Att överleva och blomstra

För människan finns det många sätt att dö på, men bara två att leva på: överleva eller blomstra. Att överleva är att på olika sätt minska risken att dö. Du strävar efter mat, skydd och gemenskap. Du bygger en komfortzon. För att blomstra måste du lämna komfortzonen och söka utmaningar. Det kommer inte av rädsla utan av en lust och en längtan att växa i utmaningens riktning. 

När du springer från lejon drivs du av rädsla. Det är du bra på, för alla dina förfäder - från de första bakterieliknande livsformerna till de primater som födde dig - har flytt för att överleva. Du vet - utan att veta - hur du ska hitta mat och skydd, för din kropp gör det åt dig. Du härstammar i rakt nedstigande led från individer som hittat mat och sökt skydd i rätt ögonblick. De kroppar som misslyckades med det dog ut. Det är ett naturligt urval - de skickade inte sin icke-funktionella kod vidare till nästa generation. 

Varje generation är ett testfall. Om det går bra så går koden vidare, om inte är det slut. Du är resultatet av en miljard lyckade testfall, men ändå går det fel ibland. 

Idag jagas du inte av lejon. Du har mat och husrum. Rätts- och välfärdsstaten vakar över dig. Men är det tillräckligt? Vill du bara leva i välmåga, dag in och dag ut tills dagarna tar slut? 

Nej, att överleva är bara ett av evolutionens ben. Det andra benet är sexuell selektion. Påfågelshannar har enorma stjärtfjädrar. Denna utstyrsel ökar inte chansen att överleva när de flyr eller slåss, men den skvallrar om att det finns resurser. Andra påfåglar gillar det de ser, och vad är skillnaden mellan påfåglarnas plymer, dyra bilar och bilder av ett lyckat liv på Instagram? 

Alla vill bli gillade. Alla vill se starka ut. Vi vill se ut som personer med resurser i form av vänner, pengar, prestationer, bostad, jobb, och så vidare. 

För en människa handlar det inte bara om att överleva, men hur vi gör med det andra benet - det som skapats genom sexuell selektion - är upp till oss själva. Det kan handla om att skaffa stora stjärtfjädrar och att stå högst i en hierarki, eller att utmana sig själv och blomstra. 

Det finns ett stort gap mellan att bara överleva och att blomstra. Det tar tid att ta sig över. För att blomstra måste du känna dig trygg i din komfortzon, annars går du på nattgammal is. Det tar tid att bli trygg och bygga en stark emotionell grund. De som har bråttom upp i hierarkierna hinner inte med det. Och när de faller - och alla faller ibland - rasar de genom isen och har svårt att komma tillbaka. 

Alla ögon på mig tack.

Utmaningar som får dig att blomstra kräver en komfortzon. Du måste känna dig trygg och säker, för det kommer stunder du inte blomstrar och då handlar det om överleva och att söka sig tillbaka till komfortzonen.

Den fantastiska historien om kvinnan som skar bort en del av sin hjärna och blev en av världens främsta ultralöpare

Min Garmin Forerunner gick hädan häromdagen. Den hjälpte mig med tid och position. Men jag klarar mig ändå. Jag har en tidsuppfattning och jag vet oftast var jag befinner mig. Men man kan faktiskt överleva utan tids- och rumsuppfattning. Det kanske t o m kan vara bra när man springer riktigt långt.

Rubriken på den här artikeln blev lång, men så handlar inlägget också om en kvinna som springer långt. Diane van Deren är en av världens främsta ultralöpare. Hon springer långt, men hennes minne är kort. När hon var 20 år drabbades hon av svår epilepsi. Hon levde med sjukdomen i 17 år. Strax efter hon fått sitt tredje barn skar läkarna bort en bit stor som en kiwi från hjärnan - en stor del av hippocampus och en liten bit av högra tinningloben. Hennes minne blev sämre, hennes förmåga att orientera sig försvann och hon och hennes familj förlorade gemensamma minnen. Men en sak blev bättre. Hennes löpning. Plötsligt var hon i världsklass och vid 51 års ålder blir hon fortfarande bättre för varje år. Men hon minns inte hur långt hon sprungit, hon har ingen uppfattning om hur långt det är kvar och hon vet inte i vilken riktning hon ska springa.

