Det finns bara nu

Einstein sa att det förflutna, nuet och framtiden var en envis illusion. Enligt den italienska fysikern Carlo Rovelli är tiden en illusion som beror på vår oförmåga att se världens detaljer. Vi kan inte känna till positionerna och hastigheterna för alla partiklarna i universum. Om vi kunde se världen som den är, skulle det inte finnas någon entropi och ingen tid, säger han.

Susann Mielke från Pixabay

Jag håller med fysikerna. Tiden finns inte. Det enda som finns är nu, även om detta nu också är en illusion - och en envis sådan. Men jag upplever ett nu. Just nu, inte ett nyss eller sedan. Det är nu jag finns och detta nu är allt som finns. 

Alla vintrar var vita 

När jag tänker på det som hänt eller det som ska hända, är det nu jag tänker. Jag skapar det förflutna när jag tänker på det. När jag slutar tänka på det är det borta. Efter några år har jag återskapat det som en gång hände så många gånger att minnet förändrats för att bättre passa ihop med min egen berättelse om mig själv. Minnen är inte filmer av det förflutna, de är skapelser och när du skapar minnen blandas de med andra bilder och minnen. Alla vintrar var vita och alla somrar soliga, för så ser bilderna av sommar och vinter ut.

Stefan Keller från Pixabay

När det förflutna hände var det nu det hände. När du tänker på det som hände, visualiserar du ditt minne av det ögonblicket och det sker också just nu. De känslor du har just nu färgar minnet. Det är samma sak med framtiden. När du tänker på och föreställer dig framtiden tänker du fortfarande på det just nu. 

Det sägs att du ska leva i nuet, men du kan ju inte leva på något annat sätt. Det finns bara ett nu, men det finns flera sätt att tänka i nuet. Om du använder en stor del av nuet till att tänka tillbaka eller tänka på framtiden - utan att koppla det till det du gör nu - missar du det som händer och det som händer är allt som någonsin kommer att hända.

Gör det nu 

Om nu nuet är allt som finns, varför ska du då förstöra det genom att tänka på tråkiga saker som hänt och på hemska saker som skulle kunna hända? Varför skapa stress, frustration och ilska och förstöra nuet? Varför fylla nuet med en oro som bara är en illusion skapad av dig och som troligtvis aldrig kommer att inträffa? 

Om du har skjutit upp ett problem i flera år ska du ta tag i det nu. Du kan inte göra det i framtiden, för framtiden finns bara nu. Din framtid är det du gör nu. Om du inte gör det du vill göra nu, kommer du aldrig att göra det. När du drömmer om framtiden tror din hjärna att du är där du vill vara och den kommer inte att ge dig energi att göra det som krävs för att nå det nu du vill.

Sofia Cristina Córdova Valladares från Pixabay

Alla människor upplever smärta och sorg. När det gör ont kan du hantera det nu och då känns kanske ”nästa” nu inte lika smärtsamt. Om smärta och sorg tar över nuet finns det inte utrymme att leva. 

Livet är en resa

De som strävar efter ett mål i framtiden blir inte lyckliga när de når målet. De tror att lyckan finns i framtiden. De offrar nuet för ett gyllene nu sedan, men de lärde sig aldrig att vara i nuet. När de når fram vet de inte vad de ska göra nu.

Det finns ingen slutstation. Det finns bara en resa och den är ett evigt nu. Lycka handlar om att vara närvarande och att känna tacksamhet och njuta av resan. 

Att säga att framtiden inte finns betyder inte att framtiden är oviktig. Det är det du gör just nu som skapar din framtid. Tillsammans med alla andra skapas vår gemensamma framtid av det vi gör nu.

Stefan Keller från Pixabay

Om du inte kan göra någonting just nu är det svårt att tänka på framtiden. Det skapar ångest. Din framtid är en slags förlängning av ditt nu. De beslut du fattar just nu är de viktigaste beslut du någonsin kommer att fatta.

Min favoritfilm om minnet:
http://hjarnfysik.blogspot.com/2011/03/memento-att-leva-i-nuet.html

Du är inte värdelös

Du säger att du är värdelös. Du säger att du är dålig på att sjunga, dansa och skriva.

Hur mycket har du tränat?

Du sjunger i duschen en gång i månaden när du är ensam hemma. Du har dansat 50 timmar i hela ditt liv, varav 2 timmar i nyktert tillstånd. Du har inte skrivit en text sedan du gick ut gymnasiet.

Såklart du är värdelös på att sjunga, dansa och skriva.

Vad är du bra på?

Du säger att du är bra på att laga mat, att odla växter och att springa.

Photo by Timothy Eberly on Unsplash

Du älskar att laga mat. Du har gjort det sedan du lärde dig grunderna på hemkunskapen. Du är hela tiden på jakt efter nya recept. 

Du älskar din trädgård och växterna. Du är alltid på jakt efter nya växter att stoppa ner i jorden. Kommer den att klara sig? Du läser på om växten. Du älskar det! 

Du älskar att springa. Du springer 4-5 gånger varje vecka. Du deltar maraton och halvmaraton. Du försöker hela tiden bli snabbare och uthålligare. 

Du har lagat, odlat och sprungit i tusentals timmar. 

Såklart du är en stjärna. 

Det är skillnaden. Du är värdelös på det du inte har tränat och du är en stjärna på det du har tränat. Om du dansat, sjungit och skrivit istället för lagat, odlat och sprungit skulle du vara en mästare på att dansa, sjunga och skriva. 

Allt handlar om övning.

Du är inte värdelös. Först är du dålig, sedan blir du bättre för varje gång. Ju fler gånger, desto bättre blir du. Du blir aldrig bra på det du aldrig tränar på.

Svårare än så är det inte.

På jakt efter den lust som flytt

För mig tar året slut på hösten. Egentligen borde det vara flera månader kvar, men just nu känns det som om det här året tagit slut och att jag måste mobilisera kraft och lust till nästa år. Däremellan kommer skidor, men det kan dröja länge tills det finns snö. Jag tänkte springa i helgen, men regnet och mörkret fick mig att stanna inne.

Det var ganska precis två år sedan jag hade min senaste svacka. Mina svackor kommer oftast under hösten eller på förvintern, efter det att målen är uppnådda och jag står vilsen inför framtiden och oändligheten. Eller så kan det vara något som hänt, något som skakat om tillvaron så att man inte hittar vägen och inte längre känner igen sig själv och människorna i den.

Bland bloggar och skär
Just nu känns allt jag gör meningslöst. Det finns inget som driver mig. Det är som att jag befinner mig vilse i en liten båt långt ut på en sjö. Årorna har brutits sönder och skaften flyter någonstans i den täta dimman. Jag ror med stumparna, som en amputerad. Båten läcker. Jag tittar på vattnet som sipprar in. Snart slukas den av sjön. Vattnet når redan till stövelskaften. Det finns ingen som kan hjälpa mig och det finns inget jag kan göra. Det enda som återstår är att drunkna. Det är det enda jag kan vara riktigt säker på.

Jag surfar på internet efter artiklar om motivation. Men jag hittar inga svar. Ibland känns livet jobbigt, meningslöst, smärtsamt och man tvivlar på sig själv. Det är en del av livet och en viktig anpassning för att vi ska överleva. Annars skulle livet rulla på i samma fotspår, år efter år. En stund av tvivel ger tid för eftertanke och kanske kraft att hitta en ny väg genom villervallan.

