Vasaloppet och stafettvasan

Nu har jag återhämtat mig tillräckligt för att skriva lite om Vasaloppshelgen. Vi var ett stort gäng som åkte ner till Mora och installerade oss i Östnors bygdegård. Vi hade sex lag med i Stafettvasan, varav ett elitlag och dessutom skulle tre av oss åka Vasaloppet två dagar senare. Att köra Stafettvasan två dagar innan ett Vasalopp på 90 km är knappast optimalt, men stafett är roligt - inte minst när det går bra.

Stafettvasan
Jag var med i elitlaget även i år. I fjol kom vi på 32:a plats och vi hade lite större förhoppningar i år. Vi var alla lite bättre, kändes det som.

Martin körde som vanligt hårt på sin startsträcka och växlade som 21:e man. Sedan körde Hans upp oss till 14:e plats. De är våra två bästa åkare. Fältet var rejält utdraget och Ulrik och Jörgen tappade bara ett par placeringar. Jag hade sista sträckan och när jag tackade ja till att vara med hade jag tänkt ta det lite lugnt och spara mig till Vasaloppet, men det gick ju inte när vi låg så bra till. I fjol hade jag en tid på 1,09, men i år åkte jag på 59 minuter, vilket gav ett tempo på 3,05/km. Jag har aldrig åkt så fort och jag tappade endast två placeringar. Det brukar alltid vara några fartkanoner på sista sträckan. Det var här och nu och en härlig känsla att staka i mål som nummer 19 av 1357 lag. Jag var glad, men också lite orolig eftersom jag kände av den hårda stakningen som lite molande värk i mina överbelastade armbågar. Men den goda maten på kvällen gjorde mig på gott humör igen.

Dagen efter vaknade jag med lite baksmälla efter loppet. Jag kände en rejäl träningsvärk i ryggen. Men jag oroade mig bara för smärtan i armbågarna. En kompis hade lite liniment som jag fick låna till Vasaloppet. Det kändes bra.

Det riktiga Vasaloppet
I fjol åkte jag Öppet spår men det räknades inte som ett Vasalopp. Så i år anmälde jag mig till Vasaloppet så fort det blev möjligt. Vi var fyra som stannade kvar i bygdegården, tre åkare och en chaufför, tillsammans med ett fyrtiotal vallande tjecker - antingen vallade de, eller så var de ute och testade sina skidor. Själv lämnade jag in skidorna och de vallade med blått klister. Det fick bära eller klistra. På lördag kväll ställde vi mobilerna på klockan tre och försökte sova.

Vi vaknade och åt frukost samtidigt som tjeckerna rusade i väg till sina bussar. De verkade oerhört seriösa och det satte lite extra fart på oss också för redan klockan fyra åkte vi mot Sälen. Det var ganska lugnt på vägarna. Det var först när vi närmade oss Sälen som bilkön växte. Jag sprang genast och ställde mig i femte ledet. Det var redan över hundra meter långt. Jag ställde ut skidorna och gick sedan tillbaka till bilen och gruvade mig tills klockan blev halvåtta. Jag strök liniment på armbågarna och hoppades på det bästa.

Det var en lite overklig känsla att stå där och trängas med alla som man sett så många gånger på TV. Jag stod ganska bra till i femte ledet. Jag tittade över axeln mot det sjätte ledet. De såg aggressiva ut i sina mörka solglasögon. De slog stavarna mot varandra som om de gjorde sig redo för strid med oss i femte startled. Jag ville komma lite längre fram, men det gick inte. Det femte startledet var en kompakt mur av sammanbitna åkare.

När starten gick hände ingenting. Det tog ett tag innan rörelsen fortplantats ner till oss längre bak. Sedan åkte vi iväg. Ovanför oss cirkulerade en helikopter. Från helikopterperspektiv flyter vi fram som en flod. Men verkligheten i spåret var en annan. Det var ett myller av armar, ben, skidor och stavar.

Det sjätte ledet hann i kapp oss redan i första backen. De hade fått blodsmak och försökte tränga sig genom oss. Mitt femte startled var i sin tur ikapp det fjärde ledet - det led som jag tyckte mig höra till egentligen ;). I de långa, tunga uppförsbackarna var snart alla ikapp och vi trängdes ihop mellan varandra. Det var hårda ord och stavar bröts sönder. Det gick inte att saxa utan jag var tvungen att dra mig upp med armarna med stavarna så nära mig som möjligt. Släppte man dem var risken stor att de bröts sönder i villervallan. Det kändes i armarna att dra sig upp. Jag kände av den gamla skadan också.

