Bruna fettceller bränner fett

Sedan några decennier pågår en fetmaepidemi i nästan hela världen. Det finns nu fler överviktiga än underviktiga i världen och fetman dryper allt längre ner i åldrarna. När Saltkråkan visades på TV på 60-talet tyckte många att Tjorven var för tjock, läste jag någonstans. Idag skulle knappast någon reagera och det tycker jag är sunt. Hon var ju bara ett barn. Andelen överviktiga barn har dock tredubblats sedan 60-talet, men å andra sidan har denna trend brutits på senare år. Det kanske är så att fetmaepidemin är på väg att ebba ut. En sak som dock inte ebbar ut det är alla nya forskarrön runt fetma och dess problem.

Tjorven i Saltkråkan.

Bruna fettceller bränner fett
Det finns egentligen två sätt att gå ner i vikt på. Antingen äter man mindre eller så förbränner man mer. Motion ökar förbränningen, men kruxet är att vi måste röra oss så mycket för att förbränna allt vi stoppar i oss och dessutom väger löpturen nätt och jämnt upp allt stillasittande under dagen. Att äta mindre är också svårt. Det finns tusentals dieter och de flesta fungerar - så länge man håller sig till dem. Det svåra är att hålla fast vid en ny livsstil som ofta är konstruerad av någon annan. Det är bara en bråkdel som klarar det på lång sikt.

Men det kanske finns en tredje väg mot en smalare kropp och den vägen går genom vår egen kropp. Vi är alla uppbyggda av myriader av celler och en del av dessa är bruna fettceller. De är bruna därför att de är proppfulla av mitokondrier som i sin tur har mycket järn i sig. Det är alltså egentligen järn som gör de bruna cellerna rödbruna. De bruna fettcellerna innehåller en speciell sorts mitokondrier som inte bryr sig om att tillverka ATP för arbete, utan de bränner fett och skapar spillvärme istället.

Den vanliga vägen att skapa brunt fett
Jag tror att jag har mycket brunt fett för jag fryser sällan. Jag fryser i början av vintern. Det brukar ta ett tag innan jag får fram vinterkläderna och jag går omkring och småhuttrar. Det är både ett sätt att öka värmen och en signal från hjärnan om att jag borde ta på mig mer kläder. Men eftersom jag inte klär mig tillräckligt ser hjärnan till att öka antalet bruna fettceller istället. Det är det ursprungliga sättet för däggdjur att anpassa sig till kyla. Jag fryser på hösten och svettas på våren. Men det är inget jag gör medvetet. Jag är bara lite trögstartad och jag vill liksom inte inse att det blir kallare och mörkare. Däremot är jag snabb att ta fram vår- och sommarkläder.

Björn som övervintrar i ide och håller värmen genom att mitokondrier bränner fett och alstrar värme. Bild dn.se.

Forskarna tror att brunt fett ursprungligen utvecklades av däggdjur som en anpassning till kyla när däggdjuren började kolonisera jordens kalla områden. Varmblodiga däggdjur producerar värme internt på flera olika sätt: genom frossa och svettningar och genom att reglera storleken på sina blodkärl. Brunt fett bidrar också genom att bränna fettsyror, som värmer blodet och skickar det som fjärrvärme runt i kroppshyddan. Det hjälper däggdjuren att överleva i en kall värld. Utvecklingsmässigt äldre djur som ödlor och ormar kan inte värma upp sig själva. De är beroende av den yttre miljön. På sommaren kan man se huggormar som släpar sig ut på klipporna på morgonen för att värma upp sig. Om en ödla blir infekterad av ett virus måste den lägga sig i solen för att höja kroppstemperaturen tillräckligt mycket för att göra livet besvärligt för viruset. Det behöver inte däggdjur bekymra sig om. Vi får feber utan att ens vara medvetna om att vi är infekterade.

Under lång tid trodde forskarna att det bara var människobarn som tillverkade brunt fett. En liten bebis som fryser kan inte hålla värmen genom att huttra och skaka, men eftersom de ligger inbäddade i brunt fett så fryser de inte lika mycket som en vuxen person. Det bruna fettet ger barnet ett bra skydd det första levnadsåret, precis som det skyddar övervintrande djur som inte kan ligga och skaka när de sover i sina hålor över vintern. 

I bilden till höger fryser personen och har aktiverat brunt fett. Cellerna eldar fett för att hålla värmen.

Även vuxna människor skapar bruna fettceller. Särskilt unga kvinnor är bra på det, medan äldre överviktiga män är sämst på att göra brunt fett. På senare år har läkarna upptäckt att mängden brunt fett i kroppen är omvänt proportionell mot sannolikheten för fetma.

Brun året om
Upptäckter görs ofta av en slump. Christoffer Columbus var varken först eller sist med det. När några amerikanska forskare undersökte hur ett läkemedel som ges till personer med diabetes fungerar hos möss, upptäckte de ett protein som kallas PRDM16. Detta protein finns även hos människor. När de studerade detta protein lite närmare fann de att det kunde slå på gener som omvandlade vita kalorilagrande fettceller till bruna fettceller som tvärtom förbränner kalorier.

I framtiden kanske det finns ett läkemedel som höjer vår kroppstemperatur genom att konvertera vitt fett till brunt fett. Då kanske vi ska äta upp oss under hösten så att vi kan elda med oss själva under vintern. Som björnar kan vi krypa ihop under täcket i någon månad och låta fettet brinna. Det sänker energikostnaderna rejält.

Snart är det sommar och då blir jag brun på utsidan. Jag skapar vitamin D i huden och mår bra av det. Det är några veckor kvar tills solen träffar den del av jorden som jag lever på i en vinkel på 45 grader, vilket är tillräckligt för att starta de vitaminproducerande processerna i huden. På vintern ska man kanske försöka bli brun på insidan istället. Fast det enklaste vore ju om man kunde ta ett litet piller som programmerade om cellerna och gjorde dem till små värmekraftverk. Men det ligger nog långt in i framtiden.

