Runners World - Traillöpning aktiverar hjärnans blåa fläck

Har du tänkt på hur snabbt du växlar mellan att vara ofokuserad och fokuserad? Detta växelspel styrs från en plats djupt inne i hjärnan som kallas locus coeruleus (som betyder den "blå fläcken”). Nervcellerna i den blå fläcken producerar noradrenalin - den signalsubstans som styr din uppmärksamhet.

Föreställ dig att du springer din vanliga runda. Du har gjort så i åratal. Det springer på autopilot. Tankarna vandrar. Världen flyter förbi utan att du lägger märke till den. Plötsligt rusar en älg över stigen några meter framför dig. Du blir genast medveten om allt runt om dig, inte enbart älgen utan även stigen, träden, vädret. Hur växlar hjärnan från ett ...

Läs fortsättningen här.

Springer ensam och långt i coronatider

Jag springer mycket nu i coronatider. Det sliter att sitta hemma och jobba. Efter varje nyhetsuppdatering känns det lite sämre. Jag har dragit ner på min nyhetskonsumtion till högst två gånger per dag.

Löpningen ger mig ny energi. Jag springer ensam. Skogen ger mig energi. Det finns utrymme. Det går 9000 träd på varje människa i Sverige.

Skogsbrand

Jag springer genom bränd skog. Några tallar står kvar. Marken sönderbränd. Nytt liv spirar i den näringsrika svarta myllan. Eld är skogens naturliga sätt att föryngra sig på.

Det är lätt att ta sig fram. Förr brann skogarna regelbundet. Döda grenar, ris och småträd brann upp. Det gav mer yta. En urskog som aldrig brinner förvandlas till en snårig granskog.

Utsikter

Stigarna går nere i dalarna, men jag vill högre upp. Jag gör avstickare och ser mig omkring. 

Vyer

På en bergssida ligger ett älghorn. Jag lät hornen ligga kvar. Det passade bra där.

Älghorn.

Vatten

På vintern, hösten och sommaren hoppar eller springer jag över bäckarna. Nu under våren forsar vattnet fram. Det dånar på långt håll. Vattnet gräver sig ner i en ravin. Jag tar sats och hoppar. Jag blir lite blöt, men det torkar fort i vårsolen.

Forsande vårbäckar

Marken

Om man stannar upp, böjer sig ner och tittar kan man se vackra lavar och blommor. Man ska inte bara titta på klockan. I skogen ska man lyssna och titta. Det finns mycket att se om man tar sig tid att se efter.

Kochenillav

Närmare kusten ligger den gamla kustlinjen. Tusentals stenar som ligger huller om buller. Jag springer på stenarna. De ligger fastkilade sedan årtusenden. De rör sig inte. Det är bra balansträning.

Kullersten. Gammal strandlinje.

Man kan se hur havsvågor format berget under tusentals år. Det är som om vågorna frusit fast i berget.

Böljande berg

Träden

Döda träd är viktiga för djurlivet. Insekter bor i dem, fåglar lever på insekterna. De gamla träden bär spår från skogsbränder för hundratals år sedan.

Gammal tall som överlevt många skogsbränder.

Jag springer och halkar till på en bit fönsterlav. Den är förrädisk. Jag tränar mitt nervsystem. Det måste hela tiden ligga steget före. Min hjärna gissar, jag följer efter.

Luften

Jag har ingen musik i öronen när jag springer i skogen. Man måste lyssna på skogens ljud. Ljud är luft i rörelse. Jag hör tranor som trumpetar, talgoxar som sjunger. Jag vill inte bli överraskad av en älg eller en björn. Jag vill låta tankarna vandra fritt, inte följa ett samtal i en pod.

Framtiden

Jag tar en dag i taget. Jag springer många av de dagarna. En del frågar sig när det är över. När är allt som vanligt igen? Vi flyttar aktiviteterna till sommaren, sedan hösten. Men vi kan inte veta när det är över. Naturen har sin gång. Naturen bryr sig inte om våra kalendrar. 

Virus bryr sig inte om någonting. Virus är död kod som replikerar sig i levande celler, i dig och i mig. I skogen finns inget dig och mig. Det är bara jag. Jag gör det svårt för virus när jag springer i skogen.