Till slut kastar google mig till Leo Babautas blogg Zenhabits. Jag hamnar ofta där när jag söker efter svar som rör det ”inre” och där vetenskapen famlar. Jag beväpnar alltid mina argument med vetenskap, men under allt pansar finns en mjuk insida. Det har alla. Där trevar man sig fram. Där finns fler frågor än svar. Leo Babauta försöker dock alltid hitta egna och lite annorlunda svar på svåra frågor. För att komma ur sin egen tillfälliga svacka fokuserade han på följande:

1. I stopped being so self-centered.
2. I loosened my identity.
3. I remembered that this day counts.
4. I created movement.

Leo Babauta, Zenhabits

Sluta vara så självcentrerad
Babutas fyra råd gav mina tankar några bra ankarplatser som jag kan utgå från. Den första punkten är ganska självklar. Vi är alla i centrum av oss själva. Vi ser ut på universum från två hål i skallen och vi söker hela tiden bekräftelse i världen därutanför. I stället för att söka det hos andra kan man bekräfta andra, vilket ger en form av ömsesidig bekräftelse. Vidare bör man inte fundera så mycket på vad andra tänker och man ska aldrig tycka synd om sig själv.

Var trygg med din självbild
Alla har en bild av sig själva. Min bild är att jag är en trevlig och rolig kille som är både bildad och vältränad. Vissa dagar skulle jag kunna gå runt i en t-shirt med trycket ”All this and brains too”. Denna uppblåsta självbild kan dock hotas av andras uppfattningar och det leder till reaktioner. Ord tränger djupare än slag. Ord kan hota min självbild som en person som alla gillar. Om någon kallar mig lögnare eller snål, hotar det bilden av mig själv som en god och generös människa och jag kanske går till motattack för att bevara min självbild.

För att förhindra att man hamnar i försvarsposition tror jag det bästa är att släppa identiteten en aning och inte ta sig själv på för stort allvar. Man kan vara flera saker, ha flera identiteter. Visst, jag kan vara rolig och fyndig, men inte alltid. När jag känner mig missförstådd blir jag ofta tyst och sur, för jag förstår inte hur jag ska göra mig förstådd.

En identitet beror på så mycket. Den skapas i ett komplicerat samspel med andra människor, deras förväntningar och vad jag förväntar mig att de förväntar sig av mig. Det är inget att känna sig hotad av. Är man trygg i sig själv, då är det först och främst jag själv som definierar vem jag är.

Alla dagar räknas
Alla dagar räknas. Jag kanske har 25 år kvar att leva, det kan jag inte veta. Vad skulle man göra om doktorn sa att man hade en obotlig sjukdom och 25 år kvar av sitt liv? Det finns ett slut och man har ett antal dagar kvar, denna dag är en av dem. En dag är det slut och den dagen är som alla andra dagar. Den är som första dagen i skolan, dagen då man tog studenten, fick sitt första barn eller begravde en förälder - dagar som en gång låg långt borta men sedan inträffade och blev till minnen. Förr eller senare är det dagen man dör. Den dagen blir inget minne hos mig, men förhoppningsvis hos andra. Det gäller att göra något med alla dagar. Inte bara låta dem gå sin väg mot slutet.

Skapa rörelse
När man sitter fast i vanor är det svårt att röra sig. Vanor kan ta över livet. Livet blir alltmer inrutat. Men ett litet steg åt ett annat håll, skapar en rörelse och en möjlighet.

Ordet motivation är besläktat med det engelska ordet move, som i sin tur hör samman med ord som motion och emotion. Bakom allt detta ligger det latinska order movere, som betyder att orsaka rörelse. Motivation handlar alltså både om rörelse och känsla. Det som får oss att bete oss som vi gör. Det är det jag saknar. Jag har inget som driver mig framåt just nu. Jag sitter stilla i båten och guppar på vågorna.

Jag skapade i alla fall ett inlägg idag. Jag har lagt fram löparkläderna för morgondagen. Det är kanske början på en liten rörelse. Kanske någon också tycker inlägget var värt att läsa. Jag är knappast den enda som tvivlar på mig själv ibland.

Vett och etikett

I internets barndom, för sådär 20 år sedan, skrevs det mycket om vett och netikett. Jag vet inte om det är någon som bryr sig om det längre. Jag tror min blogg har läsare som är intresserade av att lära sig något och bli inspirerade. Jag har bara blivit utsatt för ett fåtal personangrepp och några ohyfsade kommentarer, men på forum och på en och annan populär blogg är personangrepp, smutskastning, brist på hyfs och förvrängning av fakta snarare regel än undantag. Det finns många internettroll (Jag undrar så hur de ser ut och vilka liv de lever: Har de familj? Jobb? Är de 18 eller 45 år?), men det finns ännu fler som tycker att det viktigaste är att ha rätt, även när det strider mot fakta. Det är en garanti för att aldrig utvecklas och det kanske känns tryggt. Det är jobbigt att ändra sin världsbild, för det innebär ofta att man också måste förändra sig själv. Men jag förstår inte riktigt problemet med att man är så rädd att ha fel och att lära sig något nytt eller se saker ur ett annat perspektiv. Det är de gånger då jag insett att jag haft fel eller lärt mig se saker från ett annat perspektiv som jag tagit de största kliven i min utveckling.

Riktlinjer för kommentarer på bloggar
Tyvärr finns det inga riktlinjer för hur man skriver kommentarer på bloggar. Men det finns ett och annat försök till någon slags netikett. Ett av de bättre gick ut på att man skulle tänka sig följande scenario: Innan du kommenterar, försök föreställa dig att du sitter tillsammans med alla andra kommentatorer runt ett bord. Ni har samlats för att diskutera en fråga som ni alla är lika intresserade av, och du är i första hand intresserad av att lära dig något av samtalet. Luta dig tillbaka. Titta ut genom fönstret och njut av utsikten. Om du gillar kaffe så har du en kopp kaffe på bordet. På bordet står en korg med frukt. I bakgrunden hörs klassisk musik. Bredvid dig sitter ett barn, som du tog med dig för att visa hur man diskuterar kontroversiella frågor med främlingar. När du ser allt detta klart och tydligt framför dig, då kan du skriva din kommentar.

Språkpoliser
När Elgiganten gick ut med en annons och sökte ”kassa medarbetare”, blev det en ganska kul särskrivning. Men när folk påpekar särskrivningar på internet tycker jag det är ganska tröttsamt. Det liknar mer mobbning än en vilja att förstå. Många tror också att särskrivning är något nytt i svenskan, men det är lika gammalt som det svenska skriftspråket. Det är framför allt ovana skribenter, som använder andra - och i grunden rimliga sätt - att avgränsa ord än vad den formella skriftspråksnormen säger, som särskriver ord. Det är inget att hetsa upp sig över. Det viktiga är att man begriper vad skribenten vill säga, det förstår man oavsett om det står ”övergångs ställe” eller ”övergångsställe”. Men det är kanske inte det viktigaste för en språkpolis. Jag tycker att det är värre när jag läser en språkligt korrekt artikel med svåra ord och tillkrånglade meningar så att jag inte begriper vad skribenten vill säga. Det händer ganska ofta. Självklart ska man rätta särskrivningar, men inte på ett överlägset sätt.

Kassamedarbetare blev kassa medarbetare.

