Visar inlägg med etikett törst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett törst. Visa alla inlägg

tisdag 14 december 2021

Runners World - No effort - no gain

Det är bra att gå, men du måste inte gå 10 000 steg varje dag. Det måste inte göra ont för att du ska bli bättre. Det finns många myter och påståenden om träning och hälsa. Det påstås att du ska göra det ena, äta det andra och undvika det tredje, men i själva verket handlar det om att du måste anstränga dig: No effort – no gain.
Foto: Mark McGregor / Unsplash

No pain – no gain

Smärta är kroppens signal att något är fel. Det är viktigt att lyssna på kroppen. Det är förmodligen bra att träna hårt ibland, men det bör inte göra ont. Om du bara tränar stenhårt kommer du att tappa lusten och/eller bli skadad. Dessutom kommer du att tappa effektivitet eftersom de lugna passen förbättrar kroppens energianvändning. Träning är ...

Läs fortsättningen här.


lördag 12 december 2020

Ögat är inte en kamera

I sin nya bok om hjärnan berättar Lisa Feldman Barrett om ett mail som hon fick från en före detta soldat. Han undrade om det var något fel på hans hjärna. Som ung rekryt hade han gått i skogen med sin trupp. Plötsligt upptäckte han något som rörde sig. Hjärtat började slå. Han tittade upp och såg en lång rad kamouflerade gerillakrigare. Han lyfte sitt gevär till axeln och siktade mot ledaren som bar på en AK-47:a. Plötsligt känner han en hand på sin axel. ”Skjut inte,” säger hans kompis. "Det är bara en pojke." Han tittade igen. Nu såg han en tioårig pojke som ledde kor längs en stig genom skogen. AK-47:an var en pinne.

Han plågades i flera år efteråt av detta minne. Vad var fel i hjärnan? Men det var inget fel, säger Feldman-Barrett. Det är så hjärnor fungerar. De gör gissningar baserade på förväntningar. 

Ögat är inte, som man trodde tidigare, en kamera som registrerar världen där ute och skapar en bild av världen i hjärnan. Din bild av världen är en konstruktion som skapas av din hjärna. Du ser med hjärnan. Den information som kommer direkt från ögat är i minoritet. Det mesta du ser har du sett förut.

Mannens hjärna utgick från de kunskaper han hade om kriget. Om du befinner dig i en skog med din trupp, lyfter ditt gevär och hjärtat bultar, och något rör sig framför dig, vad är det mest troliga du ser i nästa ögonblick? För mannen var det gerillakrigare. 

Hjärnan gissar


Det gäller inte bara situationer där vapen är inblandade. Samma sak händer när det sker förändringar i din kropp. Din hjärna känner av dessa förändringar innan den får information från organ eller hormoner. Det är inte dina sinnen som styr utan hjärnan. Om du känner törst dricker du vatten. Efter några klunkar känner du dig mindre törstig, men det tar minst 20 minuter innan vattnet faktiskt släcker törsten i cellerna. Vad lindrade din törst? Svaret är hjärnan. Din hjärna förutsåg reaktionen i kroppen och det är den förutsägelsen du upplever. Det är samma fenomen som ligger bakom att du kan skölja munnen med sportdryck och sedan spotta ut den en halvtimme innan du är i mål. Hjärnan gissar att energi är på väg och du känner dig precis lika uppiggad som om du faktiskt tillgodogjort dig drycken. 

Vad föreställer bilden?
Hjärnan är hela tiden på. Din hjärna går på högvarv när den tittar på bilden ovan. Den försöker förstå vad bilden betyder och letar febrilt i sitt arkiv. Du kommer att bli galen om jag inte berättar, så svaret finns här :)

Din hjärna gissar vad signalerna från kroppen betyder. Det gör att generella råd är svåra att ge. En åtgärds effekt är sammankopplad med dina erfarenheter. Om du är trött kanske du blir hungrig och äter ett mellanmål för att bli pigg, för du brukar bli hungrig när du är trött på grund av lite energi. Men du kanske bara är trött. Du behöver sova, inte äta. Det finns fler exempel, men nu är jag trött, eller jag kanske är hungrig? Slutar att skriva gör jag hur som helst.

onsdag 2 september 2020

Runners World - Fem påståenden om hälsa och löpning

Det finns ett antal påståenden om hälsa och träning som tycks leva sitt eget liv. De kopieras, sprids och överlever, trots att de har svagt stöd i vetenskapen. Här är fem av dem:

Drick vatten före löpning

Drick hellre före än efter, för sedan är det för sent, sägs det. Men stämmer det verkligen? För det första är det dina celler som behöver vatten. Hur mycket vatten de behöver avgörs av saltbalansen mellan cellens in- och utsida. När de kommer ur jämvikt meddelar cellerna det till hjärnan och du blir törstig. Din hjärna känner alltså av cellernas behov av vatten och du upplever törst om det behövs vatten. Om du inte är törstig är det alltså en dålig idé att dricka vatten.

Foto: dylan nolte / Unsplash

För det andra presterar du sämre om du dricker före törst. Du måste ...

Läs fortsättningen här.



onsdag 1 april 2020

Låt törsten avgöra när du ska dricka

Att dricka för mycket vätska under träning och tävling är den främsta orsaken till alla former av träningsassocierad hyponatremi (EAH). I de nya, uppdaterade EAH-riktlinjerna för klinisk praxis betonas vikten av att dricka efter törst.

Drickriktlinjer

Tidigare internationella konsensusuttalanden har fokuserat på organiserad idrott där det finns tillgång till medicinsk support. Idag sker dock flera långvariga aktiviteter, långa vandringar och ultralopp - som kan sträcka sig över dagar - utan tillgång till medicinsk support. Det är viktigt att riktlinjer kring hydrering tränger ner även i dessa sammanhang. För mycket vatten eller sportdryck är livsfarligt.

"Even after 40 years of worldwide documentation of EAH in both frontcountry and backcountry physical activities there is still an ongoing need for education of the public, event directors, EMS personal, and clinicians for prevention strategies and medical management caused by overhydration of fluids that can result in rare, but life threatening medical outcomes, "skriver huvudförfattaren professor Brad L. Bennett i ett pressmeddelande

The typical field response for heat-related illness or when someone is dehydrated is to encourage oral hypotonic fluid intake or administer rapid isotonic IV fluids to endurance activity participants. However, such universal treatment may result in increased morbidity and mortality in the EAH patient.”

Foto Bit CloudUnsplash

Träna cellens sugrör

Drick när du är törstig. Det är då du fungerar bäst. När du springer i värme svettas du mer och blir törstigare. Du behöver inte dricka före eller följa någon regel. Det skapar bara skvalp i magen och risk för håll.

För att dina celler ska behålla form och storlek måste de reglera vattenflödet in och ut ur sina celler. Det sker genom särskilda proteiner, så kallade akvaporiner, som fungerar som vattenlås. De styr vattenflödet in och ut ur cellerna genom små sugrör.

Akvaporin. Wikipedia.
När du tappar salt genom svett känner hjärnan av det och öppnar akvaporinerna. De sticker in sina sugrör i njurarna och suger tillbaka vatten till blodet. Det sparar vatten. När balansen återställs stängs vattenlåset. Denna återkopplingsloop är finjusterad genom årmiljoner av evolution i ett torrt klimat. Till och med en liten minskning av salt aktiverar detta system. Våra kroppar är så bra på att spara vatten att det är lättare att dricka för mycket än för lite. 