Epilepsi och operation
Epilepsi är ett grekiskt ord som betyder gripa tag. Oftast är orsaken till epilepsi någon form av skada i hjärnan. I Dianes fall var det en skada som inträffade när hon var nyfödd. Anfallen dröjde dock tills hon var i 20-årsåldern. De började som mystiska frånvaroattacker, som om hon plötsligt befann sig i en dröm. Det kallas för aura. Aura kommer också från grekiskan och betyder fläkt, det är en förvarning om en kommande brand i hjärnan.

Diane upptäckte att aurorna ofta kom när hon tog det lugnt. Enligt hennes läkare var det som om hennes nervceller lättare fattade eld om de vilade. Det skedde aldrig när hon sprang. Hon såg därför till att alltid ha löparskorna redo. Så fort hon kände en aura sprang hon rakt ut genom dörren. Hon visste att hon bara hade ett par sekunder på sig. Hon kunde springa i flera timmar. Men det fungerade inte när hon sov. Varje epileptiskt anfall dödade ett antal nervceller och förvarningarna- aurorna - blev kortare och kortare. Epilepsin höll på att springa ikapp och gripa tag i henne.

Anfallen började alltid i hennes högra hippocampus, en viktig del av hjärnan som sitter i det limbiska systemet och är djupt involverat i minne och orienteringsförmåga. Förmodligen aktiverade löpningen den del av hippocampus där anfallen startade. När nervcellerna var aktiva accepterade de inte den onormala elektriska aktiviteten och den epileptiska branden slocknade.

Hippocampus. Källa Wikipedia

Från 20 års ålder tills hon opererade sig 17 år senare kunde Diane få flera allvarliga anfall per vecka. Antingen hittade man henne medvetslös eller så drabbades hon av våldsamma kramper där ben och armar kontraherade okontrollerat. Enligt hennes läkare var risken att dö 1 % per år. Hjärnan är kopplad till hjärtat och ett anfall kan utlösa en hjärtattack. Det var det som hände Florence Griffith Joyner 1998. Riskerna med en operation var betydligt mindre än så och Diane och hennes familj tvekade inte. Hon hade länge trott att sjukdomen var hennes, men det var hela familjens sjukdom. Hennes man och hennes tre barn kunde aldrig slappna av.

Att springa med en hjärnskada
Efter operationen, som genomfördes 1997, upphörde attackerna. En bit av hjärnan avlägsnades och sedan dess har hon en stor blind fläck i vänstra synfältet. Hon har förlorat sin tidsuppfattning och hon har ingen orienteringsförmåga. Hennes minne har försämrats. Hon minns bara huvuddragen, inga detaljer. Alltför mycket ljud och oväsen, som t ex vid en tävlingsstart, gör henne störd och irriterad. Hon brukar därför hålla sig lite för sig själv i starten.

När hon springer 100-tals kilometer har hon ingen aning om hur långt hon sprungit eller hur långt hon har kvar eller hur hon ska springa. Ofta springer hon fel, men med hjälp brukar det ändå lösa sig och hon vinner för det mesta. 

2008 vann hon vid 49 års ålder en av världens hårdaste tävlingar, Yukon Artic Ultra. Ett lopp som de flesta deltagare bryter. Det är 480 km långt och man drar sin utrustning i en släde. Vid ett tillfälle frös hennes vattenflaskor fast och hon blev tvungen att springa i flera timmar utan en droppe vatten. Några dagar senare sprang hon åt fel håll, men hon hade märkt upp vägen med röd tejp (ett av många knep som hennes läkare lärt henne) så hon kunde tålmodigt leta sig tillbaka igen. Det tog fyra timmar att hitta tillbaka, men själva loppet tog 185 timmar och hennes segermarginal var drygt 4 timmar. Hon var den första kvinnan som klarade av hela loppet och hon gjorde det som segrare.

Hennes läkare, Dr Dan Gerber, tror att operationen gjort henne till en bättre löpare. Han tror att hennes upplevelse av smärta är annorlunda. Området i tinningloben som skars bort är inblandat i hur vi tolkar känslor och enligt Dr Gerber tolkar hennes hjärna smärta annorlunda. I en tävling stukade hon foten och fullföljde ändå återstoden av loppet - 130 km.

Diane kan inte längre läsa en karta eller förstå vad som menas med att springa 3 km åt ett håll och sedan ta åt vänster. Det är lika obegripligt som Maxwells ekvationer är för ett barn. I nästan varje lopp springer hon fel. Vid det här laget har alla lärt sig att inte följa mig, säger hon. Men hon är ändå en ledare som många följer. Hon ägnar mycket tid åt välgörenhet och åt att stödja forskning kring epilespi.