Själv är jag väldigt noga när jag skriver, men jag skulle aldrig påpeka för någon annan hur hen (hmm, det känns fortfarande inte naturligt med hen …) skriver, inte minst för att jag själv hade väldigt svårt för att skriva tills jag var drygt 20 år. Det låste sig, kanske av rädsla för kritik och för att jag sov mig genom svensklektionerna. Sen blev jag tvungen att lära mig skriva för jag började brevväxla med en svensklärare, haha. Det första brevet (ja ett brev med frimärken på) tog flera dagar att krafsa ner, sen gick det fortare och fortare och ibland gick det kanske t o m för fort. Det kanske är typiskt mig, jag anstränger mig först då jag blir tvungen.

Att jobba hemifrån
Av lite olika anledningar har jag jobbat hemifrån en del på sistone och tekniken går framåt. Det går att vara med, fast man befinner sig på distans. Men vi är fortfarande människor och det blir ganska dråpligt när man föreställer sig ett telefon-/webb-möte i verkligheten, som man kan se på videon nedan. Jag skrattade gott. Jag är ofta killen på slutet där som hör av sig när mötet snart är slut, åtminstone om det är ett trist möte.

Äntligen är jag bloggmiljonär

Nu - precis just nu - har denna blogg visats 999 822 gånger, enligt statistiken till höger. Inom kort passerar bloggen en miljon sidvisningar. Det har gått fort på slutet. Förra inlägget om vart fettet tar vägen spred sig som en löpeld. Det här inlägget lär inte bli lika spritt, men ibland måste man luta sig tillbaka och reflektera lite grann också.

En miljon … det är inte klokt. När jag började blogga för 3,5 år sedan var tanken att hålla på i 2 år tills jag fullföljt mitt första ultralopp och ambitionen var att skriva om en del nya rön kring hjärnans funktion och hur dessa upptäckter påverkar löpningen. Med tiden fick bloggen ett eget liv och de populäraste inläggen handlar vare sig om löpning eller hjärnan. Numer skriver jag om allt som intresserar mig och som jag vill att andra ska förstå är intressant och jag tror det märks. Varje dag tillkommer nya läsare och en del har följt bloggen i åratal. Några läser varje inlägg mycket noggrant, medan andra - som t ex mina kompisar - läser början och slutet och hoppar över allt vetenskapligt svammel däremellan som de hört så många gånger förut och som de inte riktigt tror på, misstänker jag :) Men livet är fullt av utmaningar och jag ger mig inte.

Jag fortsätter blogga så länge jag lär mig något och så länge det finns läsare som hör av sig och gillar det jag skriver. Jag tror inte jag utvecklar det mer än så. Jag känner mig bara ödmjuk och tacksam att så många följer bloggen att jag blivit bloggmiljonär :)

Blogghobby
Jag blir nog aldrig bloggmiljonär i pengar. Google visar en del reklam på sidorna som kopplas till texten i efterhand och det är kul när det ramlar in lite pengar på kontot. Att skriva ett sponsrat inlägg ger en tusenlapp och sedan ett antal kronor per klick, men numer tackar jag nej till nästan allt eftersom det riskerar leda till upprepning och tveksamma inlägg. I princip är jag inte emot sponsring och reklam, men jag tror det skulle gå ut överkvaliteten och kanske också trovärdigheten och det är de två viktigaste faktorerna när jag bloggar: att texten håller hög kvalitet och att mina påståenden är vetenskapligt underbyggda och trovärdiga. Ibland tycker jag saker och ibland skriver jag ironiska och galna inlägg, men det brukar framgå av texten hoppas jag :)

Jag tackade ja till en webbshop också för en tid sedan, men den hade jag tydligen lyckats slarva bort länken till för den fanns inte längre kvar; nu har jag lagt till den igen i fältet till höger. Jag vet inte om någon har shoppat där men jag kanske ska ta en titt nångång. Det är jättebra priser, haha … och jag är en usel försäljare …;)

Jag har hellre tio nöjda och inspirerade läsare än tusen kronor på kontot, men om det var mitt levebröd skulle jag självklart göra en annan värdering. Hjärnfysik är trots allt bara en hobby och jag låter den inte ta för stor plats i mitt liv. Jag tror aldrig jag sagt till någon att jag bloggar och det dröjde ganska länge innan ens de närmaste kände till min hemliga hobby, men nu när mätaren snart visar på över en miljon kanske jag inte ska låtsas om som om bloggen inte existerar. Man bloggar ju trots allt för att man vill dela med sig - av sina kunskaper eller sig själv eller båda delarna - och för att någon ska läsa och ha glädje av det.

I början var mitt mål att bloggen skulle växa, men nu satsar jag mer på att skriva inlägg med hög kvalitet och skillnaden mot tidigare är att det inte blir lika många inlägg. För en tid sedan fick jag ett erbjudande om att ingå i ett av Sveriges största bloggnätverk, men jag valde att stå kvar på min egen blogspot. Det viktiga är inte att få fler läsare, utan att skriva inlägg med hög kvalitet och inte känna någon press för att jag måste leverera texter med jämna mellanrum. Dessutom känns det som jag har lagom med läsare nu; några läsare tillkommer och några tappar intresset och så kan det rulla på ett inlägg i taget tills jag tappar lusten eller taget.

Jag gillar att ta mig an svåra ämnen och skriva om dem så att vem som helst kan begripa det. Men ibland går det inte riktigt. Jag tänkte jag skulle förklara varför summan av alla heltal från 0 till oändligheten blir -1/12, för jag trodde inte på det själv och det var först efter att jag läst beviset ett par gånger som jag blev övertygad, men där någonstans går gränsen för vad jag skriver om. Det får inte vara alltför nördigt, det måste vara intressant och det måste gå att förklara med vanliga ord. Å andra sidan vore det ju verkligen en utmaning att beskriva kvantfysik eller universums inflation så att jag förstod det själv utan att känna det där obehaget att det är något som man missat.

Åker skidor
Den här veckan har jag åkt massor av skidor. Det finns inte jättemycket snö, men tillräckligt för att dra fina spår. På Södra berget är det dock tunt med spår. Det finns t o m en risk att det inte går att åka den tänkta banan runt berget, utan att det blir en kort snurra på toppen. I så fall åker jag något annat lopp.

Om 6 månader är det dags för swiss alpine.

Förutom skidåkning så crawlar jag på simskola och mina övriga 20-timmars projekt rullar på. Idag bokade jag boende för Swiss alpin på ett litet hotell 300 meter ovanför Davos, d v s en bit upp på berget. Det ser fint ut. Det blir verkligen något att se fram emot.

Grått nytt år

Det nya året har börjat grått. Nätterna är långa, gräset är grått, håret är grått, gråberget är grått och gråstenen är grå-å-å-å-å-å. Det är inte lätt att hålla sig för gråt, men det är lätt att grotta ner sig och jag har läst flera böcker under ledigheten medan regnet slagit dissonanta ackord mot fönsterblecket.

I januari borde det vara svart och vitt - stjärnklara nätter och vita dagar - inte grått och dystert som i november. Tack och lov fick jag ett erbjudande om att följa med till Tänndalen till helgen. Det ska bli riktigt kul. Sen kanske det kommer lite snö här hemma också och det brukar alltid bli lite ljusare i slutet av januari. Det tar tid för jordklotet att vända sig mot solen, men när det väl vänder går det riktigt fort.

