Latmasken i hjärnan

Det kanske viktigaste argumentet för att börja springa är att det är hälsosamt för kroppen och nyttigt för hjärnan. Ändå är det så svårt för många att komma igång. Även den lataste förstår rent intellektuellt nyttan med träning, ändå väljer många soffan och då är chips och annat snacks aldrig långt borta. Chips, soffa och TV hör ihop, de häftar vid varandra som gammalt kladdigt godis.

Det sägs att husdjuren blir allt fetare och drabbas av diabetes och hjärtsjukdomar. Det gäller kanske framför allt katter och djur i bur (får jag för mig). Hundar har en instinkt att springa. Hundar härstammar från vargar, medan katter tillhör samma familj som tigrar och lejon. Kattdjur verkar inte springa i onödan. Lejon är slöa. De hänger och gäspar och sover helst hela dagen. Bara att jag tänker på lejon gör att jag gäspar (spegelneuroner). De sparar energi inför kommande jakt. Det gör inte vargar. De är i ständig rörelse när de patrullerar sitt revir för att jaga och försvara det mot inkräktare. Det kanske är därför hundägare är så friska. De dras ut på revirpinkande tidigt på morgonen. 

Det är inte mycket action i en djurpark. Det finns ingen anledning att springa för livet i en djurpark. Jag minns att jag på besök på Kolmården som barn var så besviken på att alla djur såg så smutsiga, sega och trötta ut. Det kändes som att gå omkring på en bondgård och titta på kor. Fast aporna och delfinerna var roliga; jag ville svinga mig som en gibbonapa (se klippet nedan där pigga gibbonapor retar trötta tigrar). De var lekfulla och påminde om oss. Jag hade nog hellre sett en actionpark där man blandat antiloper och lejon. Jag trodde det skulle vara som på savannen i Serengeti.

Att välja mellan soffan och löpturen kanske är lite svårt. Men belöningen efteråt är stor. En del belönar sig med att äta lite extra. Det är en vana, en farlig vana som kan leda till att den efterlängtade viktminskningen uteblir. Dessutom är det en onödig belöning eftersom vi har ett inbyggt belöningssystem som det "bara" gäller att trigga igång. Belöningssystemet är ett urgammalt system som aktiveras av hård fysisk ansträngning. När det systemet är igång, behöver man inte överkompensera när man äter efteråt. Nyckeln till hur man sätter igång systemet och även orsaken till träningsmotståndet finns i speciell del av vår hjärna. 

Området i hjärnan kallas striatum (strimmiga kärnsystemet). Det är där latmasken lever. När försökspersoner funderade på att anstränga sig fann man att neuronernas aktivitet minskade i en speciell del av striatum, en del som kallas skalkärnan (putamen). Denna minskade aktiviet fick försökspersonerna att hellre välja ett enklare alternativ framför ett mer ansträngande. En latmask kan alltså skylla på striatum. Striatum har dock en dubbelnatur. När vi kommer över vårt motstånd mot fysisk aktiviet då aktiveras accumbenskärnan (nucleus accumbens), som också finns i striatum och den hör samman med motivation och njutning. Det området är en viktig källa till belöningssubstanser som dopamin. Det finns alltså motstridiga signaler i striatum. 

Striatum. Källa: Wikipedia

Vår evolutionära historia handlar framför allt om överlevnad - att äta eller ätas - och fysisk ansträngning har lönat sig. I valet mellan att vila och att anstränga sig torde incitamentet att agera i situationer som gäller överlevnad vara mycket starkare än vår grundläggande defaultinställning att spara energi.

Nu när varje dag inte längre är en kamp för överlevnad är motivationen att anstränga sig inte lika stark. Latmasken i skalkärnan regerar och sparar energi i fettdepåerna. Det är nog därför som det tar tid att skapa goda träningsvanor. Belöningarna i form av bättre fysik och hälsa och en bättre hjärna kommer inte utan ansträngning och det gäller att kliva över den tröskeln och börja springa. Genom att springa börjar systemet snurra, först sakta men sedan allt snabbare och till slut är man fast i träningshjulet. Man blir beroende, eftersom vi är utvecklade för att bli beroende.

Att inte springa är ett val som sparar energi. Det är bra att vara sparsam, men just denna energi blir farlig om det lagras för mycket. Det är som att lagra för mycket vatten som lägesenergi bakom en damm i en vattenreservoar. Till slut brister det. Energidepåerna växer och sväller. Ett kg fett motsvarar omkring 9000 kcal, det räcker till ca 100 km löpning. En energidepå på 20 kg motsvarar ca 180 000 kcal och den energin räcker till att springa genom hela Sverige, från Smygehuk till Treriksröset. Men man måste självklart äta under tiden.

Många sparar till en semester vid Medelhavet och med 20 kg fett sparade kan man springa dit. Det var nog inte meningen. Även om människan är jordens bästa långdistanslöpare så korsade vi knappast kontinenter på jakt efter byte. Dessutom är det lite svårt att springa med en sådan energidepå. Nu korsar vi kontinenter på jakt efter sol, men enligt prognoserna ska det bli mycket sol även här hemma nästa vecka. Jag längtar efter ett riktigt långpass i solsken.