Kroppen är en svår motståndare

Det är nästan omöjligt att springa sig smal. Jag springer bort tusentals kalorier varje vecka, men vikten är konstant. Motion förbrukar kalorier, men om man inte samtidigt äter mindre tycks det som att träning - som är viktigt av flera anledningar - bara har en begränsad effekt på vikten. Det beror på en rad faktorer. Två studier kanske kan kasta en del ljus över detta faktum.

Alla är olika
I en studie delades 141 personer med en genomsnittlig BMI på 31 in i tre grupper: en grupp genomförde ett träningsprogram som brände 600 kalorier per dag. En annan grupp brände 400 kalorier per och en kontrollgrupp gjorde inget särskilt. De två grupperna som genomförde ett träningsprogram övervakades av forskarna. I övrigt levde personerna som vanligt. Både kvinnor och män med övervakad träning tappade mer vikt än kontrollgruppen. Viktminskningen var i genomsnitt 4,3 % av kroppsvikten för gruppen som brände 400 kalorier per dag och 5,7 % för för gruppen som brände 600 kalorier per dag. Träningsgruppen visade en signifikant minskning i fettmassa jämfört med kontrollgrupperna och det var ingen skillnad mellan män och kvinnor.

Studien visade också på stor variation. Några individer tappade 15 % av vikten, medan andra inte tappade något alls och några gick t o m upp i vikt. Egentligen borde man kunna förutse hur mycket individer går ner eftersom de kalorier som förbrukas borde minska vikten lika mycket, men denna studie visar att så inte är fallet. Det finns inte något glasklart ett-till-ett-förhållande mellan fysisk aktivitet och viktnedgång.

Ett träningsprogram som förbrukar 600 kalorier per dag sju dagar i veckan borde leda till en viktminskning på ungefär ett halvt kilo per vecka (600 x 7 = 4200 kalorier = 0,6 kg). Men kroppen motverkar denna enkla aritmetik, via en anpassning av AEE, som är den energi som förbrukas under aktivitet (AEE = activity energy expenditure). I verkligheten tycks träning bara minska vikten med i snitt 4-5 procent. Sedan går det trögt, mycket trögt. Det krävs förmodligen rätt gener och/eller mycket viljestyrka för att minska ännu mer.

I en annan studie undersökte man hur viktminskning påverkade AEE. I studien ingick 66 överviktiga individer (BMI > 27). Under 12 veckor åt personerna två tredjedelar av sitt vanliga kaloriintag. Före och efter denna 12-veckorsperiod mättes AEE och fysiskt aktivitet under två veckor. Det visade sig att individerna tappade 14 kg under perioden, men att både ämnesomsättningen i vila och AEE sjönk med 15 % för att motverka viktförlusten. För att kompensera för dessa effekter krävdes att individerna minskade stillasittandet med två timmar per dag eller ökade träningsdosens intensitet och/eller varaktighet. Det är därför det går trögt efter ett tag. Forskarna noterar i sina slutsatser att kroppen anpassar sig efter viktminskning och blockerar våra försök att hålla vikten. En del av denna effekt är en följd av att det krävs mindre energi för att förflytta en lättare kropp.

Hjärnan håller nästan vikten
Hjärnan reglerar alla kroppens processer för att hålla jämvikt (homeostas) och förhindra att kroppen blir för varm, för kall, för stor eller för liten. Hjärnan är väldigt duktig på det. Trots att en genomsnittlig amerikan äter ca 700 kg mat per år går de i snitt upp endast ca ett halvt kilo per år. Svenskar är förmodligen inte så långt efter. Dessa mekanismer motverkar viktuppgång, eftersom hjärnan jämför den rådande vikten med en av hjärnan fastställd ”set-point”. Det tycks dock som om hjärnan har en tendens att vara mer på sin vakt mot viktnedgång jämfört med viktuppgång. Ända sedan livet uppstod har det varit ett större hot mot överlevnaden att gå ner i vikt jämfört med att öka i vikt, eftersom viktnedgång är en indikator på svält och död. Kroppens "set-point" tycks också sakta stiga med åren, p g a denna skevhet. På några år märks det inte, men när man fyller fyrtio kanske det märks. Då har alla hekton blivit kilon och väller över byxlinningen.

Varför lyckas vissa?
Under åren har jag träffat en del personer som lyckats gå ner dramatisk i vikt och träning har varit en viktig del i denna process. Jag tycker mig ana vissa likheter i deras historier, men det är svårt att skriva om för det rör sig mer om anekdoter än om vetenskap och jag håller mig helst till vetenskap. Men jag ska göra ett försök så småningom.

Upp igen
Sen Swiss alpine har jag sakta rullat ner i en motivationssvacka. Det var en rejäl svacka, men inte djupare än att jag kunde träna och skriva ett konstruktivt inlägg.

Några stärkande kommentarer på förra inlägget gjorde också att det kändes bättre. Jag har dessutom börjat springa så smått och idag simmade jag en kilometer. Härligt, jag kan faktiskt crawla nu. Sakta men säkert kravlar jag mig uppför svackan.

På grund av att jag sprungit så lite så har jag nästan förträngt att jag är anmäld till Höga Kusten Trail nästa lördag. Jag har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en tävling, förra årets Swiss inräknat. Jag ska i alla fall försöka köra ett långpass innan och det måste jag göra snarast. Just nu känns 43 km - som i vanliga fall är i kortaste laget - som jättelångt.

På jakt efter den lust som flytt

För mig tar året slut på hösten. Egentligen borde det vara flera månader kvar, men just nu känns det som om det här året tagit slut och att jag måste mobilisera kraft och lust till nästa år. Däremellan kommer skidor, men det kan dröja länge tills det finns snö. Jag tänkte springa i helgen, men regnet och mörkret fick mig att stanna inne.