I början på nya året brukar man ju titta framåt och bakåt. De enda tävlingar som jag spikat är Stafettvasan i februari, Swiss Alpine i slutet på juli, Jättelångt i början av juni, samt jobbklassikern (skidor, löpning, cykel och simning). För övrigt tar jag framtiden en dag i sänder och hoppar på det som verkar roligt och intressant (som t ex Södra Berget Runt, Keb Artic Run, Sidsjö Winter Race, m fl …). Under året som gått har jag gjort en del bra grejer och massor av dåliga grejer. Det är bäst att börja med de bra grejerna.

Bra grejer 2013
En av de bättre grejerna under året var att jag tog en lång återhämtning under hösten. Efter E4-loppet varvade jag ner i 6-8 veckor. Jag sprang mycket men lät aldrig pulsen överstiga 140 och jag varvade med styrketräning. Efter det kände jag mig otroligt frisk och stark. Kroppen läkte ihop och mitt aeroba system stärktes. Jag tror jag är i bättre form än någonsin just nu.

En annan bra grej jag gjorde var att börja en crawlkurs. Visserligen blev jag i praktiken underkänd, men jag fortsätter nu under våren och målet är att crawla en kilometer. Jag är i alla fall mycket, mycket bättre än förra året vid den här tiden. Dessutom har det varit roligt. Det bästa jag vet är att lära mig nya saker och crawl är verkligen nytt.

Med simfötter går det riktigt bra att crawla. Bild.

Bloggens populäraste inlägg var serien om periodisk fasta, ett inlägg om rödbetsjuice och en lista med 14 sätt att bli lycklig på. Det blev lite väl mycket om periodisk fasta och 5:2 så jag slutade skriva om det. Det fanns så många andra som var mycket mer intresserade och skrev bättre. Men jag tillämpar periodisk fasta fortfarande, särskilt 16:8-varianten. Dessutom tillkom en massa nya läsare och en del tror jag har bitit sig fast. När det kommer ny, spännande forskning om periodisk fasta så skriver jag om det igen. Det ryktas om en större studie som är på gång. Inläggen om rödbetsjuice har blivit populärare för varje år i takt med att ny forskning bekräftar rödbetsjuiceffekten. Att inlägget om lycka blev populärt var lite överraskande, men vem vill inte bli lycklig.

Dåliga grejer 2013
En av de dummaste grejerna jag gjorde under året var att äta smärtstillande Ipren innan cykeltävlingen i jobbklassikern. Jag fick ont i knät när jag började cykla och jag åt Ipren för att lindra det onda, men jag vet inte om det hjälpte och jag vet att man inte ska äta smärtstillare inför och under tävling. En annan dum sak var att jag inte skruvade fast stavfästena tillräckligt hårt under Stafettvasan och blev utnämnd till årets klant på festen efteråt. Hm, tror inte jag ska försöka minnas fler klantigheter :)

Det inlägg jag är mest missnöjd med var ett inlägg som kunde tolkas som att jag jobbade med ett gäng medelmåttor. Det var inte min avsikt, men nu när jag läste det i efterhand så förstår jag att det kunde tolkas så. Tvärtom har jag haft förmånen att under några år jobba med otroligt kompetenta personer som jag lärt mig mycket av och som låter mig följa med till Tänndalen ;)

Fjolårets löften
Det som får mig att fortsätta blogga är all återkoppling i form av mail och kommentarer och att bloggen tvingar mig att läsa på och hänga med i ny forskning och den piskar mig att träna också. Förra nyåret lovade jag att börja på en bok och jag började … och slutade … och började om och slutade om vartannat. Det finns ett embryo och det finns en historia som kanske tar lite tid att få ut och sedan in i en dator. Det är en sak att skriva ett blogginlägg och en helt annan sak att skriva en bok. Man ställer andra krav på sig själv eftersom man har tid att granska och gå igenom texten. När jag publicerat ett blogginlägg är det gjort och jag kan inte ändra i efterhand, men en bok kan man ändra i hur länge som helst och så länge man ändrar blir det inte klart och om man har höga krav på sig själv blir man kanske aldrig klar. Med någonting. Överhuvudtaget. Det kan ju alltid bli lite bättre.

I’m Skiing in the Rain, Just Skiing In the Rain
I går blev jag less på det gråa och tog bilen och körde rakt in i landet. När jag närmade mig Viksjö började marken vitna och till slut kom jag till ett skidspår. Det var en bit att åka, men det var värt varje kilometer.

Jag stakade 16,66 km i de blöta spåren. Skidorna sögs fast. Det regnade, men det brydde jag mig inte om. I'm laughing at clouds. Det var grått, men marken var vit. Längst upp på berget snöade det. I’m happy again.

Hur man skapar plats och förlänger tiden

Den här veckan har det varit fullt upp och bloggen har legat i träda, men nu kommer mellandagarna och det finns tid att skriva igen. Fast det blir nog lite jobb också. Dagen innan jul åkte jag och sonen till stugan och inspekterade läget efter den ohyggliga stormen Ivar. Massor av tallar och granar hade vräkts omkull och det var ren tur att inte något hus hade skadats.

Ett träd hade ramlat på "hönshuset", men det var bara en talltopp som inte gjorde någon skada. Till höger inspekterar jag huset ute på klippan och det hade klarat sig nätt och jämnt.

Tallar och granar som blåst omkull. Björkar sitter fast.

En millimeter till så ... Puh ...

Stora huset klarade sig dock bra. Mer grönt än vitt på tomten. På sjön ligger ett tunt lager is och på isen ett tunt lager regnvatten.

Göra plats för livet
När jag är trött orkar jag inte skapa, men jag orkar städa och ta bort sådant som jag inte använder. Det ger tid och plats för annat. Stormar och skogsbränder ger plats för nya ljusa lövträd, utan dem skulle skogarna snart vara täckta av mörka barrträd. Jag tror samma sak gäller oss själva - ibland måste en storm dra genom själen och slita bort allt som man tappat taget om eller som aldrig rotat sig. Det behöver brinna och blåsa ibland.

Jag använder inte Facebook, så därför gick jag ur Facebook. Det var inte så svårt. Man går in på Konto -> Kontoinställningar ->Säkerhet och "Inaktivera ditt konto”. Sen kastade jag alla kläder som jag inte sett på flera år. De har bara hängt i garderoben och tagit plats. Jag avslutade en del andra saker också och gjorde planer för framtiden. Det är skönt att kasta bort och göra sig av med olika beroenden, men samtidigt är jag - som i stort sett alla människor - både beroende och en samlare, så känslan av frihet kanske är en illusion? Robinson Crusoe var fri, men samtidigt väldigt ofri. Och det är väl så det är. Livet är aldrig vare sig det ena eller det andra utan både och, i en ständigt skiftande soppa av beroenden och frihet, förväntningar och tillkortakommanden, liv och död.

Tiden är en illusion
Tiden går fort och långsamt just nu, som om den bromsar in och accelererar om vartannat. När jag inte gör någonting, saktar tiden ner men i efterhand gick den fort. Då jag gör mycket rusar tiden däremot, men i efterhand gick den tiden väldigt långsamt eftersom jag hann med så mycket som tog plats i minnet. Den tid jag inte gör någonting, tar ingen plats och försvinner och blandas ut med alla andra stunder då jag inte gjorde någonting. Så det kanske är bättre att göra någonting än ingenting. Fast ibland måste man göra ingenting … Ibland måste man ingenting, menar jag.