En hjärna som inte sätter stopp
Det sägs ibland skämtsamt att ultralöpare är lite hjärnskadade. Det tror inte jag. Att springa långt är mycket mer naturligt än att sitta på en stol i åtta timmar. I Dianes fall stämmer det dock. Hon har en hjärnskada och hon är en framgångsrik ultralöpare. Hon slår personrekord varje år. I stort sett varje månad tävlar hon i något ultralopp runt om i världen. Ju hårdare, desto bättre.

Hennes urgröpta hjärna säger inte stopp. Vad kan det leda till? Det finns inga negativa tankar som stjäl energi. Hon känner inte att det är långt kvar. Hon känner ingen eller bara lite smärta. Smärta är en viktig signal. Den skyddar kroppen från en ännu värre skada. Har ingreppet i hjärnan satt central governor - hjärnans kontroll av organismens homeostas - ur spel? Kan hon springa för långt, som om hennes hjärna var bedövad av amfetamin? Var går gränsen, eller är det så att våra gränser ligger långt bortom hjärnans försiktiga gissningar?

En sex minuter lång video om och med Diane Van Deren.

127 timmar under en sten

Att titta på film är nog min favoritavkoppling om man bortser från långa löppass. Igår såg jag filmen 127 timmar. Filmen bygger på den sanna berättelsen om Aron Ralston som råkade fastna med armen under ett klippblock mitt i öknen. Jag var rädd att filmen skulle vara seg och långsam, det var trots allt till stora delar en film om en enda person ungefär som Cast Away med Tom Hanks. Men det var bra tempo, vackra bilder och man fick uppleva hallucinationer, smärta och törst på ett väldigt påträngande sätt. 

Situationen blir snart ganska förtvivlad och Aron ser som sin enda chans att karva av armen med sin slöa, kinesiska fickkniv. Det var armen eller döden. Det är inte lätt att skära av sig sin arm. Det kanske tar 127 timmar innan man bestämmer sig för något sådant.

Det var en överraskande bra film, trots att man känner till händelsen och hur det slutar. Det är också en massa tillbakablickar på Arons liv, annars hade nog filmen blivit lite långsam trots alla försök att dramatisera. Otroligt vackert landskap också. Det skulle inte vara fel att ta ett distanspass där. Men i så fall ska man nog skriva en lapp om vart man ska.

Vi kan springa över kontinenter, klättra upp på de högsta bergen och överleva 127 timmar med armen fastkilad under ett stenblock. Man kan fråga sig var gränsen går. Enligt regissören Danny Boyle så är den vanligaste reaktionen till filmen att "jag skulle aldrig kunna göra det". Men det kan man inte veta. Först måste man sitta fast i 127 timmar. Sedan klarar nog alla av att skära av sin arm.

Ryssen som opererade sig själv
Det finns massor av bevis för att människan klarar nästan vad som helst när det gäller att överleva. Ett exempel ur historien är kirurgen Leonid Rogozov som 1961 var stationerad i en nybyggd sovjetisk bas i Antarktis. Mitt under polarvintern, då forskargruppen var helt isolerad från omvärlden, blev Rogozov sjuk. Han kände smärta i övre delen av bålen. Rogozov förstod snart att det rörde sig om akut blindtarmsinflammation. För att inte oroa sina kollegor så försökte han dölja sitt tillstånd i det längsta. Men läget blev snabbt akut. Rogozov skrev i sin dagbok:

“I did not sleep at all last night. It hurts like the devil! A snowstorm whipping through my soul, wailing like a hundred jackals. Still no obvious symptoms that perforation is imminent, but an oppressive feeling of foreboding hangs over me . . . This is it . . . I have to think through the only possible way out: to operate on myself . . . It’s almost impossible . . . but I can’t just fold my arms and give up.

“18.30. I’ve never felt so awful in my entire life. The building is shaking like a small toy in the storm. The guys have found out. They keep coming by to calm me down. And I’m upset with myself—I’ve spoiled everyone’s holiday. Tomorrow is May Day. And now everyone’s running around, preparing the autoclave. We have to sterilise the bedding, because we’re going to operate.

“20.30. I’m getting worse. I’ve told the guys. Now they’ll start taking everything we don’t need out of the room.” 

