

Den kanadensiska ishockeystjärnan Wayne Gretzky var inte särskilt snabb och han lyfte endast (för en hockeyspelare) 64 kg i bänkpress. Ändå dominerade han i NHL. Samma sak kan sägas om Peter Forsberg. Han var visserligen urstark, fast inte särskilt snabb. Men både Gretzky och Forsberg tycktes alltid vara två steg före alla andra. De såg passningar innan någon annan såg. Deras hjärnor läste av hur andra rörde sig på planen och de kunde därför skicka en passning som ingen - varken spelare eller vi på läktaren - förstod vart den skulle förrän våra långsammare hjärnor kalkylerat passningsbanan och då var det allt som oftast försent och motspelarna gjorde oss sällskap på läktaren. Det kallas talang, men denna kunskap har också byggts upp av träning, träning och åter träning och som drivkraft finns oftast en viljestyrka utöver det vanliga.

Snabbhet
I den första utmaningen i dokumentären från 2011 ställs Ronaldo mot den spanska sprintern Angel David Rodriguez (personbästa 10,14). Ronaldo är snabbt ur startblocken, men tar korta steg (1,7 m) och svänger med armarna i sidled. Eftersom armarna är sammankopplade med benen sedan vi var fyrfotadjur (länk), tenderar svängande armar att få benen att svänga i samma takt. Benen följer med. Man kan också se att Ronaldo lutar huvudet bakåt och fokuserar på målet, för han tänker på vad han gör. Kroppen rör sig lite fram och tillbaka och i varje svängning tappar han fart.

Rodriquez springer rakt fram. Hela kroppen - armar och ben - är riktade framåt. Han tittar inte på målet. Han bara springer som en maskin och ödslar ingen kraft i sidled. Hans sprint är ett resultat av tusentals timmars träning. Steglängden är 2,5 m och varje avstamp skickar mer kraft i marken än vad Ronaldo förmår. Ronaldo springer på 3,61 medan Rodriquez springer på 3,31.

Rollerna är ombytta när de springer en slalombana mellan portar. Rodriquez är snabb, men det märks att han inte tränat på att springa slalom. Han är gjord för att springa rakt fram. Han tar långa steg och springer med hög tyngdpunkt. Tiden blir 6,86.

Ronaldo har mer nytta av sitt korta steg, sin låga tyngdpunkt och sin vana att runda motspelare. Han springer på 6,35. En halv sekund snabbare. När de visar slalomsprinten i slow motion ser man hur Rodriquez kommer in med ett långt steg, medan Ronaldo kortar ner steget. Ronaldo använder sin kropp mycket intelligentare och accelererar snabbt mellan portarna.

Sprinttestet visar att Ronaldo är blixtsnabb på en fotbollsplan. Med tanke på tidsdifferensen mot Rodriquez är han förmodligen snabbare än Usain Bolt på en kort slalombana. Däremot är han bara en bra medelmåtta på en sprintbana.

Muskelstyrka
I den andra utmaningen testar forskarna Ronaldos muskelstyrka. Det är kraften i benen som testas. Först gör Ronaldo jämfotahopp med armarna på sidan. Då hoppar han endast upp 44 cm. Den kraft han utvecklar är på 1,5 gånger kroppsvikten. Inte särskilt imponerande av en elitidrottare. Därefter testar man honom i en mer matchlik situation där han får använda armarna för att kasta sig uppåt. Ingen fotbollsspelare hoppar ju upp och nickar jämfota med händerna i sidan. Det visar sig att Ronaldo hoppar 78 cm, vilket är högre än en genomsnittlig basketspelare. Kraften som Ronaldo utvecklade var hela 5 gånger kroppsvikten.

Ronaldo lite högre än de andra i luften. Dessutom har han ett litet försprång.

Mental kapacitet
I nästa utmaning testade man det som kanske kan kallas spelsinne eller speluppfattning. Det är helt avgörande. Det finns många som hoppar högre och springer fortare, men utan spelsinne blir man ingenting.