Bild: http://www.moillusions.com/

Tiden är en illusion, fast den är en väldigt envis och övertygande illusion, sa Einstein. Tiden går olika fort i olika hastigheter och gravitiationsfält. Det är inget man tror, utan ett faktum som man kan mäta och som GPS:erna måste ta hänsyn till då de kommunicerar med satelliter - klockorna går saktare på jorden än klockor på en satellit i omloppsbana runt jorden. Tiden har rört sig framåt i 13,72 miljarder år nu. Före det fanns ingen tid, inget rum, inget fram eller bak, upp eller ner, sen eller då, skidspår, snö, mellandagar eller Arne Weise.

Hur man får fart på skidorna
Det dröjde kanske 15 miljoner år innan det fanns vatten i universum. För några år sedan upptäckte astronomerna ett gigantiskt vattenmoln 12 miljarder ljusår bort som bestod av 140 biljoner gånger mer vatten än det finns vatten i världshaven. Så det finns gott om vatten och vatten är ett nödvändigt villkor för snö, men inte ett tillräckligt villkor. Det andra villkoret är kyla och det är alldeles för varmt just nu, trots att norra halvklotet lutar sig så långt det bara går från solen. Jag känner mig desillusionerad, fast jag vet ju att var femte jul är snöfri. Det är fakta. Sånt är livet. Jag har ändå lust att sätta mig i bilen och köra inåt och norrut tills jag möter snö, men det vore ju mer en diagnos som kräver en behandling än en redig handling.

I väntan på snö och skidspår (alla nedblåsta träd måste bort också) kan jag i alla fall tänka på skidor … Har någon tänkt på att det ser ut att gå fortare om man ser åt sidan när man åker skidor? Träden rusar förbi, medan en blick riktad framåt ger en känsla att det går långsamt, som om träden sitter fast i horisonten och rör sig bort med den. Ett exempel på denna illusion kan man se på gif-animationen nedan. Titta rakt fram och sedan på dörrarna vid korridorens sida. Det ser ut att gå olika fort, men det går lika fort. Tiden är konstant vid normala hastigheter.

Hur man förlänger en sekund
Att fånga dagen är ett slitet uttryck och den går inte heller att fånga, men man kan fånga en sekund en kort stund. Om du har en klocka med sekundvisare, håll huvudet stilla och titta först på sekundvisaren och titta sedan så långt bort du kan i synfältet utan att röra huvudet. Kasta sedan en blick, utan att röra huvudet, tillbaka på klockan. Du kommer att uppleva att sekundvisaren står stilla i över en sekund. Upprepa försöket några gånger tills du ser att sekundvisaren dröjer kvar ovanligt länge. Ju längre bort du tittar från klockan, desto längre tycks också sekundvisaren stå stilla. Men kom i håg att hålla huvudet stilla och bara flytta blicken.

Våra hjärnor använder ljus som en fladdermus använder ljud. Fladdermöss skickar korta, snabba ljudstötar i olika riktningar för att bygga upp en "bild" i hjärnan. För att bygga upp en bild, måste våra ögon på samma sätt fånga upp ljusglimtar från yttervärlden. Det sker genom att blicken ständigt förflyttar sig genom att för en bråkdel av en sekund fixera vid något och sedan gå vidare. Dessa ryckiga rörelser mellan fixering kallas sackader. Ögonen flyttar sig tre gånger per sekund och hjärnan bygger i efterhand upp en begriplig bild av yttervärlden. Under själva förflyttningen är vi blinda. Vi är alltså blinda större delen av tiden då vi tittar. Om du inte tror mig, ställ dig då framför en spegel och titta på den ena pupillen och sen den andra, flacka med blicken fram och tillbaka. Du ser inte att pupillerna rör sig för just då är du blind. En kompis som tittar på dina ögon ser rörelserna hur tydligt som helst. Men du ser ingenting. Vi märker inte av denna blindhet, lika lite som vi märker av att vi har två stora hål i vårt synfält en bit ute till höger och vänster (blinda fläcken).

Så här skapar vi en bild av ett ansikte. Varje punkt visar var blicken fokuserat en kort stund. Det är mycket fokus runt ögonen, nästippen och munnen. Hjärnan sammanställer denna information i ett område som kallas Fusiform gyrus. Är detta område skadat känner man inte igen olika ansikten.

För att kompensera för denna tillfälliga blindhet gissar hjärnan vad du borde ha sett medan du var blind. När blicken flyttar sig från ena hörnet av synfältet till klockan, då skapar hjärnan en förväntad bild av klockan med sekundvisare. Om det tar, säg 300 millisekunder, för ögat att flytta sig till sekundvisaren kommer din hjärna att anta att sekundvisaren varit där i 300 millisekunder redan. Därmed kommer sekunden att kännas längre. Det är därför som sekundvisaren tycks dröja sig kvar ibland och nästan kännas som två sekunder.

Hopp och bävan
Jag skulle vilja hålla kvar mellandagarna ett tag också. Det känns riktigt jobbigt att komma tillbaka till kaos nästa år. Det kommer att bli ett jobbigt år och jag vet inte hur jag kommer att göra för att klara av det. Men det är fortfarande kvar några lediga dagar och det finns lite hopp om skidåkning, eftersom vi ska ganska långt norrut till nyår.

Lycka är att vara upptagen

Enligt en ny studie är man som mest lycklig om man har fullt upp men inte känner sig stressad. Det låter vettigt. Lagom är bäst. Men oftast har man antingen fullt upp och är stressad eller så är det alldeles för lugnt. Det är en svår balansgång. När jag springer kan jag reglera detta. Då har jag fullt upp med att springa men jag känner mig inte stressad, jag jagar (oftast) inte en tid. Annat är det på tävling. Då jagar jag en tid. Då är jag stressad före och under. Efteråt är jag lite utbränd. Det är väl därför jag inte tävlar så mycket. Tävlingar sliter på sådana som mig.

Just nu är jag i en återhämtnings- och uppbyggnadsfas. Jag springer långa, lugna pass som bygger upp min aeroba grundkondition. Jag känner ingen stress. Jag springer ut och kommer tillbaka med en skön känsla. Det gör inte ont någonstans. Jobbet känns lite mer stressigt, för jag vet inte riktigt vad som händer, vad som kommer att hända och vad jag ska göra resten av mitt arbetsliv. Ska jag fortsätta i gamla, trygga fotspår, eller kasta mig på något nytt, ramla av och slå ihjäl mig? Det känns som att jag väntar och ser och tar ett steg i taget, en dag i sänder och det blir veckor, år och decennier.

Dagdrömmar och sex
I den nya studien såg man att folk helst gjorde ingenting, om de fick möjlighet att välja. Men det krävdes bara litegrann, som t ex en liten bit godis, för att de skulle bli aktiverade. Vi är utrustade med ett belöningssystem och det måste finnas någon slags belöning, för den ansträngning vi gör. Annars blir de flesta sittande. En belöning kan vara en sak eller en känsla. Det spelar ingen roll. Bara att vi vet att den finns.

Tre drömmare.

