Runners World - Likheten mellan graviditet och extremidrott

Ultralöpare som springer tvärs över den amerikanska kontinenten har knappast problem med sin motivation. Ju längre de sprungit, desto starkare blir motivationen att komma över till den andra sidan. Men vad avgör då vem som klarar det när alla drivs av ungefär samma motivation?

Foto: Roy Buri / Pixabay

En studie som publicerades för 2 år sedan visade att det är den upplevda ansträngningen som avgör och den upplevelsen hänger ihop med hur mycket mat som kan omvandlas till energi i form av ATP. Det är ATP som driver musklerna. Utan ATP står kropp och tankar stilla.

Kroppar är ett resultat av en evolutionär byteshandel. Tyrannosaurus Rex utvecklade kraftiga bakben för att springa ikapp byten och

Läs fortsättningen här.

Under ytan

En människa klarar sig utan mat i veckor, utan vatten i dagar men vi klarar oss inte utan syre. Syre handlar om minuter. Men hur fast och bestämd är denna gräns? Jag kan hålla andan under vatten i en minut. Med lite träning skulle jag kanske lära mig att vara under vattnet i tre minuter. I sin bok Uthållighet - om människans gränser skriver Alex Hutchinson att rekordet är 24,03 och hålls av spanjoren Aleix Segura.

Jag och Segura tillhör båda arten Homo sapiens. Vi är utrustade med ett par lungor, ett hjärta som pumpar blod genom artärerna och en mjälte som producerar blod, men han har - till skillnad från mig - lärt sig att motstå de första impulserna att andas.

Foto: pixabay.

Det är snarare en mental färdighet än en medfödd fysiologisk förmåga. Segura föddes inte som säl, han har fokuserat och tränat upp både sina organ och sin vilja. Efter drygt 20 minuter under vattnet har Seguras organ samlat på sig så mycket koldioxid att han upplever att han måste upp och andas. Att ge upp och simma upp till ytan är alltid en medveten handling.

Till viss del handlar dykning också om det omedvetna. När du dyker och nerverna i ditt ansikte får kontakt med vatten aktiveras dykreflexen, en urgammal reflex som optimerar andning. Delfiner, valar och några fåglar, använder denna reflex när de söker mat under vattnet. Hjärtslagen går ner (10-30 procent hos amatörer, upp till 50 procent hos erfarna dykare). En långsammare hjärtfrekvens kräver mindre syre, vilket ger mer kvar för andra organ. 

Hjärnan är steget före

För erfarna dykare saktar pulsen ner innan de dyker ner i vattnet. Hjärnan gör en prognos baserad på dykarens mentala modeller och förutser det som kommer att hända. Det sker omedvetet, ungefär som blodtrycket stiger innan du reser dig från en stol.

När du befinner dig i vattnet går pulsen ner med ytterligare 10-20 slag i minuten. När du dyker djupare lämnar blodet extremiteterna och samlas runt livsviktiga organ som hjärta och lungor. Blodet lämnar extremiteterna - först fingrar och tår, sedan händer och fötter, därefter armar och ben. Blodet samlas runt hjärtat. För att förhindra att bröstkorgen kollapsar under trycket tillåter organ och cirkulationsväggar blodplasma och vatten att passera genom dem, så att de kan stå emot den massiva tryckökningen.

Fridykare kan dyka hundratals meter och stanna under vattenytan i flera minuter. Deras hjärnor har lärt sig vad det innebär och skyddar dem. Men i djupen kan du inte som under ett ultralopp plötsligt ge upp. Det tar tid att ta sig till ytan. Det kräver en hjärna som ser långt in i framtiden. Det är svårt, kanske för att människans förfäder lämnade vattnet för hundratals miljoner år sedan.

Snart springer fler under två timmar - Runners World

Strax efter att kenyanen Eliud Kipchoge klarade drömgränsen på två timmar slog landsmaninnan Brigid Kosgei Paula Radcliffes 16 år gamla maratonrekord för damer. Ledde Kipchoges genombrott till att alla väggar och gränser krossats? Kommer fler löpare springa under 2 timmar nu när vi vet att det går? 

Med anledning av Kipchoges och Kosgeis fantastiska resultat återpublicerar jag en krönika från 2015 som känns aktuell. 

Ett maraton under två timmar (krönika från 2015) 

Hösten 2014 sprang den trettioårige kenyanen Dennis Kimetto Berlin Marathon på rekordtiden 2,02,57. Några år tidigare jobbade han som bonde ...

Läs fortsättningen här.

