Runners World - Så blir du 30 procent snabbare på tre veckor

En studie som presenterades idag den 1 april visar att du blir bättre av att träna. Redan efter sju veckors träning förbättrar du din maratontid med 400 procent.

I studien, som utfördes gemensamt av nitton forskare knutna till University of Egmont och LG University, ingick tre personer (mestadels män). De var uppdelade i tre grupper. En grupp tränade tre gånger i veckan. Den andra gruppen spelade tv-spel tre veckor åt gången.

Stor variation

Träningsgruppen började med att springa 297 m, sedan ökade sträckan med 10 procent varje vecka. Efter ett år är man då uppe i träningspass motsvarande nästan ett maratonlopp (297m x 1,1^52=42187m).

Foto: chezbeate / Pixabay

Efter sju veckor avbröts studien pga risk för ...

Läs fortsättningen här.

Hjärnfysikbloggen: möte med mig själv (lite skruvat)

En av de tråkigaste naturkonstanterna är ljusets hastighet. Det går inte att färdas snabbare än ljuset. Det skulle leda till en rad bisarra fenomen, som att tiden skulle gå baklänges. Så tyvärr kan man inte resa tillbaka i tiden. Men fysiker spekulerar om att det finns genvägar i universum. De kallas för maskhål och skapas av extremt tunga objekt. Om man hittar ett sådant maskhål skulle man kanske kunna hälsa på sig själv. Tänk om jag årgång 2007 hade kommit på besök idag? Hur skulle ett sådant möte se ut?

Johan2007: Hej Johan2018!

Johan2018: Hej, hm … Jag känner igen dig, du är ju kusligt lik mig. Är du min okända tvilling?

Johan2007: Nä, jag är du. Jag kommer från år 2007. Jag hittade ett maskhål i rumtiden och smet emellan. 

Johan2018: Ja, du ser ut som en yngre version. Det stämmer. Du är jag. Du har glömt knäppa en knapp i mitten av skjortan. Jag brukade ofta glömma den knappen förr. Tillvaron är fantastisk, tänk att det fanns revor i tidsväven trots allt. Varför valde du … ööh jag … 2018 och inte 2030? Det hade ju varit mer spännande. 

Johan2007: Kanske mer skrämmande också. Jag räknade med att jag borde leva år 2018. År 2030 kändes mer osäkert. 

Johan2018: Kanske det, men jag tycker att jag ser friskare ut än dig. Du är lite knubbigare också om jag får säga så och det får jag väl säga om mig själv? 

Johan2007: Javisst, men inte speciellt knubbig, va? 

Johan2018: Kanske inte, men rätt så otränad. Du tränar inte särskilt mycket. Det vet jag. Men snart kommer du att börja träna. 

Johan2007: Det har jag svårt att tro. Men om jag….ehhh du, säger det så. Får jag fråga hur mycket ”jag” tränar? 

Johan2018: Du kom upp i 5-6 pass i veckan 2012, men sedan trappade du ner till 4-5 pass. Du åker Vasalopp och springer ultralopp. 

Johan2007: Va, har jag blivit fullständigt galen! 

Johan2018: Tja, ja …

Johan2007: Ajajaj, att jag skulle bli galen. Det trodde jag inte. Jag som är så lugn och fin. Vad hände egentligen? 

Johan2018: Jag och några som du nyss lärt känna bestämde oss för att åka Stafettvasan år 2007 och på den vägen är det. 

Johan2007: Hm, jag känner inga skidåkare.

Johan2018: Jag sa snart … Lyssna bättre. Det är också ett råd. Jag har lärt mig att bli en bättre lyssnare. Men man lär sig ju genom sina misstag.

Johan2007: Men jag åker ju inte skidor. Jag har inte åkt sedan jag gick i skolan. Vad är Stafettvasan? 

Johan2018: Det är ett skidlopp. Äh, glöm det. Hursomhelst kommer du att köpa ett par skidor 2007, och sedan ytterligare ett par 2009 och sedan ett par 2010. Efter 2010 blir det mest löpning.

Johan2000: Det låter som att jag har blivit manisk … När blev jag sjuk? Fick jag en medelålderskris, eller? Du vet ju att du tyckte att det var töntigt att träna och att löpare förgäves försökte springa ifrån döden och sedan dör de ändå. Oftast medan de springer. 

Johan2018: Äh, sådär sa jag bara som en försvarsreaktion. Det vet du mycket väl innerst inne. 

Johan2007: Nä. 

Johan2018: Jo, i djupet av din själ. Jag minns det. 

Johan2007: Kom det fram när du gick terapi? 

Johan2018: Nä, terapi är ingenting för mig. Det är löpningen som har öppnat dörrarna till mitt inre. Jag har blivit mer sann och ärlig mot mig själv. 

Johan2007: Pyttsan. Flumpelle!

Johan2018: Jo han som sa det han var det!

Johan2007: I så fall var jag - är jag - knäpp innerst inne. Jag anade det … Annars då? Hur håller du motivationen uppe? Du har ju tränat i 10 år? Jag säger du för jag har svårt att se dig som jag. Du ser ut som jag men du är inte jag, känns det som. 

Johan2018: Jag bloggar en del och skriver i Runners World. 

Johan2007: Joggar? Jag trodde du sprang. 

Johan2018: Nä, bloggar. Det är en slags logg på internet. 

Johan2007: Försök inte. Det tror jag inte alls på. Aldrig att jag skulle vika ut mig på internet. Jag har inte ens en hemsida. Jag har hört att det finns något som heter blogg. Men det borde vara passé 2018? Folk orkar väl inte läsa sånt. Runners World? Var det inte den som Forrest Gump var med i?

Johan2018: Ja du fick rätt. Folk ser hellre en filmsnutt än läser en text. Men mitt samtal med mig blir en liten bloggpost.

Johan2007: Låter osannolikt. Jag tror dig när det inträffar. 

Johan2018: Det skall ske. 

Johan2007: Annars då. Har du några råd?

Johan2018: Köp bitcoin! Och aktier i Apple.

Johan2007: Apple? Forrest Gump köpte väl aktier i apple? Jag tror inte de drar in så mycket på sina iPods. De kanske borde göra den där mobilen det ryktas om. Jag ska kolla upp Bitkon-aktien. Oj, nu drar det i maskhålet. Vi ses 2018!