Det behövdes alltså bara en liten, liten belöning för att komma igång och de som kom igång var dessutom lyckligare när de gjorde någonting istället för ingenting. Trots det behövde de en ursäkt för att komma igång. Jag känner igen det. Jag gillar att lära mig nya saker och att träna och båda dessa aktiviteter är sin egen belöning. Men när det gäller andra saker, som att ... då vill jag inte riktigt, ...men, när jag väl kommit igång, då tycker jag det är roligt och meningsfullt. Det krävs en spark eller en belöning av något slag. Så länge jag är sysselsatt är jag ganska nöjd. Men det är inte hela sanningen. En stor del av tiden är jag någon annanstans. Tankarna vandrar iväg. De ger sig av lika lätt oavsett om jag är upptagen eller ledig. Det gäller inte bara mig. De flesta människor dagdrömmer. I en studie fick 2250 personer anmäla via sin mobil vad de tänkte på och vad de gjorde vid slumpmässiga tidpunkter. Nästan hälften tänkte på något annat än vad de gjorde. Av denna hälft tänkte 43 % på något trevligt och 27 % på något otrevligt och resten på något som var varken eller, som bussar eller trottoarer. Den enda gången folk inte dagdrömde var när de hade sex, står det i studien, och då ska man kanske tro på det. Fast folk svarar inte alltid ärligt, särskilt inte när det gäller sådant som förekommer i sängkammaren. Hursomhelst tror jag att de som tänkte på något annat tänkte till 100 procent på någon trevlig. Just nu tänker jag dock mest på hur de rapporterade via sin mobil just vid de tillfällena.

Fokusera på det du gör
Det intressanta var att samtliga, oavsett typ av dagdröm, kände sig betydligt mindre lyckliga, enligt dem själva, än de var när de var upptagna av sin sysselsättning.

Forskarna drog slutsatsen att:

" ... den mänskliga själen är en vandrande själ och en vandrande själ är en olycklig själ. Den unikt mänskliga förmågan att tänka på något annat kom med en känslomässig kostnad."

Sammantaget fann man i denna studie att vad folk tänkte gav bättre förutsägelser för hur lyckliga folk kände sig jämfört med vad de verkligen gjorde.

Allt detta tyder på att det är bra att vara uppmärksam och att inte dagdrömma alltför mycket. Det är också bättre att göra någonting än ingenting, trots att de flesta föredrar att inte ta itu med någonting. Att jobba på gör oss lyckligare, så länge vi är tillräckligt fokuserade, så att vi inte låter dagdrömmarna lyfta tankarna långt bort från här och nu.

Lyckan är ganska konstant
Trots att vi blir allt rikare, får allt fler mobiler och bilar, blir vi inte lyckligare. Forskningen visar att vi blir lyckliga när vissa grundläggande behov uppfylls, sedan är lyckan konstant. Sambandet mellan välstånd och lycka är alltså ganska svagt, däremot tycks det alltså finnas ett samband mellan lycka och hur sysselsatt man är utan att vara stressad. Detta bekräftas i ytterligare en ny studie som tittade på amerikanernas lyckoutveckling. De som var lyckligast i den studien, var de som hade lite tid över till annat utan att vara stressade över detta faktum. Ungefär en tiondel av alla amerikaner kände så och de var upptill en fjärdedel lyckligare än resten.

Vi blir allt rikare, men lyckan står och stampar på samma ställe.

Jag gissar att de som hittar lyckan till stor del gör det tack vare sin personlighet. En del vill inte vara lyckliga, andra gör allt för att finna lyckan och en del bara är lyckliga.

Uppnå flow lite då och då
Jag vet i alla fall när jag känner mig bekymmersfri. Det är när jag har flyt. När livet bara flyter och man får saker gjorda utan att vara pressad. Det stämmer med studierna ovan. För omkring 40 år sedan myntade den svårtstavade ungerska professorn Mihaly Csikszentmihalyi begreppet flow. Han definierade det som ett tillstånd när man är helt absorberad av sin uppgift, så att man nästan smälter samman med den. Oftast händer det när man gör något man gillar och man har kunskapen att göra det bra. Man glömmer sig själv, att äta och att sova. Ingenting känns jobbigt eller ansträngande. Det är som runners high.

En flowkarta. Det är flow uppe till höger man ska sträva efter. Upphetsning (arousal) ligger nära flow och stimulerar att man skaffar sig kunskap för att nå flow. Om man befinner sig i Control krävs det mer utmaningar för att hamna i flow. Ett stort problem i samhället är att många är utråkade, oroliga och känner apati. De behöver kanske inte så mycket mer pengar utan snarare mer utmaningar och kunskap för att röra sig mot flow.

De flesta som en gång upplevt flow vill uppleva det igen. Det är något som etsar sig fast sig i hjärnan. Flow är motsatsen till att vara uttråkad eller stressad. Det finns mycket forskning som visar att människor som upplever mycket flow i livet har högre livskvalitet och de tycker att livet känns mer meningsfullt. Flow ger mening, kanske för att vi glömmer oss själva lite grann. Vi blir ett med våra uppgifter, vänner, utmaningar, eller vad det nu är som framkallar flow.

Drömmare är kanske lite olyckligare än de som inte drömmer alls. Men lite måste man drömma. Kreativitet är kopplat till drömmar. Jag tror all stor konst är en kombination av drömmar och flow. Det är bra att befinna sig i ett flow, men vi behöver alla andra rutor också för att leva ett komplett liv. Ingen kan leva - eller leva med en person - i ständigt flow. Vissa stunder har jag t o m varit apatisk, suttit med ryggen lutad mot origo och deppat över brist på utmaningar och avsaknad av kunskap. Det är i alla fall en bra utgångspunkt. Allt kan bara bli bättre:)

Swiss Alpine - dagarna efteråt

Jag har återhämtat mig oerhört snabbt efter den 79,4 kilometer långa och varma maran i Schweiz, mycket tack vare god sömn. Jag har sovit över åtta timmar varje natt. Jag vet inte när det hände senast. Jag har ätit gott och sovit gott och tagit det lugnt. Igår sprang jag av ren nyfikenhet 5 kilometer för att känna efter hur det kändes och det kändes bara bra. Idag simmade jag lite och sedan körde jag cirkelträning och en del balansövningar. Jag har hittat några mycket bra övningar för att förbättra kroppens proprioception och minska risken för skador på sikt. Det kommer ett inlägg om det snart. Jag tror det är oerhört viktigt, inte minst för löpare.

Nästa år
Jag har också börjat fundera på vilket som är huvudloppet nästa år. Under veckan i Klosters pratade jag med Niklas som sprang Zugspitz Ultratrail tidigare i somras. Det är 100 km långt och man klättrar 5420 höjdmeter - vilket ger tre ultrapoäng och chans att delta i UTMB. I sista hand är det lotten som avgör om man får plats i UTMB. Jag ska fundera på Zugspitz Ultratrail. UTMB lockar, men jag gillar inte lotterier. Jag funderar även på att springa Keb Artic Run runt Kebnekaise. Det går i början av juli och vore lagom uppvärmning till Swiss. Dessutom borde man ju passa på och komma upp på Sveriges högsta berg en gång i livet.

Zugspitz Ultratrail lockar.

