Löpning och kaffe

I höstas slutade jag dricka kaffe efter klockan tre på eftermiddagen. Jag hade svårt att sova och koffein har en uppiggande effekt. När man är vaken samlas "trötthetsämnet" adenosin i hjärnan och när mängden blir tillräckligt stor minskar adenosinet cellernas aktivitet för att motverka överhettning. Blodtryck och puls sjunker. Vi blir trötta. Eftersom koffein binder till samma receptorer som adenosin motverkar kaffe denna effekt och ökar istället aktiviteten. Men cellerna anpassar sig. Dricker man mycket kaffe bildas fler receptorer och det behövs följaktligen mer och mer kaffe för att hålla sig lika alert. Om jag byter vana och slutar dricka kaffe leder det till att alla dessa receptorer gapar förgäves efter koffein. Man blir seg och får ont i huvudet tills man har anpassat sig till de nya vanorna.

Dricker kaffe och sover gott
Nu har jag fått ordning på sömnen. Det var en form av stress som var den egentliga orsaken. Jag sover bra igen och kan dricka kaffe även efter klockan 18. Det är jag glad för för det är en trevlig vana. Det är något att se fram mot, men jag försöker att inte dricka efter kl 20. Jag vill inte att koffeinet ska plugga igen alla mina trötthetsmottagare i hjärnan så nära läggdags. Jag vill inte utmana kaffets psykologiska och fysiologiska effekter.

Det märkliga med kaffe - tycker jag - är att det är så gott utan att egentligen vara gott. Det är mer förväntan och lukten som är god än själva smaken. Smaken kan aldrig riktigt leva upp till min förväntan. Kaffet är som godast just innan jag dricker det, när doften via näsan når smakcentrum i hjärnan ryser jag av vällust. Sen, när jag sväljer ner kaffet, är det inte riktigt längre samma sak. Klunk, klunk, ner i magen bara.

Förutom att kaffe är gott och uppiggande så är det nyttigt. Det finns en rad studier som visar att kaffe motverkar Alzheimers. Personer som dricker måttligt med kaffe har signifikant bättre hälsa. I veckan kom det dessutom en ny svensk studie där man såg att kaffe påverkar våra gener på samma sätt som träning. Kaffe och löpning programmerar om våra celler på så grundläggande nivå som våra gener. Djupare än så kommer man inte. Kaffe går på djupet. Det kanske man inte tänker på när man sväljer en kopp kaffe.

Kaffe programmerar om celler
De gener vi föds med är inte så oföränderliga som man kan tro. Forskare vid Karolinska Institutet visar i en ny studie att motion förändrar DNA redan efter några minuters aktivitet. Det är inte den ursprungliga, hårdkodade genetiska koden som förändras, utan det är metylrester som bundits till DNA som avlägsnas. Det tycks som om det är en viktig beståndsdel i de fysiologiska fördelarna med att motionera.

Våra muskler är formbara. Man skulle kunna säga att du är vad du gör. Om du inte använder en muskel förlorar du den och den mekanism som vi nu har identifierat visar hur detta går till, säger Juleen Zierath, professor i klinisk integrativ fysiologi.

I studien visade forskarna att DNA i muskler från personer som tränat intensivt en kort stund har färre metylgrupper fastlänkade på ett antal kända DNA-sekvenser än innan den fysiska aktiviteten påbörjades. Dessa förändringar uppträder framför allt i områden av DNA som fungerar som nycklar och låser upp våra gener för olika typer av proteiner, som i sin tur är involverade i att slå på och av gener som man sedan tidigare vet har stor betydelse för musklernas anpassning till fysisk aktivitet. När metylgrupperna sitter på plats kan inte DNA-låsen öppnas i muskelcellerna. Denna förändring - avmetylisering - är cellens första anpassning till fysisk aktiviet. Det är första steget i en serie anpassningar som gör oss till bättre löpare.

Det är kalcium som gör det
Det låter bra och det stämmer ju med vår erfarenhet att vi blir bättre ju oftare vi använder en muskel. Den tionde löprundan känns bättre än den första och vi anpassar oss och blir allt bättre med ökad träning. Men forskarna gjorde också en märklig upptäckt. Koffein tycks ha exakt samma effekt på musklerna som träning, förmodligen därför att koffein frisätter kalcium på ett sätt som liknar det som sker när en muskel drar ihop sig. När vi spänner en muskel skickas först en elektrisk impuls från hjärnan och den når till slut muskelcellerna där den tas emot och kodas om till ett kemisk meddelande som i sin tur öppnar en stor säck med kalcium i cellerna. Det är kalcium som sedan aktiverar proteinerna i muskeln och får dem att dras ihop. På något sätt lyckas också kaffe fylla cellerna med kalcium.

Men träning har dessutom en rad andra effekter och vi kommer knappast undan med en kopp kaffe. Livet tycks vilja ta betalt i svett. Men en kopp kaffe och en löprunda är bra. Själv dricker jag alltid en eller två koppar kaffe före en tävling.

Myten om 10 000 timmar
Träning och kaffe får alltså DNA att vrida sig på ett lite annat sätt i våra celler. En del gener slås av och andra aktiveras. Det kallas epigenetik och betyder att generna är flexibla och anpassningsbara till förändringar i miljön. Det är inte förändringar som överförs till nästa generation och därmed påverkas inte den darwinistiska evolutionen, utan förändringarna stannar inlåsta i cellerna. Vi överför dem inte till vår avkomma, åtminstone inte i kodad form.

Vi har lite frihet från kedjorna som vrider sig runt i varje cell i vår kropp. Vi kan påverka vårt öde och förändra ritningarna en aning. Frågan om arv eller miljö är aldrig en fråga om det ena eller andra utan om båda i samverkan. Sedan några år hör man ofta förenklade påståenden om att talang är överskattat och att alla kan bli experter och proffs om de bara tränar 10 000 timmar. Men en del blir alltid bättre än andra. Om hundra slumpmässiga personer tränar exakt lika mycket kommer en del att vara mycket bättre efter 10, 100, 1000 och 10 000 timmar och det beror på en komplex mix av miljö, gener, motivation och annat som inte låter sig reduceras till det ena eller andra. Inte ens om jag hade tränat 20 000 timmar hade jag blivit en ny Gebreselassie. Det insåg jag för länge sen.