måndag 5 mars 2012

Vasaloppet och stafettvasan

Nu har jag återhämtat mig tillräckligt för att skriva lite om Vasaloppshelgen. Vi var ett stort gäng som åkte ner till Mora och installerade oss i Östnors bygdegård. Vi hade sex lag med i Stafettvasan, varav ett elitlag och dessutom skulle tre av oss åka Vasaloppet två dagar senare. Att köra Stafettvasan två dagar innan ett Vasalopp på 90 km är knappast optimalt, men stafett är roligt - inte minst när det går bra.

Stafettvasan
Jag var med i elitlaget även i år. I fjol kom vi på 32:a plats och vi hade lite större förhoppningar i år. Vi var alla lite bättre, kändes det som.

Martin körde som vanligt hårt på sin startsträcka och växlade som 21:e man. Sedan körde Hans upp oss till 14:e plats. De är våra två bästa åkare. Fältet var rejält utdraget och Ulrik och Jörgen tappade bara ett par placeringar. Jag hade sista sträckan och när jag tackade ja till att vara med hade jag tänkt ta det lite lugnt och spara mig till Vasaloppet, men det gick ju inte när vi låg så bra till. I fjol hade jag en tid på 1,09, men i år åkte jag på 59 minuter, vilket gav ett tempo på 3,05/km. Jag har aldrig åkt så fort och jag tappade endast två placeringar. Det brukar alltid vara några fartkanoner på sista sträckan. Det var här och nu och en härlig känsla att staka i mål som nummer 19 av 1357 lag. Jag var glad, men också lite orolig eftersom jag kände av den hårda stakningen som lite molande värk i mina överbelastade armbågar. Men den goda maten på kvällen gjorde mig på gott humör igen.

Dagen efter vaknade jag med lite baksmälla efter loppet. Jag kände en rejäl träningsvärk i ryggen. Men jag oroade mig bara för smärtan i armbågarna. En kompis hade lite liniment som jag fick låna till Vasaloppet. Det kändes bra.

Det riktiga Vasaloppet
I fjol åkte jag Öppet spår men det räknades inte som ett Vasalopp. Så i år anmälde jag mig till Vasaloppet så fort det blev möjligt. Vi var fyra som stannade kvar i bygdegården, tre åkare och en chaufför, tillsammans med ett fyrtiotal vallande tjecker - antingen vallade de, eller så var de ute och testade sina skidor. Själv lämnade jag in skidorna och de vallade med blått klister. Det fick bära eller klistra. På lördag kväll ställde vi mobilerna på klockan tre och försökte sova.

Vi vaknade och åt frukost samtidigt som tjeckerna rusade i väg till sina bussar. De verkade oerhört seriösa och det satte lite extra fart på oss också för redan klockan fyra åkte vi mot Sälen. Det var ganska lugnt på vägarna. Det var först när vi närmade oss Sälen som bilkön växte. Jag sprang genast och ställde mig i femte ledet. Det var redan över hundra meter långt. Jag ställde ut skidorna och gick sedan tillbaka till bilen och gruvade mig tills klockan blev halvåtta. Jag strök liniment på armbågarna och hoppades på det bästa.

Det var en lite overklig känsla att stå där och trängas med alla som man sett så många gånger på TV. Jag stod ganska bra till i femte ledet. Jag tittade över axeln mot det sjätte ledet. De såg aggressiva ut i sina mörka solglasögon. De slog stavarna mot varandra som om de gjorde sig redo för strid med oss i femte startled. Jag ville komma lite längre fram, men det gick inte. Det femte startledet var en kompakt mur av sammanbitna åkare.

När starten gick hände ingenting. Det tog ett tag innan rörelsen fortplantats ner till oss längre bak. Sedan åkte vi iväg. Ovanför oss cirkulerade en helikopter. Från helikopterperspektiv flyter vi fram som en flod. Men verkligheten i spåret var en annan. Det var ett myller av armar, ben, skidor och stavar.