Först undersöker forskarna hans spatiala intelligens, eller rumsuppfattning. De fäster en kamera på honom som visar vad han tittar på när han möter en motspelare man mot man. Det visar sig att han nästan aldrig tittar på bollen som hans motståndare gör i samma test, utan mer på området runt om och på motståndarens ben, knän, fötter och höfter. Hans hjärna förutsäger vad som ska hända med bollen och vad han ska göra med bollen genom att kontrollera det som händer runt om och hur han ska utnyttja det utrymme som finns. Därmed är han lite före i tiden. Han gissar hur motståndaren ska röra sig i nästa stund och denna gissning blir allt bättre med övning. Tusentals dribblingar har programmerat in denna kunskap i hjärnan så att den blivit omedveten. Han kan fotbollens grammatik utan att tänka på den.

Sedan får Ronaldo och en annan fotbollsspelare ta emot en passning som de ska slå i mål. När bollen har hunnit halvvägs släcks ljuset och de ser ingenting. Den andra fotbollsspelaren missar totalt, medan Ronaldo sätter bollen hur säkert som helst, först med en nick och sedan med en bredsida. Redan efter 500 millisekunder vet Ronaldo var bollen ska hamna. Han ligger före i tiden och vet var bollen är långt innan den når fram. Han behöver inte göra några matematiska kalkyler för att beräkna bollbanan.

Forskarna är imponerade av detta, men för att ytterligare öka svårighetsgraden släcker de lampan i samma stund som medspelaren slår passningen, d v s innan bollen är på väg. Det enda Ronaldos hjärna kan dra slutsatser från är medspelarens kroppsspråk. Trots denna minimala information sätter Ronaldo bollen i mål igen. Det ser ut att vara hur lätt som helst. Efter tusentals timmar är han välprogrammerad. Han ser på medspelaren var bollen kommer att hamna. Det är därför han är lite före de flesta andra för att möta en passning och sätta den i mål. Dessutom hoppar han ju mycket högre.

Teknik
I de två sista testen undersöker man Ronaldos teknik. Ronaldo slår en perfekt placerad och hård (130km/h) frispark, men det finns det många som gör. I tekniktestet ska Ronaldo springa med en boll samtidigt som krypskyttar med lasergevär siktar på bollen. Det gäller att hålla bollen i rörelse och röra sig på ett oförutsägbart sätt. Ronaldo är extremt snabb i fötterna. Det är bara ett skott som träffar.

Ronaldos cruyffdribbling för att undvika laserskotten.

Ronaldos hjärnfysik
En slutsats man kan dra av denna dokumentär är att elitidrottare är mentala genier. Ronaldo vet innerst inne att han klarar vem som helst. Hans hjärna kan trycka ner emotionella impulser och han kan hålla sig kylig. Han är kreativ. Han vill hela tiden bli bättre. Han söker och hittar nya lösningar på nya problem. Det är själva kärnan i kreativitet. Ronaldo är vare sig snabbast, starkast eller den med bäst kondition, men han har en av de bästa hjärnorna. En hjärna som dessutom tränats under tusentals timmar att bli bäst på fotboll.

Ronaldo är ett fysiskt praktexemplar, men kroppsdelarna är helt värdelösa utan hjärnan. I hjärnan finns mönster uppbyggda som fungerar bättre hos Ronaldo än kanske någon annan i den livssituation som kallas fotboll.

Christiano Ronaldo: Tested to the Limit

Hjärnfysik och fotboll - ett inkast till en ny träningsmodell

“You have to present new activities that players are not used to doing. If you repeat exercises too much the brain thinks it knows the answers. By constantly challenging the brain and making use of its plasticity you discover a world that you thought was never available. Once the brain picks up the challenge you create new connections and gives remarkable results.” 
 – Michel Bruyninckx (belgisk tränare)

Fotboll är ett spel som spelas med hjärnan, sa Johann Cruyff. Han räknas som en av världens främsta fotbollsspelare genom tiderna. Cruyff spelade över hela planen och dirigerade sina medspelare med hemliga fingertecken och är förknippad med spelstilen totalfotboll. I VM-finalen 1974 blev han dock blockerad av ett annat geni: Franz Beckenbauer. Båda har sedan dess haft framgångsrika tränarkarriärer. Cruyff uppfann bl a ”el rondo” när han tränade FC Barcelona, en övning där spelare står uppställda i en ring och slår bollen med hårda korta pass till varandra medan mittenspelaren försöker ta bollen. Lyckas han så byter han plats med den som missade. Cruyff var en föregångare när det gällde att involvera hjärnan i träningen. 