Johan2018: B-I-T-C-O-I-N! Det är en kryptovaluta!

Johan2007: …

Katter upptäckte maskhålen flera tusen år före människan. Det är därför de hoppar fram i skräckfilmer och försvinner när det är dags att åka till veterinären.

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Hjärnfysikbloggen: Löpning och underkläder

För omkring 2 miljoner år sedan dök det upp en ny människoart som sedan fick namnet Homo erectus. De överlevde i över 1,5 miljoner år och är därmed den människoart som levt längst. Homo erectus var sannolikt de första löparna. Till skillnad från tidigare primater var de bra på att gå och springa på två ben. Antropologerna tror att de ägnade sig åt uthållighetsjakt. De sprang efter byten i timmar. Eftersom de saknade päls och svettades ymnigt, orkade de längre än deras byten som kollapsade av värmeslag.

Homo erectus satt inte på stolar. Stolar, fåtöljer, kuddar och örngott är nya uppfinningar. De stod upp när de skulle gå ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Mitt liv som löpare

Det finns flera anledningar till att man springer. Det kan vara av sociala skäl, hälsomässiga skäl, för att vi är födda till det, för att det är roligt. Själv gör jag det av alla dessa anledningar, och jag är noga med vila och återhämtning och ganska sparsam med tävlingar. I sommar ska jag springa High Coast Ultra. Det blir en upplevelse och en utmaning, och även en chans att se platser som jag inte sett sen jag var barn. Jag vet inte om ett slitsamt lopp på 129 km i sig förlänger mitt liv, men själva upplevelsen gör livet mycket längre. Det gör alla ovanliga upplevelser. Upplevelser som sticker ut ur vardagen tänjer ut tiden, till skillnad från vardag och rutiner som kollapsar till ett och samma ögonblick när man ser tillbaka på livet. Minnet är inte en film, utan en samling bilder som blandas samman med tiden och bilder som är alltför lika, sorterar hjärnan obarmhärtigt bort.

Det var inget svar på varför jag springer. Jag vet inte om jag hittar något svar på den frågan. Det här var mest ett utkast i väntan på ett längre inlägg om proprioception och kroppsuppfattning som jag snart publicerar på Hjärnfysikbloggen. De längre mer genomarbetade inläggen hamnar där. På den  här "gamla bloggen" blir det mest korta uppdateringar just nu.

Till sist ett litet bildcollage över hur jag tror omgivningen och jag själv ser på mig själv som löpare:)

Varning för dagens inlägg

Idag är det den första april och man ska ju egentligen luras, men det är vanskligt på en blogg där inlägg kan läsas alla dagar så jag skrev ett lite halvsjukt inlägg på Runners World (RW aprilskämt var bra!) istället. Jag hoppas de som känner sig träffade inte tar det på så blodigt allvar:)

En löpares mardröm

Bruce Willis gör dig fet

Julen är en stressig tid. En nackdel med stress är att det kan sätta sig på magen. Julstress kanske gör oss lika feta som maten vi äter. Men det finns fler bovar. Som t ex actionhjältar. När man ser en actionfilm, äter man mer snacks. Så fort det blir spännande, sträcker hjärnan ut händerna, utan att vi vet om det, och grabbar tag i en näve snacks som kan vara bra att ha till den kommande kampen. Men kampen kommer inte. Den sker någon annanstans. Därmed kan man kanske skylla en del av fetman på actionhjältar.

Du vet hur det är - Bruce Willis kastar sig över tre terrorister och du kastar dig i samma ögonblick över snacksen. Sen oskadliggör du terroristerna och andas ut. Men allt det har hänt i huvudet. Du har knappt rört dig. Musklerna behövde ingen extra energi, så allt socker och fett sjunker in i cellerna, lägger sig till rätta och börjar sakta men säkert omvandlas till vitt fläskigt fett. Hjärnan blev lurad. Den rycker på axlarna och du fortsätter att småäta framför teven, tills nästa dramatiska händelse får dig att vräka i dig mer än du någonsin behöver.

Stressaxeln
Stressaxeln, eller HPA-axeln, är beteckningen på kroppens hormonsystem som i normalfallet utgör kroppens svar på stress, alltså människans flykt- och kamprespons. Stressaxeln består av hypotalamus, hypofysen och binjurebarken (Hypothalamus, Pituitary gland och Adrenal gland = HPA). Den aktiveras tillsammans med det sympatiska nervsystemet när vi hamnar i hotande situationer, vilket leder till att binjurarna utsöndrar hormoner som adrenalin och kortisol. Denna respons har räddat livet på många förfäder, men hur ofta springer man för livet egentligen? Det tillhör ovanligheterna att man har ett lejon efter sig. Nu aktiveras stressaxeln av otydliga chefer, julklappar och Bruce Willis. Evolutionens vägar äro outgrundliga.

Skavlan är bättre än Bruce Willis
I en studie har man bevisat att Clintan och Bruce Willis verkligen leder till viktuppgång. Man delade in ett antal personer i tre grupper och varje grupp såg 20 minuter av ett program. En grupp fick ett se actionfilmen "The Island". En annan grupp fick se en avslappnad pratshow. Den tredje gruppen fick se "The Island” utan ljud. Alla hade samma mängd snacks framför sig, lyckligt omedvetna om att forskare följde varje rörelse i chipsskålarna.

Det visade sig att de som såg 20 minuter av actionfilmen åt 98 procent mer godis, kakor, morötter och vindruvor, vilket resulterade i 65 procent fler kalorier än de som såg 20 minuter av en pratshow. Även de som tittade på ”The Island” utan ljud åt 36 % mer snacks. 20 minuter action krävde 354 kalorier, medan pratshowen drog 215 kalorier i snitt. Det betyder att en riktigt lång actionrulle skulle kunna kosta 2-3000 kalorier

Så titta inte på upphetsande actionfilmer i jul. Välj Ernst istället om ni vill hålla vikten, såvida ni inte blir stressade av perfekta människor. Med dessa uppmaningar önskar jag mina läsare en synnerligen god jul:)

För mycket action?

