Hur jag besegrade min skrivkramp

Jag fick en etta i avgångsbetyg i svenska. Jag förtjänade förmodligen den där ettan, men den gjorde också att jag tappade tron på mig själv. Jag trodde inte jag kunde skriva, så jag skrev inte. 

På universitetet gick studierna bra tills det blev dags för uppsatser. Jag kunde arbeta i veckor med en kort inlämningsuppgift. 

Jag kämpade mig igenom A-,B- och halva C-kursen i nationalekonomi, men när det blev dags att skriva C-uppsats fick jag kramp. Jag kunde inte skriva - det var jag övertygad om. Jag hoppade av utbildningen och under några år lästa jag - med en växande studieskuld - filosofi och idéhistoria. 

Läraren i filosofi hette Bertil Mårtensson. Filosofer brukar inte hette Bertil, men Bertil var ett pedagogiskt geni och dessutom science fiction-författare. I en av hans filosofikurser fick vi i uppdrag att skriva en uppsats om vår favoritbok. Jag minns att en skrev om Dvärgen av Pär Lagerkvist, en annan om Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Själv skrev jag om Robert M Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel. Varje uppsats blev sedan ett kapitel i en bok som Bertil tog fram.

Jag var drygt 20 när jag läste Zen och konsten att sköta en motorcykel. Det var en tjejkompis som tyckte att jag borde läsa en bok utan formler och siffror. Jaha, sa jag. Jag läste den från pärm till pärm på några dagar. Det var en speciell bok. Den var olik de böcker jag läst tidigare. 

Nytt spår

Det är länge sedan nu. Pirsigs märkliga bok gjorde mig intresserad av nya saker. Så efter tre år som ganska omotiverad student i nationalekonomi och matematisk statistik började jag läsa idéhistoria, vetenskapsteori och filosofi. Det passade mig. Jag hade läst historieböcker sedan jag var nio år. Jag gillade också att fundera på saker och ting. Studierna gick otroligt bra, men så skulle vi skriva den där uppsatsen om en bok som betytt mycket för oss. Jag var ju övertygad om att jag inte kunde skriva. Jag satt fast i ett statiskt tänkesätt, men nu ville jag skriva. Jag ville något. Jag gav inte upp och sökte något nytt som tidigare.

Det var så mycket jag ville berätta. Jag tillbringade flera ensamma kvällar i ett litet rum på universitetet där det fanns nyinköpta, gåtfulla MacIntosh-datorer. Jag stirrade på en blank sida i något som kallades för ordbehandlare. Den tomma sidan fyllde den fyrkantiga bildskärmen. Markören blinkade hetsigt och uppfordrande. Jag påbörjade en mening, och raderade den en stund senare. Jag skrev och raderade. Ibland försvann sidor och text någonstans i den mystiska datorn och jag ägnade flera timmar åt att leta rätt på mitt dokument. 

När solen gick upp cyklade jag hem till mitt studentrum på Ålidhem med disketten i bakfickan. Efter tre veckor hade jag skrivit några osammanhängande sidor om allt och ingenting och vänt på dygnet. Jag gick till sängs när andra klev upp. Jag visste inte vad jag ville skriva om. Jag hade ingen som helst kontroll på situationen. 

Jag var på gränsen att ge upp igen. Jag hade skrivit några sidor men texten spretade åt alla håll. Jag läste boken ännu en gång från början till slut. Då upptäckte jag något nytt, något som relaterade till mitt problem. 

Ta kontrollen

Vid ett tillfälle tar bokens huvudperson Faidros (Pirsigs alter ego) jobb som lärare i staden Bozeman, Montana. En av hans första uppgifter är ge eleverna i uppgift att skriva en uppsats om USA. När det är dags att lämna in uppsatserna har alla utom en flicka klarat uppgiften. Hon är en duktig elev, men hon kommer ingenstans. Faidros ber henne skriva om hemstaden Bozeman. Hon kan inte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle skriva, för så många andra hade redan skrivit om Bozeman. Faidros bryter ner uppgiften gång på gång, till slut säger han: ”Ta operan i Bozeman. Börja med den översta tegelstenen på vänster hand.” 

Flickans ögon lyste upp. Nästa lektion kom hon med en uppsats på femtusen ord om fasaden på operan i Bozeman. Hon berättade att hon hade suttit mittemot operan. Hon hade börjat med den första tegelstenen, sedan den andra tegelstenen; efter det kom orden av sig själv. Genom att Faidros bröt ner hennes uppgift till en enda tegelsten tvingades hon se och tänka själv. Det var hennes tegelsten. Ett tydligt mål. Hon fick kontroll över uppgiften, vilket gav henne motivation att skriva färdigt uppsatsen. 

