Rubriken på det här inlägget låter som hämtad från en kvällstidning, men det handlar inte om någon kroppsdel som hittats i en flod utan i människans knä. För några veckor sedan kunde man
läsa att några belgiska kirurger hittat ett tidigare okänt ligament i knät. Det var svårt att tro, men om andra forskare kan bekräfta upptäckten verkar det faktiskt som att anatomiböckerna måste uppdateras. Mest av allt visar detta hur lite vi vet och hur otroligt komplicerat ett människobygge och inte minst ett knä är.
Knäet är en komplex och ganska skör konstruktion av ben, brosk, vätskor, ligament, bindväv och senor. Helst ska denna villervalla röra sig smidigt tillsammans, men delarna kan lätt gå sönder om man är oförsiktig. Om man skalar av skinnet från ett knä och tittar ser det ut som om naturen bundit ihop en ganska hopplös konstruktion med ligament som silvertejp. Det nyupptäckta ligamentet sägs stabilisera knät och denna brist på kunskap kanske kan förklara varför en del knäoperationer tidigare har misslyckats.
Egentligen är det inte en ny upptäckt, utan redan 1879 spekulerade en fransk kirurg som hette Paul Segond över att det bör finnas ännu ett ligament i knät för att stabilisera dess yttre del. Han hade själv sett ett band av fibrös vävnad, men av någon anledning gav han det inget namn och det som inte har något namn i den vetenskapliga litteraturen finns inte. Efter honom har andra också uppmärksammat att det finns ytterligare ett ligament, men det är först nu som det gjorts en större
studie.
För några år sedan började de belgiska kirurgerna Steven Claes och Johann Bellemans fundera över ett problem som uppstått hos vissa patienter som hade genomgått rekonstruktiv kirurgi efter skador på främre korsbandet. Trots att det verkade som att knät var lagat så fortsatte lederna krångla hos en del. Kirurgernas hypotes var att skadorna berodde på någon okänd faktor i knät, som ett okänt ligament.
De sökte på framsidan av knäet, eftersom det området utsätts för samma krafter som när främre korsbandet skadas. Sammanlagt gick Claes och hans kollegor igenom 41 knän som donerats till forskning. När man vet vad man söker efter, är det lättare att se och de fann ett smalt band av vävnad, tydligt skilt från illiotibialbandet som binder samman lårben och skenben. Eftersom det ligger på utsidan och i främre delen av knäet, fick det namnet
anterolateral ligamentet (ALL). Ett av de donerade knäna saknade ALL, och Claes tror att det vittrat bort och att det är vad som sker om man inte behandlar en skadad ALL. Det skulle kunna förklara varför en del som skadar korsbandet får leva med problem efteråt, tror Claes och hans kollegor.
 |
| Anterolateral ligamentet. |
Eller?
Nyheten publicerades bara för någon vecka sedan och spred sig
snabbt över världen. Jag tror att andra forskare och kirurger kommer att kasta sig över det där köttbenet och dissikera det. Det är så forskning går framåt. Nya
djärva hypoteser - som måste gå att testa - bekräftas eller falsifieras, omformuleras eller kastas bort. Jag hoppas att det verkligen rör sig om ett nytt ligament som kan förklara skador. Jag tycker det är en spännande tanke att det fortfarande kan finnas stora okända kontinenter i vårt inre, ett inre terra incognita. Nåja, ligamentet var inte helt okänt. Men det var inte Amerika heller. Det var många som upptäckte Amerika före Columbus också.
Den knäsvaga människan
Än så länge håller mina knän. Bortsett från ett
yxhugg för länge sen och att jag fick ont i samband med att jag
började cykla i våras och när jag
sprang Swiss första gången, så är mina knän i bra skick. Men jag tror att de är min svagaste punkt.
Våra förhållandevis bräckliga
fötter,
ryggar och
knän är en konsekvens av att vi människor ganska nyligen reste oss upp på två ben,
vilket belastar våra knän mer än andra djur som sprider ut sin kroppsvikt på fyra ben belastar sina knän. Men eftersom mänskligheten hade dött ut om vi knäat efter en jakt, så torde våra knän fungera bra så länge vi använder dem som de är "tänkta" att användas.
En stor skillnad mellan nutida västerlänningar och våra förfäder och många asiater, är att vi sitter mycket och inte gör särskilt många knäböjningar under en dag. De flesta kineser som tar en paus när de är ute och går sätter sig ner på huk när de ska vila, medan en svensk söker efter en stol eller en bänk. Sen blir vi gärna sittande alldeles för länge och
sittandet är kanske det mest hälsovådliga som vi gör. Själv står jag nästan alltid upp när jag jobbar och jag tror jag gör några knäböjningar varje dag.
Många tror att löpning är dåligt för knäna, men om man springer klokt är löpning ett bra sätt att
stärka knäna på. Det viktiga är att undvika skador. Knän anpassar sig efter naturlig belastning. Det kan t o m växa ut små utskott. Förr ansåg man att detta var en form av artros, men
ny forskning tyder på att det snarare handlar om att skelettbenen anpassar sig.
Däremot ska man försöka undvika smällar, eftersom det skadar brosket och det bildas inte några nya broskceller. Tidigare skador är den största riskfaktorn för artros. Det drabbar t ex många fotbollspelare som fått ett flertal sparkar på knät. Studier visar däremot att löpare drabbas mer sällan av artros än ickelöpare och mycket mer sällan jämfört med fotbollspelare.
Människan är anpassad till att springa, inte till att spela fotboll, hockey eller rugby, vilket närmast kan liknas vid att gå ut i krig ett par gånger i veckan. Vi är utrustade för kamp, men inte så ofta. Skaderisken är stor, inte minst när det gäller knän och huvud. Jag spelar inte fotboll längre och jag brukar avstå från innebandy. Jag erkänner att det är kul att spela, men jag tror risken är stor för skador, inte minst för sådana som mig som inte fattar att jag blivit gammal:)
En annan (grön)sak som enligt färska studier tycks stärka knäna är
broccoli. I broccoli finns det giftiga ämnet sulforafan och ibland är lite gift bra, särskilt sulforafan som hämmar enzym i kroppen som bryter ner brosk. Broccoli är något man helst borde äta flera dagar i veckan.
Mot toppformen
Jag tror aldrig jag tränat så bra som just nu (oj vad jag låter stöddig). Den långa återhämtningen under hösten har verkligen laddat upp mig och stärkt allt från knän till hjärna. Den långa återhämtningen är bland det bästa jag gjort. Jag kör
intervaller,
älglufsar, lyfter, springer och simmar. I tisdags tog jag en friskvårdstimme och gick för första gången till simhallen på egen hand. Jag tror jag måste det för att ha nytta av
crawlkursen. Jag simmade i snabba banan med simfötter för den var ledig. Sen såg jag att simvakten flyttade snabbskylten till banan bredvid där en bra mycket snabbare simmare simmade. Jag plaskade nog ganska rejält med mina simfötter och hämtade andan mycket högljutt mellan simtagen som om jag trodde att jag aldrig skulle andas igen.
Kommande vecka blir en lite lugnare återhämtningsvecka. Jag hoppas jag kan klämma in ett simpass igen. Tills dess kanske simvakten fixat en varningsskylt till min bana.