Ute och ränner på kvällarna
Jag har kommit igång rekordtidigt med löpningen; jag slutade aldrig att springa utan jag har kört minst ett pass i veckan hela långa vintern. Tidigare år har det blivit ett långt uppehåll och det brukade ta tid att komma igång efteråt. Det tog flera veckor att komma upp i distanser på 20 km. Nu kan jag rusa ut och springa 20 km närsomhelst.

Skidorna är fortfarande inpackade i sitt fodral och jag tror inte att jag åker något mer den här vintern. Det ska vara väldigt fint i så fall eller om jag blir utsatt för massiv övertalning. Men jag kan nästan sätta 100 kr på att det inte blir någon mer skidåkning.

Hoppas jag kan springa ett långpass på söndag. Det ser jag fram emot. På lördag har jag bokat ett spännande träningspass: Nordic Military Training (NMT) som körs i Sundsvall. Det sägs vara 75 minuter tuff träning. Känner mig fortfarande seg efter Vasaloppet, men det kanske behövs ett militärpass för att få liv i lemmarna igen. Då får jag något att skriva om också och jag gillar att brottas.

Löpning och kaffe

I höstas slutade jag dricka kaffe efter klockan tre på eftermiddagen. Jag hade svårt att sova och koffein har en uppiggande effekt. När man är vaken samlas "trötthetsämnet" adenosin i hjärnan och när mängden blir tillräckligt stor minskar adenosinet cellernas aktivitet för att motverka överhettning. Blodtryck och puls sjunker. Vi blir trötta. Eftersom koffein binder till samma receptorer som adenosin motverkar kaffe denna effekt och ökar istället aktiviteten. Men cellerna anpassar sig. Dricker man mycket kaffe bildas fler receptorer och det behövs följaktligen mer och mer kaffe för att hålla sig lika alert. Om jag byter vana och slutar dricka kaffe leder det till att alla dessa receptorer gapar förgäves efter koffein. Man blir seg och får ont i huvudet tills man har anpassat sig till de nya vanorna.

Dricker kaffe och sover gott
Nu har jag fått ordning på sömnen. Det var en form av stress som var den egentliga orsaken. Jag sover bra igen och kan dricka kaffe även efter klockan 18. Det är jag glad för för det är en trevlig vana. Det är något att se fram mot, men jag försöker att inte dricka efter kl 20. Jag vill inte att koffeinet ska plugga igen alla mina trötthetsmottagare i hjärnan så nära läggdags. Jag vill inte utmana kaffets psykologiska och fysiologiska effekter.

Det märkliga med kaffe - tycker jag - är att det är så gott utan att egentligen vara gott. Det är mer förväntan och lukten som är god än själva smaken. Smaken kan aldrig riktigt leva upp till min förväntan. Kaffet är som godast just innan jag dricker det, när doften via näsan når smakcentrum i hjärnan ryser jag av vällust. Sen, när jag sväljer ner kaffet, är det inte riktigt längre samma sak. Klunk, klunk, ner i magen bara.

Förutom att kaffe är gott och uppiggande så är det nyttigt. Det finns en rad studier som visar att kaffe motverkar Alzheimers. Personer som dricker måttligt med kaffe har signifikant bättre hälsa. I veckan kom det dessutom en ny svensk studie där man såg att kaffe påverkar våra gener på samma sätt som träning. Kaffe och löpning programmerar om våra celler på så grundläggande nivå som våra gener. Djupare än så kommer man inte. Kaffe går på djupet. Det kanske man inte tänker på när man sväljer en kopp kaffe.

Kaffe programmerar om celler
De gener vi föds med är inte så oföränderliga som man kan tro. Forskare vid Karolinska Institutet visar i en ny studie att motion förändrar DNA redan efter några minuters aktivitet. Det är inte den ursprungliga, hårdkodade genetiska koden som förändras, utan det är metylrester som bundits till DNA som avlägsnas. Det tycks som om det är en viktig beståndsdel i de fysiologiska fördelarna med att motionera.

Våra muskler är formbara. Man skulle kunna säga att du är vad du gör. Om du inte använder en muskel förlorar du den och den mekanism som vi nu har identifierat visar hur detta går till, säger Juleen Zierath, professor i klinisk integrativ fysiologi.

I studien visade forskarna att DNA i muskler från personer som tränat intensivt en kort stund har färre metylgrupper fastlänkade på ett antal kända DNA-sekvenser än innan den fysiska aktiviteten påbörjades. Dessa förändringar uppträder framför allt i områden av DNA som fungerar som nycklar och låser upp våra gener för olika typer av proteiner, som i sin tur är involverade i att slå på och av gener som man sedan tidigare vet har stor betydelse för musklernas anpassning till fysisk aktivitet. När metylgrupperna sitter på plats kan inte DNA-låsen öppnas i muskelcellerna. Denna förändring - avmetylisering - är cellens första anpassning till fysisk aktiviet. Det är första steget i en serie anpassningar som gör oss till bättre löpare.

Det är kalcium som gör det
Det låter bra och det stämmer ju med vår erfarenhet att vi blir bättre ju oftare vi använder en muskel. Den tionde löprundan känns bättre än den första och vi anpassar oss och blir allt bättre med ökad träning. Men forskarna gjorde också en märklig upptäckt. Koffein tycks ha exakt samma effekt på musklerna som träning, förmodligen därför att koffein frisätter kalcium på ett sätt som liknar det som sker när en muskel drar ihop sig. När vi spänner en muskel skickas först en elektrisk impuls från hjärnan och den når till slut muskelcellerna där den tas emot och kodas om till ett kemisk meddelande som i sin tur öppnar en stor säck med kalcium i cellerna. Det är kalcium som sedan aktiverar proteinerna i muskeln och får dem att dras ihop. På något sätt lyckas också kaffe fylla cellerna med kalcium.