De två strategerna Cruyff och Beckenbauer i VM-finalen 1974.

I Sveriges VM-lag från 1994 var Tomas Brolin den stora stjärnan. Han ansågs av många som lite korkad eftersom han inte läste böcker och var lite trulig/tjurig, men på planen var han genial och när han var med i mästarnas mästare för något år sedan framstod Brolin som en av de smartaste och mest taktiska. Det kanske inte framgår när man hela tiden får svara på frågor som ”Hur kändes det när bollen gick i mål?”

För att lyckas inom såväl idrotten som inom den akademiska världen måste man ha en effektiv hjärna för det är den allt hänger på. Jag tror att det allra bästa resultatet får man när hjärna och fysik kombineras på ett intelligent sätt.

För mig betyder ordet hjärnfysik kropp och hjärna i förening. Det är en missuppfattning att de är separerade och att idrottsmän bara ska träna kroppen och att akademiker bara ska träna hjärnan. Det är som att bara spela fotboll på den egna hjärnhalvan, medan det andra laget spelar bollen inom laget på sin planhalva. För att utvecklas måste man över den mentala mittlinjen och engagera hela hjärnan och så många spelare - även motståndare - som möjligt. Motstånd skapar en oförutsägbar dynamik som leder till utveckling. 

Belgisk samba
Jag fick ett tips (Tack Richard!) om en artikel som handlar om den belgiska tränaren Michel Bruyninckx och hans tappra galler i fotbollsklubben Standard Liège. Till skillnad från andra tränare, så har Bruyninckx tagit till sig ny forskning om den formbara hjärnan. Han ser till att spelarna involverar hjärnan i träningen. Den belgiska fotbollsspelaren Dries Mertens - som kan slå till en boll med båda fötterna så att den får en hastighet på 120 km/h - säger om Bruyninckx: ”He has given me that crucial extra metre in my head that is so important”.

Det har sagts att brasiliansk samba kombinerat med europeisk taktik vore en oslagbar kombination på en fotbollsplan. Jag tror att det är denna blandning som Bruyninckx har fångat i sin träningsmodell. Nu när framgångarna börjar komma leder det först till nyfikenhet och sedan till att idéerna kopieras och sprids som memer i fotbollsvärlden. Real Madrids Jose Mourinho sägs nu vara nyfiken och snart torde också svenska tränare vakna. Jag undrar vem som vaknar först.

Snabba tankar ger snabba fötter
Idén bakom Bruyninckx synsätt är egentligen ganska enkelt - snabba tankar ger snabba fötter. Spelarna ska vara i ett tillstånd av medvetet lärande när de tränar, vilket skapar nya förbindelser - synapser - i hjärnan och leder till snabbare nervsignaler. När man repeterar en rörelse, används samma nervtrådar om och om igen och det skickar en impuls om myelinisering - en slags isolering runt nervtrådarna - vilket gör att man utför rörelsen snabbare och mer exakt. Denna process är effektiv i unga år då hjärnan snabbt anpassar sig till det man gör. För att uppnå detta är det viktigt att överbelasta hjärnan på samma sätt som en överbelastad muskel anpassar sig och växer. Det måste vara jobbigt för att hjärnan ska anpassa sig. Om man beter sig som förväntat finns det ingen anledning att förändra någonting.

Den gula isoleringen runt nervtråden (axon) är myelin. Källa Wikipedia.

