Vandring i Sarek 2021

I julas fick jag en karta över Sarek av William. Vi har länge pratat om att vandra i Sarek, men julklappen tvingade mig att faktiskt ta tag i drömmarna. Jag tog ut 10 dagar extra ledighet och den 14 aug åkte vi mot Sarek.

Vi åkte till Jokkmokk och övernattade på hotell Åkerlund. Direkt efter frukost åkte vi till Kebnats. Vi parkerade bilen och tog M/S Langas 10:20 till Saltoluokta.

Vår grova plan var att gå från Saltoluokta till Skierfe. Sedan gå över bergen ner till Rapadalen vid Alep Vassjajågåsj. Därefter Rapaälven till Skårkistugan och gå upp till Snávvávágge, ner till Rapadalen igen och vidare mot Mikka. Sedan följa Ruohtesvagge till Padjelanta vidare till Akka och båt över till Ritsem. I Ritsem går dagliga bussar tillbaka till Kebnats. De enda detaljerna i planen var båt- och busstider. 

Fint väder första dagen. Torkat renkött.

Eftersom den första etappen följde Kungsleden var det lättvandrat och mycket folk. Det var soligt och torrt. Vi passerade ett fåtal bäckar med vatten. Efter båtfärd över Sitojaure (vi hann med turen 17:00 och behövde inte vänta till nästa tur kl 9:00 nästa dag) tältade vi ovanför trädgränsen ner mot Aktse.

Nästa dag klättrade vi upp för Skierfe. Tjock dimma täckte Rapadalen. När dimman lättade kunde vi se den magnifika utsikten över Rapadeltat.

Dimman lättar. Utsikt från Skierfe.

Planen var sedan att gå över bergen till Rapadalen vid Alep Vassjajågåsj, men vi bestämde oss för att gå ner till Rapadalen. Vi hittade en tältplats och lagade middag. Det mest otroliga var att det inte fanns några mygg. De hade gett upp för i år.

Stigarna försvann ganska ofta.

På morgonen låg det färsk björnspillning en bit utanför tältet.

Vi gick ibland på myr och ibland på sandbankarna. I sanden såg vi färska spår av älgar och järv. 

Det finns två stigar längs älven, men de är ganska svåra att följa. Ibland är de inte tydligare än en djurstig.

William hade sandaler och jag fivefingers för vadning men det var så många vad att vi behöll dem på långa sträckor.

Frodig växlighet. Klafs klafs.

Järvspår.

Fin vandring längs Rapaälven.

Vi övernattade vid Alep Vassjajågåsj där stigen från bergen (där vi först planerat att gå ner) och stigen längs älven möts.

Ett av hundratals vad. Ett av de enklare.

På onsdag morgon gick vi till Skårkistugan där vi vände upp mot Snávvávágge. Det började blåsa och ösregna. Stigarna blev bäckar och bäckarna blev forsande älvar. Hela Sarek dränktes i vatten. Vätan trängde in i ryggsäckar och märg. Allt blev blött. Det enda som var torrt var humorn.

När vi fick chansen försökte vi torka tält och kläder.

Stigen ner till Rapadalen från Snávvávágge var brant, stenig, lerig och hal. Regnet gjorde rännilar till skummande forsar och svåra vad.

Många forsar nerför berget. Brant och halt (svårt att fota i spöregnet).

När vi kom längre ner tog det stopp vid Tjåggnårisjåhka som rinner upp i en glaciär. På eftermiddagen var den en tio meter bred, våldsam fors (regnet bidrog kanske också). Det var bara att tälta och vänta till nästa dag. Under de kalla nätterna smälter glaciärerna inte lika mycket och vi hoppades på en bättre möjlighet tidigt på morgonen.

Många har blivit stoppade av Tjåggnårisjåhka

Vi somnade till bruset av Tjåggnårisjåhka och regnet som smattrade mot tältväggen.

Det var mindre vatten på morgonen. Vi drog på oss våra fuktiga, kalla kläder och vadade över. Frukosten fick vänta. Vattnet nådde en bra bit upp på låret och jag fick hålla emot ordentligt med staven. 