Drömmilen och gränser

Det ansågs länge att det var omöjligt att springa den engelska milen under fyra minuter. Fyra minuter sågs som en fysisk konstant, löpningens motsvarighet till ljusets hastighet. Mellan 1931 och 1945 slogs rekordet på en engelsk mil tio gånger, men sedan dess hade rekordet - satt av Gunder Hägg 1945 med tiden 4,01 - stått sig i nio långa år. Fyra minuter kallades en drömgräns. Läkare och vetenskapsmän sa att det var fysiskt omöjligt att springa snabbare än så, att det var livsfarligt att ens försöka. Den amerikanska sportjournalisten Gary Smith skrev ”Four minutes was a barrier ... seemed so perfectly round - four laps, four quarter-miles, four-point-oh-oh minutes - that it seemed God himself had established it as man's limit, posted it as one quiet, subtle proof of Order against the howl of two world wars.” Det var en nära nog perfekt berättelse. 

(Det här är ett långt inlägg som i likhet med artiklarna om Phineas Gage och om Maratonmunkarna inte nådde hela vägen till att bli delar av en bok. Det är genomarbetade texter.)

Den australiske löparen John Landy låg närmast att bli först under fyra minuter. Han körde tuffa träningspass på 30-40 km. Han sprang 10x600 meter i ett rasande tempo nästan varje dag. Mellan 1952 och 1954 kastade han sig gång på gång med våldsam kraft mot drömgränsen, men varje gång slogs han tillbaka. Vid nio tillfällen sprang han på tider mellan 4,02 och 4,03. Han kommenterade ett av försöken med ”I feel I could go on for ten years, but I don’t think it’s worth it. Frankly, I think the four-minute mile is beyond my capabilities. Two seconds may not sound much, but to me it’s like trying to break through a brick wall". John Landy kunde inte springa fortare; det var han övertygad om. Han fick alltid rätt. Efter ännu ett försök som slutade på 4,03 sa han bittert: ”I shall not attempt it again”.

1953 var ett händelserikt år. I början av året tände Stanley Miller och Harold Urey livets gnista genom att utsätta en blandning av metan, ammoniak, koldioxid och väte för elektriska blixtar. Efteråt fylldes provröret av livets byggstenar - aminosyror. Den 25 april samma år presenterade Francis Crick och James Watson spiralmodellen för livets kod, DNA. Drygt en månad senare, den 29 maj, besegrade Edmund Hillary och Norgay Tenzing Mount Everest. Det ansågs vara omöjligt att överleva på toppen där tillgången på syre bara var en tredjedel av mängden syre på havsnivån.

Tre sammansvetsade, hårt jobbande par gjorde det omöjliga möjligt. Människans och livets gränser flyttades mer på några månader än någonsin tidigare. Begreppet ”gräns” förändrades. Människor skrev nya berättelser. Kanske månen var inom räckhåll? Kanske det går att springa en engelsk mil under fyra minuter? Vad är en gräns? Det vet du inte förrän du testat den.

Den engelske löparen Roger Bannister trodde inte på gränser. Han hade redan passerat flera gränser. Han kom från en arbetarfamilj och hade satsat hårt på löpningen. Han siktade på OS 1952 i Helsingfors, men hans egentliga mål var att bli läkare. Det var egentligen en omöjlig dröm, eftersom en sådan utbildning var för dyr. Men han hade bestämt sig för att kämpa i den riktningen. Han ville hjälpa andra människor. Han var motiverad och han trodde att löpningen skulle ta honom över hindren. Han fick rätt. Tack vare löpningen fick han ett stipendium till Oxford. Nu hängde allt på honom själv. Läkarutbildningen gick först. Löpningen var bara ett delmål. Han visste att studierna skulle hindra honom från att delta i OS 1956.

Bannister vann det mesta i början av 50-talet och var också favorit att vinna 1500 meter i OS 1952. Men han slutade som fyra. Han var nationens hopp och han kände sig misslyckad efteråt. Han sökte genast efter ett nytt mål. Han skulle bli den första löparen att springa en engelsk mil under fyra minuter. Det var hans enda chans inom löpningen. Sedan skulle det vara för sent. Hans motivation var högre än Mount Everest. Som driven läkarstudent följde Bannister med i forskningen. Han såg hur gränser suddades ut, besegrades och ändrades. Han tränade inte lika hårt och mycket som Landy, utan sprang korta, men fokuserade 30 minuters pass som han klämde in mellan föreläsningarna. Tiden var hans mest dyrbara resurs. 

Han var ingen drömmare, utan en målmedveten man som såg löpningen som ett delmål för att komma vidare i livet. Han fokuserade på hindren och bröt ner dem. Han bröt ner loppet i små delmål. Först siktade han på att klara 400 meter på en minut, sedan 800 meter på två minuter. Han använde sig av den nya träningsformen intervaller och sprang 400 meter i tävlingsfart och vilade sedan två minuter och därefter 400 meter och så vidare tills han sprungit 1600 meter. Hjärnan programmerades och kroppens muskler drillades att springa i tempot 24 km/h. Det fanns bara ett mål - att hålla det tempot i 1609 meter. Om han klarade delmålen, då visste han att fyra minuter var inom räckhåll.