Du kan hantera lätt uttorkning. Du blir törstig, men det krävs att du går vilse i öknen för att dö av törst. Om du däremot hela tiden suger på en vattenflaska behöver din kropp aldrig aktivera akvaporinerna. Det är en signal om att de inte behövs och med tiden minskar de i antal. Det ger dig färre sugrör och en dag kanske du behöver dem.


torsdag 19 september 2019

Vätskemyten

I artiklar om hälsa påstås det ofta att du ska dricka mycket vatten. En del kvantifierar det till och med till 8 glas om dagen. Men är det nödvändigt? 


Vattnet och fysiologi

Vad händer när du dricker vatten? Jo, först måste vattnet passera genom tarmväggen för att komma in i blodet. Det ökar blodvolymen och höjer blodtrycket, vilket tvingar mer vätska genom njurarna. Du blir väldigt kissnödig. Det mesta av vattnet du dricker går därför rakt ut i njurarna och toaletten, särskilt om du snabbt klunkar i dig stora volymer. Tarmen kan inte absorbera mer än en liter i timmen.

Foto congerdesign från Pixabay
För att påverka hälsan på något sätt måste vattnet dras från blodet till utrymmet som omger cellerna. För att detta ska ske måste vätskan runt cellerna vara saltare än blodet. Om mycket vatten dras in sväller cellerna, vilket kan orsaka hjärnskador. Det är ett tillstånd som kallas hyponatremi och som oftast drabbar löpare som springer långsamt och dricker mycket. Snabba löpare svettas mer och hinner dessutom inte dricka lika mycket.

Det finns ingen vetenskap bakom rekommendationen om 8 glas vatten. Du får i dig vatten genom mat och dryck. Kaffe är inte vattendrivande, däremot tycks man ofta bli mer kissnödig av kaffe eftersom man dricker kaffe även när man inte är törstig. Vatten smakar däremot inte gott om man inte är törstig. Törsten är en signal som börjar i cellernas saltbalans. 

Om du dricker när du är törstig kan du vara trygg med att cellerna har den vätska den behöver. Mat och vatten fyller depåerna. 


Drick när du är törstig

Min bortskämda katt äter inte så mycket torrfoder. Han vill ha godare mat och den maten innehåller mer vatten. Eftersom katter inte svettas för att reglera temperaturen dricker han aldrig vatten. Jag vet dock att panikslagna kattägare - som förmodligen själva går runt med vattenflaskor - brukar tvinga i katterna vatten med pincett under varma sommardagar. 


Sibirisk katten
Både katt och människor klarar sig bra genom att äta när de är hungriga, andas när de behöver syre, sova när de är trötta och dricka när de är törstiga. En stor skillnad mellan katt och människa är att människor krånglar till det som är enkelt. 

måndag 25 februari 2019

Hjärnfysikbloggen: törst och löpning

Jag äter när jag är hungrig, andas när jag behöver syre och sover när jag är trött. Det är självklart. Men många tycker att det är märkligt att jag bara dricker när jag är törstig. En varm dag blir jag törstig efter en timme, en sval höstdag kan jag springa i tre timmar innan jag blir törstig. Du kan inte lita på törsten, säger en del. Du måste dricka innan du blir törstig, säger andra. Du får inte tappa mer än 2 procent av din vattenmängd, säger de i kör.

Myten om 2 procent

Var kommer de där 2 procenten ifrån? Jo, påståendet att en vätskeförlust på 2 procent påverkar din prestation har sitt ursprung i forskning efter andra världskrigets ökenkrig. I en studie testade amerikanska armén hur vätskeförluster påverkade prestation. Nio soldater fick vid olika tillfällen gå på löpband med en vätskeförlust på 2 - 4 procent, samt en gång utan någon vätskeförlust. Det visade sig att en vätskeförlust gav en försämrad prestation på mellan 22 och 48 procent.

Men för att uppnå vätskeförlust gick soldaterna på löpband OCH tillbringade 6 timmar i ett 46-gradigt rum. Därefter gjordes testet. Inte konstigt att de presterade dålig. Det var en dålig studie. Vetenskapshistorien är ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

torsdag 23 augusti 2018

Hjärnfysikbloggen: Till alla vattenbärare

Vatten är världens bästa dryck. Djur och växter behöver vatten. De hittar vatten själva, men våra krukväxter behöver hjälp. De är inlåsta och sitter fast i krukor. Fria växter med djupa rötter dricker inte ihjäl sig. De drar i sig vatten när de blir törstiga. Men krukväxter - har jag lärt mig - kan man vattna ihjäl. Man måste känna på jorden först. Om jorden är blöt ska de inte ha vatten. Jag har blivit bättre, men jag har dränkt många blommor.
Kan människor också få för mycket vatten? Svaret är ja. Överallt ser man människor som bär omkring på vattenflaskor, trots att vi vare sig är inlåsta bakom heta fönster eller sitter fast i små krukor. Många fler dör av för mycket vatten än av för lite vatten, säger Dr Mark Knepper, vid National Heart, Lung and Blood Institute. Om du dricker för mycket vatten kan cellerna i hjärnan svälla. Det är livsfarligt. Dr Knepper och andra experter säger att det bästa är att dricka efter törst. Det minskar risken. För att dö av törst måste du i princip springa vilse i öknen.
Även när du springer är det bästa rådet att dricka när du blir törstig. Det var också rådet från International Exercise-Associated Hyponatremia (EAH) Consensus Development Conference 2015. De kom fram till att törsten är din guide. Törst är en känsla som baseras på förhållanden innanför och utanför cellerna. Törsten driver människor och djur att söka efter vatten. Det har fungerat i några hundra miljoner år.
Men vattenbärarna då? De blir ju aldrig riktigt törstiga. De sippar vatten som om de bar omkring på snuttefiltar. Är det verkligen bra? Dr Knepper säger att njurarna mår bra av mild uttorkning. Du behöver träna dina njurar precis som du tränar dina muskler. Det hjälper njurar och hormoner att fungera på en optimal nivå. Kronisk överhydrering kan störa balansen, bland annat genom att minska antalet vattenkanaler (ett protein med namnet aquaporin 2) i cellmembranet. Varje sekund flödar miljarder vattenmolekyler genom en enda sådan kanal. Inget annat kommer igenom, vare sig bakterier eller salter. Därigenom kan kroppen ta upp och behålla mer vatten.
Om du fortfarande är orolig för att du dricker för mycket eller för lite bör du lyssna på ett råd från Heinz Valtin, mannen som krossade vattenbubblan 2002. Det är tack vare Valtin som antalet vattenbärare minskat. Hans råd var: ”Drink what you do customarily and between meals, plus when you’re thirsty. You’ll be all right.”

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.




torsdag 13 oktober 2016

För ett par år sedan fick jag veta att jag måste dricka åtta glas vatten om dagen för min hälsas skull. Jaha, sa jag. Men om jag inte är törstig då? Du måste dricka ändå. Jag ville testa om det fanns någon tanke bakom påståendet och undrade varför. Det är viktigt att vara hydrerad. Jaha, sa jag och sa att jag helst dricker när jag är törstig. Jag fick en uppgiven blick till svar. Jag sa nog jaha en tredje gång men tänkte mest på åtta glas. Var kommer det påståendet ifrån?