Men träning har dessutom en rad andra effekter och vi kommer knappast undan med en kopp kaffe. Livet tycks vilja ta betalt i svett. Men en kopp kaffe och en löprunda är bra. Själv dricker jag alltid en eller två koppar kaffe före en tävling.

Myten om 10 000 timmar
Träning och kaffe får alltså DNA att vrida sig på ett lite annat sätt i våra celler. En del gener slås av och andra aktiveras. Det kallas epigenetik och betyder att generna är flexibla och anpassningsbara till förändringar i miljön. Det är inte förändringar som överförs till nästa generation och därmed påverkas inte den darwinistiska evolutionen, utan förändringarna stannar inlåsta i cellerna. Vi överför dem inte till vår avkomma, åtminstone inte i kodad form.

Vi har lite frihet från kedjorna som vrider sig runt i varje cell i vår kropp. Vi kan påverka vårt öde och förändra ritningarna en aning. Frågan om arv eller miljö är aldrig en fråga om det ena eller andra utan om båda i samverkan. Sedan några år hör man ofta förenklade påståenden om att talang är överskattat och att alla kan bli experter och proffs om de bara tränar 10 000 timmar. Men en del blir alltid bättre än andra. Om hundra slumpmässiga personer tränar exakt lika mycket kommer en del att vara mycket bättre efter 10, 100, 1000 och 10 000 timmar och det beror på en komplex mix av miljö, gener, motivation och annat som inte låter sig reduceras till det ena eller andra. Inte ens om jag hade tränat 20 000 timmar hade jag blivit en ny Gebreselassie. Det insåg jag för länge sen.

Nya mål och nya skor

Tack för alla positiva kommentarer efter Vasaloppet! Bloggdopning fungerar verkligen! Först var jag besviken eftersom jag inte kunde ge allt p g a smärtan i armbågarna, men nu känns det ganska bra igen. En nittonde plats på Stafettvasan är otroligt bra och 6,09 är en godkänd tid på Vasaloppet. Fast nästa år är jag ännu bättre.

Lita inte på mig
När jag gick i mål på söndag kl 14:09 på eftermiddagen lovade jag att aldrig mer åka ett Vasalopp. Vi som åkte från jobbet tummade på det. Slå mig på käften om jag ändå anmäler mig, sa jag. Jag menade det. Det fanns ingeting inom mig som ville åka igen. På måndag kväll - efter att jag skrivit ett blogginlägg och fått några uppmuntrande kommentarer - fyllde jag i en ansökan för nästa år. Jag bad en av kollegorna att ta med sig ett knogjärn nästa dag.

Jag kan tydligen inte hålla ett löfte. Men att ändra sig är inte detsamma som att ljuga. Det är tvärtom en god egenskap. Det är aldrig försent att ändra sig och att ändra sig är ju ett sätt att utvecklas. Jag fick jag ingen smäll på käften, men en del gliringar, suckar och huvudskakningar.

Jag hamnar i fjärde startled nästa år och det gör ganska mycket tids- och placeringsmässigt. Jag ska också få ordning på mina överbelastade muskelfästen eller vad det är som gör ont i armbågarna. Nu ser jag fram emot nästa år. Smärtan är bortglömd, även om den gör sig påmind ibland som när jag trär på mig en tröja.

Jag har inte plockat fram skidorna ur fodralet. Vasaloppsresterna ligger i en hög i garaget och en hög nere i tvättstugan. Jag får väl ta itu med det någon dag. Jag är helt enkelt less på skidor och allt som förknippas med det. Jag beställde dock nya pjäxor och stavar för halva priset på Runnerstore. Men de grejerna åker jag först på nästa säsong. Om jag tar på mig skidorna denna vinter så får någon ge mig en smäll på käften.

Mitt stora mål
Nu längtar jag efter att springa långt. När jag bestämde mig för att springa ett ultralopp för nästan två år sedan kändes det overkligt, men nu blir det verkligare för varje dag som går. Snart är det dags att anmäla sig, jag ska köpa skor, ordna med resa och logi. Det är konkreta handlingar och de blir fler ju närmare jag kommer. Jag är lite orolig också, men innerst inne tror jag ändå att jag klarar av det. Fast å andra sidan vet jag inte riktigt hur jag ser ut innerst inne. Det är bara en enda sörja.

Det ska bli kul att springa Swiss Alpine bland molnen på nästan 3000 meters höjd tillsammans med andra dårar som också befinner sig uppe bland molnen. Det är vackert i Alperna. Jag försöker hitta allt positivt som finns.

Orolig chef
Jag ska komma i mål - det är mitt enda mål. Det får nästan gå hur långsamt som helst. Springer jag för fort kanske jag tappar balansen och ramlar ner och frysförpackas i en glaciär. Sedan smälter jag fram som en ny Ismannen Ötzi om 5000 år. De framtida forskarna skulle förundras av mitt maginnehåll och förbryllas över min lätta klädsel däruppe bland glaciärerna som fanns på 2000-talet.

Ötzi kanske var ute på en joggingrunda.

Min chef tycker i alla fall att jag är lite knäpp, misstänker jag. Han beordrade mig att överlämna alla kunskaper före sommaren ifall något löpsteg skulle gå snett. Mina kunskaper går fort att överlämna så det är ok, sa jag. Det är riskabelt att leva och visst höjer man risken något jämfört med om jag legat hemma i hängmattan.

Jag tror många tycker att jag är lite halvknäpp. Men det tyckte ju även jag när jag mötte mig själv för tio år sedan;)

Vad händer när jag går i mål? Det kommer förmodligen att kännas riktigt bra. Sedan då? Jag vet inte. Jag har inte tänkt längre än sommaren 2012. Det har varit en bortre gräns så länge att jag glömt vad som finns därefter.