1953 sprang han ett lopp på tiden 4,02. Det var nytt brittiskt rekord, men rekordet underkändes eftersom Bannister använt sig av farthållare. Det var något nytt. En del menade att det var fusk att använda farthållare. För Bannister var det kanske avgörande. Drömmilen var ingen dröm längre. Det förvandlades till ett tydligt mål. Varför skulle just en jämn siffra vara en gräns? ”Only two painful seconds now seperated me from the four-minute mile and I was certain I could cut down the time.”

När två veckor återstod till rekordförsöket förvånade Bannister många genom att avbryta träningen. Tillsammans med två nya vänner, Chris Brasher och Chris Chataway, vandrade han i bergen i en vecka. Att vara med Chris och Chris i naturen fick honom att slappna av. De pratade inte om rekordförsöket. Hans ”tävlingshjärna” fick vila. När han kom tillbaka förlängde han - till omgivningens förvåning - sin vila med ytterligare tre dagar. Några dagar före tävlingen körde han ett par pass för att väcka upp kroppen. Han var mentalt och fysiskt utvilad och redo för stordåd.

Mitt emellan två OS den 6 maj 1954, efter långa förberedelser, stod Roger Bannister på startlinjen tillsammans med vännerna Chris och Chris. De skulle agera farthållare. Det var många som såg det som fusk, men för att passera en gräns behöver man all hjälp man kan få. Brasher tog ledningen. Första varvet gick på 57 sekunder. På andra varvet övertog Chataway ledningen. Rekordet var inom räckhåll. Publiken i extas. I början på sista varvet var Chataway fortfarande före Bannister. Bannister väntade tills han kom ut på raksträckan. Sedan exploderade han. Han rusade förbi Chataway och kastade sig mot målsnöret: "I leapt at the tape like a man taking his last spring to save himself from the chasm that threatens to engulf him," skrev han i sin bok The Four-Minute Mile. 

Bannister. Wikipedia.

Efteråt kände han sig som ”… an exploded flashlight with no will to live.” Tiduret stannade på 3:59,4 - knappt ett förvånat ögonblick under 4 minuter. Därmed visade Bannister att gränsen inte fanns fysiskt. Det var en psykologisk gräns, en berättad gräns. Ett hjärnspöke. Bannister beskriver hur han befann sig i ett tillstånd av runners high under loppet: ”There was no pain, only a great unity of movement and aim. The world seemed to stand still, or did not exist. The only reality was the next 200 yards of track under my feet ..." Bannister var två sekunder snabbare än Landys personbästa. Bannister trodde inte, som Landy, på att det fanns en fysisk vägg. Han kände till människans fysiologi och visste att man alltid kunde pressa sig några tiondelar snabbare. Han hade utmanat sina gränser med hjälp av harar. Ett år efter rekordet sa han: ”The human body is centuries in advance of the physiologist, and can perform an integration of heart, lungs and muscles, which is too complex for the scientist to analyze.”

Bannisters berättelser och mentala modeller tycktes mer utvecklade än Landys. I en intervju 60 år senare berättade han att han hade varit säker på att det gick att springa fortare. Men inte ens Bannister vågade tro helt och fullt på sig själv. Efter att han kollapsat på mållinjen, trodde han att han var död. Läkare och vetenskapsmän hade sagt att löpare riskerade livet om de passerade gränsen. Det var som att bestiga Mount Everest utan syrgas. Långt senare sa Bannister: ”It was a sense of relief. There was a mystique, a belief that it couldn’t be done, but I think it was more of a psychological barrier than a physical barrier.”

John Landy. Wikipedia.

Den 21 juni 1954, 46 dagar efter Bannisters rekord, sprang Landy på 3,58. Han putsade Bannisters världsrekord med en och en halv sekund och sitt eget personbästa med fyra sekunder. Han gjorde det själv utan hjälp av farthållare. Det var en otrolig prestation. Väggen fanns inte längre. Det omöjliga var plötsligt möjligt. Kanske hade Landy klarat det före Bannister om han tagit hjälp och använt sig av farthållare tidigare och lärt sig att det var möjligt? Nu var han 46 dagar sen. Han blev tvåa, som Buzz Aldrin till månen och Robert Scott till Sydpolen. Drömmilen var inte en berättelse om vem som hade högst VO2Max, utan mer om slump och föreställning. I efterhand verkar det som om det var Bannisters öde att klara det, men i efterhand passar alltid fakta perfekt.

Nästa år sprang ytterligare fyra löpare under fyra minuter och tre år efter Bannisters genombrott hade 16 löpare sprungit under fyra minuter. På tre år hade alltså 18 löpare gjort det ingen lyckats med under nio år. Löparna trodde själva att det gick och då gick det lättare. Det är ingen idé att försöka om du inte tror att det går. Löparen Herb Elliott, som var innehavare av rekordet mellan åren 1958 till 1962, sa en gång: ”a man must have the arrogance it takes to believe he can run faster than anyone ever has at that distance ... and the humility it takes to actually do it.” Bannisters rekord var ett mentalt genombrott. När Bannister raserade väggen krossades också ett antagande om världen; löpare uppdaterade sina mentala modeller. Väggen var ett hjärnspöke och sexton löpare tog chansen att springa rakt igenom detta spöke. Nu springer hundratals löpare under fyra minuter varje år.

