Varning för framtiden

Jag läste nyligen en artikel i DN om hur robotarna tar över journalistiken. De börjar med vädret, sedan tar datorerna över sporten och ekonomin. Snart gör de analysen också, och inte långt efter det får datorerna oss att gråta och skratta. När vi skapat en superintelligens kommer alla nya patent tas av datorer. I somras klarade en dator turingtestet, som tidigare ansågs som en barriär som skiljer datorer från människa. Utvecklingen är exponentiell och därför kan vi inte begripa hur fort det går. För de som dessutom inte förstår språket, är det ännu mer obegripligt. I skolan lär sig barnen svenska och engelska, men när de går ut skolan är många ändå analfabeter i en värld styrd av programspråk.

I en färsk föreläsning på Ted (video i slutet på inlägget) påstår Nick Boström att det inte är frågan om, utan när, datorerna överträffar människan. Vi måste redan nu rikta in tekniken så att människans och den artificiella intelligensens mål sammanfaller, menar han. Utvecklingen går mot en singularitet som den kusligt träffsäkra framtidsforskaren Ray Kurzweil förutsåg för över 20 år sedan.

Kurzweils förutsägelse från 1998 som fortfarande stämmer. En dator för 1000 dollar når snart mänskliga nivåer.

Det viktigaste språket
När du läser orden i denna mening behöver du inte tänka på grammatik eller innebörd. All tolkning sker automatiskt. Men tänk om du en gång vaknade och alla texter var på kinesiska. Du skulle inte klara dig särskilt bra. Faktum är att vi redan idag lever i en värld där majoriteten inte förstår det dominerande språket. Det handlar inte om kinesiska, utan om det digitala språket som i grund och botten består av ettor och nollor.

Ett av de vanligast språken är java. Ett program i java kan t ex se ut så här:

class HejApp
{
    public static void main(String[] args) 
   {
       System.out.println(”Hej!”);
   }
}

Dessa textrader kan verka lika otillgängliga som kinesiska, men det enda som händer när man kör detta program är att datorn säger: ”Hej!”. Människorna skriver ett programspråk med korrekt uppbyggda texter. Datorn gör om detta språk till ettor och nollor och gör det vi vill. Programmering är oerhört strikt, och därför också väldigt enkelt när man väl förstår alla regler. Med ord som ”class” och ”println”, förklarar man för datorn vad som ska göras och i vilken ordning saker ska göras. Bara genom att få datorn att skriva ”Hej”, får man en känsla av kontroll över datorn.

Det är fortfarande vi människor som har makten, men den håller på att glida ifrån oss. Vad händer om och när datorerna börjar programmera och reproducera sig själva? Ledande hjärnor som Stephen Hawking, Elon Musk, Steve Wozniak och Bill Gates, har alla på senare tid varnat för en utveckling där datorerna tar över sin egen utveckling och gör människan överflödig. Stephen Hawking anser att det är det största hotet för mänskligheten. Han var tidigt ute och varnade och några ansåg kanske att han blivit senil, men han är i själva verket långt före alla andra. Redan med iPhone 12 kommer mobilen ha mer beräkningskraft än en mänsklig hjärna. Några versioner senare - eftersom utvecklingen är exponentiell - kommer en mobil ha en beräkningskraft som motsvarar summan av alla mänskliga hjärnor. Vi lever i ett ganska bekymmersfritt mellanrum mellan en tid då kampen för att överleva styrde tillvaron och en framtid som den näst intelligentaste "livsformen". Vi har sociala hjärnor som vill tro att det som är nu är det normala och det som alltid gäller.

Det hänger på skolan
För 5000 år sedan fanns inga analfabeter, för det fanns inga texter att läsa. Sedan uppfanns kilskrift, hieroglyfer och alfabet, och i och med uppfinningen av boktryckarkonsten för 500 år sedan hamnade analfabeterna på efterkälken, eftersom de inte kunde förstå och ta del av ett samhälle styrt av texter. Genom att sätta barnen i skolor, fick människorna möjlighet att ta del av makten.

Precis som läs- och skrivkunnighet hjälpte människan överleva i en värld av texter, så kan programmering hjälpa människan överleva i en värld full av kod. Inte bara som krav för att få ett jobb, utan främst för att förstå och orientera sig i en värld styrd av programkod. Vi ägnar dagarna åt Facebook, Twitter, Spotify och Minecraft. Allt styrt av kod. Vi läser om hackers och om myndigheter och företag som spionerar på oss. Bakom allt detta ligger kod. Vi betalar lunchen med kod. Bilen styrs av kod. Kylskåp och tvättmaskin och filmen på TV - också kod. Redan efter att vi matat in några bokstäver vet Google vad vi letar efter, det är som om internet förutser vad vi gör och snart är det verkligen så.

