Visar inlägg med etikett TV. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TV. Visa alla inlägg

onsdag 6 november 2013

Om överträning

Jag ser ganska sällan på TV, men förra veckan såg jag I huvudet på Gunde Svan. Han hade besök av Pernilla Wiberg. Det blev ett småtrevligt program om två extrema tävlingsmänniskor. De tävlade och pratade. Hon berättade lite om sin ungdom, om hur hon stod och stampade på samma plats utan att bli bättre trots att hon underkastade sig mer och mer träning under flera år. Sen blev hon skadad och tvingades vila ett år. Därefter tog utveckligen fart. Det var som om kroppen kunde ta till sig träningen bättre. Men hur kan en skada göra någon bättre? Förmodligen tränade hon så hårt - hon verkar ha den personligheten - att hennes kropp aldrig fick tid att återhämta sig och bli starkare. När hon tvingades vila började musklerna växa.

Jag har själv upplevt det några gånger att man känner sig otroligt stark efter ett uppehåll. Det första passet kanske känns tungt och även det andra, men sedan är man i sitt livs form, känns det som. Det visar kanske hur viktigt det är att vila. Man kan inte träna jämt. Själv försöker jag följa en regel om en vilodag i veckan och en lugnare vecka per månad och en lite längre lugnare period på hösten som nu. Ibland blir det två dagar vila och ibland dröjer det sex veckor mellan återhämtningsveckorna. Jag kör på känn, inte efter något bestämt schema. Jag slutade med scheman när jag slutade skolan.

Vad är överträning?
När man tränar hårt utsöndras dopamin, endorfiner och endocannabinoider i hjärnan. Det är substanser som gör oss på bra humör och de kan även leda till beroende. Hjärnan vill belöna ett beteende som är bra för vår överlevnad, men det finns en risk att belöningen blir ett mål i sig och att man blir så beroende av att träna, att det går utöver allt annat, t o m den egna hälsan. Det kallas för överträning. Man kan säga att överträning är en obalans mellan träning och återhämtning som ger uttröttningssymptom. Man tränar helt enkelt mer än vad kroppen förmår att återhämta och det leder till att kroppen bryts ner.

All träning stressar cellerna och bryter ner kroppen. Att träna är att anpassa sig till stressen, att bygga upp kroppen igen så att den är lite starkare. Men det kräver vila. Ett första symptom kan vara träningsvärk som aldrig går över. Hjärnan minskar produktionen av dopamin och serotonin, vilket leder till att man tappar lusten att träna. Man blir hängig och håglös. Låga nivåer av serotonin gör att man kan drabbas av depression, vilket är ett av naturens sätt att se till att man drar sig tillbaka och sparar energi.

Det finns flera symptom på överträning, men de vanligaste är:
  • ökad vilopuls
  • apati och uppgivenhet
  • ingen lust att tävla
  • minskad prestationsförmåga
  • försämrad aptit
  • viktminskning
  • ont i muskler och leder
  • huvudvärk
  • ökad infektionskänslighet
  • man känner sig lätt irriterad
  • man blir lätt uttråkad
  • man vaknar och är törstig på natten
  • sömnsvårigheter
  • trötthet
  • fördröjd återhämtning efter träning
  • man känner sig svagare
  • svullna lymfkörtlar
Den egentliga orsaken
Jag tror viljestarka individer har lättare för att bli övertränade, helt enkelt för att de har en så stark vilja att bli bättre, starkare och snabbare. Viljestarka personer har svårt att erkänna sina begränsningar. Gunde berättade i programmet att han trodde han kunde styra allt, t o m vädret (tror han skämtade då). Men vi är dödliga varelser, inte grekiska gudar och alla människor har en genetisk gräns för sin prestation. Om man befinner sig på denna gräns alltför länge, då svarar kroppen med att leverera ett sämre resultat, vilket i värsta fall leder till ännu hårdare träning eftersom man tolkar den nedåtgående spiralen som att man tränar för lite. Då är det riktigt illa. Det var kanske där Pernilla befann sig.

Testa om du är övertränad
Det enklaste och mest objektiva måttet på överträning är att mäta sin vilopuls. En högre vilopuls är ett tecken på att det sympatiska nervsystemet är överaktiverat. Om morgonens vilopuls är 5-10 slag över det vanliga kan man misstänka att man är övertränad eller har en infektion i kroppen. I båda fallen bör man vila.

