“Om du under de senaste åren inte har övergett en uppfattning eller förvärvat en ny, bör du kolla din puls. Du kanske är död.”
(Gelett Burgess, 1866-1951)
Alla nybörjare gör misstag, annars är man inte en sådan som börjar på något nytt. Jag skrev om hur jag blev en löpare i ett inlägg i början av bloggandet, som jag kallade hur man hittar sin inre löpare. Det inlägget är baserat på mina misstag och erfarenheterna av dessa. Det tar några år innan man lär sig tillräckligt mycket om något nytt. Jag känner mig fortfarande som en novis när jag springer med kompisar som tävlat sen de var juniorer, både när det gäller prestation och kunskap. Men jag är bra på fyra saker: lyssna, läsa, ta till mig kunskap och se samband.
Jag tror att alla människor har en löpare inom sig. Antropologer och evolutionsbiologer pekar på att vi utvecklats som löpare på savannen och därmed finns anlaget att springa inpräntat i vårt DNA. Den inre löparen kanske är ett fossil djupt nedbäddat i fettlagren och kanske höljd i glömska, men i de allra flesta fallen går det att gräva fram skelettet och fylla benen med spring.
Mina misstag
Mina misstag
Mina fem största misstag kan också kallas de fem första misstagen. Jag gjorde säkert många fler misstag, men det var framför allt dessa fem som hade mest negativ inverkan på min utveckling som löpare. Jag kommer självklart göra fler misstag framöver.
 |
| Lyssna inte på Simpsson! |
Misstag 1: jag gick ut för hårt.
Jag sprang så ofta jag kunde i början. Jag jagade mina banrekord, det var rekorden som motiverade mig. Jag sprang för fullt från första stund och därmed fanns ingen gradvis övergång och anpassning, där lusten att springa ledde över till nästa steg och nästa. Jag hade tur att jag inte skadade mig, men jag fick ofta ont i knäet när jag sprang lite längre. Jag var motiverad men inte särskilt klok. Nu vet jag att det är oerhört viktigt att man som ny löpare börjar försiktigt och gradvis bygger upp både mental och fysisk styrka, så att styrkan kan ta mig till nästa nivå nästan av sig själv.
Misstag 2: jag avsatte ingen tid för återhämtning.
De första åren tränade jag enligt devisen att vila är överskattat. Jag tränade inte lika mycket som nu, men jag avsatte aldrig någon tid för vila. Det fanns ingen vilodag utan alla dagar var potentiella träningsdagar. Jag bestämde från dag till dag. Någon längre period för vila hade jag inte. Det slet nog både mentalt och fysiskt och ibland kände jag en otrolig trötthet och det var bara prestationskraven som höll mig igång.
Nu lägger jag in vilodagar och viloveckor och två avbrott om året mellan löpar- och skidsäsong. Det ger kraft, konsolidering och många lustfyllda nystarter. Men det viktigaste är att det förlänger "karriären" som löpare. Risken att bli övertränad minskar och därmed också risken att bli sjuk och skadad. De två årliga avbrotten skapar en längtan och lust att börja träna hårt igen. Just nu lägger jag in var fjärde vecka som återhämtningsvecka med lite lättare pass och en extra vilodag och efter dessa veckor känner jag mig mycket starkare, vilket ger en positiv känsla som man inte ska underskatta. Känslan blir dessutom bekräftad när jag jämför träningstiderna och man hamnar i en positiv återkopplingsloop som snurrar upp självkänsla och självförtroende till nya nivåer.
Misstag 3: jag saknade en träningsplan.
I början hade det varit tryggt med en träningsplan att hålla sig till. När man saknar erfarenhet behöver man en plan. Det blev att jag sprang så ofta jag kunde och lite på måfå. Ibland blev det ett avbrott och jag förde en ganska sporadisk träningsdagbok. Om jag hade följt en plan hade det blivit lättare att se framstegen i träningen, istället för att bara se nya rekord som framsteg. När man gör planen och följer upp den får man också tid för reflektion och man lär sig någonting.
Nu när jag tränat ett tag är inte planen lika viktig. Jag följer en plan, men jag har inga problem att avvika från den. Mitt självförtroende är större än planen.
Misstag 4: jag varierade inte löpningen.