Just nu är det en begränsad (mest en typ av män) del av befolkningen som använder och förstår kodspråket och de kanske har en annan syn på den superintelligens som utvecklas, jämfört med den okunniga majoriteten. Alla måste inte bli programmerare, men alla bör förstå att samhället bygger på kod precis som vi under de senaste århundradena behövde förstå ord och vad man kan göra med ord. Det kanske är större brist på folk som förstår kod, än på folk som kan programmera. Just nu råder brist på båda sorterna. Vi surfar på mobiler och internet, men bara en bråkdel förstår vad som händer under skalet.

Fem bilder på en robot. Vi ser också ganska osmakliga ut under skinnet.

Skolan släpar efter, och det råder brist på lärare som förstår kodspråken. Precis som man lär sig mänskliga språk i lärarutbildningen, borde därför alla blivande lärare lära sig ett kodspråk inte minst för att förstå det som händer med lärandet inom kort. Annars är risken stor att våra barn undervisas av analfabeter och att vi missar chansen att ta kontroll över den utveckling som Nick Boström varnar för i sin föreläsning på Ted. Det är svårt - och kanske omöjligt - att kontrollera och tämja något som är intelligentare än en själv. Jag tror som Boström att det krävs någon typ av gemensamma värderingar och integration mellan dator och människa. Jag tror Kurzweils version är den mest troliga, alltså en gradvis sammansmältning mellan människa och maskin och de som bäst förstår det som händer, kommer också klara sig bäst i denna symbios. Det sker redan idag. Alternativen är inte lika lockande. Någon kanske invänder att det bara är att dra ur sladden. Men vi är redan fast i ett känslomässigt och ekonomiskt beroendeförhållande och är det någon som på allvar tror att vi t ex kan stänga av internet?

Video: Vad händer när datorerna är smartare än oss.

Källor: DN, Språktidningen, kurzweilai.net/, SVD

Framtiden var här

För tio år sedan anordnades en tävling för självkörande bilar i den amerikanska öknen. Priset var en miljon dollar för det fordon som kunde köra 240 km utan hjälp av någon förare. Tävlingen blev ett fiasko. Två fordon tog sig inte ens till start. Den bil som kom längst körde bara 12 km. Flera experter hävdade att bilkörning krävde en mänsklig hjärna. Sex år senare meddelade Google att de hade utvecklat en bil som körde omkring på gatorna utan förare. 2012 tillät delstaten Nevada att Googles förarlösa bil fick köra själv på vägarna. Denna smarta bil hanterar allt från bilköer, till att läsa vägskyltar och trafikljus. På några år blev science fiction verklighet. Hur kunde det gå så fort?

Källa

Den teknologiska utvecklingen är exponentiell, men på senare år har någonting hänt. Ray Kurzweil åskådliggjorde detta för några år sedan med legenden om den indiska fursten och schackspelet. Fursten var så imponerad av spelet att han lät schackspelets uppfinnare själv ange hur mycket han ville ha betalt. Uppfinnaren sa då att han ville ha ett riskorn för den första rutan på schackbrädet, sedan två för nästa ruta, fyra för tredje rutan, osv. För varje ruta ville han ha dubbelt så många riskorn. Låt det ske, sa fursten som tyckte det var ett bra pris. Efter 32 rutor - halva schackbrädet - var priset uppe i 4 miljarder riskorn. Det motsvarar ett riktigt stort risfält och är fortfarande begripligt för hjärnan. Våra hjärnor begriper ungefär 32 dubbleringar. Efter nästa 32 dubbleringar är antalet riskorn dock uppe i 18 triljoner, eller 461 miljarder ton. Det är mycket mer än allt ris som någonsin producerats på jorden. Det sägs att fursten lät halshugga den listiga uppfinnaren. Poängen med berättelsen är att vi nu befinner oss på den andra halvan av dubbleringar och att utvecklingen går så fort att vi inte riktigt förstår vad som händer. Det är både ny teknik och synergieffekter av teknik - som t ex internet som består av tre gamla delar: ett gammalt TCP/IP-protokoll, HTML och en enkel webbläsare - och ny teknik som DNA sekvensering: 1990 krävdes det en halv miljard dollar och 13 år för att läsa av människans DNA, nu kostar det 1000 dollar och tar en dag.

Hjärnan går som vanligt
Tekniken rusar fram, men vi har haft i stort sett samma hjärnor i minst 40 000 år och större delen av hjärnan är äldre än så. I en ny studie ser man att vi följer mönster som är hårdkodat i livets DNA.