Swiss Alpine nästa år känns nästan klart. Jag vill dit igen. Jag vill springa under nio timmar. I år var det 203 svenskar med och jag tror det blir ännu fler nästa år. Jag tror många svenskar gillar att det är välordnat. Man får tågbiljetter hemskickade så att man kan ta sig till Davos och tillbaka och sedan åka runt i Davos gratis. Tågen går dessutom i tid. Man kan även be om ett pass på hotellet som ger fri tillgång till alla linbanor upp i bergen.

Om jag ska klara sub 9 timmar måste jag träna för det hela året. Det gjorde jag inte i år. Det blir fler långpass och mer backlöpning, kanske också någon ultratävling som Sörmlands Ultra Marathon och mer löpträning under vinterhalvåret. Om jag inte klarar nio timmar borde jag utlova ett straff om jag misslyckas så att jag verkligen fokuserar: kanske raka håret, låta skägget växa ett år, sluta blogga, skänka 30 000 till Grekland, avslöja min hemligaste hemlighet, eller nåt.

I år
Nu närmast siktar jag på E4-loppet i Sundsvall i mitten av september. Det är ett halvmaraton och jag ska försöka krossa mitt personbästa från 2011. Det ska bli kul att springa fort igen. Fast däremellan kommer jobbklassikern och simningen. Åååhhh, jag vill bara glömma simningen. Den måste jag ju bara klara av på något sätt. Det ska bli skönt när det är över. Att kråla är svårt. Jag får nog försöka med min variant av bröstsim/hundsim. Huvudsaken att jag kommer i mål och inte kommer sist, men det blir svårt när man simmar som en orangutang. 

Jag funderar dessutom på att vara med i en lite annorlunda tävling om några veckor. Men det avslöjar jag i så fall först efteråt. Det kanske inte går eller jag kanske inte får.

Nätshoppa och stöd Hjärnfysik
I samarbete med Menyou har jag skapat en liten webbshop där man kan köpa och ladda hem digitala produkter som e-böcker, musik och ljudböcker. Hela 70 procent går till artisten/författaren, 10 procent till Menyou och 20 procent till mig. Jag tycker det är en bra fördelning. Jag kommer aldrig att kunna leva på att blogga, men kanske jag kan leva lite delvis på den - någon timme i veckan - och går det bra kan jag ju dessutom inte sluta blogga.

Webshoppen ligger som länk näst överst till höger, eller så kan du klicka här och köpa något till din man/fru ditt barn eller dig själv. Man betalar genom att använda ett paypal-konto eller så betalar man som gäst.

Just nu är det ett defaultutbud på shoppen, men tanken är att jag i framtiden kan påverka vad som säljs. Kanske jag kan sälja min kommande bok via denna tjänst. Då drar jag in 90 % av priset. Jag är ingen bra säljare (eller köpare), men det ska bli kul och se om det trillar in några kronor efter den här hejdlösa marknadsföringen :)

Simmar och springer

Nu är det bara drygt två veckor kvar till Swiss Alpine. Kroppen känns ganska bra, jag har bara lite ont i vänsterknät efter fallet förra veckan. Men det hindrade mig inte från att springa 30 km idag; skelett, brosk, ligament, muskler och senor verkade hänga ihop. Hoppas nu allt fortsätter hänga ihop tre veckor till, sen kan jag falla isär. Sen finns det gott om tid att montera ihop löparen Johan igen.

Under ytan
När jag inte springer simmar jag. Det går tungt. Min första och (förmodligen) enda simtävling (jobbklassikern) går den 30/8. Inte långt kvar nu.

I teorin låter det enkelt att simma. Stick ner handen i vattnet i rätt vinkel. Flytta din kropp framåt genom att ta tag i vattnet. Det är armarna som drar kroppen. Gör kroppen strömlinjeformad och lägg dig just under vattenytan. Ta tag i vattnet och accelerera rörelsen bakåt. Jag försöker ta tag i vattnet, men det rinner genom mina fingrar. Jag försöker skjuta ifrån med benen, men vattnet ger vika. Jag trampar vatten. Jag håller mig flytande, men jag vet inte riktigt vart kraften tar vägen. Jag slår i händerna med ett plask. Benen sprattlar och mitt fokus förflyttar sig till hur jag ska få i mig luft utan att få i mig vatten. Till slut handlar allt om att få i mig luft. Varför har jag inte gälar eller en sån där näsa på ryggen som andra vattenlevande däggdjur.

Allt är fortfarande nytt, fast jag har tränat i några veckor nu. Synen är ny. Jag ser genom ett par simglasögon. Ljuden är nya. Det forsar in vatten i mina öron. För några veckor sedan i Calpe prövade jag att sluta simma, eller fäkta med armarna. Jag sjönk som en sten. Jag tror inte att jag varit under en vattenyta sedan jag gick i skolan. Jag simmade neråt. Rädslan för vattnet måste bort. Vattnet är ju vårt ursprung. Varje cell i mig består av samma salta vatten som vattnet i havet som jag simmar i. Vattnet var klart. Medelhavet är som en öken, jämfört med nordligare vatten - näringsfattigt och klart. Jag var ganska långt ut och fick nästan svindel när jag anade djupet under mig.

Det kändes som om jag var en evighet under vattnet och det tryckte mot trumhinnorna. Jag vände upp och fyllde lungorna med luft från himlen ovanför mig. Jag kanske var nere i några sekunder, men det kändes som minuter.

Bättre och bättre, tag för tag
Jag har försökt simma lika mycket efter att jag kom hem från Spanien, men sjön lockar inte lika mycket som Medelhavet. När jag tittar ner, ser jag ingenting. Bara ett avgrundsdjupt mörker. Sikten är bara någon meter i det humusbruna vattnet. Det har blivit ungefär 2-3 pass i veckan. Det längsta var på 750 meter, då jag tvingades avbryta och släpa mig iland p g a kramp. Jag försöker kråla, men det blir mest bröstsim som jag heller inte riktigt kan. Men jag har aldrig simmat så bra som nu - bättre för varje simtag - och om en månad är jag ännu bättre och nästa år, ja då kanske jag äntligen kan ta Simborgarmärket.

Springa med björnar
Jag gillar att springa i skogen och på långpassen kommer jag djupt in i storskogen. Det finns mycket att se. Jag försöker att springa olika vägar och stigar, det gör löpningen mer intressant och det gör faktiskt livet som jag upplever det lite längre.

Här verkar en skogsbrand ha dragit förbi.

På såna här vägar kan jag springa hur länge som helst.

Kass och besviken simmare med sommarskägg.

Tidigare i veckan såg jag blå fågelspillning - ett säkert tecken på att blåbären mognat. Löppasset efter det blev löpning kombinerat med spaning och jag hittade några fina ställen som jag besökte igår. Blåbär är mina favoritbär, jag äter en halv dl om dagen året om. Men det är ingenting jämfört med en björn som äter 184 000 blåbär om dagen. Jag har inte sett någon björn än, men man vet nog inte hur man reagerar förrän man möter en, som killen i klippet nedan.

Tre år senare

Nu har jag bloggat i ganska exakt tre år. I början var jag anonym, tveksam och tvehågsen, men ju mer man gör någonting, desto bättre blir man på det. Jag tror det är viktigt att skriva om det man själv är intresserad och berörd av. Engagemang lyser igenom och ger texten liv.

Hjärnfysik fyller tre år.

Jag har snart skrivit 500 inlägg. Det motsvarar flera tjocka böcker och det borde ju inte vara särskilt svårt att skriva en tunn bok, kan man tycka. Jag har börjat och jag har börjat om, och börjat om. Men jag har aldrig skrivit en bok förut och det man aldrig gjort, är man inte särskilt bra på.