Andra gränser

25 år efter Hillary och Tenzing besegrat Mount Everest, hade 62 bergsbestigare utrustade med syrgas klättrat uppför Mount Everest. De hade gått i samma fotspår som Tenzing och Hillary. Men alpinisterna Reinhold Messner och Peter Habeler ville göra det bättre. 1978 besteg de Mount Everest utan syrgas. Det gick, trots att det inte skulle gå enligt experterna. Messner gjorde det med en litet självstyrande arbetsgrupp som bara hade det mest nödvändiga med sig. Messner tillhörde den nya agila, alpina skolan. Messner ogillade de stora expeditionernas belägringstaktik. Han menade att bergsklättring är något du gör på naturens villkor. Att genomföra stora expeditioner var respektlöst mot bergen och naturen. Efter Messner har hundratals bergsbestigare tagit sig upp för Mount Everest utan syrgas. Fysiologerna ändrade sina modeller och böckerna fylldes med nya berättelser. Gränserna flyttas. Bannister och Messner trodde att det gick och nu vet vi att det går. Våra mentala modeller är annorlunda jämfört med 1954 och 1978.

Den 16 september 2018 sprang 34-årige Eliud Kipchoge Berlin Marathon på tiden 2:01:39. Två timmar var till alldeles nyligen en dröm, men efter ett tillrättalagt rekordförsök för några år sedan där han nådde 2:00:25 - som kallades breakning2 - testades denna dröm. Kipchoge och andra vaknade upp. Kipchoge kanske har blivit övertygad om att det går att springa under två timmar på samma sätt som Bannisters lopp med två harar strax innan drömmilen gjorde honom övertygad om att det gick att besegra drömmilen. Två timmar är hursomhelst ingen dröm längre. Det är nästa drömgräns och när den första passerar den, kommer fler efter. [Den här texten skrevs innan Kipchoge passerade drömgränsen]

En tid är bara en siffra. Siffror är mänskliga påhitt. En engelsk mil är en bråkdel av en svensk mil. Om vi hade räknat tid på annat sätt hade vi haft andra drömgränser. Gränsen för bergsklättring är 8848 meter för att det är det högsta berget. Ett berg är ett berg, men ett berg är också begrepp och siffror. 1856 mätte Andrew Waugh höjden på Mount Everest och kom fram till höjden 29000 fot. Det var lite för exakt så han lade till 2 fot och meddelade världen att Mount Everest sträckte sig 29002 fot över havet (därmed blev han så att säga den första att sätta två fötter på Mount Everest). Denna beräkning korrigerades 100 år senare till 29029 fot eller 8848 meter. Högre än så kan inte människan klättra på jorden.

Det har hänt mycket sedan den händelserika tiden i mitten av 1950-talet. Nyheten att Hillery och Tenzing bestigit Mount Everest skickades med en tibetansk löpare till närmsta telegraf. Det var förmodligen sista gången som ett kodat meddelande bars av en löpare på samma sätt som Feidippides sprang mellan Athen och Sparta för 2500 år sedan. Nyheten nådde London samma dag som Elisabeth kröntes till drottning. Hennes första insats som drottning blev att dubba Edmund Hillary till riddare. Tjugo år senare dubbades även Roger Bannister till riddare. Det var hans livsgärning som belönades. En livsgärning som började med löpning. Löpning var bara en liten del av mitt liv, sa han sedan. Han uträttade viktiga och värdefulla saker som läkare och neurolog. Genom sina kunskaper om hjärnan låg han i forskningens frontlinje. Han trodde att hjärnan var viktigare än kroppen: ”It is the brain, not the heart or lungs, that is the critical organ …The man who can drive himself further once the effort gets painful is the man who will win.”

Övermänsklig styrka och uthållighet - Runners World

Du kan bli starkare utan att röra dig. Du kan bli både starkare och uthålligare om du blir riktigt rädd. Det låter otroligt, men det är egentligen ganska självklart. 

I en studie band man fast underarmarna på 29 försökspersoner så att armarna blev obrukbara under en månad. Hälften tänkte sedan att de tränade sina armar 15 minuter om dagen. De satt helt stilla och fokuserade sig mentalt på att spänna musklerna. Den andra hälften fungerade som kontrollgrupp och tänkte på lite av varje. När bandaget avlägsnades hade kontrollgruppen tappat ...

Läs fortsättningen här.