Mytens upphov
Källan till påståendet om åtta glas vatten rinner långt tillbaka i historien. En myndighet i USA skrev 1945 att en vuxen person skulle dricka 1 ml per kilokalori, d v s 2,5 liter för en person som äter 2500 kcal. 2,5 liter är ungefär 8 glas. Myndighetens tjänstemän skrev också att en del av vattnet fick man genom maten. Med tiden frikopplades vattnet från maten. Man skulle dricka 6-8 glas vatten om dagen. Törsten kunde man inte lita på. Tidigare var det nästan bara cowboys som vallade nötkreatur genom öknen som bar på ...





torsdag 8 september 2016

Lita på dig själv - lita på törsten

Tre unga män dog under träning inom en vecka i somras. De gick på militärhögskolan West Point och dödsorsaken var sannolikt hyponatremi - de drack för mycket vatten. Mellan 1989 och 2006 har 125 fall av hyponatremi inträffat inom den amerikanska militären. Ingen har törstat ihjäl under samma tid. Men det är inte bara militärer som är i farozonen; för två år sedan dog två unga fotbollspelare inom en vecka och i Boston marathon 2002 dog två löpare av samma orsak: för mycket vatten och sportdryck. Dödsfall är tragiska, inte minst när de går att undvika.

Vatten kan ju inte vara farligt, tänker nog många. Oskyldigt vatten, livets källa. Men mineralvatten höll på att ta livet av den brittiske skådespelaren Anthony Andrews, som spelade professor Higgins under flera år i London. Alla drack ju vatten och alla sa att det var hälsosamt, sa han förvånat. Ja, vatten är bra så länge man dricker när man är törstig. Vatten blir farligt ...




söndag 19 juli 2015

Om törst och nya dricklinjer

Jag äter när jag blir hungrig, sover när jag blir trött, klär mig när jag fryser och dricker när jag blir törstig. Kroppen är bra på att ta hand om sig själv. Trots det envisas många med att påstå att kroppen behöver 8 glas vatten per dag, eller att man måste dricka oavsett törst. Men om någon påstår ...



lördag 13 september 2014

För mycket vatten är livsfarligt

För en månad sedan dog två unga fotbollsspelare i USA inom loppet av två veckor. De dog efter ha druckit stora mängder vatten och sportdryck. Dödsfallen sätter fokus på farorna med att dricka för mycket vatten och sportdrycker, skriver Dr James Winger, läkare i idrottsmedicin, i ett pressmeddelande från Loyola University Medical Center.

Zyrees Oliver och Walker Wilbanks avled i augusti.
När idrottare drabbas av övervätskning (hyperhydrering), kallas det tränings-associerad hyponatremi. Det inträffar när idrottare dricker fast de inte är törstiga. Alltför mycket vatten medför att blodets natriuminnehåll späds ut till låga nivåer och att vatten flödar in i cellerna, vilket leder till att cellerna sväller och i hjärnan är svullnad livshotande. Hyponatremi kan orsaka muskelkramper, illamående, kräkningar, förvirring, medvetslöshet och i sällsynta fall död.

Två tragiska dödsfall
När den 17-åriga fotbollsspelaren Zyrees Oliver i Georgia drabbades av kramp under ett träningspass, drack han stora mängder vatten och sportdryck för att bota krampen. Han kollapsade när han kommit hem, och avled den 10 augusti i år. Den 25 augusti dog ytterligare en 17-årig fotbollsspelare, Walker Wilbanks från Mississippi. Mitt under andra halvlek åkte han akut till sjukhuset efter kräkningar och kramp i benet. Han fick ett anfall på akuten och avled. En läkare bekräftade att dödsorsaken var tränings-associerad hyponatremi.

Det var två dödsfall på kort tid som drabbade unga personer. På senare år har övervätskning lett till flera dödsfall. Däremot inträffar inga dödsfall p g a uttorkning. Människan utvecklades på den torra savannen och klarar sig länge utan vatten och vattenbalansen regleras av törst. De två dödsfallen hade inte inträffat om de druckit när de var törstiga och slutat dricka när de inte längre var törstiga. De drack för att de trodde att vätskan skulle häva kramp, trots att de inte var törstiga.

Inte äta före maten och inte dricka före törsten
Dr Winger säger att det är vanligt att tränare uppmuntrar idrottare att dricka mycket och att dricka innan de blir törstiga. Men enligt nya medicinska riktlinjer ska idrottare bara dricka när de känner sig törstiga. Törsten är en mekanism som utvecklats under hundratals miljoner år för att reglera cellernas extracellulära och intracellulära vatten- och natriumbalans. Törst är inget som vi hittar på, den speglar det som sker på cellnivå. Dr Winger hävdar att idrottare inte ska dricka enligt ett förutbestämt schema eller försöka ligga före törsten. Det är farligt och dessutom onödigt och ökar även risken för smärtor i bukhinnan, så kallad mjälthugg.

Det är ingen risk att man ska dö av törst under ett maraton.
Genom att låta törsten styra kan man bli lätt uttorkad. Men människan är alltid lite uttorkad. Det är bara just när vi druckit som vi är fullständigt otörstiga och hydrerade. Det gäller kameler också. De dricker, sedan torkar de sakta ut under flera veckor. Riskerna med uttorkning är små, säger Winger. Ingen har dött på en idrottsplats p g a uttorkning, och de negativa effekterna av mild uttorkning är små och inträffar bara om idrottsmannen känner törst. Ingen törst = ingen allvarlig uttorkning och inga försämrade tider. Men det finns många fall - och nu två till - av idrottare som dött av övervätskning. Det är fakta.

För tre år sedan kom en studie som visade att nästan hälften av löparna i Chicago drack för mycket vätska under tävlingarna. Tvärtemot riktlinjerna drack 36,5 procent av löparna i studien enligt ett förutbestämt schema eller för att upprätthålla en viss kroppsvikt och 8, 9 procent drack så mycket som möjligt. I en studie från 2005 såg man att 11 % var tyngre när de gick i mål än när de startade, ofta rör det sig sådana gånger om långsamma löpare långt bak i fältet som hinner dricka för mycket. Med tanke på det är det inte konstigt att dödsfall och allvarliga tillbud inträffar ibland. De bästa löparna tappar mellan 2-10 % i vikt. De blir både lättare och snabbare.
Relation mellan kroppsvikt i % och sluttid för 64 deltagare i 2009 Mont Saint-Michel Marathon. r = 0.217, p < 0.0000001. Source: Br J Sports Med. 2011 Nov;45(14):1101-5. De allra bästa låg längs till vänster.

Fler inlägg om törst och för mycket vatten:
Myten om åtta glas vatten
Vattendränkta löpare
Myten om 2 procent

Nu vill jag springa
Veckan som gick var seg. Jag var hängig och förkyld. Det är lite bättre nu, men jag hostar och jag tror jag avvaktar med löpningen någon dag till. Förkylningen sitter ganska högt upp i halsen, så imorgon borde jag kunna springa. Jag hoppas det. Det är så tråkigt att inte springa, särskilt en dag som idag då solen skiner och man ser färgskiftningarna i löven. Det är inte många vackra dagar kvar av hösten. Jag tror jag kommer att springa mycket framöver för det känns som om det är det enda jag kan göra just nu.

onsdag 30 oktober 2013

Myten om åtta glas vatten

Häromdagen fick jag veta att man skulle dricka åtta glas vatten om dagen. Jaha, sa jag. Men om jag inte är törstig då? Du måste dricka ändå, sa personen. Jag ville testa om det fanns någon tanke bakom påståendet och frågade: varför då? Hon sa att det var viktigt att vara hydrerad. Jaha, sa jag igen och sa att jag helst dricker när jag är törstig. Jaha, skrumpna ihop, åldras och dö i förtid då, tror jag att hon tänkte. Själv tänkte jag på åtta glas. Var kommer det påståendet ifrån? Jag hörde att hon sa något mer så jag sa jaha igen. Jag tror jag brukar säga jaha när jag menar nej men är alltför artig för att säga nej men samtidigt inte kan säga ja.