Man kan också göra ett ortostatiskt pulstest. Det går till så här:

1. Ligg stilla på golvet i 10 minuter.
2. Mät pulsen när 10 minuter har gått.
3. Stå upp.
4. Mät pulsen efter 15 sekunder.
5. Mät pulsen efter 90 sekunder.
6. Mät pulsen efter 120 sekunder.
7. Beräkna medelvärde av 4-6.

Om pulsen är 10-20 slag högre än vanligt sedan man ställt sig upp är man sig i riskzonen för att vara övertränad. Över 20 bör man inte träna hårt. Genom att beräkna ett medelvärde kan man se hur pulsen utvecklas över en längre tid.

Överträning sitter i hjärnan
När hjärnan överbelastas påverkas hela kroppen. Hjärnan ansvarar för all rörelse, så när det blir för mycket ebbar rörelserna ut. Nervimpulserna försvagas och blir ineffektiva. Det känns som en allmän trötthet, man blir svagare och långsammare och mer okoordinerad i alla sina rörelser. Även andra typer av stress medverkar och påverkar det vi kallar överträning. En stressig händelse i livet kan göra att normal träning leder till överträning. Då är det inte i första hand musklerna som behöver vila. Allt sitter ju i hjärnan. Om man känner sig hängig och omotiverad kan det t ex vara svårt att ladda inför ett tungt lyft eller köra ytterligare en runda på intervallpasset. Man skulle kunna sammanfatta överträning som en oförmåga att hantera olika former av normal stress, såsom löpning, infektioner, allergener och jobbiga människor.

Att hitta balansen
Än så länge finns det ingen medicin mot överträning. Hippokrates sa att man bör lita till naturens läkande krafter och att man ska använda det mänskliga förståndet för att hitta en balans. Det har gått över 2000 år sedan dess men det är fortfarande det bästa rådet.

Genom att träna anpassar vi oss till den fysiska och psykiska belastningen som träningen utsätter oss för. För att bygga upp, behövs vila, sömn och näring. Utveckling är en balans mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Om det blir för mycket av det ena eller det andra, då faller vi samman.

Ett sätt att återfå balansen är att träna något helt annat. En löpare kan t ex åka skidor, då får kroppsdelarna som springer vila lite mer än annars. Genom att träna och lära sig något nytt bygger man dessutom upp sin hjärna. Det bildas nya hjärnceller och synapser och det bildas nya blodkärl som tränger djupt in i hjärnan och ger den syre och näring. Tillsammans med vila, bra mat och tillräcklig sömn tror jag variation i träningen är det bästa botemedlet mot överträning och den bästa medicinen på lång sikt.

Min balans
Jag har tränat lugnt i sex veckor nu. Jag tror det är bra på sikt. Snart börjar skidsäsongen och sedan börjar jag springa fort och riktigt långt igen och då kan det vara bra att ladda och stärka kroppens aeroba system under en längre period. Som det känns nu är jag i bättre kondition än någonsin. Jag har inte ont någonstans och kroppen känns pigg och redo att köra tuffa intervaller. Det ska bli spännande att se hur det går med skidorna och även löpningen och simningen. Det tycks som att 2014 blir det mest spännande träningsåret hittills. Jag får veta om jag fortfarande utvecklas, om jag kan lära mig nya färdigheter som att crawla och om jag klarar tre ultralopp under sommaren. Jag har tänkt springa Jättelångt den 14 juni, kanske Keb Artic Run den 12 juli och definitivt Swiss Alpine den 26 juli. Om jag ska klara tre ultralopp på drygt en månad måste jag vara starkare än någonsin och samtidigt hålla mig frisk och skadefri. För att klara det måste jag träna hårt och samtidigt undvika överträning och jag tror jag hittat balansen mellan för mycket och för lite. Jag hittade en bra balansstång strax efter Swiss Alpine i somras.
man on wire
Man on wire. Foto: Alan Källa: flickr

söndag 16 juni 2013

Tre år senare

Nu har jag bloggat i ganska exakt tre år. I början var jag anonym, tveksam och tvehågsen, men ju mer man gör någonting, desto bättre blir man på det. Jag tror det är viktigt att skriva om det man själv är intresserad och berörd av. Engagemang lyser igenom och ger texten liv.
Hjärnfysik fyller tre år.
Jag har snart skrivit 500 inlägg. Det motsvarar flera tjocka böcker och det borde ju inte vara särskilt svårt att skriva en tunn bok, kan man tycka. Jag har börjat och jag har börjat om, och börjat om. Men jag har aldrig skrivit en bok förut och det man aldrig gjort, är man inte särskilt bra på.