Nike flyknit
Jag vet inte riktigt vilka skor jag ska springa Swiss i. Jag har mina fivefingers classic sedan några år, men de känns lite för tunna att springa med på getstigar och stenskravel i Alperna. Fötterna behöver lite mer skydd. Men det är uteslutet att springa i traditionella löparskor. De klämmer alltid åt och jag får ont i fötterna och det känns tungt och klumpigt. Jag får först ont i fötterna och sedan sprider sig smärtan uppåt mot knä och rygg. Det klarar jag inte i 78 kilometer.

Numer finns det så många barfotaskor och minimalistiska skor att jag inte riktigt vet vad jag ska välja. Jag vill börja springa in dem så fort som möjligt. Den första inplanerade tävlingen är Icaloppet som går 19 maj på Alnön. Jag vill helst slå fjolårets tid: 1:43:58. Det borde jag göra, trots att jag lagt på mig lite mer muskler och dessutom är mer fokuserad på långa distanser. Jag är helt enkelt bättre tränad i år.

För någon vecka sedan släppte Nike nyheten att de lanserar en ny minimalistisk sko med en helt ny ”revolutionerande” teknik som kallas flyknit. Tidigare barfotaskor har mest fokuserat på undersidan av foten. Nikes nya sko är även tunn på ovansidan. Den är som en tunn filt runt foten bara och väger endast 160 gram. Den ska vara oerhört följsam med foten och dess naturliga rörelse. Nike har förstås gjort en snygg film också där barfotalöparens framfotalöpning vävs in i Nikes flyknit teknik:

Nikes flyknit svarar på efterfrågan och på ny forskning om fötter och löpning. Den släpps till sommaren. Den är säkert bra, men jag vill helst ha fria tår och än så länge är det bara Vibram - vad jag vet - som säljer spretiga löparskor. Men visst blir jag lite sugen även på denna sko. Forskningen går hela tiden framåt och det är spännande att följa med allt längre bort från de gamla dämpade skorna.

Jag väljer förmodligen någon modell av Vibram Fivefingers. Jag har inte riktigt följt med i explosionen av nya modeller på senare tid, men någon borde passa för alplöpning. Det kanske finns någon som redan provat rent av?

Den första dagen på den nya säsongen
Idag sprang jag på lunchen. Jag jobbade hemifrån och kunde springa runt på bekanta vägar. Det var isigt, men mina icebugs biter sig fast. Jag springer bra i dem i ungefär 20 km, sedan börjar blåsor växa längst ut på tårna. Jag sprang 8 km, med lite tempoökning i slutet. Det var det första träningspasset efter Vasaloppet och det kändes bra att röra benen på ett lite mer naturligt sätt.

Vasaloppet och stafettvasan

Nu har jag återhämtat mig tillräckligt för att skriva lite om Vasaloppshelgen. Vi var ett stort gäng som åkte ner till Mora och installerade oss i Östnors bygdegård. Vi hade sex lag med i Stafettvasan, varav ett elitlag och dessutom skulle tre av oss åka Vasaloppet två dagar senare. Att köra Stafettvasan två dagar innan ett Vasalopp på 90 km är knappast optimalt, men stafett är roligt - inte minst när det går bra.

Stafettvasan
Jag var med i elitlaget även i år. I fjol kom vi på 32:a plats och vi hade lite större förhoppningar i år. Vi var alla lite bättre, kändes det som.

Martin körde som vanligt hårt på sin startsträcka och växlade som 21:e man. Sedan körde Hans upp oss till 14:e plats. De är våra två bästa åkare. Fältet var rejält utdraget och Ulrik och Jörgen tappade bara ett par placeringar. Jag hade sista sträckan och när jag tackade ja till att vara med hade jag tänkt ta det lite lugnt och spara mig till Vasaloppet, men det gick ju inte när vi låg så bra till. I fjol hade jag en tid på 1,09, men i år åkte jag på 59 minuter, vilket gav ett tempo på 3,05/km. Jag har aldrig åkt så fort och jag tappade endast två placeringar. Det brukar alltid vara några fartkanoner på sista sträckan. Det var här och nu och en härlig känsla att staka i mål som nummer 19 av 1357 lag. Jag var glad, men också lite orolig eftersom jag kände av den hårda stakningen som lite molande värk i mina överbelastade armbågar. Men den goda maten på kvällen gjorde mig på gott humör igen.

Dagen efter vaknade jag med lite baksmälla efter loppet. Jag kände en rejäl träningsvärk i ryggen. Men jag oroade mig bara för smärtan i armbågarna. En kompis hade lite liniment som jag fick låna till Vasaloppet. Det kändes bra.

Det riktiga Vasaloppet
I fjol åkte jag Öppet spår men det räknades inte som ett Vasalopp. Så i år anmälde jag mig till Vasaloppet så fort det blev möjligt. Vi var fyra som stannade kvar i bygdegården, tre åkare och en chaufför, tillsammans med ett fyrtiotal vallande tjecker - antingen vallade de, eller så var de ute och testade sina skidor. Själv lämnade jag in skidorna och de vallade med blått klister. Det fick bära eller klistra. På lördag kväll ställde vi mobilerna på klockan tre och försökte sova.

Vi vaknade och åt frukost samtidigt som tjeckerna rusade i väg till sina bussar. De verkade oerhört seriösa och det satte lite extra fart på oss också för redan klockan fyra åkte vi mot Sälen. Det var ganska lugnt på vägarna. Det var först när vi närmade oss Sälen som bilkön växte. Jag sprang genast och ställde mig i femte ledet. Det var redan över hundra meter långt. Jag ställde ut skidorna och gick sedan tillbaka till bilen och gruvade mig tills klockan blev halvåtta. Jag strök liniment på armbågarna och hoppades på det bästa.

Det var en lite overklig känsla att stå där och trängas med alla som man sett så många gånger på TV. Jag stod ganska bra till i femte ledet. Jag tittade över axeln mot det sjätte ledet. De såg aggressiva ut i sina mörka solglasögon. De slog stavarna mot varandra som om de gjorde sig redo för strid med oss i femte startled. Jag ville komma lite längre fram, men det gick inte. Det femte startledet var en kompakt mur av sammanbitna åkare.