En milliliter per kilokalori
Källan till påståendet om åtta glas vatten rinner långt tillbaka i historien, ända till krigsslutet 1945. En myndighet i USA skrev att en vuxen person skulle dricka 1 ml per kilokalori, d v s 2, 5 liter för en person som äter 2500 kcal. 2, 5 liter är ungefär 8 glas. Myndigheten hänvisade inte till någon studie, men det stod också att en stor del av vattenintaget kunde erhållas genom maten. Med tiden frikopplades vattnet från maten. Man skulle dricka 6-8 glas vatten om dagen. Törsten kunde man inte lita på, särskilt inte unga och gamla. Förr såg man aldrig en vattenflaska, såvida man inte hängde med militärer eller cowboys, men plötsligt fanns det vattenflaskor och vattenautomater överallt. Vattenboomen nåddes i början på 2000-talet då några forskare äntligen stack hål på vattenbubblan.


En vattenbubbla
Redan i mitten av 70-talet hade antropologen Claude Paque noterat att nomader i Sahara klarade sig på hälften så mycket vatten som européerna som bodde i samma område. Nya fossil hade också ställt det utom tvivel att människan härstammar från Afrika och att vi utvecklats som löpare i ett av jordens varmaste klimat. Mot bakgrund av den kunskapen verkar det märkligt att vi skulle vara tvungna att ständigt vara vattenfyllda. Människan lagrar massor av vätska i kroppen, ungefär som en kamel. Både kameler och människor är långdistansare med långa ben, långa senor och är bra på att lagra fett i pucklar. Människan hade inte överlevt om hon var så känslig för svängningar i kroppens vätskebalans.

2002 skrev professor Heinz Valtin att det inte fanns några som helst bevis för att människor behövde dricka så mycket och att rekommendationerna tvärtom kunde vara skadliga. Det hade kommit oroande signaler från löptävlingar om löpare som drabbats av hyponatremi, de hade druckit ihjäl sig. Helt i onödan. Före 1990 hade ingen druckit ihjäl sig och plötsligt hade man konstaterat flera dödsfall och många allvarliga tillbud. Under den tiden hade ingen törstat ihjäl under ett lopp.

Trots detta så tror många att det krävs åtta glas om dagen för att inte torka ut eller att 2 procents uttorkning leder till försämrad prestation. Det finns dock inget vetenskapligt stöd för något av de påståendena. De resultat som framkommit i tidigare studier kanske berodde på psykologiska faktorer. En ny studie som tar hänsyn till verkligheten tyder på det.


I denna studie hittade forskarna inga skillnader i prestation mellan 10 cyklister som vid tre olika tillfällen cyklade i 32 gradig värme antingen helt hydraderade eller uttorkade till -2 resp -3 procent av kroppsvikten. Det intressanta med studien var att deltagarna inte kände till sin egen vätskestatus, vilket liknar hur förhållandena är under tävling. Samtidigt höll man saltkoncentrationen stabil. Det enda som skilde var alltså mängden vätska i kroppen vid olika tillfällen. Cyklisterna som tappat -3 % av sin kroppsvikt hade samma hjärtfrekvens, hudtemperatur och upplevd ansträngning som övriga cyklister. I tidigare laboratoriebaserade studier kan det ha varit så att prestandan sjunkit därför att deltagarna förväntar sig sämre prestanda när de inte dricker.

Forskarna hade förväntat sig en liten nedgång för de uttorkade och blev förvånade när de inte såg någon skillnad. Det visar att hjärnan är otroligt skicklig på att räkna ut och förutsäga vad som händer och kommer att ske oavsett vad som händer och sker. Hjärnan höll jämvikten oavsett hur mycket vatten som fanns tillgängligt.

Studien är mycket intressant eftersom man har undersökt effekten av vätskebrist i förhållanden som liknar verkligheten bättre än i tidigare studier. Fakta är tydliga. Man såg inte någon effekt på prestationen av en vätskebrist på 2 eller 3 procent. Tio av tio cyklister presterade lika oavsett vätskestatus. Tiderna blev 40:38 ± 2:12 utan viktminskning, 40:35 ± 2:05 vid -2 % och 40:36 ± 2:06 vid -3 % av kroppsvikten. Man vet att de allra bästa löparna förlorar mest i vikt, d v s är mest uttorkade. Ett känt fall är Heile Gebreselassi som tappade 10 % av sin kroppsvikt när han slog världsrekord. Man ska dricka när man är törstig, är slutsatsen. Inte följa rigida regler om 8 glas eller 2-3 procent som inte har någon koppling till hur kroppen verkligen fungerar. Vätskebalansen sköter sig själv. Törstmekanismen är failproof sen miljontals år.

Allt handlar alltså om tro. Löpare och cyklister tror att kroppen inte orkar mer, vilket gör att de inte orkar mer fast de i själva verket skulle kunna fortsätta springa eller cykla i samma tempo.

Onödiga dödsfall
När det finns för lite vätska, alltså när salthalten stiger, då blir man törstig. När det finns för mycket vätska, blir man kissnödig. Det fungerar nästan alltid. När löpare dör beror det ofta på hjärtsjukdom eller på att man druckit för mycket vätska (hyponatremi). För mycket vätskeintag regleras i vanliga fall av ADH (ett antidiuretiskt hormon) så att man kissar ut överskottet. Om man dricker efter törst behöver man sällan stanna på vägen eftersom hjärnan reglerar nivåerna av ADH för att spara på vatten. Ganska många, kanske mer än var tionde löpare, har dock alldeles för höga nivåer av ADH, ett syndrom som kallas för inadekvat ADH-sekretion. De är därmed i riskzonen för hyponatremi och bör vara särskilt noga med att dricka efter törst. För alla andra leder överdrivet vätskeintag bara till skvalp i magen och onödiga stopp längs vägen.
Hjärnan reglerar vätskebalansen. Källa
Jaha eller nähä
För tio år sedan fick jag vi en friskvårdspresent i form av en vattenflaska och plötsligt drack nästan alla flera liter vatten per dag. Kranar och toaletter spolade hela dagarna. Folk sprang som hundar mellan toaletterna. Input = output, tydligare än så kunde det inte bli. Det gick tid och vatten och knappast någon blev friskare.

Påståendet om att man måste dricka åtta glas vatten om dagen är alltså nonsens. Men jag sa jaha. Nästa gång ska jag kanske säga nähä. Jag vet inte om det är tydligare.

Video End of Season Trail i Sundsvall.
Bloggaren och journalisten Fredrik som var med och arrangerade det sällsynt trevliga trailloppet förra veckan hade en kamera på magen så det blev lite film från loppet. Alla 50 kom inte med i bild, men ganska många. Jag funderar på att köpa en sån där kamera. Ser kul ut. Som ett datorspel. Innan starten vankar jag omkring och håller armarna bakom ryggen som en gubbe, men det kanske beror på att jag är en gubbe :)



PS. Idag läste jag ytterligare en studie som visade att halvmaratonlöpare presterar bäst om de dricker efter törst jämfört med om de dricker för att inte tappa -2 % av kroppsvikten. DS


tisdag 17 september 2013

E4-loppet och hjärnan

I söndags sprang jag min första halvmara på över två år och den tredje sammanlagt. Loppet gick på nya E4 söder om Sundsvall och kallas kort och gott E4-loppet. Jag är inte van vid asfaltslöpning och jag var in i det sista osäker på om jag skulle springa med Fivefingers eller Adidas Climacool. Jag tog de senare. Jag trodde de skulle funka på ett kortare lopp. Det var inte så smart.