Hjärnfysikbloggen: Människans gränser

Förra veckan gick Roger Bannister bort, 88 år gammal. Han var en legend inom löparvärlden. I maj 1954 var han den första löparen som sprang en engelsk mil under 4 minuter. Det tidigare rekordet var satt av Gunder Hägg och hade stått sig så länge att man tvivlade på att det gick att springa fortare, att det var förenat med livsfara. Men Bannister hade ett starkt självförtroende. Han hade räknat ut att det skulle gå. Han hade hjälp av två vänner som agerade harar. Men inte ens Bannister vågade tro helt och fullt på sig själv. Efter att han kollapsat på mållinjen trodde han ett kort ögonblick att han var död. Läkarna hade ju sagt att det var förenligt med livsfara att passera denna gräns. Det var ungefär som att bestiga Mount Everest utan syrgas.

I maj 1953, exakt ett år innan Bannister passerade drömmilen, besegrade Edmund Hillary och Tenzing Norgay Mount Everest. De flyttade gränsen för människan. Kanske bidrog deras prestation till Bannisters tro att det gick att flytta gränser.

46 dagar efter Bannisters drömmil putsades rekordet med nästan två sekunder av John Landy. Landy hade sex gånger tidigare varit någon sekund över fyra minuter. ”It's like a brick wall”, sa han vid ett tillfälle. När han visste att det gick, gick det bättre. Han slog ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Hjärnfysikbloggen: Var går gränsen?

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur viktigt det är att utmana sig själv. Det är ett villkor för att utvecklas. Men var går gränsen?

Cykelloppet Race Across America är ett av de mest krävande loppen i världen. Det tar nio dygn. Det är en tävling utan paus för sömn eller mat. Det blir någon timmes sömn här och där. Sömnbristen sliter på psyket. Det fysiska slitaget drabbar kontaktytorna mellan kropp och cykel. Fötterna sväller flera storlekar. Nerverna ut till händerna slutar att fungera. En del sätter fast huvudet med silvertejp ...


Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

Löpning är inte farligt för hjärtat

På 70-talet var det en vanlig föreställning att löpare var immuna mot hjärtsjukdomar. Man trodde att löpningen rensade kranskärlen från plack och ledande forskare påstod att det inte fanns ett enda konstaterat fall av hjärtinfarkt bland löpare som sprang ett maraton under fyra timmar. Men 1977 kunde Tim Noakes visa att det fanns löpare som drabbats av hjärtattacker i åtminstone fyra fall.

Sju år senare dog joggningens fader Jim Fixx i löparspåret endast 52 år gammal. Efter Jim Fixxs överraskande död vände debatten 180 grader. Plötsligt ansåg allmänheten att löpning var farligt. Kvällstidningarna visade bilder på Jim Fixx med braskande rubriker. En bild säger mer än tusen ord och det är inte många som orkar läsa tusen ord.

Sedan dess har debatten om faran med löpning pendlat fram och tillbaka. Den övervägande majoriteten hävdar att löpning är hälsosamt, även om man tränar hårt och springer maraton. Några kardiologer med James O'Keefe i spetsen menar dock att "överdriven" löpning är skadligt och ökar risken för hjärtinfarkt. Han har sett skador på hjärtat, men andra menar att dessa skador är reversibla och går tillbaka efter några veckor.

En ny intressant studie
Men hur ska man avgöra debatten? De observationsstudier som finns visar att man minskar risken för hjärtsjukdomar om man springer, men svagheten med observationsstudier är att de inte tar hänsyn till att löpare äter bättre och röker mindre. Kritikerna med James O’Keefe i spetsen menar dessutom att det är ”överdriven” träning som är skadlig, d v s om man springer mer än 30 km i veckan.

Bild från ne.se

I en ny studie som undersökte graden av ateroskleros (åderförkalkning) hos maratonlöpare har man lyckats skapa en intressant kontrollgrupp, vilket kanske kan ge bättre svar än tidigare studier. I den nya studien undersöktes 42 maratonlöpare (21 män och 21 kvinnor med en medelålder på 46 år) som hade tränat i 12 år, i genomsnitt omkring 60 km per vecka. Deras snittid på maraton var strax under 4 timmar. Dessa löpare utgjorde den experimentella gruppen. Kontrollgruppen var deras makar, 21 kvinnor och 21 män som inte var löpare, men delade samma livsstil som kost och vanor. Därmed kunde forskarna minska livsstilens påverkan och någorlunda isolera effekten av träning.

Förbättrar man hjärtat genom att gifta sig med en maratonlöpare?
Forskarnas hypotes var att de 42 maratonlöparna skulle ha mindre ateroskleros än deras makar. Detta visade sig inte vara fallet. I själva verket fanns det ingen skillnad mellan de två grupperna. Både löpare och ickelöpare hade ungefär hälften så mycket åderförkalkning jämfört med genomsnittet för åldersgruppen. Däremot hade löparna mycket lägre kroppsvikt (68 vs 77), lägre vilopuls(57 vs 69), lägre BMI (24 vs 27), lägre c-reaktivt protein ( 0,6 vs 1,6 ), högre HDL ( 68 vs 58 ) och lägre triglyceridnivåer ( 76 vs 103 ).