Det sjätte ledet hann i kapp oss redan i första backen. De hade fått blodsmak och försökte tränga sig genom oss. Mitt femte startled var i sin tur ikapp det fjärde ledet - det led som jag tyckte mig höra till egentligen ;). I de långa, tunga uppförsbackarna var snart alla ikapp och vi trängdes ihop mellan varandra. Det var hårda ord och stavar bröts sönder. Det gick inte att saxa utan jag var tvungen att dra mig upp med armarna med stavarna så nära mig som möjligt. Släppte man dem var risken stor att de bröts sönder i villervallan. Det kändes i armarna att dra sig upp. Jag kände av den gamla skadan också.

Jag försökte dra mig mot sidorna, för det bildades timmerbröten av stavar, skidor, ben och armar i mitten och bakom dessa svällde skidåkarna över loppets bräddar. På kanterna rann det dock undan ganska bra och där på sidan var åtminstone den ena staven säker. Det gick sakta. Jag kastade en blick på klockan. Tempot låg på 18 min/km. Men när vi kom upp på toppen gick det fortare. Jag kände mig otroligt stark, men lite orolig över armarna.

Vid första mellantiden i Smågan låg jag på plats 3581. Det motsvarar tredje startled. Kilometertiden var dock 4:51/km, men det berodde på stoppet i början. I en backe efter Smågan trasslade jag och en annan ihop skidorna och jag slog näsan i backen. Jag tappade lite tid och lite blod. Det gick fort uppe på myrarna och jag var snart ikapp tidsmässigt. Snittiden var nere på 3:30/km.

Jag var i Mångsbodarna i god tid. I Mångsbodarna finns ett rep som spänns över spåret för att stoppa eftersläntrarna. Man borde kanske ha med sig en liten repstump ifall man skulle misslyckas, tänkte jag när jag stakade förbi. Jag hänger mig i en gammal martall på myren ifall jag inte skulle orka hålla tempot, tänkte jag.

Snötuggare
Jag slog ner stavarna som två huggtänder i snön och tuggade i mig snöspåret km efter km. Det gick overkligt bra i början. Jag låg på en tid neråt 5,40. Solen sken och det var vackert, men jag såg mest på skidorna framför mig.

Jag stakade och stakade men ingenting hände, allting runt om mig stod helt stilla. Det var skog och myr och myr och skog. Ingenting förändrades. Jag stakade men kom ingenstans. Jag såg mig sig själv från ovan, en liten skidåkare som drev jorden runt sin egen axel. Det var mina stavtag som sakta vred jorden mot väster. Jag stod helt still och drog Mora mot mig. Det kändes väldigt tungt. I universum är allting relativt och efter 40 km i Vasaloppet är man i centrum av det. Det var nog inte bara jag som trodde att solen snurrade runt just mig. Om jag slutade staka, då skulle jorden upphöra att snurra och då skulle jag halka av.

Jag var rädd att jag skulle få ont i armarna som jag fått i varje tävling efter tre mil. Jag fokuserade på mitt mantra igen. Det är ett effektivt sätt att inte tänka.

Efter Evertsberg följde en rad snabba nedförsbackar och jag kom ifatt mig själv igen. För första gången fick jag lite hjälp av andra åkare som tog tag i mina stavar och skjutsade på. Det har jag aldrig varit med om förut. Den första som skrek håll stavarna lurade jag dock så att han gjorde en ordentlig vurpa. Jag trodde han menade att jag viftade med stavarna så jag drog undan dem. Jag ber om ursäkt för det, ifall du som svor på småländska läser det här.

Tiden såg mycket bra ut - långt under 6 timmar. Jag såg till att äta och dricka i kontrollerna. Vi åkte på ett tyst led uppför backarna till Oxberg. Det var tunga kroppar som till slut nådde toppen och nu gjorde det riktigt ont, som om muskelfästena var på väg att lossna.

Ajajaj
Jag visste att det var lättare efter Oxberg. Lite småkuperat i en mil och sedan 19 km stakning mot mål, precis samma sträcka som jag åkte i stafetten så sent som två dagar tidigare. Jag ville verkligen ha en bra tid så jag vred de sista dropparna energi ur de hårt tvinnade muskelfibrerna. Varje kilometer gick en minut fortare än i fjol, men det gick ändå alldeles för sakta. Det gjorde ont. Kilometrarna kändes som en mil. Jag såg mig själv släpa mig fram i spåret med stavarna som isdubbar, medan isen hela tiden brast under mig.