Ansikten och en märklig simtur

Förra veckan publicerades en annons för butikskedjan JC Penney. En del blev upprörda. Bilden i annonsen föreställde en tekanna, men det krävs inte mycket för att se Adolf Hitlers uppenbarelse i tekannan. Det är inte så märkligt. Människan är förprogrammerad att se ansikten. Redan efter någon minut börjar ett nyfött barn rikta in sig på något som påminner om ett ansikte. Eftersom de allra flesta sett bilder under hela sitt liv av Adolf Hitler, är våra hjärnor villiga att tolka tekannan som en bild av Adolf Hitler. Här är lite fler bilder som vi tolkar som ansikten. En del är ganska roliga:)

 

Ansiktsblindhet
Vår hjärna söker hela tiden mönster och hjärnorna är extra känsliga för att se mönster som liknar ansikten. Ansikten är viktiga för vår överlevnad. Man vet att det är ett område i hjärnan som kallas fusiform gyrus som reagerar på ansikten och former som liknar ansikten. Om man skadar fusiform gyrus kan man inte längre skilja ansikten åt. Det kallas ansiktsblindhet, eller prosopagnosi. Det är ganska vanligt, uppskattningsvis 200 000 svenskar lider av det. Den mest kända är kanske kronprinsessan Victoria. Det finns dessutom olika grader av blindhet. En del känner inte ens igen sig själva när de ser sig i spegeln.

Hjärnhalvorna samarbetar när man tittar på ett ansikte. Fusiform gyros i den vänstra hjärnhalvan gör det tunga jobbet, d v s den bestämmer om man ska kalla ett mönster som fångas upp av näthinnan för ett ansikte. Det är det som  händer när vi ser ansikten i hus och stenar. Sedan är det fusiform gyros i den högra hjärnhalvan som fattar det avgörande beslutet huruvida det verkligen är ett ansikte eller ett lustigt hus. Vi behöver alltså hela hjärnan för att fungera normalt.

Ett ansiktstest
Jag är nog under medelvärdet när det gäller att känna igen ett ansikte. Jag är inte blind, men jag befinner mig under medel, tror jag. Efter lite letande hittade jag ett test som mer mäter minnet av ansikten, vilket inte riktigt är samma sak som ansiktsblindhet. Testet finns här.

Jag var lite bättre än genomsnittet. Det kändes ganska bra.

Längre och längre söndag för söndag
Söndagens långpass blev 22 km. Jag sprang runt Härnön, ut mot Solumshamn. Jag andades i 3:2-takt. Andning och takt är inget jag behöver tänka på längre. Jag har hittat rytmen och nu gäller det bara att hitta växlarna när det går lite snabbare. 

Fram till någon vecka innan Swiss alpine blir det ett långpass varje söndag, lite längre för varje gång. Imorgon blir det långa intervaller, 1500 meter i 4:10 tempo. Sedan återstår ett tempopass på torsdag. Det är mina tre nyckelpass. Däremellan sticker jag in lite lugna återhämtningspass, styrketräning och kanske jag cyklar några mil också. Och jag simmar förstås också. Men det räknas likasom inte. Det är ren teknikträning.

Jag kan inte säga att det går sådär jättebra med simningen och krålandet. I helgen simmade jag i fall mycket längre än förra helgen. Jag simmade med vattentäta Garmin Forerunner 305 på handleden och det såg ut så här.

Jag fattar ingenting. Det verkar som jag simmat in i en kvantmekanisk reva i rumtiden för jag simmar stundtals bakåt i tiden och ibland förflyttar jag mig med ljusets hastighet i raka linjer kors och tvärs upp på land och ner i sjön. Dessutom tycks det finnas berg på 30 meter i sjön. Med sådana förutsättningar blir det inte lätt att lära sig kråla i sommar. Åtminstone inte i den där sjön.

Pragvåren 2013

Vi brukar åka på en liten minisemester för att möta våren i någon europeisk stad och i år bestämde vi oss för Prag. Jag var där en gång för länge sedan under kalla kriget. Då var det regnigt, dystert, brist på allt och obefintlig service. Nu möttes vi också av regn, men för övrigt var allt bättre. Det var i och för sig dyrare, men å andra sidan kunde man köpa något för pengarna. Fast dyrt var det inte. En middag på restaurang för fyra gick på 4-500 kr. Tjeckien är ett av Europas billigaste länder.

Vi bodde på Sax Vintage Design Hotel nära amerikanska ambassaden. Bra service, kul inredning, god frukost och det ingick dessutom afternoon tea med lite snacks på eftermiddagen. Det fanns ett gym också. Bakom hotellet låg ett stort rekrationsområde som man kunde springa runt i. Där hittar man bl a Prags Eiffeltorn (Petrintornet) som ligger högst upp på berget. En kilometer från hotellet flöt floden Moldau (Vltava på tjeckiska) som också inbjuder till löpning, särskilt tidigt på morgonen innan broar och vägar korkas igen av positivhalande gubbar, allehanda konstnärer, tiggare, folkmusiker och japaner, japaner, japaner. Jag sprang delar av maratonloppet som går den 13 maj i år.

En explosion i Prag
På måndag morgon hörde vi en rejäl smäll när vi stod vid astronomiska uret och väntade på att åka till staden Kutna Hora. Det var gas som fick ett hus att explodera, fick vi veta sedan. Skrämmande. Döden är ibland bara ett stenkast borta. Folklivet stannade upp i fem sekunder och tittade sig om medan tryckvågen ebbade ut. Sen fortsatte allt som förut. Vi åkte buss upp till Kutna Hora som finns med på världsarvslistan för sin unika arkitektur. Där finns också en fullständigt makaber kyrka, med utsmyckningar gjorda av människoben. Så hade man sett den. Tjeck! När vi kom tillbaka till Prag rådde fullt kaos. Vägar var avstängda och sirener tjöt. 

Skelettkyrkan i Kutna Hora

Det är intressant att åka iväg med en grupp främmande människor på utflykt. Man lär nästan känna alla, vilket land de kommer ifrån och vad de är för typer. Men ett par satt alldeles tysta och stirrade (även under lunchen) tills vi hade avslutat utflykten. Jag trodde de var ryssar. Först då bussen stannade öppnade frun munnen och frågade sin man två gånger på svenska om han satt fastlåst. Han var lite långsam ur bussen. Konstigt par. Undrar om de sa något mer till varandra under sin semester?