Hadzafolket i Afrika lever ett ursprungligt liv: de samlar, jagar, går och springer långa sträckor varje dag. Forskarna utrustade några av dem med GPS och samlade sedan in data. Det visade sig att Hazdafolket följde ett matematiskt mönster som kallas Lévy-vandring. Det betyder att de först gick i en riktning och vände sedan tillbaka samtidigt som de samlade på sig allt som gick att äta. Sedan bytte de riktning lite grann och fortsatte att gå fram och tillbaka, tills de betat av ett stort område. Sedan gjorde de ett plötsligt långt språng i någon riktning och började sedan att leta enligt samma princip därborta.

Detta rörelsemönster - med ett plötsligt språng - upptäcktes 1999 bland albatrosser och kallas en Lévy-vandring. Sedan dess har forskare identifierat samma matematiska mönster hos bakterier, humlor, fiskar, hajar, flugfiskare som fiskar längs en älv och människor som besöker en nöjespark.

Lévy-vandring med ett stort språng.

Det kanske är därför jag känner en sådan stark lust att springa iväg riktigt långt efter en lång dag på kontoret då jag betat av alla kaffeautomater?

Hänger hjärnan med?
Hjärnan följer inbyggda mönster och har dessutom en inbyggd GPS. Det finns särskilda platsceller, som håller reda på var vi befinner oss. När vi rör oss i ett nytt område signalerar dessa celler så att de bildar ett perfekt rutmönster.

Platsceller (röda). Källa.

De svarta linjerna i bilden ovan visar hur en råtta gått omkring i en ny miljö och de röda punkterna visar råttans position när platscellerna aktiveras. De bildar ett tydligt triangulärt rutmönster. Trots att vi har positioner i hjärnan tappar folk bort bilar på stora parkeringar, men det kanske beror på att parkeringar är nya skapelser och man måste ta hjälp av skyltar. Förra veckan tappade jag bort en bil och letade runt i en kvart som en vilsen mus som några forskare studerade. Det är lätt att glömma att man måste ta fasta på märken, särskilt när man är stressad.

Jag har en inbyggd GPS, men jag litar alltmer på satelliternas positionsbestämning, särskilt när jag inte kan ta hjälp av stjärnor, sol, bark och myrstackar, för att orientera mig. På sikt kommer det kanske att leda till att hippocampus i hjärnan förtvinar, vilket ökar risken för Alzheimer. Jag måste nog orientera mera för att motverka detta.

En mycket användbar app
Jag ser fram emot min första förarlösa bil. Men i väntan på den så finns det mycket hjälp att få. Förra veckan laddade jag ner en användarstyrd app som heter Waze. Det är en app som utnyttjar internet och GPS. Den omkombinerar alltså befintlig teknik, som så många andra innovationer. Tack vare det hittar man i realtid den bästa vägen just nu mellan två punkter. Om det blir ett trafikhinder på vägen längre fram uppdaterar Waze rutten och beskriver färden med en tydlig röst. Waze är gratis och finns på flera plattformar (jag är inte sponsrad, bara lite frälst). Ju fler som använder den, desto bättre blir den. Jag har redan lagt in några favoritplatser och jag har fått några poäng för att jag rapporterat olika händelser längs vägen. Waze är redan populär. Jag ser många andra wazare ute på vägen och man skulle kunna chatta med dem ifall man satt i en förarlös bil. 

Men det är moraliskt tveksamt att man blir varnad för poliser … Polisen måste nog ändra arbetssätt. Utvecklingen går inte att stoppa. Den rusar.

Variation minskar risken för skador

En ny studie visar att om man springer i olika löparskor, minskar man risken att skada sig med 39 % jämfört med om man springer i samma skor jämt. Det känns intuitivt rätt. Människan är gjord för variation. Våra kroppar mår inte bra av att göra samma sak hela tiden. Själv har jag fem par löparskor: Ett par icebugs, ett par Fivefingers Classic, ett par Fivefingers Spyridon, ett par inov-8 och ett par rätt gamla människofötter i skinn. Just nu springer jag mest i icebugs eftersom det är halt och ganska moddigt. Classic använder jag nästan uteslutande på löpband och asfalt, inov-8 på jämnt underlag som asfalt och i Spyridon och barfota springer jag i skog och terräng.

Flera skor bättre än en sko
Den nya skostudien omfattade 264 löpare och av dessa skadade sig 87 under de 22 veckor som studien pågick. 116 av löparna sprang i samma par löparskor under perioden, medan 148 löpare sprang i 3-4 olika löparskor. I slutet av studien visade det sig att de som sprang i olika skor löpte 39 % lägre risk att skada sig än de som sprang i samma skor. Varje sko förändrar fotens möte med marken på olika sätt, och genom att springa i olika skor belastas foten olika och nöts inte ner som när man springer på samma sätt dag ut och dag in.