I fredags åkte jag de sista 19 km på 59 minuter, nu tog det nästan 90 minuter. Från Eldris blev jag omåkt av över 200 pigga motionärer. Jag staplade i mål på tiden 6:09:24. Det var 50 minuter bättre än i fjol, men jag var knappast nöjd. Min fotograf klagade över min håglösa målgång. Jag har inte ens tittat på bilderna. Jag tänkte bara ”aldrig mer Vasaloppet”. Däremot blir det fler Stafettvasor. Men jag ska kanske inte lova så mycket. Om ett par månader har jag glömt allt det här och min placering räcker kanske till fjärde startled och då blir jag nog sugen igen.

Jag hade åkt fortare än smärtan och den kom ifatt mig strax efter att jag gått i mål. Armarna blev mer eller mindre obrukbara. Jag väntade in de övriga, tittade på kungligheterna och sedan körde vi hem. Nu lägger jag undan skidorna och börjar springa. Jag måste hinna komma i form till sommarens ultralopp. Jag behöver inga armbågar när jag springer.



16 kommentarer:

  1. 6:09 är en jättebra tid! Synd att det smärtade så illa bara.

    Hmmm, jag vet inte men, nja, jag vet inte, men jag har svårt att tro att det var sista gången du åkte Vasaloppet, eller, om du säger det så kanske det är det, eller nä, jag tror nog att du åker igen.......

    SvaraRadera
  2. När det inte blir som tänkt kan det behövas lite distans innan den där känslan av nöjdhet dyker upp. Det gäller att ha i minnet att det är en stor prestation bara att åka Vasaloppet och att dessutom göra det på en så bra tid som 6:09 är riktigt bra. Men sen är det aldrig kul att hållas tillbaka av smärta, det är lättare om det är orken som tryter för den kan man öva upp men smärtan kan det vara svårt att bli av med. Men men du har en lång vår följt av en lång sommar och sedan en lång höst innan det är dags att plocka fram skidorna igen och då har nog lusten att åka ännu en gång växt sig starkare än minnet av smärtan, man ska aldrig säga aldrig :)
    Lätt för mig att vara klämkäck körde vasaspinning för första gången och precis som Brink slog vi rekord ;) dessutom knep jag ett spurtpris :)
    avslutningsvis grattis till en toppen insats och ett lycka till med ultran :)

    SvaraRadera
  3. Du ska vara nöjd! Vi överlevde! Vi slapp bli hemskickade i överdragspåsen med adresslappen från nummerlappen! Nä just ja, du skrev inget på lappen, du ville ju bli nedgrävd i en myr bara... :-)/A

    SvaraRadera
  4. Lennart: tack, det känns redan lite bättre. jag var så besviken just då jag gick i mål, men 6,09 är ju ganska bra och stafetten var ju superbra. Och ... jo, jag anmälde mig nyss. Hmm ...

    maria: Det känns redan bättre. Era kommentarer gör mer än man tror faktiskt. Och det behövdes inte en lång sommar. Jag har redan fått distans och dessutom har jag som sagt ... ja ... du vet ... mmm

    A: Tyckte det var intressant att man fick en blå likpåse med adresslapp. Det vore inte helt fel att vila i frid på en myr utanför Smågan, fast nu är jag rätt glad att jag överlevde:)

    SvaraRadera
  5. Jag blev svettig bara av att läsa!
    Otroligt spännande!
    GRATTIS!
    Helt galet bra!

    SvaraRadera
  6. Vilken härlig läsning, det kändes nästan som jag var med själv. Hoppas du snart kan njuta av att du gav allt du hade för dagen, jag är djupt imponerad av både din tid och kämparinsats! Stort grattis!!

    SvaraRadera
  7. Haha, det har sin charm att bli äldre och få dåligt minne ;)

    SvaraRadera
  8. det låter ungefär som när man fött barn. Första tanken brukar vara ALDRIG MER!......men när det börjar ha gått ett år, så känner man att man kanske är lite sugen iallafall.....