Dansar med pålar i Prag
Första kvällen i Prag letade jag desperat efter ett gym. Jag hittade till slut ett gym en bit nedför gatan från hotellet. Det var ett mörkt och rökigt gym, med en upplyst plats där man kunde träna. Det fanns många stolar och många satt och tog igen sig efter träningen, drypande av svett. Det tycks som det är öl som är återhämtningsdryck här. Några tjeckiska tjejer tränade poledance och jag tänkte att det var ett bra tillfälle att testa det. Det var svårt, men till slut fick jag in svingen. Stenhårt pass. Sen fick jag massage av mina nya tjeckiska poledancekompisar. 

Namnet poledance kommer som bekant från Sydpolen, där kvinnliga pingviner gymnastiserade för att komma i form till den årliga semestern i Söderhavet medan männen stannade hemma och värpte ägg, blev feta och tappade flygförmågan. Namnet förvanskades sedan från poldans till poledance, vilket är en smula ironiskt med tanke på att det inte finns några pålar på Sydpolen. Pingvinerna löste det med att borra ner narvalständer i isen. Tyvärr finns det inga narvalar i Sydpolen heller. De importerades från Nordpolen från pingvinernas avlägsna släktingar eskimåerna. Sen hamnade poledansen i Tjeckien på något sätt. Kanske via Polen?

Nu ljög jag lite. Läser man min blogg får man stå ut med min halvknäppa humor som tränger sig på ibland;) Jag tar livet på stort allvar men mig själv med en nypa alt. Jag tycker inte man ska ta sig själv på allt för stort allvar. Jag själv kan ta slut närsomhelst. I Prag var döden bara ett stenkast bort. Det var inte länge sedan döden var ett stenkast bort varje dag, inte minst i Prag. Numer tror vi inte döden finns. Det man inte upplever, finns ju inte. Man upplever inte de två stora händelserna i livet, födelsen och döden. Livet är en blinkning mellan två evigheter och det gäller att förlänga ögonblicket. Om man tänker tillbaka är livet inget annat än en massa stunder och ögonblick och bl a resor ger fler unika ögonblick att minnas.

Jag fick lite Vitamin D också. Solen stod högre i Prag och strålarna föll i rätt vinkel för att bilda vitamin D i huden. Jag känner mig rejält uppiggad. Men det går nog över redan imorrn.

Vadslagning och lite fyllesnack

I efterhand verkar livet logiskt, som om allt som hänt var bestämt att hända, som om ödet vävt en väv som binder samman det förflutna med framtiden. Jag tror inte på något öde. Jag tror att livet är kaos, slump och tillfälligheter. Framtiden är oförutsägbar och nuet kaotiskt. Det förflutna är dock begripligt och vi lägger ner mycket tankekraft för att rättfärdiga det som hänt och göra det sant och begripligt. Men minnen förändras. Varje gång man plockar upp ett minne, ändras det lite grann men vi tror att det är sant och objektivt. Tills vi kanske träffar någon som minns något helt annat från samma händelse.

Eftersom livet är kaotiskt och slumpmässigt är det bra att behärska verktygen för att orientera sig i en slumpmässig värld, som sannolikhetslära, rationellt tänkande och vetenskap. Vad är troligt? Det är frågan som många borde ställa sig oftare. Antalet konspirationsteorier, myter och forskarbluffar skulle minska dramatiskt om fler ställde den frågan. I dessa fall handlar det nästan alltid om att man bortser från eller ogiltigförklarar fakta som motsäger det som man vill ska vara sant.

Jag har skrivit lite om sannolikhetslära förut. Det är ett svårt ämne, men otroligt nyttigt. Jag skulle önska att man läste mer sannolikhetslära i skolan som motvikt till alla påhitt som översvämmar internet.

Känslor och logik
Hur man bedömer en situation är en komplex blandning av evolutionära faktorer, hjärnstrukturer, erfarenhet och känslor. Det är så komplext att det t o m i vår egen hjärna kan finnas olika delar som tänker olika. Om t ex näsan sväller upp och blir sju gånger större tre gånger av fyra sedan man ätit nötter, då börjar den logiska vänstra halvan av hjärnan söka ett mönster, medan den högra bara skriker: undvik nötter!

I ett experiment som kallas sannolikhetsgissning såg man att det kanske är bäst att lyssna till den som skriker ibland. Försökspersonerna får se en serie kort som kan vara gröna eller röda. De visas med olika sannolikhet men det finns inget mönster. Det kan t ex vara så att rött visas i 75 % av fallen och grönt i 25 %, osv. Sedan ska försökspersonen gissa vad nästa kort har för färg. Man kan välja en av två strategier: Antingen gissar man alltid den vanligaste färgen, i detta fall rött. Så gör djur. Om man väljer den strategin kan man aldrig bli bättre än 75%, eftersom rött visas i 75 % av fallen. Den andra strategin är att försöka finna mönstret. Om man hittar mönstret, kan man ju nå 100 %. Men eftersom korten visas slumpmässigt, är det bättre att hålla sig till majoritetsfärgen. Genom att försöka gissa mönstret lyckas man bara i ca 60 % av fallen, mot 75 % om man alltid säger rött. 

Eftersom människor är mönstersökande så blir vi ofta slagna av möss i sannolikhetsgissning. I en studie av personer som har opererats så att deras hjärnhalvor har skilts åt, visade det sig att de alltid valde att hålla sig till den vanligaste färgen om de ser med vänster öga och väljer med vänster hand, men om de byter till höger öga och högerhanden försöker de alltid hitta ett logiskt mönster. Vänster hjärnhalva styr högra sidan av kroppen och den sidan förlorar mot den känslomässiga högra halvan i det här fallet.

Men det finns mönster i kaos. Vetenskap handlar om att hitta dessa mönster och skilja ut sanna mönster från de falska. Vi har hittat rätt många mönster vid det här laget och det är därför som vi - på gott och ont - kommit så långt som vi kommit.