Vännerna tömde och steriliserade rummet. Gruppens meteorolog och mekaniker utsågs till operationsassistenter. Meterologen skulle hjälpa till med instrumenten, medan mekanikern skulle hålla i spegeln och sköta ljussättningen. Rogozov var alltså tvungen att operera sig spegelvänt. Jag tycker det är nog svårt att knyta en slips framför en spegel. Risken att göra fel måste ha varit otroligt stor, inte minst med tanke på hur utmattad han var. 

När det var som värst kändes händerna som gummi och han var nära att ge upp. Just precis då upptäckte han att det bara återstod att slita ut blindtarmen. Han var räddad. Operationen tog två timmar. Två veckor senare var Rogozov tillbaka på jobbet. Han dog vid 66 års ålder år 2000. Hela historien finns här.

Självbetjäning i Sundsvall
I höstas skulle Jonas i Sundsvall flytta en spis men skadade benet så illa att han blev tvungen att åka in till akuten. Men där fick han vänta på sin tur. Det kom hela tiden in allvarligt skadade människor och Jonas förstod att han inte var prioriterad. Nål och tråd var framtagna och eftersom han hade bråttom hem för att fortsätta med renoveringen så sydde han ihop såret själv och knöt ihop det hela med en blåknut. Sedan blev han polisanmäld för egenmäktigt förfarande.

Jonas tycker det hela är en bagatell. 

– Det var inte så märkvärdigt. 

Hur många stygn blev det?

– Det var bara två stygn, det var inget stort sår.

Har du gjort sånt förut?

– Nej. Men folk har väl sytt sig själva i alla tider.

Gjorde det inte ont?

– Nejdå. De har bra grejer på akuten.

Hur ser du på att du blivit polisanmäld?

– Tja, de måste väl göra sitt jobb. Det är så man gör i Sverige, följer reglerna.

En intervju av Lotta Brome´med Jonas:




Träningen
Det var tre berättelser om två överlevare och om en svensk som hade lite bråttom. Jag känner mig också lite stressad. Det är mindre än två månader kvar till Stockholm Marathon och jag har bara sprungit 20 km som längst. 


Idag blev det ett lugnt löppass. I morgon ska jag springa 17-18 km. Det här är en återhämtningsvecka så det är lite kortare pass än vanligt. Eftersom vi firade ett projektavslut mitt i veckan så passade det dessutom bra. Nästa vecka blir det hårdkörning igen.

Gruvsamheter

Befinner man sig under jord länge tappar man snart kontakten med dygnsrytmens koppling till dagsljuset, rytmen finns i vår hjärna och regleras via solen av hormonet melatonin, som jag skrev om för några veckor sedan. Det drabbade säkert de instängda gruvarbetarna i Chile. De tappade både dygns- och livsrytm.

Under 700 meter berg
Men det fanns en som inte tappade livsrytmen därnere i de chilenska gruvdjupen. Medan de andra låg och väntade och hoppades, så sprang Edison Pena. Det var 32 grader varmt och de befann sig 700 meter ner i berget och han hanterade sin ångest genom att springa fram och tillbaka i gruvgångarna, som en skugga av det verkliga livet på ytan. Han är en löpare och löpningen gav honom hopp och en tro att det skulle ordna sig. Sen, efter räddningen, fick han en inbjudan till New York Marathon. Trots att han skadade knäet nere i gruvan sprang han i mål på 5,40 efter bara en månad ovan jord. Det var en prestation utöver det vanliga.

Det finns nog bättre sätt att ladda på än att ha 700 meter berg ovanför sig i 69 dygn. Edison sprang 5-10 km varje dag och det gjorde honom kanske lugn. Löpning har den effekten. Om jag känner mig stressad vet jag att en löprunda lugnar ner mig. Vi känner stress därför att vi ska göra oss redo inför en kamp, vi ska fly eller slåss, och i båda fallen gör man av med energi. Löpning är ett bra substitut för denna kamp som i det moderna samhället sällan får ett fysiskt uttryck. När inte stressen får utlopp, när den blir långvarig och lågintensiv, bryter den ned hjärnan, särskilt hippocampus som är viktig för minnet.

Bara tanken att ha 700 meter berg ovanför mig ger mig klaustrofobi, det är så långt ner att man nästan känner värmen från jordens inre, där radioaktivt sönderfall håller liv i brasan som jordens kontinenter flyter på. Märkligt nog finns det liv 700 meter ner i jordskorpan, livet i form av bakterier och arkeer har tagit sig 4 km ner på 4 miljarder år. För den tredje livsformen - eukaryoterna - som vi människor representerar, tog det bara några tusen år att nå så djupt i vår jakt efter metaller och mineraler. Men det har sitt pris. Händer det något därnere är vi ganska hjälplösa. Vi som har en cellkärna och är beroende av syre trivs bättre vid ytan eller i vatten.