Detta visar att maratonlöpare som springer mer än 60 km i veckan inte har en ökad risk för hjärtsjukdom. Tvärtom har löparna väsentligt lägre värden på riskfaktorer som även påverkar sjukdomar som cancer och diabetes. Den låga graden av ateroskleros jämfört med jämnåriga tror dock forskarna beror på att löparna lever ett hälsosamt liv, liksom deras partners. Eller så halverar man risken för ateroskleros genom att vara gift med en maratonlöpare ;)

Ger denna studie ett slutgiltigt svar på frågan? Jag tror inte det. Det är bra att det finns personer som James O'Keefe som ifrågasätter rådande paradigm, på samma sätt som det var bra att Tim Noakes ifrågasatte att löpning gav immunitet mot hjärtsjukdom på 70-talet (och sedan fortsatte ifrågasätta andra paradigm). Själv tror jag att det är bra att springa. Jag tror det finns en kurva med avtagande nytta, vilket betyder att den första kvarten löpning i veckan är viktigare för hälsan än den tionde timmen i veckan. Någonstans planar kurvan ut och vänder nedåt och någonstans störtar den rakt ner. Det är gränsen och den ska man kanske inte nå mer än ett par gånger i sitt liv.

Ett av mina mål är att hitta min egen gräns och jag tror jag ska göra det nästa år, men jag hoppas jag saktar ner och stannar så att jag inte passerar den. Jag är inte som Jure Robic. Jag tror i alla all att jag är alldeles för förståndig. Men det ska vara en utmaning.

Jim Fixx då?
Samma dag som Fixx föll död ner, dog tusentals andra som inte sprang av hjärtinfarkter. Det var inte löpningen som dödade Fixx, det var hans hjärta. Det bevisar att löpning inte ger immunitet, men det bevisar inte att löpning är skadligt för hjärtat. Fixx bar, som alla människor, på gener och en livsshistoria. Fixx far dog i hjärtattack redan vid 43 års ålder. Fixx blev nio år äldre. Fixx rökte två paket cigaretter och vägde över 100 kg när han var 35 år. I enlighet med rådande teori ansåg han att man kunde äta vad som helst om man sprang ett maraton under fyra timmar. När han skars upp fann man att han hade långt gången åderförkalkning. Med tanke på allt detta - generna och miljön - så kan man kanske säga att löpningen gav Jim Fixx nio extra år.

Mina gränser

Det kändes bra att skriva om gränser i förra inlägget. Jag är förvisso ultralöpare, men jag vill distansera mig från vansinnet. Det skrev jag redan om i ett av mina första inlägg. Jag är fascinerad av personer som Jure Boric och Rich Roll, men de är inga förebilder. Några löpare springer för långt, kanske för att de egentligen springer ifrån sig själva. Å andra sidan är löpning förmodligen den bästa terapin för de som är jagade av något. Själv har jag snarare försökt att springa ifatt mig själv. Det tog två år och nu är jag framme. Nästa steg är att hitta min fysiska och mentala gräns. Gränsen drogs inte upp under Swiss Alpine. Det var tufft, men inte tillräckligt tufft. Jag kan springa längre än 78 km och jag kan springa snabbare och jag kan uthärda en hårdare mental prövning.

Ifrågasatt 
Det går en tunn linje mellan vansinne och ultralöpning och den blir tunnare ju större utmaningar man utsätter sig för. Till slut är den så tunn att man tvingas balansera. Det gäller nog inte bara ultralöpning, utan alla extrema former av fysiska utmaningar. Varje år störtar, ramlar och dör människor som går för långt och passerar sina gränser.

Det händer i stort sett varje vecka att någon ifrågasätter mig och min löpning. Att springa ett maraton är socialt accepterat, men ultralopp är inte riktigt rumsrent. För 30 år sedan ansågs å andra sidan maraton också som en vansinnig prövning. Det har förändrats. Det klarar nästan vem som helst. Den kollektiva gränsen har flyttats. Det som anses extremt, blir allt extremare. Om några år kanske t o m ultralöpning är rumsrent.

Att springa UTMB är måhända en smula extremt. Men jag vill göra det, för jag tror att min gräns går någonstans längs den 160 km långa sträckan runt Mont Blanc. I så fall skulle jag springa genom tre länder och korsa tre gränser för att eventuellt hitta min egen gräns. Det kanske tar 35 timmar eller 40 timmar. Om jag bryter, då vet jag att gränsen går just där. Åtminstone just då. Man kan alltid flytta på gränsen, men det ska jag inte göra. Jag ska inte göra om det oavsett hur det går. Om jag springer, blir det ett och endast ett försök. Det är ett löfte. Jag ska söka nya utmaningar efter det, men inte i att springa långt.