Forskarna såg också att löpare som sprang ute i terrängen hade färre skador. Att springa på asfalt eller löpband och/eller i samma skor fem dagar i veckan belastar kroppen på ett sätt som är främmande för en kroppskonstitution som utvecklades under miljontals år utan tillgång till vare sig löpband eller asfalt. Kroppen är gjord för variation och en varierad terräng är sannolikt bättre än en enkelriktad gata.

Det kanske var den perfekta nyheten för alla löparnördar och skofetichister inför julen. Finns det ett bättre argument för ytterligare ett par löparskor än att de minskar risken för skada? Men man kan också vänta till 2015 för då ska tydligen en supersko lanseras. En sko som är klädd med ett litet nervsystem och kan prata med en telefon.

En sko som ersätter hjärnan
Problemet är att många inte lär sig springa som barn eller börjar springa efter ett alldeles för långt uppehåll. Barn som springer mycket - helst utan skor - bygger upp kopplingar i hjärnan som gör löpningen naturlig och smidig, medan barn som sitter och/eller alltid springer i tjocka skor inte får samma återkoppling från kroppens möte med naturen. Hjärnan är alltså felprogrammerad eller inte alls programmerad och ibland stämmer mjukvaran som skrevs en gång inte överens med hårdvaran som gått upp i vikt och/eller inte rört sig på flera år. Men det är viktigt för folkhälsan att människor börjar springa och det kanske går att lösa med ny teknologi. Forskare från Fraunhofer Institute for Photonic Microsystems IPMS har därför utvecklat en specialiserad löparsko i EU-projektet RUNSAFER, vilket är tänkt att motverka skador hos ovana löpare i framtiden.

Bild.

Istället för proprioception
Sensorer och mikroelektronik som finns inbyggda i skosulan mäter löparens biomekaniska data och utvärderar löpstilen i realtid. Skorna mäter och utvärderar felaktiga fotnedslag, asymmetrisk belastning och varnar för utmattning och överbelastning. Det är en ganska unik sko, och tanken tycks vara att den ska fungera lite som en extern hjärna. Istället för att springa barfota och låta proprioceptionen sköta samspelet mellan kropp och mark, låter man alltså teknologi signalera hur kroppen mår. Skohjärnans intelligens motsvarar inte ens jordens mest korkade skalbagge, men är ändå ett stort och spännande steg mot lite bättre skor. Vi lever inte längre som stenåldersmänniskor och det är naivt att tro att vi kommer att uppfostra springande och hoppande barfotabarn i framtiden. De lär snarare sitta och förbereda sig för en värld som i första hand kräver andra färdigheter än att springa, men de behöver ändå springa, inte minst för att förbereda sina hjärnor för andra färdigheter som att tänka.

Det teknologiska membranet kan lätt installeras och tas bort från skosulorna. Forskarna håller också på att utveckla en app som ska ge feedback på träningen, som att föreslå förändringar av löpsteg, stegfrekvens, fart eller kräva återhämtning. Det låter ju jättespännande för en löpar-, teknik- och vetenskapsnörd som mig, även om jag har en hjärna som brukar (alla kanske inte håller med ...) hålla koll på mig själv. Det kanske skulle vara kul att se om man var överens med sin sko. 

Den högteknologiska skon ska finnas tillgänglig för försäljning i början av 2015. Det kanske blir nästa sko jag köper för jag gillar spännande teknologi. Eller kanske jultomten läser det här inlägget och köper ett par, med STORLEK 44. Man kan ju alltid HOPPAS. För jag har varit osedvanligt SNÄLL i år och 2014 kommer jag vara ännu snällare. Storlek 44, var det ...

Möte med en norsk mästare
I väntan på dessa superskor springer jag runt med mina icebugs. I söndags sprang jag 22 km före frukost. Det är mer än 20 000 möten mellan mina fötter och marken. Jag ska fortsätta köra ett distanspass varje söndag hela vintern. När jag springer Swiss Alpine i sommar ska jag klara fler än 100 000 steg. Det kräver träning, repetitiv träning - dunka-dunka-träning.