När starten gick hände ingenting. Det tog ett tag innan rörelsen fortplantats ner till oss längre bak. Sedan åkte vi iväg. Ovanför oss cirkulerade en helikopter. Från helikopterperspektiv flyter vi fram som en flod. Men verkligheten i spåret var en annan. Det var ett myller av armar, ben, skidor och stavar.

Det sjätte ledet hann i kapp oss redan i första backen. De hade fått blodsmak och försökte tränga sig genom oss. Mitt femte startled var i sin tur ikapp det fjärde ledet - det led som jag tyckte mig höra till egentligen ;). I de långa, tunga uppförsbackarna var snart alla ikapp och vi trängdes ihop mellan varandra. Det var hårda ord och stavar bröts sönder. Det gick inte att saxa utan jag var tvungen att dra mig upp med armarna med stavarna så nära mig som möjligt. Släppte man dem var risken stor att de bröts sönder i villervallan. Det kändes i armarna att dra sig upp. Jag kände av den gamla skadan också.

Jag försökte dra mig mot sidorna, för det bildades timmerbröten av stavar, skidor, ben och armar i mitten och bakom dessa svällde skidåkarna över loppets bräddar. På kanterna rann det dock undan ganska bra och där på sidan var åtminstone den ena staven säker. Det gick sakta. Jag kastade en blick på klockan. Tempot låg på 18 min/km. Men när vi kom upp på toppen gick det fortare. Jag kände mig otroligt stark, men lite orolig över armarna.

Vid första mellantiden i Smågan låg jag på plats 3581. Det motsvarar tredje startled. Kilometertiden var dock 4:51/km, men det berodde på stoppet i början. I en backe efter Smågan trasslade jag och en annan ihop skidorna och jag slog näsan i backen. Jag tappade lite tid och lite blod. Det gick fort uppe på myrarna och jag var snart ikapp tidsmässigt. Snittiden var nere på 3:30/km.

Jag var i Mångsbodarna i god tid. I Mångsbodarna finns ett rep som spänns över spåret för att stoppa eftersläntrarna. Man borde kanske ha med sig en liten repstump ifall man skulle misslyckas, tänkte jag när jag stakade förbi. Jag hänger mig i en gammal martall på myren ifall jag inte skulle orka hålla tempot, tänkte jag.

Snötuggare
Jag slog ner stavarna som två huggtänder i snön och tuggade i mig snöspåret km efter km. Det gick overkligt bra i början. Jag låg på en tid neråt 5,40. Solen sken och det var vackert, men jag såg mest på skidorna framför mig.

Jag stakade och stakade men ingenting hände, allting runt om mig stod helt stilla. Det var skog och myr och myr och skog. Ingenting förändrades. Jag stakade men kom ingenstans. Jag såg mig sig själv från ovan, en liten skidåkare som drev jorden runt sin egen axel. Det var mina stavtag som sakta vred jorden mot väster. Jag stod helt still och drog Mora mot mig. Det kändes väldigt tungt. I universum är allting relativt och efter 40 km i Vasaloppet är man i centrum av det. Det var nog inte bara jag som trodde att solen snurrade runt just mig. Om jag slutade staka, då skulle jorden upphöra att snurra och då skulle jag halka av.

Jag var rädd att jag skulle få ont i armarna som jag fått i varje tävling efter tre mil. Jag fokuserade på mitt mantra igen. Det är ett effektivt sätt att inte tänka.

Efter Evertsberg följde en rad snabba nedförsbackar och jag kom ifatt mig själv igen. För första gången fick jag lite hjälp av andra åkare som tog tag i mina stavar och skjutsade på. Det har jag aldrig varit med om förut. Den första som skrek håll stavarna lurade jag dock så att han gjorde en ordentlig vurpa. Jag trodde han menade att jag viftade med stavarna så jag drog undan dem. Jag ber om ursäkt för det, ifall du som svor på småländska läser det här.

Tiden såg mycket bra ut - långt under 6 timmar. Jag såg till att äta och dricka i kontrollerna. Vi åkte på ett tyst led uppför backarna till Oxberg. Det var tunga kroppar som till slut nådde toppen och nu gjorde det riktigt ont, som om muskelfästena var på väg att lossna.

Ajajaj
Jag visste att det var lättare efter Oxberg. Lite småkuperat i en mil och sedan 19 km stakning mot mål, precis samma sträcka som jag åkte i stafetten så sent som två dagar tidigare. Jag ville verkligen ha en bra tid så jag vred de sista dropparna energi ur de hårt tvinnade muskelfibrerna. Varje kilometer gick en minut fortare än i fjol, men det gick ändå alldeles för sakta. Det gjorde ont. Kilometrarna kändes som en mil. Jag såg mig själv släpa mig fram i spåret med stavarna som isdubbar, medan isen hela tiden brast under mig.

I fredags åkte jag de sista 19 km på 59 minuter, nu tog det nästan 90 minuter. Från Eldris blev jag omåkt av över 200 pigga motionärer. Jag staplade i mål på tiden 6:09:24. Det var 50 minuter bättre än i fjol, men jag var knappast nöjd. Min fotograf klagade över min håglösa målgång. Jag har inte ens tittat på bilderna. Jag tänkte bara ”aldrig mer Vasaloppet”. Däremot blir det fler Stafettvasor. Men jag ska kanske inte lova så mycket. Om ett par månader har jag glömt allt det här och min placering räcker kanske till fjärde startled och då blir jag nog sugen igen.

Jag hade åkt fortare än smärtan och den kom ifatt mig strax efter att jag gått i mål. Armarna blev mer eller mindre obrukbara. Jag väntade in de övriga, tittade på kungligheterna och sedan körde vi hem. Nu lägger jag undan skidorna och börjar springa. Jag måste hinna komma i form till sommarens ultralopp. Jag behöver inga armbågar när jag springer.