Bloggsmak och bloggtryck
När jag började blogga tänkte jag hålla på i två år tills min ultradebut, men nu har jag bloggat i tre år och jag vet inte om jag kan sluta. Ett tag - för drygt ett år sedan - kände jag bloggsmak i munnen, tyckte att jag skrev strunt, att jag bara kastade bort min tid lite här och där. Fast när jag funderade på att sätta punkt, insåg jag att bloggandet gav mycket mer än det kostade. Alla vill bli sedda på något sätt.

Flera läsare har hört av sig och sagt att de har bloggen som favorit och det gör mig taggad att se till att den fortsätter vara det. Tillsammans med kommentarerna är antalet sidvisningar ett slags betyg och det är verkligen kul att bloggen slår nya rekord i stort sett varje månad. Bara under maj visades 50 000 sidor, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med för ett år sedan. Inom ett år passerar bloggen en miljon sidvisningar. Det är inte särskilt mycket för Blondinbella, men jättestort för mig. Bloggbasen består av intresserade och engagerade besökare, samt vågor av tillfälliga sökare som stannar ett tag innan de surfar vidare. Tillsammans håller de - nomaderna och de bofasta -  bloggtrycket uppe. En del sökare blir dessutom kvar, vilket ger bloggen en växande trend.

Rolig statistik.

Sommartider
Bloggtrycket brukar sjunka under sommaren. En del bloggare passar på att ta en paus under den tiden, men jag tycker jag hittat en bra rytm med 2-3 inlägg i veckan och fortsätter med det. Jag har ofta halvfärdiga inlägg i huvudet som jag kastar in i datorn lite huller om buller första dagen, sedan lägger jag texten till rätta andra dagen och på den tredje dagen kollar jag upp fakta, stryker allt överflödigt och publicerar inlägget. Inläggen blir till i skallen då jag springer, läser någon studie, sitter och lyssnar eller efter att jag diskuterat något, vilket tycks sätta igång en massa associationer i hjärnan. Ibland går det på en dag och ibland tar det fem dagar att skriva ett inlägg. Men oftast tar det tre dagar. Jag föredrar att publicera ganska få inlägg med hög kvalitet, än flera inlägg med lite lägre kvalitet. Ett inlägg med hög kvalitet kan locka läsare i flera år, medan ett snabbt uppkast bara lever så länge det syns i bloggrullarna i blogosfären.

Indalsledenloppet 2013
Jag började att blogga efter Indalsledenloppet 2010 och igår var det dags igen. Vi fick ihop ett ganska skraltigt lag med hjälp av tejp och Voltaren. Det blir fjärde året i rad. Jag antar att jag gillar att springa stafett, att umgås med likasinnade och vara med i ett lag under en dag.

Vid starten var det grått och mulet och omkring 15 grader varmt. En svag medvind som letat sig fram från Atlanten blåste längs med Indalsälvens dalgång. Jag hade tre mål före loppet: att hitta målet, att slå min tid från i fjol och att hinna hem i tid. De två första målen hade jag i egna fötter, det tredje målet hängde på andras fötter.

Jag blev som vanligt retad för min fadäs förra året då jag missade målgången, men det är rätt åt mig för jag är ganska retsam själv. Det är kanske det jag är allra bäst på, för jag har tränat på det sen jag var tre år. Det blir mycket mer än 10 000 timmar.

Ett så sällsynt tillfälle ville förstås nån fånga på bild.

Det var 61 lag med och ibland var det ganska trångt, men det gick bra att följa löparna med bil och heja längs vägen. När vi kom till de sista sträckorna luckrades molnen upp och solen tittade fram. Medvinden mojnade. Det blev varmt. Det kändes att man inte acklimatiserat sig till värme än.

Jag trädde på mina ganska trasiga fivefingers - samma par som sprang Swiss Alpine förra sommaren - sen sprang jag ut på sista sträckan. Efter 3-4 kilometer kändes det nästan som att jag hade feber. Jag tog vatten i vätskekontrollerna och hällde över nacken för att kyla ned huvudet. Hjärnan är mer känslig för värme än övriga kroppen. När termostaten i hjärnan bestämmer att temperaturen nått en farlig nivå stänger den av hela organismen och man faller ihop som en docka som fått alla trådar avklippta. Tyvärr är vi inte som gaseller som genom ett sinnrikt system kyler ner huvudet med sitt eget blod, vilket gör att deras hjärnor är 2-3 grader kallare än resten av kroppen. Men de springer ju för livet med vassa klor i bakhasorna, jag springer kanske också för livet men det är ju ingen gepard som jagar mig, utan långsamt, krypande och dreglande mördarsniglar som cancer, stroke, hjärtinfarkt och Alzheimer. Så länge jag springer kan jag hålla dem på avstånd och skaka av mig dem, men när jag sätter mig ner börjar de krypa uppför benen.

Personbästa
Jag sprang bättre än någonsin, tror jag. Andningen fungerade bra. Jag växlade mellan 3:2 och 2:1, men den snabbaste växeln (2:1:1:1) tappade jag bort i spurten. Jag fick tiden 40:30 på 9,4 km, vilket gav en kilometertid på 4:18/km och jag kom 12:a på sträckan. Det var över en minut snabbare och 13 placeringar bättre än ifjol. Om det varit lite svalare hade jag säkert kunnat springa fortare, å andra sidan hade jag inte fått en bättre placering, vilket trots allt är det viktigaste i en stafett.

Fokuserad i stekande sol. Foto Anna.

Många löpare hade det jobbigt i värmen och på slutet spurtade jag hårt för att hinna ikapp så många som möjligt. När man hinner ifatt andra löpare är man mer som en blodtörstig gepard än en livrädd gasell. Blicken låser sig fast vid löparen framför, tills man är förbi och man zoomar in lasersiktet mot nästa rörliga mål. Jag ramlade över mållinjen och strax bakom mig föll en annan löpare ihop. Jag hoppas det gick bra för honom. Jag plockade 4 placeringar och vi slutade på 20:e plats, vilket jag tycker var klart godkänt med tanke på det hoprafsade och hoplappade laget.

Trött och nöjd. Foto: Anna

Jag är nöjd med loppet. Jag klarade två mål av tre, för det dröjde innan jag kom hem. Väl hemma slängde jag fingerskorna. De hade nästan lika mycket hål som sko. Jag ska köpa nya fivefingers den här veckan, men jag vet inte riktigt vilken modell.

Somliga springer i trasiga skor.

Krigets unga hjärtan
På kvällen såg jag (på svtplay) första delen av den hyllade tyska serien Krigets unga hjärtan som många sagt skulle vara bra och det var den, lite som Band of Brothers ur ett tyskt perspektiv. Man följer fem vänner som lever i Berlin och skiljs åt p g a kriget, en tid som satte fruktansvärd press på alla människor. Det kanske är svårt att begripa för en svensk. Den kändes trovärdig och jag blev berörd. Efter det vill man se någon lättsam komedi, som Seinfeld. Men det fanns ingenting att se och jag somnade med bilden av en elvaårig judisk flicka som sköts i huvudet av en synnerligen motbjudande man i stövlar.

Fem unga vänner med hela livet framför sig. Platsen är Berlin och året är 1941.