    SvaraRadera
  9. Härlig läsning och bra åkt i söndags :)

    SvaraRadera
  10. Att åka skidor så långt i den farten ter sig helt overkligt för mig, det är mycket tveksamt om jag klarar åka skidor över en längre sträcka snabbare än jag springer samma sträcka. Bristande teknik, ja visst och dåligt fäste har jag också på mina skidor där spannet är lite för hårt. Bara det att stå och staka så länge, jag tar slut otroligt fort i överkroppen när jag försökt mig på det!

    Jag förstår absolut tjusningen med Vasaloppet, ännu mera efter att ha läst den här bloggposten men ser inte mig själv åka någon gång. För att få tiden till det måste jag dramatiskt skära ner på löpningen och det är jag inte beredd att göra!

    Med lite distans hoppas jag du blir ännu nöjdare för visst är det en kanontid!

    SvaraRadera
  11. ml: Tack:) Tänk att två ord kan betyda så mycket:)

    Ingmarie: Tack, men jag tror inte jag fick dig att bli sugen på att åka skidor;)

    Malin: Jamen du var ju med själv läste jag på din blogg. jag såg faktiskt när du gick i mål. Tack för de vänliga orden också:)

    Maria: Ja det är en stor fördel. Snart har jag väl glömt att jag anmält mig också:)

    Anonym: Det kanske det är. Jag har aldrig fött barn, men det är ju nio månader och Vasaloppet är nio mil och värkarna sätter ju in på slutet också:)

    Elin: Tack:)

    Staffan: Och för mig är det overkligt att springa så fort som du gör:) Skidåkning är ju bra komplement till löpningen, men dagens skidåkare är inte lika bra löpare som de var på 80-talet när de inte var så muskulösa som idag. Men du kanske åker vasaloppet en dag. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det så sent som för fem år sedan. Men jag vet inte om jag rekommenderar det. Nio mil är sjukt långt ...

    SvaraRadera
  12. ml: Tack! Tänk att två ord kan betyda så mycket:)

    Ingmarie: tack, men jag tror inte att jag lockade dig att bli skidåkare;)

    Malin: Du var ju med sig själv läste jag nyss på din blogg. Jag såg dig gå i mål också. Tack för de vänliga orden:)

    Maria: ja det är ju en fördel. Snart har jag väl glömt att jag anmält mig också;)

    Anonym: Jag har aldrig fött barn, men det finns ju vissa likheter. Nio månader och nio mil och värkar på slutet. Men för mig tog det bara en dag att bli sugen igen. Det tror jag ite man är dagen efter en förlossning:)

    Elin: Tack:)

    Staffan: Och för mig ter det sig overkligt att springa så fort som du gör:) Det är viktigt att ha bra skidor osv och tekniken går ju att träna upp och det är ju ett bra komplement till löpningen. Men för att åka ett Vasalopp måste man som sagt vara beredd att satsa lite tid som tas av löpningen. Förr var skidåkare i toppen på Lidingöloppet osv, men numer krävs för mycket stakmuskler och det saktar ner. Menman ska aldrig säga aldrig. För fem år sedan trodde jag aldrig jag skulle åka vasaloppet. Inte springa ett maraton heller för den delen:)

    SvaraRadera
  13. Jag är impad av alla som åker vasaloppet. Min sambo åkte öppet spår för 6 år sen och hans främsta intryck verkade vara mycket folk, stavar och skidor som bröts, folk som svarade i mobilen mitt i spåret etc. Jag gillar själv längdskidor men jag tycker det är rätt skönt att vara själv i spåret.... :)

    SvaraRadera
  14. Hehe. Jag har åkt en hel del, särskilt under mina år i Falun, men jag är urusel. Det går sååååååå sakta. Men vem vet...Man ska ju aldrig säga aldrig! ;-)

    SvaraRadera
  15. Alias Kvasthilda: Det är faktiskt ganska skönt att vara sjlv i spåret. Jag rekommenderar som sagt var inte Vasaloppet. Det är sjukt långt och hetsigt i starten. Öppet spår är lugnare. Det åkte jag i fjol.

    Ingmarie: Hoppas du åker. Det är ju min enda chans att slå dig:)

    SvaraRadera