Sportbetting - slå oddsen
Jag vet inte vilken hjärnhalva som får oss att spela. Själv spelar jag ytterst sällan. Men ibland tror vi oss kunna hitta mönster, som när det gäller vadslagning, eller betting. Om man följer en idrott kanske det är möjligt. Det är åtminstone enda chansen att få mer än man satsar. Spelar man som ett djur och väljer vanligaste utfallet, då får man inte ens pengarna tillbaka. Man måste hitta ett mönster. Jag var väldigt intresserad av tennis när svenskarna dominerade och jag kanske hade tjänat en hacka på tennis betting, om det funnits på den tiden. Jag visste t ex att Mats Wilander alltid vann Franska öppna vart tredje år, eller det kanske är en efterhandskonstruktion ;)

Lite fyllesnack om förra inlägget
Att slå oddsen är nästan lika svårt som att uttala antioxidanten resveratrol efter några glas rött. Jag kan föreställa mig en man som druckit lite för mycket konversera på krogen: Resch ... äsch ..., räschpärra ...hick ... tråll, ä bra serru. Det har jag läscht på en såndär blobb ...öh ... globb, schom handlar om järnan och schprriit och stjärnfysick, hick. Mössch som druckit fem glas rödvin orkar dricka dubbelt så mycke sschprit som råttor som inte dricker, serru. Och mössena lever längre för dom får längre levrar och mikrokånder. Det schtår på internätet schåå det är sant. Va äre för matsch på teve? Portchsmotth mot Ipswich. Jag sätter ettuschen på Swip... itsch ... Iscwitch. Porschmotch har inte en tjans mot hipswipsch, hick! Kan jag få in en skål reschveratål!

Ett inte så allvarligt inlägg

Mina kollegor har roligt åt mig en gång i veckan för jag kan aldrig riktigt motstå hembakat fika på onsdagarna. Förr var det alltid köpefika, men nu tror jag att de medvetet plågar mig genom att baka. Det är ju i så fall en bra spinoff av min sockervägran. Eget bakverk är bättre än köpta konstgjordheter. Jag tycker faktiskt att en del av kollegorna ser lite friskare ut.

Nu har jag sockervägrat i fyra veckor och en miss i veckan tycker jag är godkänt. Under helgen låg det en skål med twistgodis i gillestugan och mina händer höll sig i styr. Förr i tiden hade händerna - utan min vetskap - tagit med sig en godbit varje gång jag passerade skålen. Så är det ofta med vanor. De ligger så djupt att man inte ens är medveten om sitt beteende. Nu är jag i alla fall medveten.

Det kan vara svårt att kämpa själv ibland. I lördags var jag i Övik och åt god italiensk mat på restaurang Mamma Mia. Jag avstod från efterrätten, men min bror, sambo och svåger tog in limoncelloglass och pannacotta. Jag fick (tiggde jag?) smaka lite av alla. Det var ju deras fel. De är svaga i köttet och kunde inte säga nej till efterrätt. Jag menar ... Hur svårt är det? Säg nej, sen så ordnar det sig på något vis. Det blev alltså två missar den här veckan. Men i princip sa jag ju nej. Jag är väldigt principfast på den punkten.

Engelsk humor
Förr följde jag en massa serier, som Sopranos, Deadwood och Dr House. Numer ser jag nästan ingenting, tiden räcker inte riktig till. Jag följer norska komediserien Lillyhamer, fast mest via svtplay. Idag började en ny svensk komediserie som heter intresseklubben. Jag såg den inte för jag antar att den är en blek kopia av QI. Om jag ska slötitta på något blir det antingen Discovery-kanaler eller BBC entertainment, för där visas nästan dagligen gamla avsnitt av QI med den fantastiska programledaren Stephen Fry. Engelsmännen har nog världens bästa humor, eller snarare den humor som är mest lik min egen och det är därför som jag tycker att den är bra. Jag känner kanske igen mig lite i Fry när övriga panelen misstror honom, som när han påstår (helt korrekt) att jorden har två månar, vilket man kan se i klippet nedan. Äh, nu hittar du på, brukar mina kompisar också säga ... och det gör jag ju ibland ;)



Hö blir kött
Ibland fastnar jag i serier typ Bonde söker fru eller American Idol. Bonde söker fru börjar nu igen. Men finns det några ogifta bönder kvar? Var kommer de ifrån? Enligt en ny teori kläcks nya färska oskuldsfulla bönder ur de stora vita ägg som ligger utspridda på åkrarna. De mognar under sensommaren och hösten lagom till höstsäsongen på TV. Jag tror dock att det rör sig om kokonger. Jag har sett stora maskiner svepa över åkrarna och de spinner kokonger av hö och silke. Dessa kokonger förpuppas sedan under sensommaren och när hinnan spricker poppar färska bönder ut, fullt utrustade med stövlar, rutig skjorta, högaffel och stråhatt och ofta med ett långt strå i ena mungipan. Eller så blir det bondomelett av alltihop. En del fullföljer inte hela metamorfosen utan står kvar med stråhatt, rutig skjorta och stövlar, fyllda med hö. En del utan ögon. De kallas fågelskrämmor och befinner sig i gränslandet mellan liv och död. För de flesta blir dock hö kött och de ger sig ut i världen för att finna en fru och numer gör de det på TV.

Fyra kokonger.

Jag tror bara att det är hanar som kläcks. Jag har i alla fall bara sett manliga fågelskrämmor. Men jag vet inte. De kanske rör sig mitt ibland oss. Bondmoror fyllda med hö. Levande och döda. Som zombies, fast av hö. Jag gissar att de är rädda för eld och att de alltid bär ett paraply som skydd mot regn. Jag misstänker nästan att vi har en sån på jobbet för en kvinna med hösnuva nyser året om, höhö.

Ofullständiga bönder.

Jag ska försöka att inte titta på det där snusket. Det är en dålig vana att sätta sig framför teven utan något mål. Fast man kanske behöver slötitta och vila hjärnan? Man kan inte vara på eller vara i standby läge jämt. Ibland måste man trycka på stängknappen. Dags för det nu innan inlägget spårar ur :)

Jag är ikapp
Jag sprang ikapp lusten idag. Det är nog så man gör. Jag har bara sprungit korta sträckor efter Swiss Alpine, typ 5-10 km. I början gjorde det för ont för att springa längre sträckor och på sistone har jag inte haft lust att springa längre. Idag bestämde mig för att springa långt. Först sprang jag 10 km sedan sprang jag 10 till. Sen sprang jag ytterligare fem km. Jag hann helt enkelt ifatt mig själv och jag kunde ana ett ljus i tunneln. Nu gäller det att hålla i det här.