Det har varit dåligt med snö och snökanonerna kärvar. Igår åkte jag till Bondsjöhöjden för där fanns det i alla fall snö. Det var inte spårat så jag åkte upp ett eget spår i en backe och körde 4 x 4-intervaller. Pulsen rusade som den brukar de första skidpassen och jag körde kanske lite för hårt. Jag blev riktigt trött. När jag var färdig (bokstavligen) mötte jag en muskulös svart-vit norsk mästare i skogen som jag tror hette Dunder - en draghund på besök från Norge och som hade vunnit NM. Skidåkaren, som hunden höll i kopplet, sa att det är roligt men jobbigare än man kan tro. "Man måste hålla koll, det går inte att bara åka med", sa han. "Ser kul ut och man har alltid sällskap", sa jag. "Ja, man är aldrig ensam och träningsvilligare kompis finns inte". Hunden nickade och kastade sig sedan iväg med människan på släp. När jag sedan åkte hem genom skogen mötte jag en likkista på en släde (eller vagn?) som knuffades och drogs av några svartklädda män. Jag trodde först att jag hallucinerade efter de slitsamma intervallerna och började nästan tvivla på att jag pratat med en norsk mästare, men strax efteråt körde jag förbi en kyrka så det var nog ingen synvilla.

Långlöpning på långfredag

Långfredagen ska enligt tradition präglas av sorg och lidande. Vi ska minnas Jesus korsfästelse och död på Golgata. Det var en sorglig händelse, men det var länge sedan. Det är dags att gå vidare. Fast lidandet kan jag ta till mig. Ibland är träning mer lidande än nöje och jag gillar nog att lida lite lagom. Det är en slags rening, en katarsis av själen.

Jag ställde in mig på att springa över 25 km på långfredagen. Det är långpass jag behöver inför Swiss Alpine. Långa pass stärker både ben och psyke. Att springa ultralopp är inte att slå en tid utan att besegra en distans, var det någon som sa. Förra veckan besegrade jag 20 km, men nu misslyckades jag. Jag kände av träningsvärken i vaderna och ville inte riskera något. Vaderna tvingas jobba hårt när jag springer framstupa. Jag krossar 25 km på söndag eller måndag istället. Sakta men säkert klättrar jag mot 78 km. Om några månader är jag där.

Den härliga träningsvärken
Jag har haft träningsvärk nästan varje dag sedan Vasaloppet. Just nu känner jag av vader, bål och axlar. Det känns, men det gör inte ont. Träningsvärken är ett kvitto och ett bevis för att man ansträngt sig så mycket att musklerna tvingas anpassa sig och bygga nya, starkare strukturer. Jag klarar inte riktigt 25 km än, men om några veckor så. Vaderna har haft en ganska lugn vinter och anpassningen måste få ta den tid som krävs.

Inför ultraloppet är det viktigt att köra spänst och styrketräning. Excentrisk träning av vadmusklerna gör att man klarar sig med mindre träning, säger löpargurun Tim Noakes. Alla muskler i benen är nog viktiga i ett så långt lopp. Bruce Fordyce, som vann Comrades Marathon nio gånger, blev en bra löpare i nedförsbackarna efter att han hade börjat utsätta sina quadriceptmuskler för excentrisk belastning.

Benen ska orka alla 78 km i Swiss och de första 30 km är det mycket nedför, har jag läst. Risken är att jag springer för fort och att jag belastar musklerna alltför mycket och inte orkar springa uppför berget sedan. Det är över tusen meter upp. Det är något att tänka på.

Snart tävling
Om en dryg månad är det dags för årets första löpartävling: Icaloppet. Det är ett halvmaraton som sträcker sig runt halva Alnön. Jag vill gärna slå fjolårets tid på 1:43, men jag måste få upp lite fart, känner jag. Jag blir inte särskilt trött när jag springer, men det går sakta. Kroppen känns tung efter all styrketräning. Jag väger 2-3 kg mer än i fjol. Men det kan jag inte skylla på. Jag är fortfarande lite snabbare på träning än motsvarande tid förra året så jag hoppas på en tid under 1,40.

Framtidens glasögon
Smarta glasögon har varit på gång ett tag och nu verkar de bli verklighet. Google har visat upp sitt projekt kring förstärkt verklighet som de kallar Project Glass (se video).

Snart kanske jag springer runt i ett par. Eller så lämnar jag dem hemma när jag springer. Jag tror inte att jag vill vara uppkopplad jämt, å andra sidan får jag lite panik när jag befinner mig i radioskugga, utan tillgång till världen. Fast när paniken går över, känns det faktiskt ganska skönt. Men jag kliver inte frivilligt in i skuggan. Det är bara vid två tillfällen som jag gör det: i sommarstugan och när jag springer. Då är jag helt avkopplad. Men de där glasögonen kanske man alltid bär?

Det känns som att tekniken rusar ifrån biologin och det är bara att hänga på om man vill överleva. Att ha, eller inte ha, vad var frågan?