I början sprang jag samma sträcka på samma plats utan att variera tempot. Det var inga intervallpass, distanspass eller fartlekar. Varje gång jag sprang jagade jag mitt banrekord eller gav upp när jag var för långt efter rekordet och lunkade sista biten, besviken över mig själv.
Den första gången jag sprang slog jag rekord med 100 procents sannolikhet, men redan nästa gång var chansen lägre och ju fler pass desto svårare blev det och självförtroendet drogs ner i en destruktiv spiral. Bara de träningsrundor som jag slog rekord i kändes bra. Nu jagar jag sällan rekord. Det viktiga är att köra de hårda passen och resultatet visar sig i tävling. Ibland kör jag tempolopp för att kolla status och då jagar jag rekord och då återanvänder jag samma sträcka. Men för övrigt är nästan varje löpning olik andra löpningar. Jag försöker alltid variera sträckan som jag springer.
Misstag 5: jag kände ingen glädje.
Glädjen var inte viktig i början, det var prestationen som var viktig. Jag sprang ut för att springa fortare än jag någonsin sprungit och då gör det lite ont och man förväntar sig lite smärta. Då springer man inte ut med ett leende, inte alla gånger i alla fall. Eftersom jag jagade rekord sprang jag samma sträcka och även det bidrog till en andefattig upplevelse. Jag upplevde inte naturen och orkade inte tänka några tankar.
Frånvaron av glädje berodde nog på att jag gick ut för hårt. Jag borde långsamt ha sprungit mig i bättre form och låtit lusten vägleda mig mer. Till slut blev ändå löpningen en vana och substanser från hjärnan skapade en känsla av eufori och livsglädje och tankarna började vandra så mycket att det blev grunden till en blogg med ett lite nördigt namn.
Det är lite trist att fokusera på misstag men det är misstagen man lär sig något av. Snart får jag nog skriva om mina fem bästa beslut som löpare.
Idag föll regnet hårt, men på eftermiddagen klarnade det upp och jag drog på mig träningskläderna och sprang en lugn runda på 8,5 km och medan jag sprang funderade jag på vilka misstag jag gjorde i början av min korta löparkarriär.
Relaterade inlägg
Det roliga med löpning är att man många gånger gör samma misstag om och om igen samtidigt som man är medveten om att det är fel. Känslan att springa fort väger så tungt att man fortsätter. Jag har väldigt svårt att hålla tillbaka. Och ännu svårare är det att lägga in en träningsfri vecka. Det känns nästan som att man tappar form för varje vilodag som passerar trots att det oftast är tvärtom. Abstinensen gör att man klättrar på väggarna. Trots att jag har rejäl träningsvärk och trots att jag har ont i min högra vad så kommer jag förmodligen sticka ut och springa idag. Bloggandet är en liten stressfaktor också. Man vill skriva om löpning varje dag och motivera sina läsare. Det känns nästan som ett svek när man inleder inlägget med "Igår var det vilodag".
SvaraRaderaTänk att nästan alla gör samma misstag! Gå ut för hårt och inte variera träningen är nog de vanligaste tror jag.
SvaraRaderaDet där är en RIKTIGT bra text. Delvis känner jag igen mig, och min omgivning, i den. Jag är just så nördig och insnöad som titeln på min blogg antyder, vilket gör att jag så gott som alltid läser in mig på saker innan jag sätter igång. Eller i startfasen. Jag klarade mig alltså ifrån de värsta sätta-rekord-varje-gång-tankarna. Mycket tack vare att jag tycker det är tråkigt att springa samma bana varje gång. Tjusningen med löpningen är variationen - i terräng, tempo och distans.
SvaraRaderaSpännande och prisvänliga löparresor till Kenya för dig som tränar seriöst.
SvaraRaderawww.kimbiacamp.se
Välkommen till KIMBIA CAMP
John:Ja, jag märker på din blogg att du har svårt att ta det lugnt. Men som en gammal vis man sa, tänk på vilodagen;) Håller med om att bloggandet kan vara lite stressande ibland, jag försöker ha lite vilodagar från den också så man inte blir en sån där blogoholic, eller vad det heter.
SvaraRaderaAnneliten: Precis, borde kanske stå "De" istället för "Mina". Trevlig blogg du hade förresten:)
Mikael Björk: Tack för det:) Jag har läst om dina löpningar och de är fantastiska och på gränsen till det nördiga, precis som det ska vara:)