Jag förstod att jag också måste fokusera på bara en sak. Man kan säga att jag hittade svaret på min skrivkramp i min egen skrivuppgift, eller det kanske snarare var tvärtom så att svaret uppenbarade sig och hittade min fråga. Jag var studenten som saknade kontroll. 

Jag kastade min uppsats om allt mellan zen och jord i datorns papperskorg och skapade en ny blank sida. Jag letade efter en tegelsten att utgå ifrån och jag fann den. Jag begränsade mig till en enda aspekt i boken. Det gav mig kontroll. Jag kom loss från mitt statiska tänkande. Jag skrev snabbt ihop en tjock bunt med A4-sidor. Det blev min första väl godkända uppsats. När jag däremot skulle redovisa mitt arbete kom alla sidorna på en och samma gång ur munnen på mig och ingen förstod någonting av det jag sa. Men det har jag också blivit lite bättre på.

Fredagsmys med min iPad

Gårdagens inplanerade skidgång knuffades bort av ett extrainsatt jobbmöte. Jag kom dessutom hem försent för att hinna springa. Men jag är mer flexibel nu och bestämde att torsdagen fick bli veckans vilodag istället. Det betyder att jag kan träna i flera dagar i sträck fr o m idag. Istället för ett problem blev det en möjlighet. Det är så jag ska tänka. Ibland kan jag deppa i veckor för småsaker, men när jag får tillfälle att tänka efter så inser jag ofta att problemen betyder nya möjligheter. Så ska det bli hädanefter.

Fredagsfys
Idag tog jag med mig träningskläderna till jobbet och lyfte lite vikter och sprang på löpband några kilometer. Det var alltså mer uthållighet än styrka - mer AMPK än mTOR om vi snackar enzymska. Det är både lättare och svårare att springa på löpband. Det går lättare eftersom det inte är något luftmotstånd, därför brukar jag sätta lutningen till 1% som motsvarar den kraft som det krävs för att knuffa undan luftmolekyler när man springer runt 12 km/h. Det svåra tycker jag är det mentala - att springa men stå still. Det är onaturligt. Vår hjärna är en skapelse av rörelse och nyskapas också till viss del av rörelse. Jag känner mig som en hamster i ett hjul när jag springer på gymmet, som om några forskare tittar ner på mig och antecknar hur jag springer. 

Ett sätt att distrahera tanken är att lyssna på en ljudbok. Den senaste veckan har jag lyssnat på Walter Isaacsons utmärkta biografi om Applegrundaren Steve Jobs. Jag avverkade flera kapitel idag. Biografier och historieböcker är perfekta att lyssna på när man springer eftersom tanken ibland också springer iväg och till skillnad från en roman eller en deckare så tappar man inte tråden. Historien har sin gång.

En iPad
Kanske ljudboken påverkade mig att beställa den iPad som levererades idag. Det var Steve Jobs favoritpryl och ingen - inte jag heller - begrep vad man skulle ha den till då den kom. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Jag är inte pryltokig, men jag gillar grejer som jag behöver och jag har behövt en iPad i snart ett år och just nu blev behovet akut. Den funkar fint och blev genast integrerad med de andra appleprodukterna i hemmet. En låt som jag laddade ner på min iPhone dök direkt upp i min iPad genom iCloud utan att jag behövde göra något. Apples produkter är som ett ekosystem där allt vävs samman och man blir beroende, vilket är den största nackdelen. En annan nackdel är att Flash inte fungerar på iPad, vilket var Jobs hämnd på Adobe för att de inte utvecklade Photoshop för MacIntosh i slutet av 90-talet. Idag läste jag att Adobe lägger ner utvecklingen av Flash i telefoner och läsplattor. Jobs hånler nog i sin grav. Jag kanske blir beroende av en massa Appleprodukter, men det är inget jag lider av. Jag är redan beroende av en massa olika saker. Jag tycker om att slippa tänka och skruvar och sladdar.

Fredagsmys
Just nu har vi fredagsmys och jag smyger med min iPad och skriver det här medan jag uthärdar ett tråkigt tv-program (hmm, vad är det vi tittar på …?) för familjefridens skull. Jag myser med min nya leksak. Iphonen tittar upp ur fickan och ser lite svartsjuk ut. Men den får ligga i sängen på vardagarna och väcka mig med Sleepcyckle. iPaden är lite för stor för att få plats i sängen. Det är fördelen med att vara liten. Men jag kanske somnar med iPaden som jag brukar somna med böcker ibland - med en uppslagen bok som tippat över huvudet på mig.