Målet i sikte. Foto: Liz Åström.
Det blåste motvind från starten och de första fem kilometrarna. Sedan vände man tillbaka och sedan samma varv en gång till. Den nya E4.an hade inte kommit längre än så. Jag försökte ligga bakom någon rygg i den kraftiga motvinden. Jag höll ungefär 4:55-tempo fram till vändningen, sedan gick det fortare tillbaka och snittempot låg kring 4:48/km. För att komma under 1,40 måste jag under 4:45/km och det trodde jag skulle gå med en liten spurt på slutet. Men sista kilometern gjorde vänsterfoten ont. En blåsa växte och exploderade. Vänsterskon färgades röd. Jag skulle ha valt mina vanliga Fivefingers Classic, det hade gått bra på den mjuka fina asfalten. Men det är lätt att vara efterklok. Jag bet ihop och höll ett jämnt tempo hela vägen kring 4:45-4:50 och sluttiden blev strax över 1,40, personrekord med tre minuter. Det kändes bra, men jag hade nog trott det skulle gå fortare. Lilltån på vänsterfoten var bara en sörja. Jag besökte sjukstugan och limmade ihop den lilla tån. 

Konstaterar att det blev personbästa. Foto: Fralb.
Nästa år måste jag köpa skor med mer plats för tårna eller så springer jag i fivefingers. Jag kommer att träna mycket smartare kommande år. Man blir ju fortfarande lite klokare ... jag gör uppenbarligen också fortfarande tillräckligt många misstag varje år så att jag har utrymme att bli klokare;)

Tävling på gott och ont
Nu blir det inga fler tävlingar på ett tag. SUM var fullbokad. Det kanske är bra. Att tävla är kul, men det sliter också. Risken är stor att man blir övertränad och skadad. Det kanske verkar fånigt för utomstående, men att tävla är även roligt, ett mål, en utmaning, socialt. Det är bra för hjärnan tror jag, tvingar oss att skärpa sinnena, lära av misstagen, vässa allt man har för att prestera bättre. Konkurrens och tävlan gör oss lite bättre. Motståndare är en viktig parameter när hjärnan bestämmer vilket tempo man ska hålla.

Men om man inte återhämtar sig är varje tävling ett kliv närmare slutet. Nu blir det 2-3 månader uppbyggande aerob träning, styrketräning och en crawlkurs som jag kände mig nödd och tvungen att anmäla mig till efter sommarens fiasko. Jag har nog aldrig varit mer nervös inför en kurs:)

Kollaps i Finnkampen
Jag fick ett tips om ett klipp på svtplay (se nedan) som visar hur löparen Fredrik Uhrbom kollapsar strax före mållinjen på 10 000 meter. Expertkommentatorn Jakob Hård säger att det ser läskigt ut och konstaterar tvärsäkert (34 sek in i klippet) att det beror på vätskebrist! Efter 30 minuter löpning kan man alltså drabbas av akut vätskebrist och bli oförmögen att kontrollera kroppen, enligt en expert.

Fredrik skriver på sin blogg att det enda han ville var att ligga stilla en stund, vilket övertygar hjärnan om att han inte ska springa mer. När han reser sig upp kräks han. Det bevisar att kollapsen inte berodde på vätskebrist. En uttorkad kropp mobiliserar och absorberar först vattenreserverna i magen innan den aktiverar försvaret mot uttorkning. Eftersom människan utvecklades som långdistansjägare i ett torrt klimat så gynnade evolutionen de som var bäst på att utnyttja det vatten som finns fritt i kroppen, och egentligen inte fyller någon annan funktion än att vara en vattenreserv. En kropp som gjorde sig av med vätska om den vore uttorkad skulle inte överleva länge.

Dagen efter var Fredrik Uhrbom hur pigg som helst och gav en klockren analys:

”Jag minns allting, det är helt klart. Det är ju så att det är nervsystemet som slås ut och man kan inte kontrollera benen. Det var inte kramp eller så ... svårt att undvika, viljan vill mer än kroppen klarar av och till slut slår hjärnan av ... det inträffar när man inte vill kliva av ... när man tävlar i landskamper ...”

Om människan skulle få svårt att röra sig efter en halvtimme utan vätska, då skulle hon inte överleva särskilt länge på savannen. Det finns flera exempel på människor som gått vilse i öknen och de har överlevt i dagar och det första och värsta symptomet var törst. Långt senare började kroppen brytas ner, men de vinglade inte som en löpare på upploppet.

Hjärnan kontrollerar musklerna
Det är hjärnan som bestämmer hur länge vi orkar springa. Det är hjärnan som har kontrollen och fattar det avgörande beslutet när man saktar farten eller ger upp. Grunden för detta beslut ligger på flera omedvetna nivåer, såsom graden av ansträngning, hur vältränad man är, tidigare fysiska och psykiska erfarenheter, temperatur, vind, sträcka, intensitet, motståndare, m m. Hjärnan gör sedan en samlad bedömning och bestämmer - med god marginal - vilket tempo man kan bibehålla hela sträckan utan att riskera livet. Om hjärnan bedömer att jämvikten och livet är hotat (att hjärnan inte får tillräckligt med energi, att muskler bryts ner, att hjärtat ska skadas) då aktiverar den känslor av trötthet och smärta så att vi inte orkar springa lika fort och i sista hand stänger hjärnan t o m av benen så att vi helt enkelt inte kan ta ett steg längre. Det var det som drabbade Fredrik Uhrbom. Hjärnan fattade ett beslut och mot hjärnan sprattlar man förgäves.
Hjärnan har kontrollen och kan t o m köra över viljan om det krävs för att säkerställa hjärnans överlevnad. Skärmdump från svt som jag lekt lite med.
Känslan av trötthet och smärta och att man därmed springer långsammare, är förebyggande och skyddande åtgärder som hjärnan vidtar för att undvika allvarliga fysiska trauman. När stressen på hjärta, muskler och nervvävnad närmar sig gränsen för vad som är säkert, då skickar hjärnan en signal till den motoriska barken att den ska sluta rekrytera muskler och det är som att klippa trådarna till en spratteldocka. Löparen faller ihop.

Trots att jag nästan känner mig död efter ett hårt lopp, så har hjärnan sparat så pass mycket krafter att jag dels skulle orka spurta om så krävdes, dels redan efter några minuter känner mig pigg och redo att dela och försvara bytet om jag varit en jägare. Det beror inte på att kroppen har reparerat en massa skador i en handvändning, utan på att hjärnan uppfattat att hotet mot jämvikten har upphört och därmed stängt av trötthetskänslor och smärta så att jag kan ta mig hem med medalj eller en dödad gnu.

Sammanfattningsvis kan man säga att trötthetskänslan börjar i hjärnan. Denna känsla baseras på summan av sensorisk återkoppling från många olika organ och uttrycks fysiskt som sänkning av löphastighet p g a en minskning i muskelaktivering från motoriska barken i hjärnan.

Den som är bäst på att springa med sin hjärna och inte emot sin hjärna, är den som också lyckas bäst. Det gäller inte bara löpning, utan allt annat också. Att träna är att lära känna sin hjärna, dess gränser. Det kräver också att man ibland testar dessa gränser.