Bloggsmak och bloggtryck
När jag började blogga tänkte jag hålla på i två år tills min ultradebut, men nu har jag bloggat i tre år och jag vet inte om jag kan sluta. Ett tag - för drygt ett år sedan - kände jag bloggsmak i munnen, tyckte att jag skrev strunt, att jag bara kastade bort min tid lite här och där. Fast när jag funderade på att sätta punkt, insåg jag att bloggandet gav mycket mer än det kostade. Alla vill bli sedda på något sätt.

Flera läsare har hört av sig och sagt att de har bloggen som favorit och det gör mig taggad att se till att den fortsätter vara det. Tillsammans med kommentarerna är antalet sidvisningar ett slags betyg och det är verkligen kul att bloggen slår nya rekord i stort sett varje månad. Bara under maj visades 
50 000 sidor, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med för ett år sedan. Inom ett år passerar bloggen en miljon sidvisningar. Det är inte särskilt mycket för Blondinbella, men jättestort för mig. Bloggbasen består av intresserade och engagerade besökare, samt vågor av tillfälliga sökare som stannar ett tag innan de surfar vidare. Tillsammans håller de - nomaderna och de bofasta -  bloggtrycket uppe. En del sökare blir dessutom kvar, vilket ger bloggen en växande trend.
Rolig statistik.
Sommartider
Bloggtrycket brukar sjunka under sommaren. En del bloggare passar på att ta en paus under den tiden, men jag tycker jag hittat en bra rytm med 2-3 inlägg i veckan och fortsätter med det. Jag har ofta halvfärdiga inlägg i huvudet som jag kastar in i datorn lite huller om buller första dagen, sedan lägger jag texten till rätta andra dagen och på den tredje dagen kollar jag upp fakta, stryker allt överflödigt och publicerar inlägget. Inläggen blir till i skallen då jag springer, läser någon studie, sitter och lyssnar eller efter att jag diskuterat något, vilket tycks sätta igång en massa associationer i hjärnan. Ibland går det på en dag och ibland tar det fem dagar att skriva ett inlägg. Men oftast tar det tre dagar. Jag föredrar att publicera ganska få inlägg med hög kvalitet, än flera inlägg med lite lägre kvalitet. Ett inlägg med hög kvalitet kan locka läsare i flera år, medan ett snabbt uppkast bara lever så länge det syns i bloggrullarna i blogosfären.

Indalsledenloppet 2013
Jag började att blogga efter Indalsledenloppet 2010 och igår var det dags igen. Vi fick ihop ett ganska skraltigt lag med hjälp av tejp och Voltaren. Det blir fjärde året i rad. Jag antar att jag gillar att springa stafett, att umgås med likasinnade och vara med i ett lag under en dag.



Vid starten var det grått och mulet och omkring 15 grader varmt. En svag medvind som letat sig fram från Atlanten blåste längs med Indalsälvens dalgång. Jag hade tre mål före loppet: att hitta målet, att slå min tid från i fjol och att hinna hem i tid. De två första målen hade jag i egna fötter, det tredje målet hängde på andras fötter.

Jag blev som vanligt retad för min fadäs förra året då jag missade målgången, men det är rätt åt mig för jag är ganska retsam själv. Det är kanske det jag är allra bäst på, för jag har tränat på det sen jag var tre år. Det blir mycket mer än 10 000 timmar.
Ett så sällsynt tillfälle ville förstås nån fånga på bild.
Det var 61 lag med och ibland var det ganska trångt, men det gick bra att följa löparna med bil och heja längs vägen. När vi kom till de sista sträckorna luckrades molnen upp och solen tittade fram. Medvinden mojnade. Det blev varmt. Det kändes att man inte acklimatiserat sig till värme än.