Bruyninckx ser till att alltid variera övningarna. De börjar enkelt men sedan ökar komplexiteten. I fotboll är laget viktigare än individen och en av de viktigaste övningarna är spelet utan boll och att fatta kvicka beslut. I en studie som följde 55 mittfältare i Premier League såg man att den tredjedel av spelarna som oftast skannade av sin omgivning var dubbelt så säkra i sina passningar som den tredjedel som tittade runt minst. En fotbollsspelare ska inte bara använda sina ben, ögonen är lika viktiga. Men både ögon och ben styrs av hjärnan och övningarna ska fokuseras på att aktivera hela nervsystemet och tvinga spelarna att arbeta med sin uppfattningsförmåga, flexibilitet, uppmärksamhet, fokus och förmåga att skanna av så stor del av omgivningen som möjligt vid varje given tidpunkt. Det lag som har största bandbredden spelar på en större plan med fler medspelare och fler passningsmöjligheter.

Långa bollar på Bengt
Motsatsen till att spela fotboll med hjärnan är att skjuta långbollar över hjärnbalken och hoppas att den når en medspelare på den andra hjärnhalvan. Långbollar som dessutom träffar hjärnan hårt skakar om nervcellerna. Det är förutsägbart och tråkigt och ingen utmaning för hjärnan. Motståndarhjärnorna beräknar enkelt bollens parabel och en från vardera laget hoppar upp och nickar.

En rak passning är lätt att genomskåda. För att överlista motståndarnas hjärnor är det bättre med korta, vinklade och oberäkneliga passningar som skär genom försvarslinjen. Det snabba passningsspelet speglar de snabba förbindelserna i hjärnan och kan tränas upp med övningar som Cruyffs ”el rondo”. Ett fotbollslag är inget annat än en manifestation av flera hjärnor i samverkan. En vinklad passning till en rörlig medspelare kräver att motståndarhjärnorna gör oändligt många fler beräkningar och är därför mycket svårare att bryta. Ett lag som tränar vinklade passningar tillsammans blir allt bättre på det. I hjärnorna finns ett slags nervceller - s k spegelneuroner - som tolkar med- och motspelares intentioner och ju mer man spelar tillsammans, desto mer signalerar dessa neuroner i takt med varandra. Det handlar om rytm, rörelse och synkronisering. Det som brasilianarna kallar samba. På en fotbollsplan är det tio hjärnor som dansar samba i samklang med varandra.

Genom att träna intensivt och varierat tillsammans och spela många matcher - ingen match är den andra lik - så byggs det upp prognosmodeller i hjärnan. Hjärnan hittar alltid mönster i kaos och levererar lösningar som exekveras helt omedvetet. Ett spelgeni som Peter Forsberg såg mönster och kunde leverera ”omöjliga” passningar eftersom hans hjärna gjorde den bästa prognosen om hur spelplanen såg ut i nästa ögonblick. Vi andra häpnade för våra prognoser kanske bara involverade ett par spelare och några tiondelar fram i tiden.

Utbildning
Afrikanska och sydamerikanska barn växer upp i samhällen där dans är en viktig del av kulturen. I danser som samba och salsa koordineras flera olika kroppsdelar samtidigt, vilket är bra för balans, rytm och kroppskontroll. Dessutom leker man fotboll och spelar improviserade matcher längs ständer och gränder, vilket främjar den plastiska hjärnan och gör att de som vuxna blir bättre på att utnyttja oförutsedda situationer till sin fördel. Det är något som europeiska fotbollspelare saknar. Men genom att införa träningar som liknar gatufotboll, som 3 mot 3 och 4 mot 4 med olika taktiker och olika spelplaner, kan man återskapa gatufotbollens oförutsägbara situationer och utvidga den formbara hjärnans uppfattning av tid och rum.

En annan viktig aspekt är att de unga spelarna har nytta av förbättrad perception, uppmärksamhet och koncentration i skolan. Alla ungdomar blir inte proffs och de som inte lyckas inom fotbollen har stor hjälp av sin utbildning inom ungdomsfotbollen om den utvecklar deras hjärnor. Trots allt handlar ju utbildning om att ge människor ett meningsfullt liv.

Video som ger viss inblick i Bruyninckx träningsmetoder: