lördag 11 februari 2012

Den sista chansen 2

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Just som jag hade lutat mig tillbaka och gett upp fick jag veta att Medelpad Classic - som ställdes in förra veckan - kommer att köras igen och en ny chans att förbättra mitt startled uppenbarades. Jag fick veta det på onsdag och drabbades av akut beslutsångest. Det var så skönt att ge upp, men nu tvingades jag ladda om. Uppföljarna brukar ofta vara sämre än originalen men det kunde ju inte bli så mycket sämre än första gången som inte ens blev av.

Det är aldrig för sent att ge upp
Jag hade ju förlikat mig med tanken att vara i femte startled, men nu när en ny chans dök upp igen så var nöjdheten som bortblåst. Så är det jämt. Varje gång jag ger upp något - det kan vara vad som helst - så dras jag tillbaka av någon eller något. Så jag är rätt värdelös på att ge upp eftersom man egentligen inte kan fatta ett sådant beslut självständigt. Jag tänker på den klassiska scenen i Gudfadern 3 där Michael Corleone säger: Just when I thought I was out...they pull me back in. Strax efteråt fick Corleone en stroke. Det fick jag också - en stroke light som varade i några förvirrade timmar, innan jag bestämde mig för att delta.

Ur Gudfadern 3
Det blev ont med tid men det var skönt att bestämma sig och när väl beslutet var fattat återhämtade jag mig helt och hållet från mitt slaganfall. Jag kände mig ganska avslappnad och jag hade ett ganska starkt självförtroende efter ett tempopass i veckan där jag krossade mitt gamla rekord på 5 km.

Förberedelser
Jag öppnade den gamla historiken i Garmin igen och studerade senaste loppet från 2010. Då gick jag i mål på 3,18 och tappade tempo mot slutet. Jag körde i 4.31/km-tempo och sista 10 km gick i 4,55/km-tempo.

Förra veckan hade jag noterat att det inte fanns några uppförsbackar efter 32 km, efter det var det bara att ge järnet. Jag karvade in ”Ge järnet - varje sekund räknas” i hjärnstammen. Jag räknade med en 12 km lång maximal kraftansträngning mot målet. En så lång ”spurt” kräver mycket positivt tänkande. Tim Noakes skrev att det som skiljer de bästa från medelmåttorna är att de aldrig tänker negativt. De tycks näsan oförmögna att göra det. Man ska skratta som Gebreselassie och veta att man är bäst, då kör man så nära sin fysiologiska gräns som det går och det är det allting handlar om. Man både flyttar fram sina gränser och lär känna dem under hårda, tuffa träningspass för när det är dags för tävling gäller det att komma så nära som möjligt och då är det bra att känna sig själv. Synd bara att jag inte alltid tänker positivt och att jag knappt känner mig själv. Å andra sidan kan man alltid bli bättre på det.

Mina fyra mål
Jag hade fyra mål innan dagens lopp:
1. Slå mina motståndare (främst två kollegor).
2. Åka snabbare än 2010 (3,18).
3. Komma under tre timmar (En tid som börjar med en tvåa i likhet med segrarens).
4. Kvalificera sig till fjärde startled (svårt mål eftersom jag inte vet vad som krävs).

De två första målen var jag ganska tvärsäker på. Om jag missade det första skulle jag vika av mot nordväst och åka mot de sälla jaktmarkerna för att aldrig mer återvända. Det fick inte hända. Det andra målet kände jag mig också ganska säker på. Jag har blivit mycket bättre sedan 2010, både fysiskt och tekniskt. Det tredje målet var jag inte alls säker på. Det krävde ett tempo på 4,00/km, åtta sekunder snabbare än vad jag körde i Södra berget runt och det var kärvt före idag. Det skulle vara 31 sekunder snabbare per kilometer jämfört med för två år sedan och en halv minut på en kilometer är ganska mycket. För att klara mål fyra vet jag inte vad som krävs, men jag måste i alla fall under tre timmar och helst en bit under det.

Kallstart och vikten av en själ
Starten går i Bredsjön, en liten by mitt i ingenstans fyra mil rakt in i landet. Ett kallt ställe. Förra veckan var det 33 grader. Nu var det bara 12 grader och solen sken. Rena värmeböljan. Tidigare i vinter hade jag frusit rejält när det var 12 grader, men nu har jag hunnit bygga lite brunt fett, tror jag. Brunt fett är i själva verket celler som är proppfulla av mitokondrier som producerar spillvärme istället för ATP. Mitokondrierna får dem att se bruna ut. Det bruna fettet är en anpassning till kyla och bildas när vi fryser.

Den genomskinliga personen till höger fryser och har aktiverat sitt bruna fett.
Jag var inte speciellt mycket påklädd. Varje gram som jag flyttar kräver ett visst mått av energi så jag klädde ner mig innan starten. Jag fryser ändå inte. Jag undrar hur många gram de 44 sekunder som jag missade förra seedningen med motsvarar? Kan det vara 21 gram? Det sägs att den som dör förlorar så mycket av sin kroppsvikt och därför trodde man att själen vägde 21 gram. Det gjordes en bra film med Sean Penn på det temat. Jag byter gärna min själ mot en bättre placering. Fast min själ är redan förbrukad och väger nog mindre än ingenting.

Jag ställde mig ganska långt fram. De som stod runt om mig såg aningen bättre ut om man tittade på utrustning, klädsel och utseende. Jag vill ju så gärna tillhöra den gruppen så jag försökte smälta in. Plötsligt gick starten och ett par hundra åkare stakade igång.

Loppet
Det var trångt i starten och många svor när ett tiotal spår blev två spår. Jag körde på bra i början i nedförsbackarna men inte alltför hårt och efter 10 kilometer låg snittiden på 3,37/km. Jag tänkte att jag kör så länge det håller. Förra veckans förberedelser laddades in i prefrontala barken och jag såg mina måltider och jag minns att efter 32 km var det bara att staka för Gustav Vasa och fosterland. Efter 20 kilometer och några tunga backar låg jag fortfarande under 4,00/km. Mitt tredje mål var inom räckhåll.

Medelpad Classic Ski
Det var verkligen viktigt att jag gått igenom sträckan i förväg. Jag visste att det inte var några tunga uppförsbackar efter 32 kilometer och jag fick nya krafter när jag åkt så långt. Texten som jag huggit in i hjärnan projicerades med vita färger på den blå himlen och det stod: Staka på-varje sekund räknas! Jag stakade och stakade och stakade och km-tiderna förbättrades sekund för sekund och låg stadigt under fyra minuter. Förra gången hade jag ett tempo på 4,50/km sista 10 km, nu låg jag på 3,55/km! Jag tjänade alltså in tio minuter på tio kilometer. Jag stakade i mål på tiden 2,57,25.

Noteringen att ge allt efter 32 kilometer kändes viktig. Det gav en extra benspark när det inte var så långt kvar. Nu avvaktar jag de mystiska männens besked om vilka seedningstider som gäller. Jag åkte bättre än förra tävlingen, men jag vet inte hur beräkningarna görs i de slutna rummen. Jag har gett mer än allt och kan inte göra mer. Jag har nog aldrig åkt bättre än så här i alla fall och jag klarade de tre första målen.


11 kommentarer:

  1. Fantastisk insats! Grattis!

    SvaraRadera
  2. Bra jobbat att ladda om och oavsett startled så har du gjort ditt bästa.
    Ge upp det gör man väll när det ser hopplöst ut och öppnar det sig en möjlighet så är man väll inte sämre än att man kan ändra sig ;)

    SvaraRadera
  3. Imponerande. Grattis!!
    //Nicklas

    SvaraRadera
  4. Bra att komma under tre timmar. Hoppas det räcker!
    /

    SvaraRadera
  5. Milde man vad bra gjort! GRATTIS!Skrattade du hela vägen?

    SvaraRadera
  6. jakzan: Tack:)

    ml: Tack, vad glad jag blir:)

    Maria: Du har nog rätt. jag är bra på att krångla till det;)

    Nicklas: Tack, nästa år kanske vi tävlar mot varandra:)

    /: Det hoppas jag me:)

    Ingmarie: Tack:) Jag försökte skratta och tro på mig själv. Det gick ganska bra med tron, men skrattet fastande lite i halsen när det började göra ont i armarna:) Såg lite bilder efter loppet och en del ler alltid på bilderna. jag brukar se rätt sammanbiten ut. Ska försöka skratta mer, jag tror det blir lättare då:)

    SvaraRadera
  7. Grymt åkt! Jag följer din blogg lite och särskilt detta var kul att läsa om, då MCS-spåret går i princip förbi mina föräldrars hus i Mellberg och pappa har varit startansvarig i Bredsjön sedan loppets begynnelse. Själv har jag åkt 2 gånger och brukar vanligtvis dela ut nummerlapparna i Bredsjön innan starten, men i år krockade det med andra skidtävlingar tyvärr... Lycka till på Vasaloppet, jag tippar på att kommer till 4e startled med helgens insats!

    SvaraRadera
  8. lh: Tack lh, det var ett tag sedan;)

    Maria: Tack, hoppas du får rätt:) Inte dumt att ha föräldrar i Mellberg om man gillar att åka skidor. Otroligt vackert längs spåret och säkert snö tidigt på säsongen. Jag kommer nog tillbaka nästa år för att slå nytt rekord och då kanske vi träffas i spåret eller bland nummerlapparna. Kul att du hörde av dig:)

    SvaraRadera