Hjärngympa

Den här veckan trappar jag ner träningen inför Vasaloppet och Stafettvasan. Jag ska köra sista sträckan på stafetten och vi siktar på att bli bland de 30 första av över 1000 lag. Så jag kan inte ta det lugnt. Jag måste ge allt och sedan ladda om och ladda upp till söndagens Vasalopp. Jag får vila mig nu istället. Den här veckan blir det bara två träningspass. På måndag tränade jag som vanligt core och styrketräning, på onsdag ska jag försöka åka lite skidor. Jag stakade fyra varv runt Sidsjön i helgen och det kändes riktigt bra, särskilt nöjd var jag över att jag inte fick ont i armarna.

På torsdag åker vi mot Mora och på fredag kör jag Stafettvasan. Sen på kvällen blir det stor fest med god mat - fast man får vara lite försiktig förstås - och så efter det en dags återhämtning och kolhydratladdning till söndagens kraftprov. Jag tror fortfarande att jag ska klara en guldmedalj. Det hänger till stor del på hur ont det kommer att göra. Jag har inte känt något i armbågarna sedan Medelpad Classic Ski, men nittio kilometer medelst stakning sliter på allt som finns i en arm. Jag ska försöka använda magen i stakrörelsen så mycket som möjligt.

Twitterhjärnor
Eftersom man inte ska träna så hårt innan tävling kan man ju träna hjärnan istället, för träna och utvecklas måste man göra hela tiden. Annars börjar man dö ut. Hjärnforskaren Martin Ingvar säger att hyperstressade, twittrande hjärnor till slut bara kan producera twitterkorta tankar. Jag gissar att en twittertanke är högst 140 tecken lång. Det blir knappast några djupa tankar. Shakespeare hade inte gillat twitter.

2b or not 2b ...

Hjärnan anpassar sig efter den verklighet vi lever i och om twitter är vår verklighet, då kommer vi att få twitterhjärnor. En twitterhjärna har förmodligen dåligt tålamod, svårt att fokusera och få överblick. Det är förmågor som vi behöver i framtiden också så jag håller med Martin Ingvar. Å andra sidan kanske framtiden är mer fragmenterad och snuttifierad och i en sådan värld klarar sig twitterhjärnorna förmodligen bättre. Åtminstone för stunden, för de ser inte längre än 140 tecken in i framtiden. Nä, twitter är inget för mig. Inte bloggande heller. Det här är ju en blogg, men den är alldeles för långrandig för att kallas en blogg. Jag gillar inte att skriva snabbt. Helst vill jag vänta en dag och låta inlägget ligga till sig så att jag hinner eliminera alla logiska tankevurpor och skämt som inte var lika roliga dagen efter. Ibland resulterar det i att hela inlägget raderas, men det märker ingen av.

Wordfeud gör oss bättre på ord
Själv brukar jag köra lite wordfeud när jag fastnar i en kö eller hamnar lite på sidan och inte har någon dagdröm som kan ta mig därifrån. Det är lagom hjärngympa för mig. Enligt en ny studie från universitetet i Calgary förbättrar alfapet och wordfeud förmågan att visuellt känna igen ord även i vuxen ålder. Det var i flera fall mer än 20 procent bättre resultat på vissa typer av ordtester för alfapetspelarna än för icke-alfapetspelare. Huruvida dessa extra 20 procent spiller över på andra områden i hjärnan vet man inte än, men det kan mycket väl vara så. Wordfeud är dessutom en ganska lättsam - och ibland retsam - form av hjärngympa.

Förutom wordfeud har lumosity blivit populärt på sista tiden. Lumosity har förankrats hos forskare på Harvard och Stanford och används numera även i den amerikanska armén. Jag har laddat ner det från Appstore men jag har inte prövat det än. Det är säkert bra, men jag väntar med att testa det till efter Vasaloppet. Ett annat lite småroligt spel är Draw Something som vi spelat en del på sistone. Det är en digital version av mitt gamla favoritspel Pictionary.

Den bästa hjärngympan på nätet
På DN listade man nyligen de tio bästa sätten att träna sin hjärna på nätet. Här är några av testen. Perfekt nu när solen börjar värme. Man tar sin iPad och sätter sig ute och testar sin hjärna.

1. Strooptestet: Namnet på en färg visas i en icke överensstämmande färg. (Testet finns i mappen längst upp till vänster när man kommer in på sidan).

2. Basketbolltestet: Testar uppmärksamhet genom att räkna antalet gånger en boll kastas.

3. Homunculus: Ritar människokroppen skalad på ett sätt som motsvarar vilka kroppsdelar som styrs mest av hjärnan.

4. BBC-test för sinnena: 20 övningar på tid.

5. Delad uppmärksamhet: Testar om din slutledningsförmåga påverkas av störningsmoment

6. Bokstavsräkning: Testar om du i text hittar bokstäver som inte uttalas.

7. Smartare än en schimpans: Blixtsnabb visning av siffror som ska sorteras. Schimpanser klarar det. Men inte vi.

Den fetaste kontinenten

Jag gillar välgjorda naturfilmer och jag vet inte hur jag ska överleva när 85-årige David Attenborough slutligen går i pension. Han har ju alltid funnits. Som tur är finns det andra som möjligen kan ta över. För en tid sedan såg jag en fantastisk dokumentärfilm om kejsarpingviner. Filmen hette Pingvinresan i regi av Luc Jacquet. Den var vacker, men också lite upprörande, för jag har aldrig sett så många feta varelser. De låg längs stränderna och vältrade sig. Valrossarna låg i drivor och det enda som kunde sätta deras späck i gungning var chansen att få para sig eller utsikten att få hugga varulvsbetarna i någon konkurrent. I bakgrunden åkte pingvinerna kana på sina polerade, vita magar. Längs kusterna simmade slöa valar med öppen mun och slukade krill utan att anstränga sig. Antarktis är en fet och slö kontinent. Inte konstigt att de har världens lägsta BNP och är den glesast befolkade kontinenten. 