Jag trädde på mina ganska trasiga fivefingers - samma par som sprang Swiss Alpine förra sommaren - sen sprang jag ut på sista sträckan. Efter 3-4 kilometer kändes det nästan som att jag hade feber. Jag tog vatten i vätskekontrollerna och hällde över nacken för att kyla ned huvudet. Hjärnan är mer känslig för värme än övriga kroppen. När termostaten i hjärnan bestämmer att temperaturen nått en farlig nivå stänger den av hela organismen och man faller ihop som en docka som fått alla trådar avklippta. Tyvärr är vi inte som gaseller som genom ett sinnrikt system kyler ner huvudet med sitt eget blod, vilket gör att deras hjärnor är 2-3 grader kallare än resten av kroppen. Men de springer ju för livet med vassa klor i bakhasorna, jag springer kanske också för livet men det är ju ingen gepard som jagar mig, utan långsamt, krypande och dreglande mördarsniglar som cancer, stroke, hjärtinfarkt och Alzheimer. Så länge jag springer kan jag hålla dem på avstånd och skaka av mig dem, men när jag sätter mig ner börjar de krypa uppför benen.

Personbästa
Jag sprang bättre än någonsin, tror jag. Andningen fungerade bra. Jag växlade mellan 3:2 och 2:1, men den snabbaste växeln (2:1:1:1) tappade jag bort i spurten. Jag fick tiden 40:30 på 9,4 km, vilket gav en kilometertid på 4:18/km och jag kom 12:a på sträckan. Det var över en minut snabbare och 13 placeringar bättre än ifjol. Om det varit lite svalare hade jag säkert kunnat springa fortare, å andra sidan hade jag inte fått en bättre placering, vilket trots allt är det viktigaste i en stafett.

Fokuserad i stekande sol. Foto Anna.
Många löpare hade det jobbigt i värmen och på slutet spurtade jag hårt för att hinna ikapp så många som möjligt. När man hinner ifatt andra löpare är man mer som en blodtörstig gepard än en livrädd gasell. Blicken låser sig fast vid löparen framför, tills man är förbi och man zoomar in lasersiktet mot nästa rörliga mål. Jag ramlade över mållinjen och strax bakom mig föll en annan löpare ihop. Jag hoppas det gick bra för honom. Jag plockade 4 placeringar och vi slutade på 20:e plats, vilket jag tycker var klart godkänt med tanke på det hoprafsade och hoplappade laget.




Trött och nöjd. Foto: Anna
Jag är nöjd med loppet. Jag klarade två mål av tre, för det dröjde innan jag kom hem. Väl hemma slängde jag fingerskorna. De hade nästan lika mycket hål som sko. Jag ska köpa nya fivefingers den här veckan, men jag vet inte riktigt vilken modell.
Somliga springer i trasiga skor.
Krigets unga hjärtan
På kvällen såg jag 
(på svtplay) första delen av den hyllade tyska serien Krigets unga hjärtan som många sagt skulle vara bra och det var den, lite som Band of Brothers ur ett tyskt perspektiv. Man följer fem vänner som lever i Berlin och skiljs åt p g a kriget, en tid som satte fruktansvärd press på alla människor. Det kanske är svårt att begripa för en svensk. Den kändes trovärdig och jag blev berörd. Efter det vill man se någon lättsam komedi, som Seinfeld. Men det fanns ingenting att se och jag somnade med bilden av en elvaårig judisk flicka som sköts i huvudet av en synnerligen motbjudande man i stövlar.
Fem unga vänner med hela livet framför sig. Platsen är Berlin och året är 1941.

söndag 16 september 2012

Ett inte så allvarligt inlägg

Mina kollegor har roligt åt mig en gång i veckan för jag kan aldrig riktigt motstå hembakat fika på onsdagarna. Förr var det alltid köpefika, men nu tror jag att de medvetet plågar mig genom att baka. Det är ju i så fall en bra spinoff av min sockervägran. Eget bakverk är bättre än köpta konstgjordheter. Jag tycker faktiskt att en del av kollegorna ser lite friskare ut.

Nu har jag sockervägrat i fyra veckor och en miss i veckan tycker jag är godkänt. Under helgen låg det en skål med twistgodis i gillestugan och mina händer höll sig i styr. Förr i tiden hade händerna - utan min vetskap - tagit med sig en godbit varje gång jag passerade skålen. Så är det ofta med vanor. De ligger så djupt att man inte ens är medveten om sitt beteende. Nu är jag i alla fall medveten.

Det kan vara svårt att kämpa själv ibland. I lördags var jag i Övik och åt god italiensk mat på restaurang Mamma Mia. Jag avstod från efterrätten, men min bror, sambo och svåger tog in limoncelloglass och pannacotta. Jag fick (tiggde jag?) smaka lite av alla. Det var ju deras fel. De är svaga i köttet och kunde inte säga nej till efterrätt. Jag menar ... Hur svårt är det? Säg nej, sen så ordnar det sig på något vis. Det blev alltså två missar den här veckan. Men i princip sa jag ju nej. Jag är väldigt principfast på den punkten.