Rödbetsjuice eller viljestyrka?
På en bild i Fredrik Uhrboms blogg ser jag att han testade rödbetsjuice för första gången inför loppet. Kanske - nu spekulerar jag - gjorde det att han kunde anstränga sig mer än han egentligen var fysiologiskt anpassad att klara? Eller berodde kollapsen på att han är utrustad med extremt mycket viljestyrka och att en landskamp också gjorde att han använde all denna viljestyrka, vilket fick honom att först motstå trötthet och smärta - men det kunde inte hjälpa honom när hjärnan klippte trådarna.

tisdag 13 augusti 2013

Tre sega myter

Det finns många myter, halvsanningar och mindre väl underbyggda påståenden, som tycks leva sitt eget liv. De tre myter som är svårast att ta död på bland löpare tror jag är att kramp beror på salt- eller vätskebrist, att mjölksyra är löparens fiende och att vi inte kan lita på vår egen törst. Det är inte ovanligt att alla tre myter får plats i en mening, som om de vore axiom. Men sanningen segrar alltid till slut, åtminstone när det gäller empirisk vetenskap som kan testas. I praktiken betyder det kanske inte så mycket, förutom när det gäller törsten. Många har dött av att ha druckit alldeles för mycket, men ingen har hittills dött av törst i ett lopp. Däremot har en och annan dött av törst sedan de gått vilse i öknen, men risken är liten att man springer så mycket vilse i ett lopp.

Kramp, törst och mjölksyra
I detta inlägg tänkte jag gå igenom tre vanliga påståenden som man kan höra i löparkretsar. Ett stort problem bland löpare är kramp och detta tillstånd är sedan länge förknippat med salter och vätska.

Påstående 1: ”Jag fick kramp för att jag drack för lite/hade brist på salt”.

Det andra påståendet gäller vätska. Drick innan loppet, sen är det försent, sa en känd löpare inför ett lopp i somras. Det sägs också finnas en risk att man blir uttorkad om man förlorar mer än 2 procent av sin kroppsvikt.

Påstående 2: ”Man måste dricka innan man blir törstig”.

Det sista påståendet gäller mjölksyran som fått skulden för allt från träningsvärk till att löpare springer in i väggen.

Påstående 3: ”Benen var fulla med mjölksyra och sedan kunde jag inte springa längre”.

Inget av dessa påståenden håller vid en närmare granskning. Jag börjar med kramp.

Kramp och vatten och salt
Teorin att kramp beror på någon form av saltbrist är kanske historiens sämst underbyggda påstående. Källan är ett enda urinprov från en enda gruvarbetare som drabbades av kramp 1923. Provet innehöll lite salt och gruvarbetaren återhämtade sig efter att ha fått salt. Sedan dess har olika teorier om saltbrist, vattenbrist, elektrolytobalans och kyla, cirkulerat runt som förklaringar på kramp, men det finns inte något vetenskapligt stöd för någon av dessa. Här är några fakta som rör kramp:

  • Det finns inga studier som visar att kroppstemperaturen påverkar risken för kramp. 

  • Det finns inga studier som visar att att halten av elektrolyter, inkl salt, påverkar risken för kramp. Däremot finns det flera studier som visar att löpare som drabbas av kramp har normal salthalt. 

  • Det finns inga studier som visar att personer som får kramp är uttorkade

  • Personer som drabbas av kramp p g a något medicinsk tillstånd får kramp i hela kroppen, inte i en enskild muskel som vid träningsassocierad muskelkramp. När man får kramp under ett lopp är det muskelgrupperna som är kopplade till löpning och som sträcker sig över två leder som drabbas, som vader, lår- och hamstringsmusklerna. Det är svårt att förklara med minskad salthalt i hela kroppen. 

  • Återhämtning från kramp får man genom vila och passiv stretching av muskeln. Stretching av muskler kan också motverka nattkramp. Det är svårt att förklara med teorier om salt, vatten och kyla/värme. 

Den nya teorin om kramp säger att nervsystemets neuromuskulära kontroll löper amok när reflexer som i vanliga fall ska motverka kramp inte längre fungerar som de ska, eller så har det skett en plötslig förändring i samspelet mellan nervsystem och rörelseapparaten orsakad av utmattning. Den mekanism som får muskeln att kontrahera blir överstimulerad och den mekanism som får muskeln att slappna av blir understimulerad. Det är en teori som förklarar de fakta som finns. Mot detta hjälper varken salttabletter, sportdryck eller vatten.

Jag har bara fått kramp när jag simmat. Jag tror att mina vadmuskler arbetar i förkortad position och de får då inte tid att återhämta sig och slappna av, vilket till slut leder till att de krampar. Det är inte så bra när man simmar, men om man springer kan kramp vara ett bra sätt att få stopp på en löpare innan han/hon springer sönder sina muskler.

Några tips för att minska risken för kramp
För att minska risken för kramp bör man vara försiktig med att öka träningsvolymen och man måste se till att kroppen återhämtar sig så att man inte känner dig öm i musklerna, vilket beror på små mikroskador som ökar risken för kramp där de små skadorna finns. Det är särskilt viktigt inför tävlingar.

Om det är varmt måste man inse att man inte orkar springa lika fort. Hjärnan ser till att man sänker tempot för att skydda kroppen, men risken finns att man använder viljestyrka och springer efter klockan och ignorerar kroppens signaler. För de flesta är det ingen risk, men för vissa viljestarka individer är risken ganska stor.

De som drabbas av kramp har oftast en krampaktig historia. Om du hör till de som drabbas: Fundera var krampen brukar sätta in, det kanske beror på att du använder dina muskler fel och överkompenserar detta. Träna upp proprioception och styrka.

Gå inte ut för fort. Den största riskfaktorn för kramp är att man springer för fort. Vill man slå personbästa är det kanske en risk man vill ta.

Träna och utsätt kroppen för stress. Spring uppför och nedför. Träna fartlek, snabba intervaller. Risken för kramp är större vid plötsliga förändringar och tränar man på det, blir man bättre på att hantera det under tävling.

Kramp under tävling
Om krampen sätter in under tävling så stretcha muskeln. Om man tror på elektrolyter kan man ta det. En dryck som verkligen fungerar är juice från inlagd saltgurka (picklejuice). Man vet inte riktigt varför, men förmodligen kortsluter något ämne i juicen den neuromuskulära mekanismen och förkortar krampen. Det sker nästan direkt, så det måste finns receptorer i munnen som går direkt till hjärnan innan salt- och vattenhalt har hunnit förändras, vilket förstärker teorin att kramp är ett neuromuskulärt fenomen.

Löpning och törst
Nu har jag skrivit så mycket om kramp att jag nog måste skriva lite kortare om de två återstående påståendena. Men jag har skrivit utförligt om törst och mjölksyra på andra ställen.




Alla levande varelser reglerar törsten utan medveten kontroll. Att dricka är som att andas. Känslan av törst börjar i en omedveten del av hjärnan, hypothalamus. Den skapar en medveten känsla som gör att vi känner oss törstiga och börjar leta efter vatten.

När kroppens vatteninnehåll minskar stiger salthalten i blodet, vilket hjärnan upptäcker och vi blir törstiga och denna signal blir allt starkare ju längre vi avstår från att dricka. Hjärnan ökar också återupptaget av vatten och minskar urinproduktionen. Detta leder till att vätskebalansen återställs och att receptorer i framför allt magsäcken stänger av törsten via hjärnan tills magsäcken töms igen. Det enda tydliga symptomet på uttorkning är alltså törst. Om det inte finns vatten ställer hela kroppen in sig på sparlåga, men efter några dagar utan vatten dör man. Alla dessa mekanismer är medfödda och har fungerat och hållit oss vid liv i hundratals miljoner år. Vi behöver inte dricka före eller för att hålla vikten eller vara rädda för att torka ut under ett lopp där vätskekontrollerna står som spön i backen. Vi kan inte motstå känslan av törst. Så länge vattnet smakar gott ska man dricka, det säkerställer också att salthalten aldrig sjunker i blodet. Kroppen reglerar salthalten mycket noga så länge man följer sina instinkter.