Det var ganska precis två år sedan jag hade min senaste svacka. Mina svackor kommer oftast under hösten eller på förvintern, efter det att målen är uppnådda och jag står vilsen inför framtiden och oändligheten. Eller så kan det vara något som hänt, något som skakat om tillvaron så att man inte hittar vägen och inte längre känner igen sig själv och människorna i den.

Bland bloggar och skär
Just nu känns allt jag gör meningslöst. Det finns inget som driver mig. Det är som att jag befinner mig vilse i en liten båt långt ut på en sjö. Årorna har brutits sönder och skaften flyter någonstans i den täta dimman. Jag ror med stumparna, som en amputerad. Båten läcker. Jag tittar på vattnet som sipprar in. Snart slukas den av sjön. Vattnet når redan till stövelskaften. Det finns ingen som kan hjälpa mig och det finns inget jag kan göra. Det enda som återstår är att drunkna. Det är det enda jag kan vara riktigt säker på.

Jag surfar på internet efter artiklar om motivation. Men jag hittar inga svar. Ibland känns livet jobbigt, meningslöst, smärtsamt och man tvivlar på sig själv. Det är en del av livet och en viktig anpassning för att vi ska överleva. Annars skulle livet rulla på i samma fotspår, år efter år. En stund av tvivel ger tid för eftertanke och kanske kraft att hitta en ny väg genom villervallan.

Till slut kastar google mig till Leo Babautas blogg Zenhabits. Jag hamnar ofta där när jag söker efter svar som rör det ”inre” och där vetenskapen famlar. Jag beväpnar alltid mina argument med vetenskap, men under allt pansar finns en mjuk insida. Det har alla. Där trevar man sig fram. Där finns fler frågor än svar. Leo Babauta försöker dock alltid hitta egna och lite annorlunda svar på svåra frågor. För att komma ur sin egen tillfälliga svacka fokuserade han på följande:

1. I stopped being so self-centered.
2. I loosened my identity.
3. I remembered that this day counts.
4. I created movement.

Leo Babauta, Zenhabits

Sluta vara så självcentrerad
Babutas fyra råd gav mina tankar några bra ankarplatser som jag kan utgå från. Den första punkten är ganska självklar. Vi är alla i centrum av oss själva. Vi ser ut på universum från två hål i skallen och vi söker hela tiden bekräftelse i världen därutanför. I stället för att söka det hos andra kan man bekräfta andra, vilket ger en form av ömsesidig bekräftelse. Vidare bör man inte fundera så mycket på vad andra tänker och man ska aldrig tycka synd om sig själv.

Var trygg med din självbild
Alla har en bild av sig själva. Min bild är att jag är en trevlig och rolig kille som är både bildad och vältränad. Vissa dagar skulle jag kunna gå runt i en t-shirt med trycket ”All this and brains too”. Denna uppblåsta självbild kan dock hotas av andras uppfattningar och det leder till reaktioner. Ord tränger djupare än slag. Ord kan hota min självbild som en person som alla gillar. Om någon kallar mig lögnare eller snål, hotar det bilden av mig själv som en god och generös människa och jag kanske går till motattack för att bevara min självbild.

För att förhindra att man hamnar i försvarsposition tror jag det bästa är att släppa identiteten en aning och inte ta sig själv på för stort allvar. Man kan vara flera saker, ha flera identiteter. Visst, jag kan vara rolig och fyndig, men inte alltid. När jag känner mig missförstådd blir jag ofta tyst och sur, för jag förstår inte hur jag ska göra mig förstådd.

En identitet beror på så mycket. Den skapas i ett komplicerat samspel med andra människor, deras förväntningar och vad jag förväntar mig att de förväntar sig av mig. Det är inget att känna sig hotad av. Är man trygg i sig själv, då är det först och främst jag själv som definierar vem jag är.

Alla dagar räknas
Alla dagar räknas. Jag kanske har 25 år kvar att leva, det kan jag inte veta. Vad skulle man göra om doktorn sa att man hade en obotlig sjukdom och 25 år kvar av sitt liv? Det finns ett slut och man har ett antal dagar kvar, denna dag är en av dem. En dag är det slut och den dagen är som alla andra dagar. Den är som första dagen i skolan, dagen då man tog studenten, fick sitt första barn eller begravde en förälder - dagar som en gång låg långt borta men sedan inträffade och blev till minnen. Förr eller senare är det dagen man dör. Den dagen blir inget minne hos mig, men förhoppningsvis hos andra. Det gäller att göra något med alla dagar. Inte bara låta dem gå sin väg mot slutet.

Skapa rörelse
När man sitter fast i vanor är det svårt att röra sig. Vanor kan ta över livet. Livet blir alltmer inrutat. Men ett litet steg åt ett annat håll, skapar en rörelse och en möjlighet.

Ordet motivation är besläktat med det engelska ordet move, som i sin tur hör samman med ord som motion och emotion. Bakom allt detta ligger det latinska order movere, som betyder att orsaka rörelse. Motivation handlar alltså både om rörelse och känsla. Det som får oss att bete oss som vi gör. Det är det jag saknar. Jag har inget som driver mig framåt just nu. Jag sitter stilla i båten och guppar på vågorna.

Jag skapade i alla fall ett inlägg idag. Jag har lagt fram löparkläderna för morgondagen. Det är kanske början på en liten rörelse. Kanske någon också tycker inlägget var värt att läsa. Jag är knappast den enda som tvivlar på mig själv ibland.