Multitasking tar död på hjärnan

En ny studie visar att vi försämrar hjärnan mer än man tidigare trott genom att göra flera saker samtidigt. Vi blir inte bättre, utan sämre på att göra mycket samtidigt, ju mer vi gör det. Det kan t o m vara så att multitasking (ägna sig åt simultana aktiviteter) ger bestående skador på hjärnan.

Den nya studien, som kommer från Stanford University, fann att de som ofta multitaskar och som var övertygade om att det verkligen gjorde dem effektivare, var sämre på att göra flera saker samtidigt än när de som helst gör en sak i taget, försökte göra flera saker samtidigt. Multitaskarna hade mer problem att organisera sina tankar och filtrera bort irrelevant information, och de växlade långsammare från den ena uppgiften till den andra.

En studie vid University of London fann att deltagare som mulitaskade samtidigt som de gjorde kognitiva uppgifter sänkte sitt IQ motsvarande 15 poäng, ungefär lika mycket som man tappar efter att ha rökt marijuana eller varit vaken en hel natt. Så om man mailar under ett möte, är det som att maila under rus.

Tidigare har man trott att den kognitiva nedgången som följer på multitasking var tillfällig, men i en studie från University of Sussex i Storbritannien, jämförde man samband mellan den tid som personer multitaskar och hur hjärnorna såg ut. De fann att frekventa multitaskare hade mindre hjärntäthet i främre cingulum cortex, en region med ansvar för empati samt kognitiv och emotionell kontroll.

Det tycks alltså som multitasking saktar ner oss och gör oss sämre på arbetet. Det försämrar koncentration, organisation, och uppmärksamhet på detaljer. Multitasking under möten och andra sociala tillställningar tyder på låg social kompetens och självmedvetenhet, två viktiga aspekter av emotionell intelligens som är avgörande för framgång i arbetet.

Så varje gång du gör flera saker samtidigt skadar du inte bara din prestation i ögonblicket; du kan mycket väl vara på väg att skada ett område av hjärnan som är avgörande för din framtida framgång på jobbet.

Enligt olika undersökningar använder vi omkring 5-10 timmar om dagen till olika medier. För att få tiden att räcka till använder vi ofta olika medier samtidigt: vi skickar sms medan vi ser på tv eller sitter på möten, vi twittrar samtidigt som vi pratar i telefon. Ju fler typer av medier, desto mer multitaskar vi. Tiden är dock en naturkonstant, den är alltid 24 timmar per dygn. Vi kan inte lura tiden genom att klämma in mer saker i den. Vi kan bara göra en sak i taget.

Hur fungerar hjärnan vid multitasking?
Att sitta med två telefoner i örat ser effektivt ut, men är i själva verket ineffektivt. Hjärnan måste hela tiden byta mellan att uppmärksamma den ena telefonen och sedan den andra och varje byte kostar tid. Uppmärksamhet är ungefär som en ficklampa som bara kan riktas mot en sak i taget. Att multitaska blir då att flacka fram och tillbaka med ljuskäglan och man ser mycket sämre.

Säg att du ska sätta dig och köra bil. Då laddas först hjärnan med instruktioner om att köra bil. Det sker i två steg: Först en kallstart där blod strömmar in i hjärnan med en uppmaning om att skifta fokus från det du nyss sysslade med till bilkörning. Sedan skickas en söksignal ut efter en uppsättning bilkörningsregler som sedan kan laddas in för exekvering. Sen, när man sitter och kör enligt dessa regler, då ringer telefonen. Uppmärksamheten skiftar då från bilkörande till telefonprat. En söksignal går ut och sedan laddas telefonpratreglerna in i hjärnan. Uppmärksamheten lämnar bilkörningen och vägen och fokuserar på telefonpratandet. För ett ögonblick är vi bortkopplade och ouppmärksamma på bilarna omkring oss.

Jag trivs inte i kontorslandskap
Det är svårt att jobba koncentrerat i ett kontorslandskap. På min dator är flera fönster öppna samtidigt och chatprogram och mail tvingar mig hela tiden att skifta fokus. Folk rör sig i mitt synfält och den del av hjärnan som är ansvarig för rörelser är konstant aktiv. Omväxlande skarpa, gälla och mumlande ljudvågor färdas genom landskapet och ibland uppfattar mitt öra något och avbryter allt. Efter åratal av prägling lystrar mina öron som hundar till kommandot "Johan". När öronen fångat upp ljudvågen ”Johan” ställer sig alla celler i givakt och väntar på vidare order. Men det var min kollega med samma namn som åkallades. Skönt, men skadan är redan skedd. Var var jag?

