Den fetaste kontinenten

Jag gillar välgjorda naturfilmer och jag vet inte hur jag ska överleva när 85-årige David Attenborough slutligen går i pension. Han har ju alltid funnits. Som tur är finns det andra som möjligen kan ta över. För en tid sedan såg jag en fantastisk dokumentärfilm om kejsarpingviner. Filmen hette Pingvinresan i regi av Luc Jacquet. Den var vacker, men också lite upprörande, för jag har aldrig sett så många feta varelser. De låg längs stränderna och vältrade sig. Valrossarna låg i drivor och det enda som kunde sätta deras späck i gungning var chansen att få para sig eller utsikten att få hugga varulvsbetarna i någon konkurrent. I bakgrunden åkte pingvinerna kana på sina polerade, vita magar. Längs kusterna simmade slöa valar med öppen mun och slukade krill utan att anstränga sig. Antarktis är en fet och slö kontinent. Inte konstigt att de har världens lägsta BNP och är den glesast befolkade kontinenten. 

Alla pingviner tittar åt olika håll som om de vore livvakter. Jag undrar vad han som står längst till höger tittar på? Däggdjuret med dubbelhakorna är dock med på noterna. Jag tror det är en säl.

Jämställda pingviner
Det jag tycker är mest upprörande är bristen på jämställdhet hos kejsarpingvinerna. Honorna lägger endast ett ägg som de försiktigt rullar över till hanarna. Sedan får hanarna stå med ägget ovanpå fötterna och ruva hela den långa arktiska vinternatten utan att ens prata med varandra. De bara står och går runt, runt i cirklar för att hålla värmen. De tar sitt ansvar för avkomman halva året utan jämställdhetsbonus. Sen kommer honorna tillbaka från havet samtidigt som dagarna blir längre. Feta och lyckliga tar de över rumsrena söta pingvinbarn, medan hanarna halvsvältande staplade iväg mot havet. Frågorna hopar sig i slutet av filmen.

Kejsarpingviner som ruvar på ägg och väntar på "värmen".

Varför flyger de inte iväg? Varför bor de på jordens kalla botten? Varför flyttar de inte? Det finns många frågetecken om jordens minst kända kontinent och dess mest kända invånare.

För fet för att flyga
Pingviner har kroppar som är formade som tunnor och de ser inte sina fötter. De är säkert världens fetaste fåglar. Det är därför de inte kan flyga iväg. De vill självklart komma därifrån, men de är för feta för att flyga. En gång i tiden kom de flygande från Söderhavet, sägs det. En hona och en hane som sökte ett nytt boende nära kusten. De fann en öde kontinent med överflöd av fisk. Här ska vi bo, utbrast honan. Jaha, sa hanen. De skaffade ägg. Eftersom det var moderna pingviner turades de om att vakta ägget. Det fanns massor av fisk och de förökade sig så gott de kunde med sina hala och polerade kroppar.

Honan höll sig i form med Zumba och pole dance, medan hanen blev allt fetare. Vingarna krympte till kycklingvingar på den växande kroppen och till slut orkade inte hanen flyga längre. Det är bäst att jag flyger efter mat och du stannar och är äggvakt, sa honan. Okey, sa hanen. Jag blir borta ett halvår så att jag kan äta upp mig, sedan tar jag över och sköter uppfostran, sa honan. Okey, sa hanen och försökte titta på ägget nere vid fötterna. När han var yngre och smalare brukade han lattja med ägget, klacka det upp på huvudet och kasta upp det i luften så att ungen kiknade inne i äggulan. Nu låg ägget bara där helt tyst och balanserade mellan tårna.

Efter en kort ceremoni gav sig honan av igen. Men hon simmade inte runt i ishavet. Det var en lögn. Hon flög till söderhavet och den enda is hon såg var den som låg i drinkarna. Där beställde hon paraplydrinkar, köpte en bikini och flörtade med en solbränd albatross. Hon skickade några sms om hur hon fångade fisk bland isbergen, jagades av kaskelotter och slogs mot sjölejon. När hanen var på gränsen till att svälta ihjäl svalde hon sin sista drink och återvände till sin familj.

Rädda pingvinerna
Sedan dess står tusentals hanar och vaktar ägg hela den långa mörka arktiska vinternatten, medan honorna simmat iväg för att ”leta mat”. Varför bor de kvar, kan man fråga sig? De behöver inte bo på jordens kallaste plats. Det finns båtar och det finns gott om boplatser för pingviner överallt. Dessutom är pingviner populära djur. Vi skulle kunna ta emot pingviner som flyktingar. Jag anmäler mig frivilligt. Jag tror min pingvin skulle kunna jobba som butler i mitt hushåll. Det vore något att bräcka grannarna med. En pingvinbutler som heter Albert, Edgar eller Jenkins. De är klädda i frack redan när de vaknar och oerhört välartade och lite lagom högfärdiga.

Sex sökande till tjänsten som butler. Det blev trean från vänster som anställdes. Han var som klippt och skuren för tjänsten.

Pingviner är lustiga att se, söta sälar är som gosedjur och sjölejon kan trixa med bollar. Men valrossarna? Vem vill rädda en valross? De är dyra i drift och man kan inte gå ut på stan med dem. De kanske kan jobba som dörrvakter? De ser ju ut som Jabba the Hut med huggtänder. Eller som badvakter, fast jag tror sjölejon passar bättre i badbyxor. Valrossar passar bättre med en pipa i munnen.

Jag vill vara en pingvin nedför och en valross uppför
Tänk att lägga sig ner på magen och bara glida iväg som pingvinerna gör. Man glider ner från sängen på morgonen och skjuter ifrån lite med fötterna bara. Så kunde man åka runt hela dagen på magen. Man får väl sänka kontorsborden en aning. Vad roligt kontoret skulle vara om alla gled runt på golvet och nickade åt varandra.

Ett gäng glidare

Jag undrar hur pingvinerna känns på magen? De ser hårda ut. Det ser ut som om de är gjorda av vitt porslin. Eller som undersidan på en kälke. Kanske något för rodellandslaget. Nytt underlag - pingvinmage, ungefär som simmarna tog till hajfjällsdräckter. Eller det kanske är något för skidtillverkare - pingvinglid. De glider ju bra i 40 minusgrader. Det ser i alla fall ut så och de behöver aldrig valla om, eller det kanske det de gör när de stoppar in näbben i magen och grejar runt.

Ett självsäkert sjölejon

Men uppför Lundbäcksbackarna i slutet av Vasaloppet skulle jag vilja ha fäste som en valross. Hudvecken förhindrar att skidan glider bakåt. Sedan skulle jag vilja ha glid som en pingvin och ett självförtroende som ett sjölejon på cirkus. Det vore optimalt. Då kommer jag långt under sex timmar på Vasaloppet. 

En trött valross

Jaha
Det här var ju inte ett särskilt seriöst inlägg direkt:) I väntan på Vasaloppet kan man ju behöva skämta. Hoppas bloggens läsare har humor bara och inte tar det bokstavligt. Jag brukar skriva ett skruvat inlägg i kvartalet ungefär och det här var väl i klass med inlägget om core, fast det här hade ju inget med träning att göra. Nästa inlägg ska jag bli seriös igen.