En hel människa 
Under renässansen återupptäcktes den antika föreställningen att människan är fri och kan sträcka sig ut och bli någonting. I antikens Grekland uppstod en idé om att människan har en kropp och en själ och att själen står i förbindelse med något högre. Detta höga väsen är gränslöst, så därför kanske också själen är gränslös. Allting är möjligt. Att vi i väst fortfarande tänker i de banorna har sitt idéhistoriska ursprung i renässansen, som i sin tur hämtade sin näring från det antika Grekland.

Renässansmänniskan Leonardo da Vinci tecknade den vitruvianska mannen för att gestalta människans förhållande till det själsliga/mentala och det materiella/fysiska. Mannen som sträcker ut sig nuddar både cirkeln och kvadraten. Själen representeras av cirkeln och kroppen av kvadraten. Det är en sund kropp i en sund själ. Vi bör sträva efter att utveckla både själen och kroppen. Båda dessa perspektiv på människan ryms i da Vincis teckning. Jag har alltid gillat den tanken. Att köra intervaller och att läsa en tjock bok är två former av utveckling. Båda formerna av lärande är lika viktiga för att bli en hel människa. 

När jag gick i mål i Davos efter 78 kilometers löpning i alperna var det som om jag sträckte ut knytnävarna mot cirkeln som omger oss. Armarna formar ett V, som i Victory. Jag fyller i ett V mellan DA och OS på skylten bakom mitt svettiga huvud. Det är en spontan gest. Nästan alla som känner sig som segrare gör den. Den finns i våra gener.

Livet är en upptäcktsfärd. Man lär sig hela tiden nya saker. Jag går omkring och samlar mod till att skriva om nya upptäcker och insikter. Att blogga har sin egen inneboende dynamik. Bloggen knuffar mig framför sig och det är inte mycket jag kan göra åt den saken.

Gränser

Jag tror en anledning till att jag springer ultralopp är att jag vill testa mina gränser. När jag hittat min gräns, kanske jag lär lite mer om mig själv. Men det kanske finns några som aldrig lär sig.

Ett av jordens värsta uthållighetsprov är cykelloppet Race Across America. Det tar nio dygn. De cyklar sakta men sömnlöst. Man har inte råd att sova. Det sliter oerhört på psyket. Det fysiska slitaget drabbar särskilt kontaktytorna mellan kropp och cykel. Fötterna sväller två storlekar. Nerverna ut till tummen slutar att fungera. En del tejpar fast huvudet med silvertejp eftersom musklerna i nacken inte kan hålla huvudet uppe.

Ungefär hälften tvingas bryta. Loppets obestridda mästare under 2000-talet hette Jure Robic och varje år drev han sig själv över vansinnets gräns för att vinna. Han var på sätt och vis en upptäcktsresande in i de mörka, okända delarna av det mänskliga psyket. Det finns mörker i alla människor, men det är inte alla som tar sig in i det frivilligt. Jag skulle inte vara beredd att göra det, inte efter att ha läst om detta lopp och vad Robic utsatte sig och sina närmaste för.

Gränsvakt
Jag har en fysisk och en mental gräns. Gränser kan flyttas, men de finns kvar. Allting har en gräns. Utom dumheten förstås. Det har internet bevisat.

Gränser är något man ska utforska, men inte passera, tror jag. Vår hjärna är gränsvakt. Hjärnan har patrullerat i flera miljoner år och vet vad som är bäst. Den försöker stoppa oss långt innan vi ens är i närheten av vår gräns. Det är det som är utmaningen för mig. Att komma så nära som möjligt, kanske nudda den. Men inte passera den. Inte som Jure Robic.

Jure Robic - en gränslös människa
Han driver sig själv för hårt, sa Rajko Petek, en gammal vän till Jure Robic och medlem i hans team i en intervju 2006. De verkade rädda för honom. Mitt under tävlingar kunde det hända att han närmade sig följebilen med brinnande blick. ”Vad gjorde ni då?” frågade journalisten. ”Vi låste dörren”, viskade Petek. 

Jure Robic

Robic gillade inte sina utbrott, men han var medveten om att det var galenskapen som gjorde honom till en vinnare. Det fanns t o m ett mönster i galenskapen: Under tävlingens andra dag började han prata hackigt och entonigt. Efter tre dagar tappade han närminnet. Han blev paranoid, började gråta och inbillade sig saker. Efter det följde flera dagar med hallucinationer: träden sträckte sig efter honom och han kastade sig ibland av cykeln och slogs mot inbillade fiender som i själva verket var brevlådor. I ett lopp trodde han sig vara förföljd av skäggiga islamister till häst. Han skrek: Mujahedin skjuter på mig, jag måste cykla fortare. Hans team hade lärt sig att spela med i mardrömmarna och låtsades som att de också såg skäggiga krigare. Cykla fortare, skrek de.

Jure Robic, aerobic och anaerobic
Robic vann nästan alla lopp som han ställde upp i. Men han var vare sig den fysiskt starkaste eller den snabbaste. Vid ett tillfälle testades han sig och hans värden var inte bättre än andra uthållighetsidrottare. Han var bäst för att han vägrade ge upp. Det var hans hjärna som var annorlunda. Han hade ingen gränsvakt utan kunde passera sin gräns och krypa tillbaka levande.