Vardagarna är mörka, man kommer hem sent och lusten är inte alltid på topp. Men idag sken solen och varma, gula solkärvar spretade mellan grenar, barr och löv. Jag sprang mest i skogen. Jag fyllde på med lite blåbär längs vägen. Sen kom jag till en stor åker. Längs skogsbrynet låg några mogna vita kokonger. Jag tyckte jag såg händer och munnar som tryckte mot hinnan från andra sidan. De vill ut. Jag fick sådan lust att knuffa ett sånt där bondeägg nedför backen. Men det kanske stod en fågelskrämma i närheten och följde mig med blicken så jag sprang vidare.

Tidsuppskattningens sex huvudsatser

Vi genomförde nyligen ett stort projekt på jobbet som tidsuppskattades till 17 000 timmar. Utfallet blev omkring tre gånger så många timmar. Det blir oftast så i projekt med många okända parametrar. En enskild aktivitet kan tidsuppskattas rätt, men alla de aktiviteter som ingår i ett projekt går ofta över budget med en faktor som tenderar att närma sig pi, dvs 3,14.

Pi, som faktiskt har en egen dag: pi-dagen den 14 mars.

När man tidsuppskattar gör man det efter en rak tidslinje som följer ett huvudspår. Pi beskriver, som alla vet, förhållandet mellan diameter och omkrets. Så en rak linje på 10 timmar som omges av en osäkerhetsbubbla ger en omkrets på 31,4 timmar. En tidsuppskattning på 10 000 timmar ger en bubbla av oförutsedda händelser som omfattar 31 400 timmar.

Tidsuppskattningens första huvudsats: det tar tre gånger (pi) så lång tid som man tror.

När vi uppskattar hur lång tid en viss aktivitet kommer att ta har vi en tendens att tänka linjärt: Först ska tjänsten A hämta data från B, sen görs en beräkning C som presenteras i bilden D, sedan fyller användaren i uppgifterna E som sparas i databasen F. Då är det lätt att glömma detaljerna, som validering, felhantering, presentation och små futtiga detaljer som tabulering. Detaljerna kan vara många och små och de kan i sin tur leda till ytterligare detaljer som måste fixas, men som inte fanns med i den ursprungliga tidsuppskattningen. Detaljer kan dessutom ta oproportionerligt lång tid, de kanske ska dras genom en byråkratisk process. En liten fix kan i slutändan ha kostat tiotals timmar, fastän arbetsinsatsen bara är en kvart. Ibland är det också så att enkla saker är det lätt att ha en åsikt om och varje åsikt tar tid. Ett svårt problem är det däremot så få som förstår så de har inte lika mycket kringtid.

Tidsuppskattningens andra huvudsats: enkla problem har förhållandevis längre kringtid än svåra problem.

Sen tillkommer strulfaktorn som är proportionell mot osäkerheten. Servrar som är nere, program som inte fungerar, o s v.

Tidsuppskattningens tredje huvudsats: allting som man tror kan gå fel, är ingenting mot allt som kommer att gå fel.

I slutet av ett projekt när stressnivåerna stiger, dyker det plötsligt upp nya möten i kalendern och de sprider sig som ogräs. Ju mer stress, desto fler möten, mer kontroll, vilket stjäl tid. Sju personer som sitter på ett möte i två timmar, har förbrukat 14 timmar och resultatet kanske bara blir ytterligare ett möte nästa dag. Mötena blir som snöbollar som rullar genom projektplaneringen och timmarna klibbar fast vid dem.

Bara de som absolut ska vara med, ska bjudas in på möten. De som vet lite kanske känner tvång att lufta en onödig åsikt och om det är för många, kanske de som vet mycket inte säger det de skulle ha sagt på ett möte med färre deltagare.

Tidsuppskattningens fjärde huvudsats: Ett mötes effektivitet är omvänt proportionellt mot antalet deltagare i mötet.

Tidsuppskattningens femte huvudsats: tiden går snabbare på slutet.

Till sist är det så att det tillkommer aktiviteter. Det måste man ta höjd för. De utgör en stor del av pi. Folk som ingår i projektet har tolkat saker på olika sätt. En månad kan tyckas var en månad, men en månad kan t ex börja och sluta vid olika tidpunkter.

En viktig sak är att göra aktiviteterna lagom stora. Är de för stora har man ingen översikt och det är svårt att tidsuppskatta. Är de för små kostar de mer att administrera i förhållande till vad de ger.

Tidsuppskattningens sjätte huvudsats: en timme för den ene kan vara två timmar för den andre.

En tidsuppskattning är en prognos, ett känselspröt som trevar mot framtiden. Den går från ett känt nu till en framtid som kan inträffa när som helst och ibland lite hursomhelst. Det är därför man måste ta höjd, d v s rita en bubbla runt tidslinjen så att allt det som man inte vet får plats och pi är ett bra tal att multiplicera med.

Att uppskatta sig själv
Inför mitt lopp i Swiss Alpine har jag gjort en försiktig tidsuppskattning på 11-12 timmar. Det finns många okända parametrar, såsom väder, höjd, underlag, sträcka ... Om jag multiplicerar med pi, hamnar jag i ett annat dygn. Det går inte. Det är skillnad mellan att tidsuppskatta en löpsträcka och ett IT-projekt. Det är svårt att uppskatta sig själv och ännu svårare att tidsuppskatta sig själv.

Målet är inte att slå en tid, utan att besegra sträckan och höjden. Höjden utgör så att säga halva pi och ligger som ett valv över sträckan. Men det går nerför också. Det är den andra halvan av pi. Osäkerheten är redan inlagd i loppets berg och dalar. Det går inte att tänka linjärt när bansträckningen är så kuperad. Jag vet nästan vad elva timmar är, men jag vet inte vad 79 km är. Inte när dessa ska tillryggaläggas springande. Fast på slutet kanske jag kravlar fram. Det måste jag ta höjd för. Hur det än går, så har jag gjort mitt bästa.

Självuppskattningens första bisats: jag duger som jag är.