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning." - Winston Churchill

Bilder från mina storys på instagram, @jhnrnstrm

Hjärnfysikbloggen: om trail i allmänhet och Sundsvall trail i synnerhet

Jag har nästan helt slutat springa på asfalt och vägar. Vägar är mer som en transportsträcka till den riktiga löpningen i skogen. Det är trail jag gillar. Jag springer längs stigar och i obanad terräng. Jag letar efter platser där det finns utmaningar. Jag springer längs steniga stränder, upp och ner för branta berg. Jag läser terrängen och försöker hela tiden välja den bästa vägen framåt. Efteråt funderar jag på mina val. Kan jag göra det bättre nästa gång?

Jag gillar att utmana mig själv i teknisk terräng, att höja blicken, att våga släppa kontrollen och lita på att min omedvetna kropp och hjärna springer som jag ska. Traillöpning får min kropp och min hjärna i balans

På en asfalterad väg kan du oftast välja ett tempo och försöka hålla det tills du springer i mål. Det gör du inte på en trail. På en trail är det snarare stigen och du som gemensamt väljer tempo. Du väljer ditt tempo i förhållande till det du ser framför dig. Ett traillopp är en serie värderingar och därmed hårt mentalt arbete. Du väljer mellan att spara energi och att öka, att ta det försiktigt och att chansa. Din hjärna gör prognoser för hur det kommer att gå och förbereder dig för det. Om prognosen inte stämmer med utfallet lär du dig något nytt. Det är därför det är så viktigt med utmaningar under träning. Att springa trail är lärande. När du tävlar bör prognoserna stämma så att du maximerar din prestation. Efter tävlingen ser du tillbaka och tar med dig kunskapen till nästa träning och nästa tävling.

Sundsvall trail

Igår sprang jag Sundsvall trail. Ett naturskönt och välordnat lopp, men mycket tekniskt och krävande. Solen stekte. I år sprang jag bara 25 km eftersom jag inte tränat så mycket på sistone. Jag har prioriterat mitt nya jobb. Men 25 km var inte så bara …

Jag startade långsamt i värmen och njöt av de vackra vyerna, men tydligen sprang jag ändå för hårt för jag fick krampkänning efter lite drygt halva loppet. Krampen kom och gick. Vid några tillfällen blev jag tvungen att stanna och stretcha vad och lår. Många medlöpare stannade och frågade om de kunde hjälpa mig. Traillöpare är vänliga själar.

Midskogsberget. Bild lånad från sundsvalltrail.se

Kramp har inget med vätska och salter att göra utan det är förmodligen hård ansträngning som sätter igång en neuromuskulär mekanism som får muskeln att dra ihop sig gång på gång. Det blir för mycket signaltrafik helt enkelt och bästa sättet att få muskelsammandragningarna att upphöra är att sträcka ut muskeln och ge nervsystemet en kontraorder. Ett annat tips är juice från inlagd saltgurka som på något sätt kopplar upp sig mot nervsystemet och förkortar kramptiden.

Mellan krampattackerna hoppade jag över uttorkade bäckar och kände kylan när foten klev i en blöt myr. Jag trampade lite snett, snubblade till och återfick balansen. Jag lutade kroppen framåt uppför branterna, kortade ner steget och höll utkik efter grenar, stenar och rötter. Jag ökade farten och saktade ner. Jag stretchade, gick och sprang.

Nu har jag glömt det mesta från gårdagens löpning, men allt som hände registrerades av nervsystemet som gav återkoppling till kroppen, justerade rörelserna och under nattens sista två timmar lagrade tusentals mönster i det täta myller av hjärnceller som ansvarar för koordination, kroppshållning och balans. Jag glömmer, men min hjärna och kropp bär med sig minnen av det jag gjort så att jag ska bli bättre på det jag gör. För att inte glömma mina lärdomar måste jag träna mer.

Bild lånad från sundsvalltrail.se

Jag tror stigningen var närmare 1000 meter. Det sliter. Det är tungt att springa uppför ett berg. Jordklotets massa drar mig nedåt, men mina muskler övervinner gravitationsfältet och jag klättrar uppåt. Varje backe gör mig starkare. Både när jag klättrar uppför och när jag faller och tar emot kroppen nedför. Kroppen blir starkare och tuffare av att röra sig genom detta kraftfält. Skelettet hårdnar.