Jobs bok
Ett företag kanske är rationellt med aktier, styrelser, bolagsstämmor och vd, men företag drivs av människor och människor är olika; som t ex Bill Gates och Steve Jobs. De har nästan ingenting gemensamt förutom att de är födda samma år och ändå lyckas de driva fram två av världens mest framgångsrika företag med helt olika affärsmodeller. I filmen Pirates of the Silicon Valley framställs Gates som skurken och Jobs som hjälten. Men det stämmer inte riktigt. Det handlade mer om två olika personligheter och att folk i allmänhet föredrar den struliga, känslomässiga hippien, framför den kylige och beräknande affärsmannen med rika föräldrar. Det är mänskligt och jag tror hursomhelst inte att Gates biografi kan bli lika intressant. Jobs var manisk, halvgalen, genialisk, ond och intressant och blev allt intensivare ju närmare döden han kom. Gates, som ägnat de senaste åren åt välgörenhet, beundrade detta drag hos Jobs. Trots alla bråk hade de stor respekt för varandra - särskilt Gates för Jobs - och de hade ett långt samtal om gamla tider när Jobs bara hade några månader kvar i livet. 

En bra bok att lyssna på när man springer

Nu har jag lyssnat färdigt på boken och den är nog en av de bästa biografier jag "läst". Intressant, välskriven och utlämnande, men jag har ju följt med på resan lite på avstånd som macägare sedan nästan 20 år.

Min första Mac. En MacIntosh Classic II.

Tro på det omöjliga före frukost men inte efter middagen
Redan 1981 myntade en av Apples anställda begreppet Reality Distortion Field om Steve Jobs. Ingenting var omöjligt och han hade en förmåga att få folk att tro det också. Verkligheten förvrängdes i närheten av honom. Ett vardagligt exempel var att Jobs - som var fanatisk vegan - bestämde att sushi var veganmat eftersom det var så gott. Och han trodde på det själv. 

Det första grafiska användargränssnittet

Ett annat sätt att göra det omöjliga är att som tecknade figurer inte titta ner när man springer över en kant. Om man tror att det går, så går det. Åtminstone ibland. Ungefär så gick det till när Bill Atkinson, en av de absolut främsta programmerarna på Apple, utvecklade fönsterhanteringen så att fönstren på skärmen kan överlappa varandra. Numera är vi så vana vid det att vi inte ägnar det en tanke. Atkinson gjorde det möjligt att flytta dessa fönster runt, precis som man flyttar papper på ett skrivbord där de övre döljer de undre. 

Idéerna till det grafiska användarsnittet fick Steve Jobs efter ett besök på iXerox PARC som gjort flera innovationer som möjliggjorde ett mer intuitivt möte med datorn. Jobs förstod direkt, till skillnad från cheferna på iXerox PARC, att detta skulle förvandla datorerna och Apple utvecklade en metafor: datorn var ett skrivbord med dokument, mappar och papperskorg och man navigerade med hjälp av en mus och menyer. Den största bedriften var dock de överlappande fönstren. Atkinson trodde att han sett överlappande fönster på iXerox och att det därför var möjligt. Men iXerox datorer hade inte något sådan funktion. Han bestämde sig för att lösa problemet eftersom han trodde att programmerarna på iXerox lyckats lösa problemet. Naturligtvis finns det inga lager av pixlar under de pixlar som man ser på en datorskärm - det finns inga fönster under de som verkar vara överst. För att skapa en illusion av överlappande fönster krävs komplex kodning som innefattar vad som kallas regioner. Atkinsson jobbade så hårt med det omöjliga att han en natt då han körde hem utmattad krockade med en lastbil och tappade minnet. Det fanns inga säkerhetskopior. Allt fanns på Atkinsons privata hårddisk, kodat i biokemiska synapser. Jobs åkte till sjukhuset och när Atkinson återfick medvetandet sa han: “Don’t worry, I still remember regions.”

En omöjlig sak?

Steve Jobs citerade ofta Alice i underlandet om att man ska tro på minst sex omöjliga saker före frukost. Jag tror bara på en omöjlig sak före frukost och det är att jag ska stiga upp och ta mig till jobbet. Märkligt nog har jag lyckats nästan varje morgon. Mina omöjliga tankar kommer när det är dags att sova. Men vissa fantastiska mornar har drömmarna knådat ihop en lösning av alla lösa trådar och loopar som snurrade runt och surrade strunt just innan jag somnade.