Viktiga lärdomar
Det är alltid intressant att lyssna på människor som gör det extraordinära. Några saker man kan ta fasta på är att Edison verkligen trodde på sig själv när det verkade hopplöst. Den som tror på sig själv eller något mår ofta bättre än de som inte tror i ett krisläge. Edison acceptera verkligheten som den var och hanterade den på ett sätt som gjorde honom starkare, både fysiskt och psykiskt. Han visade också att man ska kämpa sig genom svårigheter. Det blir inte bättra av att ge upp. Det är kanske lättare, men minskar sannolikheten att man klarar sig. Men det viktigaste, det som han själv hade mest inflytande över, var att han tog chansen när den kom - han tackade inte nej till erbjudandet att springa New York Marathon trots skada, vilket i detta särskilda fall var ett klokt val. Det blev en triumfartad löpning och alla ville hylla hjälten från gruvan. Han var millimeter från att bli ett bortglömt fossil, men nu blev han en världskändis, åtminstone för en stund och mycket längre än en kvart.

Ovanpå 3500 meter berg
En annan chilenare som överlevde mot alla odds var Nando Parrado som berättade om sitt livsöde i Skavlan i lördags. Han förlorade sin mor, sin syster (dog i hans armar) och några av sina närmsta vänner i en flygkrash i Anderna 1972. De överlevande tvingades äta människokött för att inte svälta ihjäl. Han blev en överlevnadsmaskin. Alla blev det. I valet mellan att äta eller dö valde alla att äta. De kunde lyssna på radio och när de hörde att letandet efter flygplanet upphört, försvann hoppet om räddning. För Parrado fanns bara två alternativ: att stanna och dö eller gå och dö. Parrado och och en vän valde att gå, de skulle dö tillsammans på berget, men de skulle inte ge upp. Parrado tänkte att varje steg förde honom närmare hans far - som nyss förlorat sin familj - och varje steg förde dem på sätt och vis närmare och varje steg närmare civilisationen ökade också sannolikheten att överleva, men så tänkte de inte. De bara gick steg för steg. De gick 90 km i lågskor genom Anderna där varje besegrad bergstopp gav en utsikt över ännu fler bergstoppar. Det tog tio dagar och Parrado hade förlorat 45 kg efter 72 dygn när de äntligen nådde räddningen. Sen följde han med och räddade sina 14 kamrater som valde att stanna kvar vid planet.

Ingenting händer när man dör, livet går vidare, sa han i TV. Grannen klippte gräset som vanligt och hans hund sprang glatt omkring, när han kom tillbaka. De anhöriga hade haft mässa över honom i kyrkan och livet hade gått vidare. Nu fick de gräva upp honom ur medvetandet. Därför är det viktigt att leva i livet, i nuet och ta vara på alla de stunder och ögonblick som är livet.

“Life is not measured by number of breath you take, but the moments that take your breath away… and those moments are connected to love.” 
Nando Parrado (1949 - 1972 )

Springa i en gruva eller gruva sig för att springa
Att vara gruvarbetare är riskfyllt, det är inte människans naturliga habitat att dväljas tusen meter under marken. Med viss regelbundenhet störtar gruvorna in, oftast i Kina. I Sverige hade vi Renströmolyckan 1962 i gruvan med samma namn som jag, lite trist att vara förknippad med en olycka men det är inte så många som minns det nu. Renströmgruvan är Sveriges djupaste gruva. I början var det en guldgruva, men nu gräver man mest koppar, zink och bly. Vet inte om jag mest liknar en guldgruva, en olycka eller om jag är särskilt djup.

Men lite gruvar jag mig, så just nu är jag mest en gruvarbetare på guldjakt. Det är lite drygt 180 dagar till Stockholm maraton. Jag har 80 dagar på mig efter Vasaloppet att bygga upp en bra maratonform. Det är knappast optimalt och jag är nog i bättre löparform till hösten, men jag har oändligt mycket bättre förutsättningar än Edison. Jag har pannlampa nu och springer i mörker, men jag springer inte i ett varmt gruvhål omgiven av väggar som dryper av svett. Jag har inte ont i benet, är bara lite blytung. Det kommer att gå bra.