Jag hade med mig mina fivefingers och de gav bra fäste när jag vadade och jag använde dem en stor del av turen. De är lätta att bära och torkar fort. Men det var kallt på högfjället och skönt byta till sista paret torra strumpor och halvfuktiga skor.

Efter Skarja (där det finns nödtelefon, torrdass och Sareks enda bro) var det enkel vandring genom Ruohtesvagge. Vi passerade många fina tältplatser och slog till slut läger vid en renvaktarstuga.

Sista dagen gick vi 36 km. Vi stannade för lunch och några kaffepauser men pratade inte så mycket. Det gick svagt utför och ju närmre vi kom Padjelanta desto mer lättvandrat blev det. Vid en bäck fick vi hjälpa några tyska turister som inte kunde ta sig över en fors. 

Lättvandrad del.

I Padjelanta finns till skillnad från Sarek leder, broar och spångar. Vi ville hem nu och gick fort.

Dagen efter den 21 augusti gick vi 2 km från Akka till hamnen för båttur med M/S Storlule över Akkajaure till Ritsem kl 11:40. Medan vi väntade fikade vi på Café Eno. Kokkaffet och de samiska glödkakorna (gáhkku) smakade mycket bra. 

Bengts båt tog oss över det enorma vattenmagasin som byggt välstånd i Sverige. De samer som bodde längs Akkajaure fick ingen ersättning och ingen ström. Cafe Eno drivs fortfarande utan ström.

Tyvärr råkade M/S Storlule ut för motorhaveri och vi trodde att vi skulle tvingas sova en natt till i tält, men Bengt kom och hämtade oss med sin båt. Sedan åkte vi buss 13:45 till Kebnats och satte oss sedan i bilen till Jokkmokk. Där tog vi in på hotell Åkerlund igen och på kvällen åt vi kebabpizza på pizzeria Opera. Nästa dag hade vi så bråttom hem att vi glömde betala rummet (jag swishade efteråt).

Vi vandrade omkring 130 km på 7 dagar. Vi hade räknat med 7-10 dagar så det blev en del mat över (som vi gav till fyra vandrare från Stockholm som bara hade mat för 5 dagar). Det blev även några lediga dagar över. 

Man måste ha marginaler i Sarek för man kan inte vara säker på sin plan och man bör inte styras/stressas av en plan. Man måste ha en plan b och en plan c och även vara beredd att vända om det inte går att komma vidare. Upplevelsen är det viktiga.

Tältplats 900 m ö h.

Jag ger Sarek 10 av 10. En fantastisk upplevelse. Ansträngande men avkopplande. Det enda man gör är att gå, äta, ta kaffepauser och sätta upp tält. Ingen mobil, ingen täckning, inga nyheter, inga talibaner, inga tankar. 

Vi hade ett bra samarbete i teamet. Jag har inga problem med att frysa men jag ångrar litegrann att jag inte hade en lika varm sovsäck som William.

Så här gick vi.

Sista långpasset innan Höga Kusten Winter Trail

I går sprang jag mitt sista långpass före Höga Kusten Winter Trail. Det är två veckor till start och jag brukar trappa ner träningen två veckor innan. Dels hinner muskler och vävnad återhämta sig, dels ökar glykogenlagren när jag tränar mindre men äter som vanligt. Jag brukar inte vräka i mig pasta, men kvällen före tävling äter jag spagetti med köttfärssås.

Däremot dricker jag rödbetsjuice de sista 4-5 dagarna eftersom det ökar mängden kväveoxid, vilket i sin tur har en rad positiva effekter. Det viktigaste är kanske att de effektiviserar mitokondrierna. Mitokondrier är cellens batterier och kväveoxid förbättrar effektiviteten genom att minska läckage av protoner mellan membranen.

Ser fler djur än människor när jag springer i skogarna en bit från bebyggelsen. Alla djur ser, hör eller känner lukten av mig långt innan jag ser dem. Stora djur ser man på håll och rovdjuren ser man bara spåren av. Små djur ligger ibland och väntar tills man är helt nära, innan de springer, skuttar eller flaxar iväg. 