Förra året skrev jag ett inlägg om en kvinna utan gräns. Hon var inte galen. Hon hade opererat bort en del av hjärnan. Hon kanske också satte gränsvakten ur spel. Enligt Central governor-teorin finns det en gränsvakt i hjärnan. Det är inte musklerna som gör att vi känner oss trötta, utan det är ett område i hjärnan som skapar en känsla av trötthet när kroppens jämvikt hotas. Robic tycktes kunna sätta denna bevakare delvis ur spel. Kanske måste man spela - eller bli - galen för att ta sig förbi denna vaktpost? Eller blev han galen för att han tog sig förbi?

När Robic var fullständigt utmattad, fanns det ändå 50 % kvar. Det visste teamet av erfarenhet. Men hur långt kunde de driva Robic? Kanske till 90-95 %, trodde teamets ledare. Frågan är om Robic nådde 100 %. Efter aerobic och anaerobic kommer jurerobic.

Central governor
I en studie från 1999 fick en grupp cyklister köra tills de blev helt utmattade samtidigt som man mätte hur stor andel av benmusklerna som användes. Om det vore så att utmattning styrdes av muskler, borde alltfler muskelfibrer rekryteras ju tröttare cyklisterna blev. Men istället observerade forskarna motsatt resultat. När cyklisterna närmade fullständig utmattning, minskade andelen aktiva muskelfibrer, tills de använde endast ca 30 procent. Även när cyklisterna trodde att de gav allt och lite till så var det alltså ett faktum att merparten av deras muskler var i vila. Hjärnan höll tillbaka cyklisterna. De kände sig "bara” utmattade. Hjärnan håller tillbaka så att vi alltid har en reserv i yttersta nödfall. Ur ett evolutionärt perspektiv är det ganska självklart. De som inte hade några krafter kvar efter en utmattande jakt kunde sedan inte försvara bytet. Jag tror att det är i princip omöjligt att tömma alla reserver, men Robic kanske gjorde det till priset av sin mänsklighet.

Vinnaren Robic
Robic verkade inte särskilt lycklig. Han tränade alltid ensam. Han lyssnade inte på några råd, utan hittade på egna träningsmetoder som att springa upp och nedför ett berg och köra träningspass som kunde räcka i dygn. Han verkade inte särskilt sympatisk. Kanske berodde det på hans barndom i Slovenien som negligerad styvson. Brodern fick ta över faderns restaurang, medan Robic fick be om att bli diskare. Robic var som Askungen eller kanske snarare den fula ankungen. Han ville kanske bevisa något. I efterhand kan man alltid hitta orsaker i barndomen, men i detta fall så tror jag det var en viktig drivkraft.

Filmen
För några år sedan gjordes en prisbelönt film om Race Across America, Bicycle Dreams. Jag har hittat en del klipp (se nedan) från filmen och jag har läst om den. Den verkar bra, en av de bästa om extremidrottare. En av deltagaran i loppet 2005 är Patrick Autissier, en forskare i 40-årsåldern. Han vill upptäcka sina gränser. När halva loppet har gått kraschar en av cyklisterna och dör. Det får Patrick att tänka efter. Han säger till sitt team att han vill sluta. Jag ger upp, jag vill inte dö, säger han. Jag har fru och två barn. Teamet försöker uppmuntra honom. Du har hunnit halva vägen, du kan inte ge upp nu. Du får inte fler chanser. Han ger sig motvilligt ut igen. Filmteamet försöker prata med honom, men han svarar inte. Han säger ingenting. Plötsligt hör han en röst inom sig: You stop. Stop. Han ger upp för andra gången och nu kan ingen övertala honom. Han har förlorat. Eller? Det visar att det fanns någon slags mänsklighet i honom. Det handlade inte bara om honom, utom om familj och vänner. Patrick är en person man kan känna sympati med.

Vem är en vinnare?
Robic var galen när han tävlade. Han lyssnade på slovenska krigssånger för att motivera sig och kanske för att överrösta väktaren i hjärnan. När han tävlade var han mer djuret Robic än Jure Robic. Man frågar sig vad han hade för gränser? Skulle han ha kunnat skada någon? Vem ville umgås med honom? Han skilde sig från sin fru strax före sin död. Det sägs att frun blev upprörd över hans beteende när hon såg honom tävla första gången.

Den franska läkaren försökte och misslyckades. Men gjorde han det? Han deltog för att hitta sin gräns och han fann sin gräns efter halva loppet. Han lärde sig något om sig själv och sina värderingar. Ibland är det rätt att ge upp. Han var mänsklig.

Robic visste dock inte var gränsen gick för han överskred alltid sin gräns. Till slut mötte han sin gräns i en brant, snäv nedförsbacke i 80 km/h. Robic blev 45 år gammal.