Många löpare har dött efter att ha druckit för mycket och enligt en studie springer så många som hälften av alla löpare med för mycket vatten i kroppen. Än så länge finns det inga kända fall där någon har dött av törst i ett lopp, men det finns en och annan som torkat ihjäl vilse i öknen och då är törsten så stark att man kan dricka gyttja.

Mjölksyra - mer vän än fiende
Egentligen är det inte mjölksyra som samlas i musklerna när man tränar - utan laktat, så hädanefter skriver jag laktat, fast löpare ofta talar om mjölksyra när de får träningsvärk eller känner sig trötta i benen. Men det finns ingen känd koppling mellan laktat och träningsvärk och det är inte laktatets fel att man blir trött, tvärtom är det laktat som får oss att orka lite till och ju mer vi tränar, desto bättre blir vi på att utnyttja laktat.

En ny studie av George A Brooks visar just precis detta. En tredjedel av all energi från de kolhydrater man använder kommer från laktat, resten kommer från glukos och glykogen i musklerna. Laktat kan antingen förbrännas direkt, eller omvandlas till glukos innan det förbränns. För vältränade personer förbränns 90 % direkt, medan motsvarande siffra för otränade personer är 75 %. Vältränade personer använder också mer laktat överhuvudtaget, vilket visar att träning leder till att cellerna anpassar sig till att bli bättre på att utnyttja det laktat som finns. Brooks tror t o m att cellerna föredrar laktat framför glukos. Denna studie visar alltså att träning effektiviserar och vidgar användandet av laktat och det får i sin tur de dyrbara glukogenlagren att räcka lite längre.

Känn dig själv
Människan är ett vanedjur. Vi går på i samma fot- och tankespår, tills nya teorier sätter ner foten och tvingar in tankarna på nya vägar. På sikt tror jag föreställningen att löpare är sköra varelser som behöver vattnas, gödas och skötas om varannan kilometer kommer att förändras. Vi härstammar från tusentals generationer av jägare som sprang timtals barfota i stekande sol och som inte drack sig otörstiga förrän de kom hem med bytet och vars enda tillgång till salt var djurens kroppar. Vi är tuffare än vi tror och allt handlar om att lyssna och lita mer till sin egen kropp än på kommersiella budskap att vi ska dricka, äta och klä på och klä ut oss mer.


torsdag 14 februari 2013

Simning och kramp

Under våren kör vi en jobbklassiker som inkluderar simning (samt skidor, löpning och cykel). Jag är en usel simmare. Jag kan förvisso ta mig framåt i 30-40 minuter, men det går sakta och jag flyter som ett sjunktimmer med benen släpande längs botten. Dessutom får jag ofta kramp. Det hugger till som ett hajbett i vaden. Risken att drunkna under simtävlingen är dock inte särskilt stor eftersom det kommer att ligga en båt mitt i sjön och dragga. Simtävlingen går den 19 juni.

Det går ju alltid att hitta på en ursäkt för att slippa simma, men jag har köpt en våtdräkt och jag skriver att jag ska simma ... allt tyder på att jag ska vara med. Det är inte roligt att träna på det man är dålig på. Fast det är ju de svåra utmaningarna som gör att man utvecklas. Det kanske är dags att bli simkunnig.



Vad är kramp?
Varför får jag kramp när jag simmar? Det beror knappast på brist på vatten eller salt. Det trodde man tidigare, men när några forskare studerade idrottare som fick kramp fann man att de inte var mer uttorkade eller hade lägre nivåer av elektrolyter (salter) än de som inte fick kramper. Vetenskapsteoretiker kallar den typen av observationer för anomalier, d v s fakta som strider mot etablerade teorier och paradigm. Fakta slår teori och därmed krävs en ny teori.

Människan har utvecklats för att springa i stekande värme på savannen och vi klarar stora vätskeförluster så länge vi kan återställa depåerna under kvällsmålet. Vi människor är ganska bra på att kravla hem innan läggdags. Vi drivs av hunger och törst. Vi lider heller ingen brist på salt. Tvärtom, den enda rika källan till salt på savannen var det osaltade köttet i de djur som dödades. Idag finns det däremot salt i överflöd. Jag är ganska övertygad om att jag får kramp under simning för att jag anstränger musklerna hårt, inte för att jag druckit dåligt eller svettats ymnigt. Jag tror att det är den ihållande anspänningen när mina vrister sträcks ut, som är orsaken till krampen. Den observationen faller inom ramen för den nya teorin om kramp.
Saltkristaller. Källa http://chemistry.about.com/
Enligt den nya teorin beror kramp på att musklerna blir uttröttade, vilket sätter neuromuskelära reflexer ur spel. Muskeln skyddas av två olika nervceller: muskelspolar och senspolar. Om musklerna töjs, töjs även muskelspolarna som ligger och lyssnar som spindlar på muskelfibrerna. Om muskelns töjs för mycket och det finns risk för att den skall brista, sänder muskelspolen en signal till hjärnan, som i sin tur skickar tillbaka en signal om att muskeln ska dra i hop sig. Denna skyddsmekanism kallas för sträckreflex (den som får benet att sparka om man slår på knät). Senspolarna sitter mellan muskelceller och senvävnad. Dessa ger i motsats till muskelspolarna en signal som gör att muskeln slutar att dra ihop sig för att förhindra att senan skadas (Om man t ex lyfter för mycket leder detta till att man tappar all kraft och vikten åker i golvet). När man blir trött ökar signalerna från muskelspolarna, medan signalerna från senspolarna minskar. Nettot av detta är att musklerna börjar dra ihop sig okontrollerat, de krampar. Det händer mycket oftare under tävling än träning, helt enkelt för att man tar ut sig så mycket mer.

Det är ofta vaderna som drabbas av kramp. Vadmuskeln sträcker sig över två leder och en muskel som korsar två leder krampar oftare, skriver Ross Tucker på bloggen Science of Sports. När man simmar är tårna utsträckta, vilket innebär att vadmuskeln kontraherar i en förkortad position. När muskeln är i detta läge, minskar aktiviteten i senspolarna mer än normalt, medan muskelspolarna aktiveras och det ökar risken för kramp.

Det hjälper alltså inte att dricka sportdryck eller att svälja bananer för att slippa kramp. Skulle det vara så enkelt skulle det inte finnas kramp. Det enda som signifikant tycks lindra när man väl drabbats av kramp är faktiskt gurkjuicevinäger som tycks kortsluta signalerna till hjärnan på något sätt. Eftersom kramp är muskler som drar ihop sig kan det även vara bra att sträcka ut muskeln för att ge hjärnan en motsatt signal. Det har löpare och fotbollsspelare gjort länge, förmodligen för att det hjälper. Praktiken springer ofta före teorin. 


En ny studie
I en ny studie som publicerades i december 2012 skapade man kramp på konstgjord väg genom att skicka in en spänning i musklerna. Studier har tidigare visat att ju lägre frekvens som utlöser kramp, desto mer mottaglig är försökspersonen för kramp. I studien lät forskarna 10 män träna i fyra timmar under varma förhållanden och deras genomsnittliga vätskeförlust var 4,7% (nära 5 % som anses allvarligt). Trots ganska extrem uttorkning och saltförluster motsvarande 4 gram natrium såg inte forskarna någon skillnad i krampkänslighet, vilket ytterligare försvagar den gamla teorin om att kramp orsakas av salt- och vätskebrist och stärker den nya teorin om att det handlar om neuromuskelär kontroll.

lördag 11 augusti 2012

Vattendränkta löpare

Efter sommaren kommer det kanske att visa sig att årets sommar var den regnigaste sedan 1998. Vattenmagasinen bakom dammarna i norr är mätta och belåtna. Vi svenskar lever i en vattendränkt del av världen. Det finns vatten i överflöd. Det märker man inte minst när man springer. Var och varannan kilometer finns det vätskekontroller och sönderklämda muggar ligger i drivor längs vägarna.

