Den gamle och kvalet

Nu har mystiska män räknat fram seedningstider från Södra berget runt. För att kvalificera till fjärde startled i Vasaloppet var man tvungen att klara 2,45.

Vilket innebar att jag missade fjärde startled med

44 SEKUNDER!!!!

I fjol krävdes 2,38 och då var jag 13 minuter ifrån. Nu missade jag alltså målet med 44 sekunder. Jag kom närmare, mycket närmare. 44 sekunder på 40 kilometer blir en sekund per kilometer ... Jag är fortfarande nöjd med loppet - jag har aldrig åkt så bra tidigare. Men om jag bara stått längre fram i starten så hade jag klarat det och då hade allting varit fullbordat. Det var kanske den enda detaljen som jag missade och den visade sig vara ödesdiger.

Första reaktionen var besvikelse. Jag bröt nästan ihop skidor och stavar och började skriva på tidernas värsta inlägg. Nu är jag revanschsugen och har kastat det påbörjade deppinlägget i papperskorgen. Jag är arg och frustrerad på de där sekunduslingarna som jag kunde plockat varsomhelst om jag känt till deras existens. Nu har jag inget att förlora, för det känns som att jag redan har förlorat.

Vad är 44 sekunder av ett liv? Svar: ungefär 0,00000002 %. Märkligt att jag blir så besviken. Det var ju bara kval, inte allvar och inte ens Vasaloppet är ju egentligen på allvar. Det är tävling och lek, men ändå känns det så bottenlöst hopplöst. Människan är komplicerad, det inser man när man inte ens riktigt förstår sig själv.

Bland svärdfiskar och kaskelotter
Jag känner mig som den enbenta kaptenen Ahab i Herman Melvilles klassiker Moby Dick. Genom världshavens ändlösa vattenvidder jagar kapten Ahab den vita val han kallar Moby Dick. Det är Moby Dick som tagit hans ben och Ahab har svurit att jaga honom från Kap Horn till Goda Hoppsudden. Ahab är besatt och revansch är hans enda mål i livet. Det slutar med att hans båt rammas av valen och sjunker och Ahab och alla hans män dras ner i dess sugande virvel.

Min vita val är de här kvalloppen som jag dödar när harpunen tränger in i fjärde startled. Nu träffade jag valen med en harpun som nådde fram till femte, men det var ett ytligt sår och den dök ner på djupt vatten. Men jag är besatt och nu på söndag dyker valen upp igen och jag ska försöka igen och sedan igen och igen tills jag når målet eller segnar ner i spåret.

Nu gäller det att ladda harpunen med kolhydrater, nitrater och revansch. Jag ska göra allting rätt. Jag ska inte ta ut någonting i förskott eller efterskott, varken seger eller nederlag. Det ska jag aldrig mer göra. Fast å andra sidan lär jag mig aldrig. Jag är en obotlig optimist.

En annan bok flöt upp inom mig: Den gamle och havet av Ernest Hemmingway som jag läste i skolan. Efter flera månader utan fisk lyckas den gamle fiskaren Santiago fånga en gigantisk svärdfisk. Kampen är lång och till slut dödar Santiago svärdfisken. På vägen hem äts dock bytet upp av hajar. Det enda som återstår är huvudet och ett renskrapat skelett. Så kan det också gå. Man kämpar länge, men i samma stund som man uppnår målet är det borta. Medan fångsten vittrar bort drömmer man om något nytt. När fiskaren sedan går i land är det försent. Han vaknar och upptäcker att han fångat en oätlig trofé och ett skelett.

Medelpad Classic
Jag har ingen val som Moby Dick, men jag har ett val. Nästa tillfälle dyker upp nu på söndag - Medelpad Classic. Det är 46 kilometer långt och väldigt likt Vasaloppet i sin banprofil. Man startar i inlandet och åker mot utlandet längs kusten. Det är ca 100 meters fallhöjd och inte lika slitsamt som Södra berget runt. För två år sedan åkte jag på 3,18. Nu borde jag klara tre timmar. I fjol var 2,48 gränsen för startled 4 och det låter svårt, men hoppet är det sista som överger optimisten. Om allt klaffar som i söndags och om jag lägger ut skidorna längre fram i god tid, då kanske, kanske.

Att hoppas på tredje startled är att ta sig snö över huvudet. Jag hoppas jag klarar fjärde men jag ska inte bryta ihop ifall jag misslyckas. Jag ska vara ödmjuk. Jag ska ändå köra på så hårt det går och det går som det går.

Jag upprepar laddningen från förra veckan. Det var en härlig känsla att känna sig laddad vid starten och veta att man kan ge allt, att man inte har missat någonting alls. På lördag blir det 750 gram kolhydrater och 3 dl rödbetsjuice och en stund i min egen lilla vallabod. Det tycks bli kallt. Prognosen säger ner mot 20 grader. Men det är sista chansen och jag har egentligen inget val. Det är valen eller jag.