Jag är nöjd med att jag kom i mål på krampande ben. I löpning skördar du den träning som du sår. Löpning är orsak och verkan. Löpning är naturvetenskap. Jag har tränat extremt lite sista halvåret, men nu har jag skapat nya vanor som att springa sista biten till mitt nya jobb genom skogen. Jag har återtagit kontrollen på livet och kan springa igen. Jag hoppas jag kommer upp i samma volym som för 2-3 år sedan. I så fall tror jag det blir några traillopp till.

Läs mer på Hjärnfysikbloggen.

Hjärnfysikbloggen: Löpning ger dig hjärnkrafter

För 50 år sedan upptäckte några djärva forskare att hjärnor kunde växa, men det dröjde till slutet av 1990-talet innan majoriteten av alla hjärnforskare var överens om det. Nu vet man att hjärnan fortsätter att växa så länge man utmanar den. Denna anpassningsförmåga finns särskilt i de delar av hjärnan som är viktiga för minne, uppmärksamhet och problemlösning. När hjärnan växer blir den tjockare, tätare och större. Tillväxten är som störst i hippocampus, men hela hjärnan kan stärkas med nya kopplingar, bredare kommunikationskanaler och nya blodkärl.

En normal hjärna börjar tunnas ut redan i 50-årsåldern. Denna långsamma hjärndöd går snabbast i hippocampus. Hippocampus ordnar inkommande information och bestämmer vad som ska lagras. Den är därmed viktig för minnet. Man kan likna hippocampus vid att gå till brevlådan och titta på inkommande post. Den sparar det du tycker är viktigt, som Runners World och julkort, och kastar det som du tycker är oviktigt, som reklam. På samma sätt ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Sundsvall Trail

På Hjärnfysikbloggen skrev jag nyligen ett inlägg om hur viktigt det är att utmana hjärnan och springa på nya platser. Det förlänger minnet av livet och minnet är din livstid. Nya stiger blir nya stigar i hjärnan. Upplevelser måste lagras i hjärnan och det tar plats och plats är tid. Minnen av platser är hjärnans rumtid, kan man säga.

Genom att springa det nya loppet Sundsvall Trail förlänger jag således min livstid. Det kanske är därför jag gillar nya lopp. De gör livet lite rikare och därmed - eftersom hjärnan mäter tiden som den gör - lite längre.

Bryt ihop och spring vidare
Jag tyckte jag var hyfsat förberedd inför Sundsvall Trail. Jag hade t o m gått ner några kilo i vikt, men sista dagarna fyllde jag depåerna i muskler och lever med energirika kolbindningar och vatten och gick upp några kilo igen. Men sådan snabb energi brukar brinna upp på två timmar ungefär.

Vi var drygt 60 (galningar) som sprang 49k. Starten gick mitt i nolbybacken och det var kämpigt att bara ta sig upp till starten.

Efter 4-5 km började loppet på riktigt. E4:an i bakgrunden blev allt tystare och skogens ljud med buskskvättar, koltrastar och löparflämtare tog över mer och mer. Jag fick tidigt krampkänning i magen av någon anledning (kanske jag gått ner för mycket i vikt. En bra lärdom isf). Sedan kramp i benen efter 25 km ungefär. Då gav jag upp. Jag tyckte inte det var värt att slita ner mig och försöka ta sig i mål i mitt skick. Jag blev tvungen att gå ganska länge innan jag fick skjuts av en vänlig dam från kontrollen vid tallstugan. Jag var inte särskilt besviken. Jag kände mig bara trött. Jag såg min första tjädertupp och jag fick mycket trevlig återkoppling från andra löpare på krönikorna i Runners World och Hjärnfysikbloggen.

Andreas Svanebo vann herrklassen på en sjuk tid och Johanna Bergman damklassen på en lika sjuk tid och inte så långt efter Svanebo.

Ett lopp med en själ
Det här loppet blir nog en favorit. Traillöpare gillar utmaningar och Sundsvall Trail var minst sagt en rejäl utmaning. Dessutom är det ganska lätt att ändra sträckningen från år till år, vilket gör det lite nytt varje år. Jag hoppas loppet blir en tradition. I år var det en eldsjäl som lade ner sin själ och det här loppet hade en själ och många snitslar. Det finns ett annat skäl också till varför jag gillar loppet. Det var inte så mycket obligatorisk utrustning. Eget ansvar - yes!

Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

Springer på livets stig

Igår sprang jag i skogen längs upptrampade stigar. Det är fortfarande mycket snö på marken. Jag hoppade, trampade lite snett, snubblade till och återfick balansen. Jag lutade kroppen framåt uppför ett brant berg, kortade ner steget när jag sprang ner igen jag. Jag höll utkik efter isfläckar, gömda stenar och blöta pölar.

Det mesta som jag upplevde igår har jag glömt bort nu, men alla rörelser registrerades av hjärnan. Min hjärna justerade rörelserna och lagrade tusentals mönster i lillhjärnan som ansvarar för koordination, kroppshållning och balans. Jag glömmer, men min kropp bär med sig minnen av det jag gjort så att jag ska bli bättre på det jag gör.

Testa att blunda och gå genom ett rum. För att ta dig fram trevar du längs väggarna med händerna och känner dig försiktigt för med fötterna. Du rör dig som nån slags gigantisk insekt och använder händer och fötter som antenner för att förmedla rummets egenskaper till hjärnan. Det är inte lätt för en människa att ta sig fram utan syn, men det går. Du har en inre bild av dig själv. Hjärnan samlar in information från muskler och leder och från balansorganet långt inne i öronen. Den sammanställer sedan all information så att du kan uppfatta och hantera armar, ben och bål som en sammanhängande enhet och känna av hur delarna rör sig i förhållande till varandra, avgöra om kroppen förändrar hastighet och läge i förhållande till gravitationen, ge dig en uppfattning om kraftutvecklingen i olika muskler och sist, men inte minst, kontrollera om alla dessa rörelser är tillräckliga eller om det krävs fler justeringar.

Innan jag träffar marken med foten har ...

Läs mer ...

Årets bästa trailer

I veckan sprang jag mitt sista långpass inför High Coast Ultra. Nu återstår att ladda själen och laga kroppen. Sen är jag redo för 75 kuperade kilometer.

Jag sprang genom mörka skogar. Det enda som hördes var det taktfasta ljudet av fötter och andhämtning.

Springer och bränner fett
Jag sprang på tom mage. Syftet var att träna upp fettförbränningen. Som ultralöpare är jag beroende av en effektiv fettförbränning. Det finns mycket energi i fett. Fettsyror är syrefattiga och ...

Läs mer ...

Rödbetor och Härnö Trail

I går sprang jag Härnö Trail, ett testlopp på drygt 21 km inför skarp start nästa år. Det blev ett mycket populärt test. Nästan 200 frivilliga testlöpare hade anmält sig. Jag hade inte laddat speciellt mycket, förutom två rödbetor som jag åt två timmar före start.

Vi hade tur med vädret. Det var en fantastisk utsikt ut med havet på den långa banan och många utmanade passager nedför och uppför branter, förbi skrevor och genom grottor. Det var halt, brant och jobbigt. Extremt teknisk löpning med ...

Läs mer ...

Ett väldigt långt löppass

En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta ...

Fortsättning på Runners World

Härlig vårlöpning

I veckan sprang jag flera pass i skogen. Ibland fick jag pulsa genom snö, men det var mestadels snöfritt och härlig stiglöpning. Det känns så mycket lättare att springa i skogen och ännu roligare när jag hittar nya stigar. 

Magiskt.

Stigen ringlade framåt och jag visste inte riktigt vart den ledde. Jag sprang nästan för långt, för jag ville inte vända tillbaka. Det blev 16 km långsam löpning in i det okända. Jag hade inget vatten med mig och det var ganska varmt, så jag stannade vid en bäck och drack flera klunkar iskallt vatten innan jag vände tillbaka och sprang 16 km åt andra hållet.

Våren kommer.

I skuggan låg snön kvar, men på sydsluttningarna blommade våren. Jag hade en klocka på mig, men jag brydde mig inte om tiden. Utsikten fick ta den tid den tog.

Jag stannade ibland och njöt av utsikterna.