Fredagsmys med min iPad

Gårdagens inplanerade skidgång knuffades bort av ett extrainsatt jobbmöte. Jag kom dessutom hem försent för att hinna springa. Men jag är mer flexibel nu och bestämde att torsdagen fick bli veckans vilodag istället. Det betyder att jag kan träna i flera dagar i sträck fr o m idag. Istället för ett problem blev det en möjlighet. Det är så jag ska tänka. Ibland kan jag deppa i veckor för småsaker, men när jag får tillfälle att tänka efter så inser jag ofta att problemen betyder nya möjligheter. Så ska det bli hädanefter.

Fredagsfys
Idag tog jag med mig träningskläderna till jobbet och lyfte lite vikter och sprang på löpband några kilometer. Det var alltså mer uthållighet än styrka - mer AMPK än mTOR om vi snackar enzymska. Det är både lättare och svårare att springa på löpband. Det går lättare eftersom det inte är något luftmotstånd, därför brukar jag sätta lutningen till 1% som motsvarar den kraft som det krävs för att knuffa undan luftmolekyler när man springer runt 12 km/h. Det svåra tycker jag är det mentala - att springa men stå still. Det är onaturligt. Vår hjärna är en skapelse av rörelse och nyskapas också till viss del av rörelse. Jag känner mig som en hamster i ett hjul när jag springer på gymmet, som om några forskare tittar ner på mig och antecknar hur jag springer. 

Ett sätt att distrahera tanken är att lyssna på en ljudbok. Den senaste veckan har jag lyssnat på Walter Isaacsons utmärkta biografi om Applegrundaren Steve Jobs. Jag avverkade flera kapitel idag. Biografier och historieböcker är perfekta att lyssna på när man springer eftersom tanken ibland också springer iväg och till skillnad från en roman eller en deckare så tappar man inte tråden. Historien har sin gång.

En iPad
Kanske ljudboken påverkade mig att beställa den iPad som levererades idag. Det var Steve Jobs favoritpryl och ingen - inte jag heller - begrep vad man skulle ha den till då den kom. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Jag är inte pryltokig, men jag gillar grejer som jag behöver och jag har behövt en iPad i snart ett år och just nu blev behovet akut. Den funkar fint och blev genast integrerad med de andra appleprodukterna i hemmet. En låt som jag laddade ner på min iPhone dök direkt upp i min iPad genom iCloud utan att jag behövde göra något. Apples produkter är som ett ekosystem där allt vävs samman och man blir beroende, vilket är den största nackdelen. En annan nackdel är att Flash inte fungerar på iPad, vilket var Jobs hämnd på Adobe för att de inte utvecklade Photoshop för MacIntosh i slutet av 90-talet. Idag läste jag att Adobe lägger ner utvecklingen av Flash i telefoner och läsplattor. Jobs hånler nog i sin grav. Jag kanske blir beroende av en massa Appleprodukter, men det är inget jag lider av. Jag är redan beroende av en massa olika saker. Jag tycker om att slippa tänka och skruvar och sladdar.

Fredagsmys
Just nu har vi fredagsmys och jag smyger med min iPad och skriver det här medan jag uthärdar ett tråkigt tv-program (hmm, vad är det vi tittar på …?) för familjefridens skull. Jag myser med min nya leksak. Iphonen tittar upp ur fickan och ser lite svartsjuk ut. Men den får ligga i sängen på vardagarna och väcka mig med Sleepcyckle. iPaden är lite för stor för att få plats i sängen. Det är fördelen med att vara liten. Men jag kanske somnar med iPaden som jag brukar somna med böcker ibland - med en uppslagen bok som tippat över huvudet på mig.

Jobs bok
Ett företag kanske är rationellt med aktier, styrelser, bolagsstämmor och vd, men företag drivs av människor och människor är olika; som t ex Bill Gates och Steve Jobs. De har nästan ingenting gemensamt förutom att de är födda samma år och ändå lyckas de driva fram två av världens mest framgångsrika företag med helt olika affärsmodeller. I filmen Pirates of the Silicon Valley framställs Gates som skurken och Jobs som hjälten. Men det stämmer inte riktigt. Det handlade mer om två olika personligheter och att folk i allmänhet föredrar den struliga, känslomässiga hippien, framför den kylige och beräknande affärsmannen med rika föräldrar. Det är mänskligt och jag tror hursomhelst inte att Gates biografi kan bli lika intressant. Jobs var manisk, halvgalen, genialisk, ond och intressant och blev allt intensivare ju närmare döden han kom. Gates, som ägnat de senaste åren åt välgörenhet, beundrade detta drag hos Jobs. Trots alla bråk hade de stor respekt för varandra - särskilt Gates för Jobs - och de hade ett långt samtal om gamla tider när Jobs bara hade några månader kvar i livet. 

