Månillusion

Nu är det härliga vårvinterdagar. Solen värmer i ansiktet och det droppar från istapparna. Snön har börjat sin reträtt upp mot skogsbrynen. Det är blött och slaskigt och jag plaskar fram i mina icebugs. Det blev 13 km i går. Benen kändes piggare än senast och jag lade t o m in några spurter medan jag sprang, jag kunde liksom inte låta bli. Jag klättrar sakta upp mot maratondistansen, i söndags blev det 9 km och nu lade jag till ytterligare 4 kilometer. Det skulle kännas bra att ha några tremilar i benen innan jag ger mig ut på maran. Jag tror jag ska pröva att springa 20 km redan nästa helg. Det är fortfarande för mycket snö i skogen så det får bli längs småvägar.

Löpartankar
Det är isiga hårda snökanter och pölar med vatten på vägen. Lite försiktig måste man vara, en och annan har stukat foten de senaste veckorna. Det har jag inte tid med. Jag har inte tid att bli skadad och inte tid att bli sjuk. Fast å andra sidan, när har man tid med det? Förra veckan kanske, direkt efter målgång i Vasaloppet kunde jag ha kopplat av och ner och blivit sjuk. Nu är det för sent. Jag släpper inte in ett virus före hösten.

Icaloppet är ett halvmaraton som går i Sundsvall den 7 maj. Det blir en liten förövning till det riktiga maratonloppet. Jag vill slå mitt rekord från Höga kusten halvmarathon. Det borde jag göra med tanke hur huvudlöst jag sprang då. Men jag har inte sprungit så mycket nu under vintern och jag vet inte hur lång tid det tar att komma igång. Det har bara blivit en handfull kilometrar per vecka på rullbandet. Det känns bra att springa, men benen är lite tunga, som om de fortfarande satt fast i skidorna.

Månen är närmare än på länge
Tittade upp mot månen medan jag sprang. Den är närmare än på 19 år just nu, men samtidigt är det ett faktum att den sakta men säkert avlägsnar sig från jorden. Den lämnar oss med en hastighet av 3,8 cm per år, vilket råkar vara exakt samma hastighet som en nagel växer med. Om några miljarder år är månen inte mycket större en stjärna på natthimlen.


När månen är nära horisonten ser den större ut, men när månen sitter högt uppe på himlen ser den liten ut. Det är en välkänd optiskt illusion. Det går lätt att kontrollera med en linjal att månen är lika stor oavsett om den befinner sig vid horisonten eller högt på himlen. Men illusionen är påtaglig, det kan kännas som om månen är dubbelt så stor när den befinner sig bland trädtopparna.

Illusionen fungerar så här: Din hjärna antar att saker som befinner sig vid horisonten är längre bort än saker som befinner sig ovanför dig. När månen befinner sig nära trädtopparna jämför hjärnan storleken med dessa och andra saker runt omkring, som hus, träd och månens skenbara diameter och avståndet mellan månen och marken. Det kan också vara så att när vi ser moln eller fåglar så är de som befinner sig vid horisonten oftast mycket längre ifrån än de som befinner sig rakt ovanför oss och vi uppfattar inte riktigt himlen som en sfär utan som lite tillplattad högst upp.

En liknande illusion. Bollarna är lika stora. Källa: http://faculty.washington.edu/somurray/sizedemo.html