I veckan skrev jag även klart min sjätte krönika för Runners World. Den som publiceras i nästa nummer (majnumret) tycker jag är min bästa hittills och den som jag skrev nu till juni är jag också nöjd med. Jag älskar utmaningar och krönikorna är en utmaning. De måste vara intressanta och man måste hålla sig under 4000 tecken. Det sista är bra träning för mig, eftersom jag gärna breder ut mig när jag skriver och associerar till allt mellan arkeér och kvasarer. Idag blev det återigen ett ganska långt inlägg när jag skrev om mjölksyra på Hjärnfysikbloggen. Det inlägget finns här …

Trist rapport från ett härligt lopp

Egentligen skulle jag inte ha sprungit Höga Kusten Trail, men jag ville så gärna och det var spännande att se hur det skulle gå för min kollega Fredrik som aldrig sprungit så långt. För två år sedan tyckte han att mina långpass var sjukt långa och nu springer han själv lika långt, hehe. Jag hade bara ett råd: spara på krafterna i början. Springer man för fort i början är risken stor att kilometertiderna skjuter i höjden på slutet. Jag tror att i alla fall jag tjänar på att lägga på en halvminut per kilometer i början. Dessutom är det roligare att känna sig stark andra halvan i längre lopp.

Jag anmälde mig för två veckor sedan, trots att jag inte sprungit sedan Swiss alpine och det var först förra veckan som jag fick till två långpass i joggtempo på 17 och 25 km. Så jag hade ganska låga förväntningar på mig själv, men de var kanske inte tillräckligt låga.

Foto: Okänd fotograf?

Jag sprang i mina Montrailskor. Ryggsäcken fyllde jag med en del av den obligatoriska utrustningen. Dock inga vantar eller mössa. De kändes lite onödiga i värmen.

Peter Larsson på Runblogger gillade Montrail. Bra med plats för tårna.

Starten
Höga Kusten Trail är nytt för i år och det måste nog ses som en succé att det var hela 174 löpare vid starten. Vad jag kunde se var det också ganska jämnt fördelat mellan män och kvinnor. 

Buss gick från Friluftsbyn upp till starten.

Vi lyssnade en sista gång på en genomgång av sträckan, sedan lunkade vi iväg. De första 3 kilometrarna sprang vi på grusväg. Jag sprang lugnt, ca 5:40-tempo. Redan i första motlutet kände jag att benen var lite stumma. Inne i skogen kändes det bättre, inte minst i utförslöpningen. Men så fort det vände uppåt blev jag trött och jag snubblade ett par gånger och det brukar jag sällan eller aldrig göra. Det kanske handlade om att jag lyfte foten någon millimeter för lite och då snubblar man till slut eftersom man tar många steg över stenar och rötter.

Skravelbäcken. Foto: Wikipedia

Efter drygt 10 km kom jag äntligen upp på Slåttsberget. Utsikten ut över Höga kusten var magnifik. Sen följde brant utförslöpning med inslag av klättring ner mot Tärnettvattnet. Efter det så ökade farten rejält i utförslöpningen längs Skravelbäcken. Just då var det kul att springa. Stigen var fylld av stenar i olika storlekar och det gällde att vara snabb i fötterna.

Bitvis ganska brant. Foto: Okänd fotograf?

När vi kom ner till havet svängde vi söderut och följde stranden längs en fin, mjuk stig ut mot Tärnettholmarna, där det fanns energikakor och en spännande häxbrygd bestående av rödbetsjuice blandad med sportdryck. Jag kände mig lite piggare efter löpningen utför och tror jag låg ganska bra till tids- och placeringsmässigt med tanke på alla starka löpare jag mötte när jag sprang tillbaka från holmarna. Just innan stigen svängde upp på Slåttsberget igen mötte jag Fredrik som såg pigg och fräsch ut. 

Kramp!
Löpningen uppför kändes tung. Jag gick och sprang omvartannat. Jag borde nog ha tagit det ännu lugnare, men jag är ju van att kunna springa uppför ganska långt och länge. Efter 20 km darrade det till i vaden, som om en ål plötsligt vaknade till liv därinne efter att ha legat i dvala i min vad i flera år. Jag skrek till och stöp som en fura. Min första kramp under löpning var ett faktum. En engelsktalande kille som sprang bakom mig stannade och sträckte ut vaden genom att trycka foten mot benet. En annan vänlig löpare stannade och gav mig resorb. En funktionär som satt några hundra meter bort kom och tryckte upp foten i en evighet. Jag tackade för hjälpen och sedan haltade jag vidare mot infart Syd. Jag ringde arrangören Jerry Engström och berättade att jag brutit. När jag staplade genom Slåttdalsskrevan kom Fredrik ikapp och han och två medlöpare sprang fel precis där. Det var bra skyltat, men om man tappar fokus - och det kanske var mitt fel eftersom vi pratade en del - så kan man missa vägen.