En bra bok att lyssna på när man springer

Nu har jag lyssnat färdigt på boken och den är nog en av de bästa biografier jag "läst". Intressant, välskriven och utlämnande, men jag har ju följt med på resan lite på avstånd som macägare sedan nästan 20 år.

Min första Mac. En MacIntosh Classic II.

Tro på det omöjliga före frukost men inte efter middagen
Redan 1981 myntade en av Apples anställda begreppet Reality Distortion Field om Steve Jobs. Ingenting var omöjligt och han hade en förmåga att få folk att tro det också. Verkligheten förvrängdes i närheten av honom. Ett vardagligt exempel var att Jobs - som var fanatisk vegan - bestämde att sushi var veganmat eftersom det var så gott. Och han trodde på det själv. 

Det första grafiska användargränssnittet

Ett annat sätt att göra det omöjliga är att som tecknade figurer inte titta ner när man springer över en kant. Om man tror att det går, så går det. Åtminstone ibland. Ungefär så gick det till när Bill Atkinson, en av de absolut främsta programmerarna på Apple, utvecklade fönsterhanteringen så att fönstren på skärmen kan överlappa varandra. Numera är vi så vana vid det att vi inte ägnar det en tanke. Atkinson gjorde det möjligt att flytta dessa fönster runt, precis som man flyttar papper på ett skrivbord där de övre döljer de undre. 

Idéerna till det grafiska användarsnittet fick Steve Jobs efter ett besök på iXerox PARC som gjort flera innovationer som möjliggjorde ett mer intuitivt möte med datorn. Jobs förstod direkt, till skillnad från cheferna på iXerox PARC, att detta skulle förvandla datorerna och Apple utvecklade en metafor: datorn var ett skrivbord med dokument, mappar och papperskorg och man navigerade med hjälp av en mus och menyer. Den största bedriften var dock de överlappande fönstren. Atkinson trodde att han sett överlappande fönster på iXerox och att det därför var möjligt. Men iXerox datorer hade inte något sådan funktion. Han bestämde sig för att lösa problemet eftersom han trodde att programmerarna på iXerox lyckats lösa problemet. Naturligtvis finns det inga lager av pixlar under de pixlar som man ser på en datorskärm - det finns inga fönster under de som verkar vara överst. För att skapa en illusion av överlappande fönster krävs komplex kodning som innefattar vad som kallas regioner. Atkinsson jobbade så hårt med det omöjliga att han en natt då han körde hem utmattad krockade med en lastbil och tappade minnet. Det fanns inga säkerhetskopior. Allt fanns på Atkinsons privata hårddisk, kodat i biokemiska synapser. Jobs åkte till sjukhuset och när Atkinson återfick medvetandet sa han: “Don’t worry, I still remember regions.”

En omöjlig sak?

Steve Jobs citerade ofta Alice i underlandet om att man ska tro på minst sex omöjliga saker före frukost. Jag tror bara på en omöjlig sak före frukost och det är att jag ska stiga upp och ta mig till jobbet. Märkligt nog har jag lyckats nästan varje morgon. Mina omöjliga tankar kommer när det är dags att sova. Men vissa fantastiska mornar har drömmarna knådat ihop en lösning av alla lösa trådar och loopar som snurrade runt och surrade strunt just innan jag somnade.

Cocktailpartyeffekten

Trots ett högt bakgrundsljud kan vi urskilja rösten hos den vi pratar med på ett cocktailparty. Detta fenomen kallas cocktailpartyeffekten. 

Ljud låter olika i olika öron 

Vi kan urskilja ljud ur brus och är ganska otroligt när man betänker att det handlar om tryckvågor i luften som via ytterörat tar sig in i innerörat där ett membran sätts i rörelse och vibrerar i takt med tryckvågens frekvens, vilket till sist omvandlas från rörelse till en elektrisk signal som nervcellerna i hjärnan tolkar som ett ljud. Hjärnan gör sedan två saker med ljudet: lokaliserar och identifierar det. Genom att vi har två öron på var sin sida om skallen kan vi lokalisera ljudets källa och vända oss mot det. Ett ljud som kommer från höger når höger öra före det vänstra och därmed kan vi lokalisera ljudet som kommande från höger. Identifiering och tolkning av ljud är en mer komplicerad process och den ändras och blir allt snävare i takt med erfarenheten. Ett litet barn kan urskilja alla språkets fonem, men när barnet lärt sig ett språk - sitt modersmål - då är vissa fonem borta för alltid. För en japan låter ”rätt” och ”lätt” likadant, de kan inte skilja mellan ”r” och ”l” efter arton månaders ålder och vi med svenska som modersmål har andra, motsvarande luckor. 

