Äkta människor

Medan jag väntar på seedningsresultatet av Medelpad Classic Ski kan jag ju skriva om något helt annat. En studie som jag ögnade igenom för någon vecka sedan kom upp till ytan - den handlade om ansikten och hjärnhalvor.

Vår mönstersökande hjärna
Vår hjärna söker hela tiden mönster. I drömmar, beteenden, väderprognoser och stjärnor. Det resulterar i allt från naturvetenskap till astrologi. Våra hjärnor är särskilt känsliga för att se mönster som liknar ansikten. Om man stirrar tillräckligt länge på månen så tycks många se ett ansikte - gubben i månen. Ibland räcker det att titta på ett handfat.

Foto: Benaud 

Det är bara mänskliga ansikten som vi är känsliga för. De allra flesta tycker nog att gnuer ser rätt likartade ut. Evolutionen har inte gjort oss känsliga för variationer i ett gnufejs, däremot i ansikten som liknar våra egna. Det är värdefullt att känna igen en människa, men en gnu är bara ett potentiellt byte. 

Tidigare studier har visat att ett område i hjärnan som kallas fusiform gyrus reagerar på ansikten och former som liknar ansikten. Om detta område skadas kan man inte skilja ansikten åt - det blir lika svårt som att se skillnaden mellan två gnuer. Men hur går det till när fusiform gyrus skiljer ansikten av kött och blod från gubbar i månen och ansikten huggna i sten? Ibland kanske vi tittar till en extra gång, men det går inte att lura oss med ett låtsasansikte. Än så länge kan vi skilja äkta människor från robotar.

I Japan har man utvecklat robotar som är skrämmande lika människor. Det tar ett tag innan högra hjärnhalvan har kategoriserat dessa "hubbotar" som icke-människor.

När forskare vid MIT studerade vad som händer när vi tittar på ansikten visade det sig att hjärnhalvorna reagerar lite olika. Den vänstra hjärnhalvan ändrade gradvis sitt aktivitetsmönster när bilder blev alltmer ansiktsliknande. Däremot fanns det ingen klar åtskillnad mellan ansikten och icke-ansikten, den vänstra hjärnhalvan gör ingen kategorisering. Den vänstra sidan aktiveras på samma sätt av både ett ansikte och en stenformation som liknar ett ansikte. Den sidan är ganska tolerant.

I den högra hjärnhalvan var dock aktivitetsmönstret helt olika mellan ansikten och icke-ansikten. Det går inte att lura hjärnans högersida. Den är tvärsäker.

Forskarna drog slutsatsen att den vänstra hjärnhalvan gör det tunga jobbet, d v s den bestämmer om man ska kalla ett mönster som fångas upp av näthinnan för ett ansikte. Sedan är det högerhjärnan som fattar det avgörande beslutet och delar in ansikten i kategorier. 

Foto: Benaud

Det krävs alltså två hjärnhalvor för att se ett ansikte. Vi är inte antingen höger- eller vänsterhjärnor, utan hela hjärnan används hela tiden. Annars skulle det bli väldigt fel. En person som dominerades av vänsterhjärnan skulle kanske hälsa på stenar.

Ett ansiktstest
Jag är nog under medelvärdet när det gäller att känna igen ett ansikte. Nya namn som jag hälsar på brukar jag ibland - om jag finner mödan värd - lagra genom satt skapa kopplingar till långtidsminnet, men det är svårare att lagra ett ansikte. Det ska man bara känna igen och det är en oerhört komplicerad process. En dator kan programmeras att känna igen ett namn, men det har varit svårare att lära dem känna igen ett ansikte, något ett litet barn gör utan problem.

En gång för länge sedan satt jag och pratade i nästan en timme (kändes som tio)i ett väntrum med ett ansikte som jag inte kände igen. Det ansiktet visste massor om mig, men jag visste inget om det och efter några minuter kändes det pinsamt att fråga. Efter en timme var det helt uteslutet att fråga. Jag vet fortfarande inte vem det var. Jag har i alla fall inte sett ansiktet sedan dess - tror jag, jag skulle väl förmodligen inte känna igen det. 

Här (länk) kan man testa sin förmåga att känna igen ansikten (uppdaterat den här texten för de hade bytt länk till ett betydligt tråkigare test). Enligt olika studier är kvinnor en aning bättre i genomsnitt än män på detta.