Man kan multitaska effektivt också.

Det tar ett tag för hjärncellerna att hitta sina kontorsstolar igen. Men sen sitter de lugnt och stilla och jobbar tills nästa störning: En rytande telefonsignal alldeles intill mig. Kanske ett lejon! Kräldjurshjärnan väller in i hjärnkontoret och tar över kontrollen innan jag ens fattat att larmet gått. Alla måste ut och springa för allt vad tygen håller och alla muskelceller måste laddas till tänderna, vrålar kräldjurshjärnan. Men efter några millisekunder identifierar några av kontorsarbetarna i den främre delen av min hjärna rytandet som en telefonsignal, inte ett lejon. Falsklarm igen. Kräldjurshjärnan - som inte riktigt fattar det här med telefoner - drar sig långsamt och misstänksamt tillbaka till sin håla djupt nere i kontorskomplexet. Jag återtar kontrollen och snart återstår ingenting annat än en lätt höjning av pulsen. Kontorsarbetarna kommer insläntrande igen och försöker hitta sina arbetsuppgifter som kräldjuren har kastat runt i hjärnkontoret. Det tar en stund innan de arbetar som vanligt igen. Jag har förlorat tid och effektivitet.

voff voff joff hoff johan voff joff tjoff

Man har inget val
Enda chansen att koncentrera sig är att stänga in sig. Det är svårt i ett landskap, men man får göra så gott man kan. Man kan stänga av ljudet på telefonen, bara titta i mejlen vid vissa fasta tidpunkter som morgon, lunch och eftermiddagsfika och innan man går hem. Man kan stoppa proppar i örat med musik och försöka minska synfältet.

Förr fick man post en gång om dagen på kontoret. Långt innan dess färdades posten med löparens hastighet, i ett känt fall med en maratonlöpares hastighet. Det kunde ta veckor, men det blev långa och genomtänkta brev. Det var ungefär som valarna som sjunger långa sånger till varandra på var sin sida om ett hav. De kan inte chatta med varandra eftersom ljudet färdas oändligt sakta genom vatten och inte ens valar skulle ha tålamod att vänta på ett kort svar. Däremot orkar de vänta på ett långt svar på en lika lång fråga. Tack vare avstånden har de utvecklat världens längsta språk. Men jag är ingen val och jag har inget val. Jag är tvungen att multitaska i ett bullrigt landskap och jag gillar det inte.

Om återkoppling och kontorslandskap

För två veckor sedan var jag verkligen less. Det var mycket som gick mig emot och träningen kändes inte kul. Jag skrev ett inlägg om min brist på motivation och vips så fick jag hjälp att komma igång igen. Bl a fick jag ett tips av Niklas om en inspirerande film som visar ett längre klipp från Ultra Trail du Mont Blanc (UTMB). Den filmen väckte lite drömmar till liv igen. Jag vill verkligen springa UTMB.



Jag har även fått en del hjälpsamma kommentarer och trevlig återkoppling via mail som den här som kom igår: 

All återkoppling gör mig inspirerad att fortsätta skriva och träna. Att hjälpa andra är det bästa som finns och att man kan göra lite skillnad är helt fantastiskt. Det ger orden en mening. Ibland skriver jag kanske lite väl vetenskapligt, sakligt och torrt och därför är det särskilt roligt att jag också kan få folk att skratta :) Jag sprider hellre glädje än fakta, men allrahelst båda två.

Det känns som att jag har bottnat och nu är jag på väg upp. De senaste två veckorna har jag tränat riktigt bra. Jag sprang ett långpass på 25 km förra söndagen och varje tisdag går jag skidgång och älglufs med stafettvasangänget. Jag har dessutom varvat uthållighetsträningen med tre besök på gymmet varje vecka.

Jag tror att det var förra helgens distanslöpning som fick det att lossna. Jag tvingade mig att springa lite längre och det var som om jag passerade en vägg som latmasken i mig byggt upp. I går blev det ännu ett ganska långt pass på 16 km i backig terräng. När jag sprang ut var himlen blå, men sedan började det regna. Men löpare är inte gjorda av socker. Inte jag i alla fall efter en månad utan socker, så jag sprang vidare. Nästa vecka kanske jag ska pröva att springa 30 km.

Helgens långpass
Jag kan inte bestämma mig för om jag blivit lite galen eller om det är fullt normalt att vilja springa UTMBs 166 km genom tre länder med sammanlagda uppförsbackar på 10 000 meter. Tills vidare jobbar jag med hypotesen att jag är fullt normal. Det finns liksom inget alternativ. Jag är inte galen. Inte än i alla fall. Men jag har två år på mig.