Huvudsatsen avslöjar jag efter Swiss Alpine ;)

Den fetaste kontinenten

Jag gillar välgjorda naturfilmer och jag vet inte hur jag ska överleva när 85-årige David Attenborough slutligen går i pension. Han har ju alltid funnits. Som tur är finns det andra som möjligen kan ta över. För en tid sedan såg jag en fantastisk dokumentärfilm om kejsarpingviner. Filmen hette Pingvinresan i regi av Luc Jacquet. Den var vacker, men också lite upprörande, för jag har aldrig sett så många feta varelser. De låg längs stränderna och vältrade sig. Valrossarna låg i drivor och det enda som kunde sätta deras späck i gungning var chansen att få para sig eller utsikten att få hugga varulvsbetarna i någon konkurrent. I bakgrunden åkte pingvinerna kana på sina polerade, vita magar. Längs kusterna simmade slöa valar med öppen mun och slukade krill utan att anstränga sig. Antarktis är en fet och slö kontinent. Inte konstigt att de har världens lägsta BNP och är den glesast befolkade kontinenten. 

Alla pingviner tittar åt olika håll som om de vore livvakter. Jag undrar vad han som står längst till höger tittar på? Däggdjuret med dubbelhakorna är dock med på noterna. Jag tror det är en säl.

Jämställda pingviner
Det jag tycker är mest upprörande är bristen på jämställdhet hos kejsarpingvinerna. Honorna lägger endast ett ägg som de försiktigt rullar över till hanarna. Sedan får hanarna stå med ägget ovanpå fötterna och ruva hela den långa arktiska vinternatten utan att ens prata med varandra. De bara står och går runt, runt i cirklar för att hålla värmen. De tar sitt ansvar för avkomman halva året utan jämställdhetsbonus. Sen kommer honorna tillbaka från havet samtidigt som dagarna blir längre. Feta och lyckliga tar de över rumsrena söta pingvinbarn, medan hanarna halvsvältande staplade iväg mot havet. Frågorna hopar sig i slutet av filmen.

Kejsarpingviner som ruvar på ägg och väntar på "värmen".

Varför flyger de inte iväg? Varför bor de på jordens kalla botten? Varför flyttar de inte? Det finns många frågetecken om jordens minst kända kontinent och dess mest kända invånare.

För fet för att flyga
Pingviner har kroppar som är formade som tunnor och de ser inte sina fötter. De är säkert världens fetaste fåglar. Det är därför de inte kan flyga iväg. De vill självklart komma därifrån, men de är för feta för att flyga. En gång i tiden kom de flygande från Söderhavet, sägs det. En hona och en hane som sökte ett nytt boende nära kusten. De fann en öde kontinent med överflöd av fisk. Här ska vi bo, utbrast honan. Jaha, sa hanen. De skaffade ägg. Eftersom det var moderna pingviner turades de om att vakta ägget. Det fanns massor av fisk och de förökade sig så gott de kunde med sina hala och polerade kroppar.

Honan höll sig i form med Zumba och pole dance, medan hanen blev allt fetare. Vingarna krympte till kycklingvingar på den växande kroppen och till slut orkade inte hanen flyga längre. Det är bäst att jag flyger efter mat och du stannar och är äggvakt, sa honan. Okey, sa hanen. Jag blir borta ett halvår så att jag kan äta upp mig, sedan tar jag över och sköter uppfostran, sa honan. Okey, sa hanen och försökte titta på ägget nere vid fötterna. När han var yngre och smalare brukade han lattja med ägget, klacka det upp på huvudet och kasta upp det i luften så att ungen kiknade inne i äggulan. Nu låg ägget bara där helt tyst och balanserade mellan tårna.

Efter en kort ceremoni gav sig honan av igen. Men hon simmade inte runt i ishavet. Det var en lögn. Hon flög till söderhavet och den enda is hon såg var den som låg i drinkarna. Där beställde hon paraplydrinkar, köpte en bikini och flörtade med en solbränd albatross. Hon skickade några sms om hur hon fångade fisk bland isbergen, jagades av kaskelotter och slogs mot sjölejon. När hanen var på gränsen till att svälta ihjäl svalde hon sin sista drink och återvände till sin familj.

Rädda pingvinerna
Sedan dess står tusentals hanar och vaktar ägg hela den långa mörka arktiska vinternatten, medan honorna simmat iväg för att ”leta mat”. Varför bor de kvar, kan man fråga sig? De behöver inte bo på jordens kallaste plats. Det finns båtar och det finns gott om boplatser för pingviner överallt. Dessutom är pingviner populära djur. Vi skulle kunna ta emot pingviner som flyktingar. Jag anmäler mig frivilligt. Jag tror min pingvin skulle kunna jobba som butler i mitt hushåll. Det vore något att bräcka grannarna med. En pingvinbutler som heter Albert, Edgar eller Jenkins. De är klädda i frack redan när de vaknar och oerhört välartade och lite lagom högfärdiga.

Sex sökande till tjänsten som butler. Det blev trean från vänster som anställdes. Han var som klippt och skuren för tjänsten.

Pingviner är lustiga att se, söta sälar är som gosedjur och sjölejon kan trixa med bollar. Men valrossarna? Vem vill rädda en valross? De är dyra i drift och man kan inte gå ut på stan med dem. De kanske kan jobba som dörrvakter? De ser ju ut som Jabba the Hut med huggtänder. Eller som badvakter, fast jag tror sjölejon passar bättre i badbyxor. Valrossar passar bättre med en pipa i munnen.

Jag vill vara en pingvin nedför och en valross uppför
Tänk att lägga sig ner på magen och bara glida iväg som pingvinerna gör. Man glider ner från sängen på morgonen och skjuter ifrån lite med fötterna bara. Så kunde man åka runt hela dagen på magen. Man får väl sänka kontorsborden en aning. Vad roligt kontoret skulle vara om alla gled runt på golvet och nickade åt varandra.

Ett gäng glidare

Jag undrar hur pingvinerna känns på magen? De ser hårda ut. Det ser ut som om de är gjorda av vitt porslin. Eller som undersidan på en kälke. Kanske något för rodellandslaget. Nytt underlag - pingvinmage, ungefär som simmarna tog till hajfjällsdräckter. Eller det kanske är något för skidtillverkare - pingvinglid. De glider ju bra i 40 minusgrader. Det ser i alla fall ut så och de behöver aldrig valla om, eller det kanske det de gör när de stoppar in näbben i magen och grejar runt.