Jag försökte dra mig mot sidorna, för det bildades timmerbröten av stavar, skidor, ben och armar i mitten och bakom dessa svällde skidåkarna över loppets bräddar. På kanterna rann det dock undan ganska bra och där på sidan var åtminstone den ena staven säker. Det gick sakta. Jag kastade en blick på klockan. Tempot låg på 18 min/km. Men när vi kom upp på toppen gick det fortare. Jag kände mig otroligt stark, men lite orolig över armarna.

Vid första mellantiden i Smågan låg jag på plats 3581. Det motsvarar tredje startled. Kilometertiden var dock 4:51/km, men det berodde på stoppet i början. I en backe efter Smågan trasslade jag och en annan ihop skidorna och jag slog näsan i backen. Jag tappade lite tid och lite blod. Det gick fort uppe på myrarna och jag var snart ikapp tidsmässigt. Snittiden var nere på 3:30/km.

Jag var i Mångsbodarna i god tid. I Mångsbodarna finns ett rep som spänns över spåret för att stoppa eftersläntrarna. Man borde kanske ha med sig en liten repstump ifall man skulle misslyckas, tänkte jag när jag stakade förbi. Jag hänger mig i en gammal martall på myren ifall jag inte skulle orka hålla tempot, tänkte jag.

Snötuggare
Jag slog ner stavarna som två huggtänder i snön och tuggade i mig snöspåret km efter km. Det gick overkligt bra i början. Jag låg på en tid neråt 5,40. Solen sken och det var vackert, men jag såg mest på skidorna framför mig.

Jag stakade och stakade men ingenting hände, allting runt om mig stod helt stilla. Det var skog och myr och myr och skog. Ingenting förändrades. Jag stakade men kom ingenstans. Jag såg mig sig själv från ovan, en liten skidåkare som drev jorden runt sin egen axel. Det var mina stavtag som sakta vred jorden mot väster. Jag stod helt still och drog Mora mot mig. Det kändes väldigt tungt. I universum är allting relativt och efter 40 km i Vasaloppet är man i centrum av det. Det var nog inte bara jag som trodde att solen snurrade runt just mig. Om jag slutade staka, då skulle jorden upphöra att snurra och då skulle jag halka av.

Jag var rädd att jag skulle få ont i armarna som jag fått i varje tävling efter tre mil. Jag fokuserade på mitt mantra igen. Det är ett effektivt sätt att inte tänka.

Efter Evertsberg följde en rad snabba nedförsbackar och jag kom ifatt mig själv igen. För första gången fick jag lite hjälp av andra åkare som tog tag i mina stavar och skjutsade på. Det har jag aldrig varit med om förut. Den första som skrek håll stavarna lurade jag dock så att han gjorde en ordentlig vurpa. Jag trodde han menade att jag viftade med stavarna så jag drog undan dem. Jag ber om ursäkt för det, ifall du som svor på småländska läser det här.

Tiden såg mycket bra ut - långt under 6 timmar. Jag såg till att äta och dricka i kontrollerna. Vi åkte på ett tyst led uppför backarna till Oxberg. Det var tunga kroppar som till slut nådde toppen och nu gjorde det riktigt ont, som om muskelfästena var på väg att lossna.

Ajajaj
Jag visste att det var lättare efter Oxberg. Lite småkuperat i en mil och sedan 19 km stakning mot mål, precis samma sträcka som jag åkte i stafetten så sent som två dagar tidigare. Jag ville verkligen ha en bra tid så jag vred de sista dropparna energi ur de hårt tvinnade muskelfibrerna. Varje kilometer gick en minut fortare än i fjol, men det gick ändå alldeles för sakta. Det gjorde ont. Kilometrarna kändes som en mil. Jag såg mig själv släpa mig fram i spåret med stavarna som isdubbar, medan isen hela tiden brast under mig.

I fredags åkte jag de sista 19 km på 59 minuter, nu tog det nästan 90 minuter. Från Eldris blev jag omåkt av över 200 pigga motionärer. Jag staplade i mål på tiden 6:09:24. Det var 50 minuter bättre än i fjol, men jag var knappast nöjd. Min fotograf klagade över min håglösa målgång. Jag har inte ens tittat på bilderna. Jag tänkte bara ”aldrig mer Vasaloppet”. Däremot blir det fler Stafettvasor. Men jag ska kanske inte lova så mycket. Om ett par månader har jag glömt allt det här och min placering räcker kanske till fjärde startled och då blir jag nog sugen igen.

Jag hade åkt fortare än smärtan och den kom ifatt mig strax efter att jag gått i mål. Armarna blev mer eller mindre obrukbara. Jag väntade in de övriga, tittade på kungligheterna och sedan körde vi hem. Nu lägger jag undan skidorna och börjar springa. Jag måste hinna komma i form till sommarens ultralopp. Jag behöver inga armbågar när jag springer.