De senaste tre åren har UTMB drabbats av dåligt väder med snö och iskyla i bergen. Det är inget som bekymrar mig, men visst vore det trevligare med vackert höstväder, som det var igår på morgonen när jag sprang. Det var ren njutning att springa. Soligt, men svalt. Marken var kall efter natten. Kylan trängde upp genom de tunna sulorna. Snart är marken vit. Jag tror att det blir en tidig vinter i år. Jag gissar att det snöar här hemma redan i oktober. Innan dess måste jag leta fram skidutrustningen. Men i vinter prioriterar jag löpningen, fast jag tror inte att jag blir sämre på skidorna för den skull. Tvärtom. All styrketräning under hösten kommer att ge skjuts till stakningen.

Om kontorslandskap igen
Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur jag ogillar att jobba i kontorslandskap. Det finns vetenskapligt stöd att jag har rätt, åtminstone för vår typ av arbetslandskap (förmodligen kan man göra dem bättre och införa stränga regler för beteende, osv). I lördagens DN (artikel även i SvD) läste jag en intressant artikel om en ung forskare - Katarina Gospic - som bl a tog upp kontorslandskap och diverse andra suboptimala beteenden och företeelser som vi vanligtvis inte tänker på. Gospic har skrivit en spännande bok om allt detta som heter Välj rätt - en guide till rätt beslut och den finns att beställa på Bokus och adlibris eller från författarens bolag Brainbow Labs.

Enligt Gospic är kontorslandskap ineffektiva. Det finns forskning som visat att vi inte kan koncentrera oss i kontorslandskap. Vi tvingas använda vår smartaste och nyaste hjärndel, prefrontala barken, till att stänga ute alla distraktioner. I en studie, som tas upp i boken, såg forskarna att arbetarna blev avbrutna i snitt efter 11 minuter när de börjat med en uppgift, sedan tog det ca tjugofem minuter för dem att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften. Gospic påpekar att om man räknar ihop all den tiden så betyder det att arbetarna i kontoret aldrig kan bli helt fokuserade på sin arbetsuppgift.

Jag har en del strategier för att undvika dessa skadeverkningar. Ibland använder jag hörlurar med lugn musik som inte stör tanken och för att motverka de fysiska effekterna av kontorsarbete brukar jag alltid stå upp istället för att sitta. Jag har inte suttit ner sen jag kom tillbaka från semestern och nu är det en vana och det skulle bara kännas konstigt att sitta ner vid datorn. Alltfler reser sig upp runt om mig också. Ingen vill väl ha en fläskig bak och ett kortare liv och att stå upp vid några tillfällen per dag är kanske det enklaste sättet som finns att förlänga livet och tajta till baken på. Eller så står de upp för att över huvud taget se någonting nu när allt fler står upp.

Mitt liv som hund
En del ljud tränger dock genom musikens ljudridå. Särskilt i vårt landskap där hela 12 % heter Johan. Mina öron - eller snarare min hjärna - lyssnar omedvetet efter mitt namn och varje gång någon säger Johan reser sig öronen upp som på en hund och gör mig redo för handling. Det hjälper inte så mycket att många kallar mig vid mitt efternamn. Jag lystrar ändå till Johan. Jag är som en betingad hund. En ganska korkad hund som aldrig lär sig nånting.

Varje gång man blir avbruten måste programmet som kördes i hjärnan laddas om. Det tar upp till 25 minuter innan man är tillbaka i samma fokuserade läge som innan störningen. Det är allvarligt, eftersom fokus och uppmärksamhet är avgörande om man ska lösa ett problem eller lära sig något. Uppmärksamhet är som strålkastare för tanken. Om vi ger det minsta avkall på uppmärksamheten blir ljuset svagare. Uppmärksamhet kräver hundra procent.

Ögonen är också svåra att stänga av. Även om jag försöker borra ner ögonen i ett dokument så sveper skuggor förbi och amygdala i det Limbiska systemet i hjärnan litar inte riktigt på dessa skuggor. Det kan vara en fiende, en tiger eller kanske någon som vill fortplanta sig och jag kan inte låta bli att titta upp. Oftast är det bara en harmlös kollega. Men det Limbiska systemet lär sig aldrig. Evolutionen har lärt hjärnan att alltid titta upp och mina lärdomar kan inte skriva över miljoner år av utbildning med livet som insats.