Ett självsäkert sjölejon

Men uppför Lundbäcksbackarna i slutet av Vasaloppet skulle jag vilja ha fäste som en valross. Hudvecken förhindrar att skidan glider bakåt. Sedan skulle jag vilja ha glid som en pingvin och ett självförtroende som ett sjölejon på cirkus. Det vore optimalt. Då kommer jag långt under sex timmar på Vasaloppet. 

En trött valross

Jaha
Det här var ju inte ett särskilt seriöst inlägg direkt:) I väntan på Vasaloppet kan man ju behöva skämta. Hoppas bloggens läsare har humor bara och inte tar det bokstavligt. Jag brukar skriva ett skruvat inlägg i kvartalet ungefär och det här var väl i klass med inlägget om core, fast det här hade ju inget med träning att göra. Nästa inlägg ska jag bli seriös igen.

Uppmaning till sittstrejk

Att lära en hund att sitta är ett trick. Det tar tid och det är svårare ju äldre hunden är. Hundar sitter inte så gärna. De vill springa runt. För att lära människan att sitta krävdes också ett trick. Någon uppfann stolen så att vi inte behövde gå ner på huk eller knä. Sedan kom soffan och fåtöljen. Till skillnad från vår bästa vän hunden så sitter vi gärna. Vi sparade in några knäböjningar tack vare stolen, men de som gör några djupa knäböjningar per dag under sin livstid - som många äldre gör i Japan och Kina - sparar in på sjukhusräkningarna. 

Olika sittsätt

Knäböjningar (squats) är människans naturliga sätt att gå från vila till aktivitet och tvärtom. Det som är naturligt är ofta nyttigt, eftersom det naturliga har sållat fram de gener som kodar oss till vad vi är och de fungerar bäst i det sammanhang som sållat fram dem. Det är inte så konstigt när man tänker efter.

Baktankar
På senare tid har man uppmärksammat faran med att sitta för mycket. Det är själva sittandet i sig - oberoende av vad man äter och hur mycket man rör sig - som är farligt. Sitter man flera timmar i sträck ökar man risken att dö i förtid rejält. Allting kanske är stolens fel.

Stolen uppfanns i Egypten, men var förbehållen kungar och ämbetsmän. Under medeltiden stod munkar upp framför pulpeten när de läste och skrev. Det vanliga folket satt på hårda stolar, bänkar och kistlock. När spiralfjädrarna uppfanns på 1800-talet blev det plötsligt skönt att sitta och nu lever vi alla som kungar och vi sitter på allt bredare bakar. Förr var det en ren befrielse att resa sig från kyrkbänken och komma ut i friska luften. Det vet alla som suttit i en gammal kyrka. Träsmaken kanske är en signal om att det är dags att resa sig upp. Den signalen når inte längre våra hjärnor när vi sitter inbäddade i mjuka kuddar. 

Gräshoppan formgiven av Bruno Mathsson. För skön att sitta och läsa i.

Någon gång på 1930-talet satte sig formgivaren Bruno Mathsson bekvämt i en snödriva och avtrycket gav honom den perfekta sittkurvan. Mathssons stol övertog kroppens form. Det blev vackert, sittriktigt och funktionellt. Att sitta blev allt mysigare och sofforna nästan sväljer oss när vi sjunker ner framför teven. Efter att stolar och fåtöljer övertagit människans former, förvandlades vi till formlösa sackosäckar, fyllda till brädden med fredagsmys. Kalorierna knådas ihop till fettdroppar som sätter sig på det vi sitter på. Rumporna sväller medan teven blivit allt smalare, som om den totala tjockleken i universum är en konstant.

Res dig upp och gå eller spring
Vi människor - Homo Sapiens - härstammar från Homo Erectus, vilket betyder den uppresta människan - hon som reste sig upp efter att ha skakats ner från träden och som sprang. Efter några miljoner år på savannen blev människans hjärna så utvecklad att hon inte längre behövde springa för att överleva. Det har vi trott fram till nu.

Homo Sapiens betyder den förståndiga människan. Men särskilt förståndiga är vi inte, eftersom det vi vet inte stämmer med vad vi gör. Vi vet nu att vi måste springa. Att röra sig är lika viktigt för oss som det var för våra förfäder. Ändå är vi en liten minoritet som springer. Förvisso en växande minoritet. Jag vet att jag påverkat flera människor (tack för all återkoppling jag fått!) och det gör mig stolt och glad.

Vi borde egentligen kallas Homo Sedens, den sittande människan, eller är det den art vi håller på att utvecklas till? En art kännetecknas av att de bara kan fortplanta sig med sina artfränder och sackosäckmänniskor kanske bara kan ligga med varandra och till slut tar de över världen. Man kanske inte ska skämta om allvarliga saker, men jag är en sån som skämtar om det mesta och det får man stå ut med på den här bloggen :).

Vi sitter på väg till jobbet, på jobbet, hem från jobbet, när vi äter och när vi kopplar av framför teven. Sedan lägger vi oss ner och de allra flesta dör liggande. Själv hoppas jag att jag dör stående, ungefär som en fura som efter några hundra år rasar ihop med ett brak - om det nu finns någon som hör - efter en storm som den vi hade i förrgår när Dagmar skakade hus och skövlade skog.

Våra liv är uppbokade och vi måste ta de chanser till motion som finns. Varje gång vi reser oss upp och rör oss några minuter så ökar vi också vår sannolika friska livslängd. Det vimlar av reklamavbrott, ett perfekt tillfälle att ruska om kroppens celler. Vi borde sittstrejka. Eller så hittar latmasken människan på något som gör att vi slipper resa oss upp, men ändå få nyttan av själva resningen. Det skulle inte förvåna mig. Vi människor gör vad som helst för att slippa anstränga oss.

I en ny studie som jag skrev om för några veckor sedan såg man att sittande ledde till att fettmängden ökade i rumpan. Trycket från sittandet signalerar till cellerna att lagra fett och rumpan sväller. Eftersom fettbildningen ökar p g a mekanik, kanske det också kan elimineras med mekanik. I framtiden kanske fåtöljer vibrerar en gång i timmen, eller så länge reklamavbrottet fortgår, vilket förhindrar fettbygget. Vem vet vad framtiden har i bakfickan?