Alla pingviner tittar åt olika håll som om de vore livvakter. Jag undrar vad han som står längst till höger tittar på? Däggdjuret med dubbelhakorna är dock med på noterna. Jag tror det är en säl.

Jämställda pingviner
Det jag tycker är mest upprörande är bristen på jämställdhet hos kejsarpingvinerna. Honorna lägger endast ett ägg som de försiktigt rullar över till hanarna. Sedan får hanarna stå med ägget ovanpå fötterna och ruva hela den långa arktiska vinternatten utan att ens prata med varandra. De bara står och går runt, runt i cirklar för att hålla värmen. De tar sitt ansvar för avkomman halva året utan jämställdhetsbonus. Sen kommer honorna tillbaka från havet samtidigt som dagarna blir längre. Feta och lyckliga tar de över rumsrena söta pingvinbarn, medan hanarna halvsvältande staplade iväg mot havet. Frågorna hopar sig i slutet av filmen.

Kejsarpingviner som ruvar på ägg och väntar på "värmen".

Varför flyger de inte iväg? Varför bor de på jordens kalla botten? Varför flyttar de inte? Det finns många frågetecken om jordens minst kända kontinent och dess mest kända invånare.

För fet för att flyga
Pingviner har kroppar som är formade som tunnor och de ser inte sina fötter. De är säkert världens fetaste fåglar. Det är därför de inte kan flyga iväg. De vill självklart komma därifrån, men de är för feta för att flyga. En gång i tiden kom de flygande från Söderhavet, sägs det. En hona och en hane som sökte ett nytt boende nära kusten. De fann en öde kontinent med överflöd av fisk. Här ska vi bo, utbrast honan. Jaha, sa hanen. De skaffade ägg. Eftersom det var moderna pingviner turades de om att vakta ägget. Det fanns massor av fisk och de förökade sig så gott de kunde med sina hala och polerade kroppar.

Honan höll sig i form med Zumba och pole dance, medan hanen blev allt fetare. Vingarna krympte till kycklingvingar på den växande kroppen och till slut orkade inte hanen flyga längre. Det är bäst att jag flyger efter mat och du stannar och är äggvakt, sa honan. Okey, sa hanen. Jag blir borta ett halvår så att jag kan äta upp mig, sedan tar jag över och sköter uppfostran, sa honan. Okey, sa hanen och försökte titta på ägget nere vid fötterna. När han var yngre och smalare brukade han lattja med ägget, klacka det upp på huvudet och kasta upp det i luften så att ungen kiknade inne i äggulan. Nu låg ägget bara där helt tyst och balanserade mellan tårna.

Efter en kort ceremoni gav sig honan av igen. Men hon simmade inte runt i ishavet. Det var en lögn. Hon flög till söderhavet och den enda is hon såg var den som låg i drinkarna. Där beställde hon paraplydrinkar, köpte en bikini och flörtade med en solbränd albatross. Hon skickade några sms om hur hon fångade fisk bland isbergen, jagades av kaskelotter och slogs mot sjölejon. När hanen var på gränsen till att svälta ihjäl svalde hon sin sista drink och återvände till sin familj.

Rädda pingvinerna
Sedan dess står tusentals hanar och vaktar ägg hela den långa mörka arktiska vinternatten, medan honorna simmat iväg för att ”leta mat”. Varför bor de kvar, kan man fråga sig? De behöver inte bo på jordens kallaste plats. Det finns båtar och det finns gott om boplatser för pingviner överallt. Dessutom är pingviner populära djur. Vi skulle kunna ta emot pingviner som flyktingar. Jag anmäler mig frivilligt. Jag tror min pingvin skulle kunna jobba som butler i mitt hushåll. Det vore något att bräcka grannarna med. En pingvinbutler som heter Albert, Edgar eller Jenkins. De är klädda i frack redan när de vaknar och oerhört välartade och lite lagom högfärdiga.

Sex sökande till tjänsten som butler. Det blev trean från vänster som anställdes. Han var som klippt och skuren för tjänsten.

Pingviner är lustiga att se, söta sälar är som gosedjur och sjölejon kan trixa med bollar. Men valrossarna? Vem vill rädda en valross? De är dyra i drift och man kan inte gå ut på stan med dem. De kanske kan jobba som dörrvakter? De ser ju ut som Jabba the Hut med huggtänder. Eller som badvakter, fast jag tror sjölejon passar bättre i badbyxor. Valrossar passar bättre med en pipa i munnen.

Jag vill vara en pingvin nedför och en valross uppför
Tänk att lägga sig ner på magen och bara glida iväg som pingvinerna gör. Man glider ner från sängen på morgonen och skjuter ifrån lite med fötterna bara. Så kunde man åka runt hela dagen på magen. Man får väl sänka kontorsborden en aning. Vad roligt kontoret skulle vara om alla gled runt på golvet och nickade åt varandra.

Ett gäng glidare

Jag undrar hur pingvinerna känns på magen? De ser hårda ut. Det ser ut som om de är gjorda av vitt porslin. Eller som undersidan på en kälke. Kanske något för rodellandslaget. Nytt underlag - pingvinmage, ungefär som simmarna tog till hajfjällsdräckter. Eller det kanske är något för skidtillverkare - pingvinglid. De glider ju bra i 40 minusgrader. Det ser i alla fall ut så och de behöver aldrig valla om, eller det kanske det de gör när de stoppar in näbben i magen och grejar runt.

Ett självsäkert sjölejon

Men uppför Lundbäcksbackarna i slutet av Vasaloppet skulle jag vilja ha fäste som en valross. Hudvecken förhindrar att skidan glider bakåt. Sedan skulle jag vilja ha glid som en pingvin och ett självförtroende som ett sjölejon på cirkus. Det vore optimalt. Då kommer jag långt under sex timmar på Vasaloppet. 