Jag gick sakta genom urskogen. Jag hejade på flera löpare som sprang förbi, bl. a ett par som jag sprang förbi på Swiss alpine för 5-6 veckor sedan. Det kändes oändligt trist att inte kunna avsluta och springa två gånger uppför Skuleberget som jag på något sjukt sätt sett fram emot. Men samtidigt kanske det var tur att jag fick kramp och tvingades avsluta. Kramp är ett sätt för musklerna att skydda sig själva. Min kropp är bra mycket smartare än jag någonsin kommer att bli.

Tillbaka nästa år
När jag sent omsider kom fram till infart Syd fick jag skjuts till Friluftsbyn. Jag körde hem direkt. Senare fick jag ett SMS om att Fredrik klarat banan på drygt 6 timmar. Det var kul, men det hade ju varit roligare att se det på plats uppe på berget. Nästa år måste jag komma tillbaka. Det kommer att vara ännu fler med då. Jag kan verkligen rekommendera alla att delta. Så länge det varade var det ett av de häftigaste lopp jag sprungit. Men just nu vill jag bara vila och återhämta mig. Jag känner fortfarande av krampen. Sen gäller det att ta nya tag, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i just nu.

Bild från hogakusten.se

Vad är kramp?
Jag hade nyss druckit och ätit energikaka, så jag led knappast brist på elektrolyter eller glukos, när jag fick kramp. Det var nog snarare så att jag överansträngde mina muskler.

För snart 20 år sedan framförde Martin Schwellnus en hypotes om att kramp orsakas av hyperaktiva ryggmärgsreflexer, vilket i sin tur är en följd av uttröttade muskler. Denna hypotes kan förklara de fakta som finns och det är den enda förklaringen med en riktig orsak. Men bland tränare och löpare är den vanligaste föreställningen fortfarande att kramp beror på antingen brist på vätska eller på salt/elektrolyter, trots att det inte finns några studier som ger stöd för det.

Alla är dock överens om att kramp är spasmer i musklerna. När man springer aktiveras musklerna i benen av hjärnans motoriska centrum. Denna aktivering är viljestyrd - jag vill ju springa. Nervsignalen från hjärnan går via ett knippe alfamotoriska nervceller ner längs ryggmärgen och sedan ut till de muskler som ska kontraheras (spännas). Aktiviteten kan också öka genom omedvetna ryggmärgsreflexer som går direkt ut i musklerna för att skydda dem.

Våra muskler skyddas av ryggmärgsreflexer med hjälp av muskelspolar och senspolar. Muskelspolarna finns mellan muskelcellerna och följer passivt med de närliggande muskelcellernas rörelse. Om muskelcellerna sträcks ut, töjs även muskelspolarna. Om muskelns töjs för mycket och det finns risk för att den skall brista, sänder muskelspolen en signal till de alfamotoriska nervcellerna, som i sin tur skickar tillbaka en signal som gör att muskeln kontraherar och hindrar att en skada uppkommer. Denna skyddsmekanism kallas för sträckreflex. Det är denna reflex som aktiveras när du håller i ett glas och någon sedan fyller glaset med vatten så att armen sänks, reflexen ser då till att armen höjs till ursprungsläget igen.

Senspolarna sitter längst ut på musklerna nära senorna och ser till så att musklerna inte kontraherar för mycket. Ju mer kontraherad och spänd en muskel är, desto mer signalerar senspolarna. Om det finns risk för skada skickar senspolarna en hämmande signal som i sin tur minskar de alfamotoriska nervcellernas aktivitet. (Det hände mig för något år sedan då jag tog för mycket i bänkpress och plötsligt tappade all kraft. Reflexen finns för att hindra mina muskler från att slitas loss, de bryr sig dock inte om att jag har tyngden ovanför mig. Bänkpress är ett ganska nytt fenomen ur evolutionär synvinkel.)