Försöker också vrida klockan så jag kliver upp tidigare så att dygnsrytm och tävling stämmer. Människor, djur och natur är formade av solens rytm.

Jag lyssnar inte på musik eller pod i skogen. Jag hör bara olika ljud av hundratals typer av snö som packas under mina skor och min andhämtning.

Hårda skoterspår. Perfekta att springa på just nu.

Lugn löpning på tjärnarna. Skön omväxling i kuperad terräng.

Mina och andra djurs fotspår från tidigare löpturer. Lite utsuddade, precis som mina minnen av dem.

Mitt långpass blev tre timmar långt. Det ger inte mycket att springa längre än 90 min rent fysiologiskt, men det ger självförtroende. Mental styrka. Det är hjärnan som springer långa, tuffa lopp. Benen hänger bara med.

Snart dags för Höga Kusten Winter Trail

Risken för skador är störst för nybörjare och för personer som tävlar mycket. Jag är vare sig nybörjare eller tävlar särskilt mycket och det kanske är därför jag varit skadefri hela mitt löparliv. Det är bara på tävlingar som jag drabbats av kramp eller fått ont, men det har gått över nästan direkt. 

Den 20 februari springer jag Höga Kusten Winter Trail (HKWT) - mitt första lopp på väldigt länge och jag är inte rädd för skador, däremot är jag rädd för kramp.

Skidåkning är bästa komplementet och ger bra variation. Dagen efter ett långpass löpning i skoterspår kan jag spara benen och jobba med hjärtat och överkropp i skidspåren.

Jag får bara kramp när jag springer tävlingar i Höga kusten. Dessutom på samma ställe - uppför Skuleberget. Det gör mig lite nervös. På HKWT 2019 hade jag en bra tid och placering, men på stigen uppför Skuleberget började det hugga i ena låret. Jag haltade försiktigt uppför ett steg i taget, sedan slog kramp och tillfällig rigor mortis till precis på toppen.

Minus 20 grader och klar luft. Årets vinter har varit perfekt. Kall och solig. Solen värmer en del, men blåsten kyler så att -18 känns som -28.

Tyvärr finns det inget botemedel mot kramp, men studier visar att vinäger eller juice från inlagd saltgurka (som väl också är vinäger) eventuellt kan kortsluta krampsignaler och förkorta förloppet. Kramp är nämligen ett neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.

Det är bara jag och älgar som springer här. Jag såg spår av lodjur också.

Till syvende og sidst handlar det om att vara vältränad och att inte gå över gränsen. Jag har tränat en del extra benstyrka, så jag hoppas det hjälper.

Iskalla kristaller.

Skaren är så hård att det går bra utan skoterspår också.

Kört hårt i uppförsbackar med sandsäck i ryggsäcken. Härliga hårda skoterspår.

Dagens träning avklarad. Det är mer nöje än träning.

Från HKWT 50k 2017. Det var tufft för 3 dm nysnö dagen innan på blankis gjorde det omöjligt att springa. I år blir det bara 35k.

Springer ensam och långt i coronatider

Jag springer mycket nu i coronatider. Det sliter att sitta hemma och jobba. Efter varje nyhetsuppdatering känns det lite sämre. Jag har dragit ner på min nyhetskonsumtion till högst två gånger per dag.

Löpningen ger mig ny energi. Jag springer ensam. Skogen ger mig energi. Det finns utrymme. Det går 9000 träd på varje människa i Sverige.

Skogsbrand

Jag springer genom bränd skog. Några tallar står kvar. Marken sönderbränd. Nytt liv spirar i den näringsrika svarta myllan. Eld är skogens naturliga sätt att föryngra sig på.

Det är lätt att ta sig fram. Förr brann skogarna regelbundet. Döda grenar, ris och småträd brann upp. Det gav mer yta. En urskog som aldrig brinner förvandlas till en snårig granskog.

Utsikter

Stigarna går nere i dalarna, men jag vill högre upp. Jag gör avstickare och ser mig omkring. 

