Blindsyn

Det finns ett märkligt fenomen som kallas blindsyn. Människor med blindsyn är blinda till följd av en skada i hjärnans primära syncentrum, men de kan ändå identifiera färger och undvika hinder. Hur de lyckas har de själva ingen aning om. Fenomenet avslöjar att vår hjärna är ett rörigt lapptäcke av gammalt och nytt.

Vi ser på två sätt
Ögat är en synlig del av hjärnan. Uttrycket själens spegel stämmer alltså in på ögat. Synnerven lämnar ögat och går in i hjärnan genom ett hål - den blinda fläcken - på baksidan av ögongloben. Där delas informationen från båda ögonen först upp i höger och vänster halva av synfältet. I varje hjärnhalva leds sedan den optiska signalen till två skilda system i hjärnan. En signal går upp mot hjärnstammen och tinningloben, medan den andra går via thalamus till den primära synbarken i nackloben.

Den första vägen som går till hjärnstammen är evolutionärt mycket gammal och finns såväl hos däggdjur som amfibier. Detta system ger ingen medveten synupplevelse, men riktar ögonen mot intressanta mål och ger oss förmågan att följa rörliga objekt. Grodor har ingen nacklob, men de har en hjärnstam. Om man väljer att se hjärnan som tredelad så motsvarar hjärnstammen den äldsta delen, den som vi har gemensam med reptiler och amfibier. Grodor använder detta system för att med stor precision kasta ut tungan på intet ont anande förbipasserande flugor. 

Den andra vägen genom hjärnan upp till den primära synbarken ger oss en medveten synupplevelse. Om en del av den skadas, blir vi blinda i motsvarande del av synfältet.

Omedveten syn
Vi människor har således två olika synsätt, medan grodan bara har ett sätt att se på saker. Den klarar sig bra ändå, vilket alla som sett en groda fånga en fluga på ett ögonblick inser. Det är inte en medveten handling. Grodor behöver inte vara medvetna. De lever ett enkelt liv styrt av de fyra f:en (föda, fortplantning, flykt, försvar) i den primitiva reptilhjärnan. Synen är inriktad på förändring och rörelse och de ignorerar det statiska, det som är stabilt och välkänt. Vi kanske tycker vår syn är överlägsen, men vi kan knappast fånga en fluga med tungan. Det är knappt vi kan fånga en spyfluga med handen. Flugan har redan börjat fly när vårt medvetande gör sig redo att slå till. Medvetande är bra och gör livet lite intressantare, men det är långsamt.

Om din primära synbark i nackloben skadas medan dina ögon, din synnerv och din hjärnstam fortfarande är någorlunda intakta, då kommer du att uppleva att du inte ser någonting. Men om jag kastar en sten mot dig så duckar du, men du har ingen aning om varför du duckar. Det är en lika omedveten handling som att blinka till när en fluga flyger in i ögat. Om jag ber dig peka ut ett objekt så kommer du att säga att du inte har en aning om var det är. Peka ändå, säger jag och förmodligen kommer du att peka rätt. Du har ingen aning om hur det gick till. Du är inte medveten om det. Det beror på att hjärnstammen fortfarande fungerar. Du är lika omedveten som en groda som på instinkt kastar ut tungan när en fluga kommer flygande genom synfältet.

Man tror därför att fenomenet med blindsyn beror på att den medvetna synupplevelsen uteblir på grund av att synbarken skadats, medan det äldre och omedvetna systemet långt ner i reptilhjärnan fortfarande fungerar.

Samma sak kan även hända med hörseln. Hörselnerven går också dels till den primitiva och dels till den nyare hjärnan. Personer med skadad hörsel i den modernare hjärnan säger att de inte hör någonting, men de hoppar ändå till vid ett högt ljud. De har ingen aning om varför de hoppar till. De hör, men inte medvetet.

Veckans träning mm
Söndagens långpass kändes under måndagen. Benen var tunga och stabbiga. Nu känns det lättare efter vilodagen. Ikväll blir det några backintervaller. Årets första. På onsdag kör jag veckans styrketräningspass. På torsdag har jag blivit inlurad på ett pass som kallas Indoor walking. Jag vet inte riktigt vad det är men det sägs vara jobbigt. Fast det låter som en promenad. Jag får se vad passet får för omdöme senare. På fredag tänker jag springa långa intervaller, 5 * 1,5 km i 4:30 tempo. På lördag blir det en liten återhämtningsrunda på 4-6 km i lugnt tempo. Såna rundor ger kilometrar och är en ren njutning. På söndag ska jag försöka springa 22 km om det känns bra. Nästa vecka bli en återhämtningsvecka, där jag trappar ner träningen något så att jag kan tillgodogöra mig de första veckornas löpträning och få kraft till nästa tre veckor av stegrande löpträning.

Äntligen förbjuds transfetter i Sverige. Det var det fula fettet. En sak mindre att klaga på.