Engelsk humor
Förr följde jag en massa serier, som Sopranos, Deadwood och Dr House. Numer ser jag nästan ingenting, tiden räcker inte riktig till. Jag följer norska komediserien Lillyhamer, fast mest via svtplay. Idag började en ny svensk komediserie som heter intresseklubben. Jag såg den inte för jag antar att den är en blek kopia av QI. Om jag ska slötitta på något blir det antingen Discovery-kanaler eller BBC entertainment, för där visas nästan dagligen gamla avsnitt av QI med den fantastiska programledaren Stephen Fry. Engelsmännen har nog världens bästa humor, eller snarare den humor som är mest lik min egen och det är därför som jag tycker att den är bra. Jag känner kanske igen mig lite i Fry när övriga panelen misstror honom, som när han påstår (helt korrekt) att jorden har två månar, vilket man kan se i klippet nedan. Äh, nu hittar du på, brukar mina kompisar också säga ... och det gör jag ju ibland ;)



Hö blir kött
Ibland fastnar jag i serier typ Bonde söker fru eller American Idol. Bonde söker fru börjar nu igen. Men finns det några ogifta bönder kvar? Var kommer de ifrån? Enligt en ny teori kläcks nya färska oskuldsfulla bönder ur de stora vita ägg som ligger utspridda på åkrarna. De mognar under sensommaren och hösten lagom till höstsäsongen på TV. Jag tror dock att det rör sig om kokonger. Jag har sett stora maskiner svepa över åkrarna och de spinner kokonger av hö och silke. Dessa kokonger förpuppas sedan under sensommaren och när hinnan spricker poppar färska bönder ut, fullt utrustade med stövlar, rutig skjorta, högaffel och stråhatt och ofta med ett långt strå i ena mungipan. Eller så blir det bondomelett av alltihop. En del fullföljer inte hela metamorfosen utan står kvar med stråhatt, rutig skjorta och stövlar, fyllda med hö. En del utan ögon. De kallas fågelskrämmor och befinner sig i gränslandet mellan liv och död. För de flesta blir dock hö kött och de ger sig ut i världen för att finna en fru och numer gör de det på TV.
Fyra kokonger.
Jag tror bara att det är hanar som kläcks. Jag har i alla fall bara sett manliga fågelskrämmor. Men jag vet inte. De kanske rör sig mitt ibland oss. Bondmoror fyllda med hö. Levande och döda. Som zombies, fast av hö. Jag gissar att de är rädda för eld och att de alltid bär ett paraply som skydd mot regn. Jag misstänker nästan att vi har en sån på jobbet för en kvinna med hösnuva nyser året om, höhö.
Ofullständiga bönder.
Jag ska försöka att inte titta på det där snusket. Det är en dålig vana att sätta sig framför teven utan något mål. Fast man kanske behöver slötitta och vila hjärnan? Man kan inte vara på eller vara i standby läge jämt. Ibland måste man trycka på stängknappen. Dags för det nu innan inlägget spårar ur :)

Jag är ikapp
Jag sprang ikapp lusten idag. Det är nog så man gör. Jag har bara sprungit korta sträckor efter Swiss Alpine, typ 5-10 km. I början gjorde det för ont för att springa längre sträckor och på sistone har jag inte haft lust att springa längre. Idag bestämde mig för att springa långt. Först sprang jag 10 km sedan sprang jag 10 till. Sen sprang jag ytterligare fem km. Jag hann helt enkelt ifatt mig själv och jag kunde ana ett ljus i tunneln. Nu gäller det att hålla i det här.

Vardagarna är mörka, man kommer hem sent och lusten är inte alltid på topp. Men idag sken solen och varma, gula solkärvar spretade mellan grenar, barr och löv. Jag sprang mest i skogen. Jag fyllde på med lite blåbär längs vägen. Sen kom jag till en stor åker. Längs skogsbrynet låg några mogna vita kokonger. Jag tyckte jag såg händer och munnar som tryckte mot hinnan från andra sidan. De vill ut. Jag fick sådan lust att knuffa ett sånt där bondeägg nedför backen. Men det kanske stod en fågelskrämma i närheten och följde mig med blicken så jag sprang vidare.