Risken att törsta ihjäl är närmare noll, men risken att dricka ihjäl sig är förhållandevis stor. Sedan mitten av 80-talet då föreställningen att man måste dricka oavsett törst började sprida sig, har flera tragiska dödsfall p g a EAH (Exercise Associated Hyponatremia) och EAHE (Exercise Associated Hyponatremia encephalopathy) inträffat. Trots dessa dödsfall lever föreställningen om att man måste dricka mycket för att ”ligga före” törsten kvar.

Andas bör man annars dör man
Det är viktigt att dricka vatten. Det är sant. I stort sett alla kemiska processer i kroppen kräver vatten. Det är viktigt att andas också. Utan syre dör vi. Därför måste du andas in netto minst 50 liter syre i timmen. Det är viktigt att andas innan man springer också, så att man springer med ordentligt syresatt blod. Nu var jag ironisk om det nu undgick någon. Vi behöver varken andas eller dricka före ett lopp, förutsatt att det finns syre och vatten längs vägen. Hjärnan ser till att vi andas och dricker.
Kontrasterna mellan vårt ursprung och ett maratonlopp är stor. Bildkällor: http://africalight.wordpress.com/ och https://picasaweb.google.com/agueda.sanfiz
Antropologen Louis Liebenberg levde under flera år med Sanfolket, ett av jordens sista jägarfolk. Han dokumenterade flera jakter och det avgörande för jägarens framgång var temperaturen mitt på dagen. När temperaturen var ca 40 grader, var de fysiologiska skillnaderna mellan jägarna och bytesdjuren som störst. Det var också en tid då jagande konkurrenter låg i skuggan och flämtade. Innan människan tog plats på savannen rådde ett slags vapenstillestånd mellan de som jagar och de som jagades mitt på dagen. Att jaga mitt på dagen var en ny nisch i naturen som människan skapade åt sig.
Lejon jagar helst på natten och i gryning och skymning. Djuren på savannen undviker den brännheta solen.
Sanfolket kan springa i flera timmar i stekande värme med bibehållen kroppstemperatur. Bytesdjuren kan inte svettas lika bra och måste sakta ner för att inte överhettas. Jägarna håller ett tempo mellan 4-10 km/h medan de spårar och följer bytet. En genomsnittlig jakt varar upp till 6 timmar och sträcker sig mellan 17 och 35 km. Sedan tar de hem bytet som de äter på kvällen tillsammans med resten av stammen. Jag lade upp en hel film om denna livsform här


Vid ett tillfälle filmade Liebenberg en jakt med jägaren Karoha (se video nedan). Han sprang i 6-8 timmar i 40-46 grader under en stekande sol. Karoha drack en liter vatten under den tiden. Det enda symptom som han utvecklade var törst och den släckte han på kvällen under kvällsmålet. Det är oftast på kvällen människan återställer vattenbalansen. Fram till dess kan människan skjuta upp behovet av vätska.


Precis som lejonet är gjort för att smyga på ett byte och göra en kort rusch, är människan utvecklad för att springa långt och länge mitt på dagen. Alla människor härstammar från dessa jägare. I varje cell slingrar sig koden som gör oss till långdistanslöpare. Jag trodde inte det var möjligt att jag skulle springa så långt för två år sedan. Men nu har jag själv sprungit ett ultralopp. Förutsatt att man tränar regelbundet i några år tror jag alla som är friska klarar att springa lika långt.

Det finns en rad fysiologiska anpassningar som stöder detta, vilket jag skrivit om tidigare. Den kanske viktigaste är människans svettning. Inget djur svettas som vi, inte ens kamelen. Priset vi betalar är att vi förlorar vätska. Evolutionen har därför gynnat en fysiologi som fördröjer och skjuter upp vårt behov av att dricka vatten. Människor är olika bra på det eftersom det alltid finns en variation, ungefär som människor är olika bra på att hoppa och springa och tänka.
Källa:https://picasaweb.google.com/agueda.sanfiz
Det finns ett symptom på uttorkning och det är törst. Till slut blir törsten outhärdlig och vi gör allt för hitta vatten. I sista hand dricker vi precis vad som helst för att inte törsta ihjäl. Men en medeltjock man som jag har 44 liter vatten i cellerna och mellan cellerna och risken att törsta ihjäl är oerhört liten. Man måste nästan gå vilse i öknen. Fast en del överlever t o m detta.

Var tionde löpare är i riskzonen
Sedan mitten av 80-talet har tusentals fall av EAH konstaterats och minst 12 av dem har lett till dödsfall. Ingen har dött av törst under den tiden i ett maratonlopp. I en studie inför London Marathon 2010 såg man att 12 procent av löparna hade planerat att dricka så mycket att de riskerade att drabbas av EAH. Endast en tredjedel av deltagarna hade dessutom en grundläggande förståelse av EAH. När det inte finns kunskap, är det lätt att man luras av enkla budskap som att man ska dricka oavsett törst. En annan studie, som jag skrev om här, visade att hälften drack för mycket under tävling. Enligt Dr Courtney Kipps, som var biträdande medicinsk chef under London Marathon 2010, är risken stor att utveckla EAH om man inte förlorar mer än 2 procent av sin kroppsvikt. Att tappa vikt och bli en smula uttorkad är en naturlig anpassning till att springa långt.

Tidigare trodde man att viktminskning försämrar prestanda. Man fastställde till och med en siffra 2 procent viktförlust som man helst inte fick understiga. Men det finns inget stöd för att några procents viktminskning försämrar löpningen, tvärtom visar studier att de som springer fortast tappar mest vikt. Haile Gebreselassi tappade t ex 10 procent av sin vikt när han slog världsrekord i Berlin 2009. Han blev lättare och kanske snabbare p g a det. Flera studier pekar på det. I diagrammet nedan ser man att det finns ett samband mellan sluttid och viktförlust.
Sambandet mellan % kroppsviktsförändring and sluttid hos 64 löpare i Mont Saint-Michel Marathon. r = 0.217, p < 0.0000001. Källa: Br J Sports Med. 2011 Nov;45(14):1101-5.
Den ansvariga kardiologen under OS i London, Professor Sanjay Sharma, påpekar att det finns en risk att all reklam för sportdryck lurar många att dricka mer än de behöver. Det är särskilt de långsamma löparna som riskerar att dränka sig eftersom de springer under en längre tid och ju längre tid man dricker för mycket, desto större risk för EAH och EAHE. Man måste inte dricka bara för att det finns en vätskekontroll. Man ska bara dricka om man känner sig törstig, säger han.

Dödsfall är tack och lov sällsynta. En bråkdel av de som drabbas och behandlas för EAH dör. Orsakerna kan man bara spekulera om. Det kan röra sig om en genetisk predisposition eller infektioner, som gör vissa mer känsliga än andra.


Det tycks i alla fall som om trenden har vänt. Man ser inte lika många vattenflaskor på borden längre. För tio år sedan fick vi t o m som ett led i friskvårdsarbetet en stor kanna att ha vatten i. Den presenten främjande knappast hälsan eller effektiviteten, men ledde till köer på toaletten där hundratals arbetstimmar spolades ner. Numer är det sällan kö till toaletterna, men det är fortfarande långa köer till bajamajorna.