Vyer

På en bergssida ligger ett älghorn. Jag lät hornen ligga kvar. Det passade bra där.

Älghorn.

Vatten

På vintern, hösten och sommaren hoppar eller springer jag över bäckarna. Nu under våren forsar vattnet fram. Det dånar på långt håll. Vattnet gräver sig ner i en ravin. Jag tar sats och hoppar. Jag blir lite blöt, men det torkar fort i vårsolen.

Forsande vårbäckar

Marken

Om man stannar upp, böjer sig ner och tittar kan man se vackra lavar och blommor. Man ska inte bara titta på klockan. I skogen ska man lyssna och titta. Det finns mycket att se om man tar sig tid att se efter.

Kochenillav

Närmare kusten ligger den gamla kustlinjen. Tusentals stenar som ligger huller om buller. Jag springer på stenarna. De ligger fastkilade sedan årtusenden. De rör sig inte. Det är bra balansträning.

Kullersten. Gammal strandlinje.

Man kan se hur havsvågor format berget under tusentals år. Det är som om vågorna frusit fast i berget.

Böljande berg

Träden

Döda träd är viktiga för djurlivet. Insekter bor i dem, fåglar lever på insekterna. De gamla träden bär spår från skogsbränder för hundratals år sedan.

Gammal tall som överlevt många skogsbränder.

Jag springer och halkar till på en bit fönsterlav. Den är förrädisk. Jag tränar mitt nervsystem. Det måste hela tiden ligga steget före. Min hjärna gissar, jag följer efter.

Luften

Jag har ingen musik i öronen när jag springer i skogen. Man måste lyssna på skogens ljud. Ljud är luft i rörelse. Jag hör tranor som trumpetar, talgoxar som sjunger. Jag vill inte bli överraskad av en älg eller en björn. Jag vill låta tankarna vandra fritt, inte följa ett samtal i en pod.

Framtiden

Jag tar en dag i taget. Jag springer många av de dagarna. En del frågar sig när det är över. När är allt som vanligt igen? Vi flyttar aktiviteterna till sommaren, sedan hösten. Men vi kan inte veta när det är över. Naturen har sin gång. Naturen bryr sig inte om våra kalendrar. 

Virus bryr sig inte om någonting. Virus är död kod som replikerar sig i levande celler, i dig och i mig. I skogen finns inget dig och mig. Det är bara jag. Jag gör det svårt för virus när jag springer i skogen.

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning." - Winston Churchill

Bilder från mina storys på instagram, @jhnrnstrm

Härlig vårlöpning

I veckan sprang jag flera pass i skogen. Ibland fick jag pulsa genom snö, men det var mestadels snöfritt och härlig stiglöpning. Det känns så mycket lättare att springa i skogen och ännu roligare när jag hittar nya stigar. 

Magiskt.

Stigen ringlade framåt och jag visste inte riktigt vart den ledde. Jag sprang nästan för långt, för jag ville inte vända tillbaka. Det blev 16 km långsam löpning in i det okända. Jag hade inget vatten med mig och det var ganska varmt, så jag stannade vid en bäck och drack flera klunkar iskallt vatten innan jag vände tillbaka och sprang 16 km åt andra hållet.

Våren kommer.

I skuggan låg snön kvar, men på sydsluttningarna blommade våren. Jag hade en klocka på mig, men jag brydde mig inte om tiden. Utsikten fick ta den tid den tog.

Jag stannade ibland och njöt av utsikterna.

I veckan skrev jag även klart min sjätte krönika för Runners World. Den som publiceras i nästa nummer (majnumret) tycker jag är min bästa hittills och den som jag skrev nu till juni är jag också nöjd med. Jag älskar utmaningar och krönikorna är en utmaning. De måste vara intressanta och man måste hålla sig under 4000 tecken. Det sista är bra träning för mig, eftersom jag gärna breder ut mig när jag skriver och associerar till allt mellan arkeér och kvasarer. Idag blev det återigen ett ganska långt inlägg när jag skrev om mjölksyra på Hjärnfysikbloggen. Det inlägget finns här …