När muskler blir slutkörda ökar signalerna från muskelspolarna, medan de hämmande signalerna från senspolarna blir svagare, vilket leder till överaktivering, d v s ihållande aktivering av musklerna - spasmer - vilket vi känner som kramp. Krampen föregås ofta av små ryckningar i muskeln som beror på denna signaltrafik mellan sträck- och senreflex. Det drabbar oftast muskler som kontraherar under lång tid som vader och musklerna på baksidan av låret, medan muskler som sträcks ut mycket är mer skyddade genom att de aktiverar senreflexen.

De alfamotoriska nervcellerna får hela tiden återkoppling från muskelspolar och senspolar och de senare är inte är så aktiverade som de borde. Eftersom aktivering av alfamotoriska nervceller leder till kontraktion av muskeln medför detta ofrivilliga muskelsammandragningar. Det finns inget man kan göra just då. Vadmusklerna får eget liv och man hoppar omkring som om marken plötsligt förvandlats till glödande kol.

Botemedel mot kramp
När kramp är ett faktum kan man minska de alfamotoriska nervcellernas aktivitet genom att stretcha den krampande muskeln och aktivera senreflexen. Det var det jag fick hjälp med när jag fick kramp. Ett annat sätt att bryta kramp är att snabbt dricka en dl juice från saltgurka. Juice från saltgurka - som innehåller bl a salt och vinäger - tycks kortsluta den neuromuskulära mekanism som ger upphov till kramp. Lindringen sker direkt, d v s långt innan kroppen tagit in juicen i cellerna, vilket stärker hypotesen att kramp är neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.

Höga Kusten Trail

En dag efter min målgång (filmsnutt från målgången här) i Swiss alpine landade jag i Sverige och nu efter ytterligare 3-4 dagar har jag landat i mig själv. Jag känner mig rejält nöjd med min prestation. Det var ett av tidernas tuffaste Swiss alpine, kanske bara jämförbart med året innan då värmen knäckte många. I år var det den nya och längre bansträckningen med fler backar i början samt det ihållande regnet som drog ut kilometertiderna och tvingade många av banan. Enligt de flesta GPS:er var sträckan ca 82 km, mer än 2 km längre än förra året och 7 km längre än året innan dess.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle simma redan på tisdag, men det är ju svårt när inte knät läkt ihop än. Jag hade inte riktigt landat när jag skrev det. Jag tittar på sårskorporna som ligger som ett knöligt lapptäcke över knät. Det är som att titta på en sjö som sakta fryser till is. Det ser bättre ut, men det läker långsamt. Jag vill ut och simma nu. Kroppen är pigg och viljan är stark. Jag tror fortfarande jag har lite swisskyrus.

I väntan på simning körde jag ett styrkepass på gymmet igår. Jag kunde träna hela kroppen, både ben och armar. Jag började med ett pass i roddmaskinen och sedan körde jag litegrann på alla maskiner, som för att känna om något inte var som det skulle. Det enda jag känner av är utsidan av högerfoten och högeraxeln. Jag tror jag ska pröva att springa några kilometer imorgon.

När jag sover läker kroppen. Det råder febril aktivitet i mina celler, särskilt i benen. Triljontals proteiner reparerar cellerna i ett svindlande tempo. Om några dagar återstår bara ett ärr på knät, det enda synliga tecknet på att jag sprungit nästan 82 km.

Ett lopp på hemmaplan
För några veckor sedan blev jag uppmärksammad på ett spännande traillopp i Skuleskogen som heter Höga Kusten Trail. Loppet går den 6 september. Jag blev riktigt sugen att springa på dessa stigar som jag känner så väl. Som barn brukade jag fiska gädda på våren i Salsviken, som ligger i norra delen av nationalparken. När jag studerade bansträckningen såg jag att Salsviken numer var en sjö, så jag vet inte om gäddorna simmar in där längre. Landet höjer sig snabbast (8 mm/år) i världen just där, därav namnet Höga kusten och att det upphöjts till ett världsarv.

Utsikt från ett kalottberg i närheten av Slåttdalsskrevan.