En trött valross

Jaha
Det här var ju inte ett särskilt seriöst inlägg direkt:) I väntan på Vasaloppet kan man ju behöva skämta. Hoppas bloggens läsare har humor bara och inte tar det bokstavligt. Jag brukar skriva ett skruvat inlägg i kvartalet ungefär och det här var väl i klass med inlägget om core, fast det här hade ju inget med träning att göra. Nästa inlägg ska jag bli seriös igen.

Stroke och slaganfall i Borås

Jag fick äran att namnge en utställning som Medicinska museet vid Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås ska hålla med anledning av den nationella strokekampanjen i landet, som pågår mellan 2011 och 2013. Utställningen heter Att förlora halva sin värld – om slaganfall och stroke och ska pågå mellan 15 mars och 14 juni i år. Om jag har vägarna förbi ska jag besöka utställningen. De har lovat att bjuda på kaffe och jag har nog inte varit i Borås i modern tid.

En stroke i kvarten
Varje år drabbas omkring 30 000 människor av stroke i Sverige. Det är nästan fyra i timmen. Stroke är ett samlingsnamn på de symptom som uppstår när en del av hjärnan skadas på grund av syrebrist. Syrebristen uppkommer till följd av antingen en blodpropp i något blodkärl (hjärninfarkt) eller en bristning i något kärl inne i hjärnan eller på hjärnans yta (hjärnblödning). Hjärnan arbetar hela tiden just in time. Allt annat kan undvaras en längre stund, men hjärnan måste ha ständig tillgång till syre och näring. Den behåller sin vikt in i slutet, till skillnad från resten av kroppen.

En stroke inifrån
Jag läste My Stroke of Insight av Jill Bolte Taylor, som på svenska fick den mindre slagkraftiga titeln Min stroke, för några år sedan. Boken var intensiv, lagom tunn och mycket läsvärd. Den är intressant för det är första gången som en hjärnforskare beskriver en stroke inifrån. Jills första reaktion var: "Å herregud jag har fått en stroke!". Nästa tanke var: "Wow! Jag är en hjärnforskare som får uppleva en stroke i min egen hjärna, inifrån. Vad häftigt!!" Sen går det fort utför. Hon lyckas med oändlig möda slå ett telefonnummer - vilket är svårt när man inte längre förstår siffror - och ringa en vän bara för att höra att hon gläfser som en hund i telefonluren. Som tur är anar vännen oråd och kommer till undsättning.

I boken beskriver Jill målande hur hennes stroke påverkar uppfattningen av verkligheten. Jill tyckte sig bli ett med hela universum när den vänstra hjärnhalvan slogs ut. Allt vi upplever går genom vår hjärna. När allt känns hopplöst kan man alltid tänka att det bara är min hjärnas tolkning av verkligheten. Hopplösheten finns i hjärnan och den går att påverka. För Jill tog det 8 år att tillfriskna och hon säger nu att hon inte skulle vilja vara utan sin stroke. Hon höll en stark och känslosam föreläsning om sin upplevelse som man kan se i den här videon. 

Den plastiska hjärnan
Förr trodde man att styrketräning kunde vara skadligt för personer som drabbats av stroke. Nu vet man att det är viktigt att utnyttja hjärnans spontana plasticitet och snabbt skapa nya kopplingar så att funktionen i armar och ben återkommer. Det finns många vägar som leder till bättre återhämtning. Här är tre exempel:

• Tankens makt 
  Strokepatienter som har förlorat förmågan att röra en arm, kan ändå föreställa sig att de flyttar en arm. Dessa mentala bilder aktiverar delar av hjärnan som skickar signaler till musklerna för att flytta armen. Med övning kan strokepatienter visualisera att armen rör sig fritt och sedan också få den att röra sig fysiskt. 

• Löpband 
  Enligt National Institutes of Health, kan fysisk inaktivitet förvärra de förlamande effekter som många människor upplever efter en stroke. Att inte göra något är sällan ett bra alternativ. Att träna på ett löpband har visat sig vara en effektiv form av fysisk rehabilitering. Det konstanta, stabila tempot på löpbandet möjliggör att patienterna kan utveckla förmågan att lära om hur man ska röra sig. När patienternas rörlighet förbättras, påverkas hjärta och kondition positivt. Löpband kan dessutom modifieras för att ge gradvis snabbare pass och mer utmanande lutningar för promenader och det är lätt att övervaka övningarna för en sjukgymnast. 

• Rörelseträning
  Övningar för att öka rörelseomfång och finmotorik är viktiga för att återställa strokepatientens rörlighet och bör inledas så snart som möjligt. Patienter börjar ofta med enkla rörelser som att klä sig, äta och gå upp ur sängen. En träningsmetod är så kallad CI-terapi (Constraint induced movement therapy). CI-terapi innebär intensiv träning för den hand som har nedsatt funktion efter en stroke. Svårighetsgraden på övningarna ökar successivt och patienterna får mycket feedback på utförandet. För att inte lockas att använda den friska armen får patienten en vante som ska förhindra att den används. Det är krävande, men har visat sig ge goda resultat. 

Vasaloppet närmar sig
Nisse Ekman, före detta hockeyspelare i DIF, drabbades av en stroke för 13 månader sedan. Efter en lång rehabilitering kämpar han för att komma tillbaka. Ett led i detta är att redan i år åka Vasaloppet till förmån för Strokefonden. Nisse Ekman och Jill Bolt Taylor är två exempel på människor som aldrig ger upp. De hade redan viljestyrkan i sig - både som elitidrottsman och som framgångsrik forskare krävs disciplin. Jag hoppas att jag har lika mycket viljestyrka om jag skulle drabbas av en stroke. Jag har i alla fall tillräckligt mycket viljestyrka för att åka Vasaloppet, men det är jag inte ensam om i år.

Nisse Ekman