Fladdermöss "ser" ljud 

Men hur kommer det sig att vi vet vad vi ska fokusera på i en bullrig miljö? Kanske kan studier av fladdermösshjärnor ge ett svar. Fladdermöss lever i en kakofoni av ljud, de tar sig fram genom att skrika och avlyssna ekon i en värld där alla skriker. För en fladdermus är ljud lika viktigt som ljus är för oss, deras hjärnor är formade efter hörseln, medan våra hjärnor är formade efter synen. I en ny studie har man sett att fladdermushjärnor låter vissa nervceller signalera mer och dessutom tysta ner andra nervceller. När något intressant ska tolkas så talar alltså dessa aktualiserade nervceller om för andra att de ska vara tysta. Det är egna ekon, släktingars sociala ljud och särskilt barnens skrik, som har förtur, medan oljuden från grannbarnen sorteras bort. Forskarna bakom studien tror att samma mekanism finns i människohjärnor och kan förklara cocktaileffekten och hur det kan komma sig att vi kan urskilja sådant som är viktigt för oss. När jag hör mitt namn i kontorslandskapet så reagerar jag, trots att jag inte lyssnar på bruset av ljud från mina kollegor.

Varför finns väckarklockor?

Människan är framför allt ett seende djur, en stor del av hjärnan är upptagen av synen. Men på natten stängs synen av och då är det öronen som fungerar som våra vakthundar. Hotfulla och plötsliga ljud får oss att sprätta till. I en studie fann man att kvinnor lättare väcktes av barnskrik, medan männen i högre grad väcktes av billjud. Förmodligen motsvarar bilen ett yttre hot och aktiverar ett försvarsbeteende, medan barnskrik väcker en annan instinkt. Det finns nog individuella skillnader, men själv sov jag gott under småbarnsåren så länge som min lättväckta sambo inte väckte mig. 

Öronen är vår nattvakt och detta urgamla varningssystem har lett till uppfinnandet av väckarklockan, som skrämmer slag på en stor del av svenska folket varje morgon. En hemsk uppfinning. En klockradio är lite bättre, musik kanske påminner om fågelsång. Eller så lär man sig kliva upp tio minuter innan. Det fungerar faktiskt och när man lärt sig det slipper man vakna av motsvarigheten till ett tigervrål i buskarna. 

En modernare väckarklocka 

Om jag hade haft en iPhone skulle jag pröva programmet Sleep Cycle. Programmet kostar bara 7 kronor i App store och analyserar sovmönster. Man ställer först in en tid när man senast vill bli väckt och placerar sedan sin iPhone bredvid kudden. Programmet analyserar sedan sovmönstret genom att mäta hur madrassen rör sig, lite rörelse betyder djup sömn och mycket rörelse att man sover ytligt eller nästan är vaken. När alarmtiden närmar sig försöker programmet pricka in toppen på sömnkurvan och väcker dig med något valfritt ljud när du nästan är vaken. Väckningssignalen får gärna vara ett fågelkvitter, eftersom det betyder ”ingen fara på fågelspråk” och gör oss lite lugna. När fåglarna tystnar eller utstöter varningsläten då finns det rovdjur i skogen. 

Det där programmet måste jag testa när jag skaffat en iPhone och det kostar som sagt bara sju kronor. Det finns en motsvarighet för android också här och den får duga så länge. 

Hur du hör bättre i mobilen på ett party 

Apropå mobiler... när folk befinner sig i en bullrig miljö och talar i mobiltelefon, då stoppar de ofta in ett finger i andra örat. Men det är en hopplös gest, det fungerar inte alls. Men det finns andra sätt att utnyttja hjärnans förmåga att urskilja ljud ur brus. Hur gör man? Jo, man håller för mikrofonen till mobilen. Du kommer fortfarande att bli lika störd av bruset runt om dig, men du kommer att höra din samtalspartner mycket bättre, lovar hjärnforskarna Sandra Aamodt and Sam Wang. 

Fungerar inte alls ...

Varför? Jo, genom att täcka för mikrofonen utnyttjar du hjärnans förmåga att skilja mellan olika signaler, den så kallade cocktailpartyeffekten som beskrevs ovan. Hjärnan är mycket bra på att hålla isär ljud som kommer från samma källa, men telefoner är lite felkonstruerade ur hjärnans synvinkel, eftersom den tar med omgivningens ljud in i mikrofonens elektroniska kretsar och blandar ihop dem med signalen som du får från andra ändan. Befinner man sig i en bullrig miljö är det svårare att urskilja sin kompis röst. Men håller man för mikrofonen slipper man denna sammanblandning. Pröva det på nästa party!