Jag hittade en lockande video som presenterar loppet som man kan se här nedanför. Om inget oförutsett händer kommer jag säkerligen att springa. Det är inte lika tufft som Swiss alpine, men Skuleskogen är mäktig och avslutningen med två vändor upp på Skuleberget kommer att kännas i benen.

Höga Kusten TRAIL - Utmana världsarvet from Höga Kusten on Vimeo.

Om jag springer Höga Kusten Trail den 6 september blir det sista loppet för säsongen, förutom end of season som brukar gå i oktober. Men end of season brukar bli mer som en joggingtur med matsäck. E4-loppet vore också kul, men jag gillar ju inte asfalt. Fast 21 K klarar jag och jag har ett par inov-8 för asfalt (som dock tyvärr är väldigt slitna trots lite löpning).

Hjärnans beslutssystem
Swiss viskar mitt namn: Joooohan, kooom ååååhh spriiiiing mig … Men jag lyssnar inte än. Tre gånger får räcka. Eller kan man bli beroende av ett lopp? Det finns män som åkt 50 Vasalopp. Det handlar så klart om hjärnfysik och hjärnkemi. Vanor och beslut är komplicerade samspel mellan olika nätverk i hjärnan. Från mitthjärnan frigörs dopamin som stärker vanor som man upplever som positiva. Minnen som finns i hippocampus påverkar också. Det kanske viktigaste området är amygdala, den plats i hjärnan där själva kostnads- och intäktsanalysen görs. Från insula kommuniceras känslor som vidhäftar besluten. Som mottagare av allt detta finns accumbenskärnan som tillsammans med områden i prefrontala barken fattar det slutgiltiga beslutet. Det låter nästan som att jag överlåter åt hjärnan att fatta mitt beslut, men jag är faktiskt inte något mer än min hjärna.

Jag kan fatta ett intuitivt beslut eller ett väl avvägt beslut. Märkligt nog visar studier att intuitiva, snabba beslut är bättre än väl genomtänkta beslut, när det finns mycket fakta att ta hänsyn till. Det undermedvetna är helt enkelt mycket smartare än vi tror. Inför beslutet om att springa eller inte springa Swiss ännu en gång bör jag alltså lyssna till min intuition och inte väga så mycket för och emot. Det är ofta bara bortkastad tid, för det mesta är det som känns bra också det som visar sig vara bra i långa loppet. Fast Swiss alpine är kanske ett lite väl långt lopp.

Sponsrad Video: trail running

Asics är bra på att göra inspirerande reklamfilmer. I filmen nedan berättar Emmanuel Gault om sin passion för trail running. Emmanuel vann CCC Mont Blanc i fjol, ett kraftprov på 98 kilometer över Alperna.

Det ser så härligt ut. Trail running kombinerar två av mina intressen: att springa och att vara ute i naturen. I slutet av videon säger Emmanuel: ” ... nothing is crazy if you are well prepared”. Det är ett citat att ta fasta på. Jag är inte galen när jag väljer att springa Swiss Alpine. Jag vore galen om jag inte var förberedd, men när det är dags är jag redo för 78 km över Alperna.

Trail running, eller traillöpning, betyder att man springer längs stigar. Det är en varierad och ursprunglig form av löpning. Man aktiverar hela kroppen och nervsystemet när man tar sig fram över stockar och stenar, rötter och bäckar.

Omväxling är alltid bra och om man vanligtvis springer på asfalt längs monotona, raka vägar, så är traillöpning ett sätt att aktivera nya delar av hjärnan och nya muskler. Det finns alltid en risk att man snubblar och ramlar omkull när man springer i kuperad skogsterräng. Men att snubbla är att lära sig något nytt: att hålla balansen, att orientera sig, att läsa av underlaget. Barn snubblar hela tiden, tills de kan gå och springa.

Det är spännande att springa ute i naturen där varje krök och backe öppnar en dörr till det okända. För några år sedan kunde forskare visa att det bildas nya nervceller i hjärnan när man springer. När man springer förändras omgivningen och nya hjärnceller och nya bindningar hjälper oss att integrera det nya med det gamla. Det är det som skiljer djuren från växterna och löparna från soffpotatisarna.

Traillöpning är kanske den mest ursprungliga formen av löpning. Man känner sig som en jägare. Det är tillbaks till rötterna. Man springer på rötterna.