Den sista chansen

Idag var det sista chansen för mig att seeda mig till ett ännu bättre startled i årets Vasalopp. Jag hade förberett mig noga och laddat upp lever och muskler med glykogen och mina blodkärl var utspända till bristningsgränsen av kväveoxid inför Medelpad Classic.

Förberedelserna går av gammal vana nu. Vanor är mönster som finns hårdkodade i ett område av hjärnans som kallas de basala ganglierna. Det kan räcka med tre upprepningar av ett beteende för att hjärnan ska påbörja skapandet av en vana som sparar på dyrbart hjärnbränsle. Men det kommer att dröja innan allt går som på räls. Jag dubbelkollar allt och trippelkollar att skidorna är med.

Jag studerade statistiken över mitt senaste Medelpad Classic 2010 och beräknade måltiderna vid de olika vätskekontrollerna. Jag skulle försöka klara 2,48, vilket jag bedömde borde räcka för att förbättra min startposition. Det krävde att jag nådde första kontrollen efter 38 minuter och höll ett tempo på i genomsnitt 3,48/km. Efter 32 kilometer såg jag inga fler uppförsbackar på kartan. Efter det gällde det att tänka ”Ge järnet - varje sekund räknas”. Jag räknade med en 12 km lång spurt mot målet.

Temperaturbörsen
I flera dagar hade jag följt noteringarna för Bredsjön och Bergeforsen. Kursen hade åkt upp och ner. Ett tag var den uppe på 15 minusgrader, men sedan sjönk kursen som en sten ner mot 25 minusgrader. Till skillnad från aktiehandel kan man inte själv avgöra när man vill avsluta väderaffären utan avslutet var fastlåst till söndagmorgon klockan tio, vilket senare flyttades till klockan elva. Tidigt på söndagsmorgonen var det årslägsta i starten vid Bredsjön, ner mot 30 minusgrader och temperaturen befann sig i fritt fall.

På måndag vänder det

Förra årets kallaste lopp
Det går nästan inte att ställa in ett kvallopp och jag åker oavsett temperatur. I fjol körde jag Njurunda runt i 25 minusgrader. Jag minns att vi staplade runt som pingviner med armarna längs kroppen. En och annan värmde upp, medan övriga pingviner följde dem med frusna blickar så länge ögonen kunde röra sig utan att de behövde vrida någon kroppsdel. 

Startfältet Njurunda runt 2011. Det är jag som står i mitten och kliar mig i ryggen med näsan.

Jag brukar klara kyla ganska bra, åtminstone så länge jag åker skidor. Jag genererar tillräckligt med värme i cellerna för att hålla mig varm. Problemet är före start och efter målgång. Före start står man stilla och kylan gräver sig allt längre in i kroppen. Efter en trög kallstart börjar citronsyracykeln snurra igång i cellerna och efter någon kilometer har det bildats tillräckligt mycket spillvärme i cellen för att jag ska känna mig varm. Det enda stället jag fryser på är det blottade ansiktet. Läpparna fryser fast och det blir svårt att prata och dricka med något som ska föreställa bordsskick. Men i övrigt känns kroppen bra. Jag fryser aldrig om vare sig fötter eller händer så länge jag håller farten uppe. Efter målgången kommer dock kylan ifatt och kalla kristaller gräver sig in i kläderna, täcker huden med is, fortsätter genom märgen och försöker komma åt hjärtat, känns det som. Det är som om blodet fryser till is och hela blodomloppet stelnar till ett gigantiskt åderbråck. Efter målgången i Njurunda var jag nog helt blå om man sett mig genom en värmekamera. Bara hjärna och hjärta skulle vara rött, förenat med resten av kroppen genom en tunn strimma blod som droppade och höll mig vid liv ett hjärtslag i taget.

Loppet frös till is
Klockan halvåtta satte jag mig i bilen och körde iväg. Jag var laddad och förberedd upp till tänderna. Jag hade klätt på mig ordentligt och visste att jag inte skulle frysa. Då ringde mobilen. Loppet är inställt, sa en röst långt, långt borta. Det var som att få ett allvarligt besked från en läkare. Jag grymtade något till svar och fortsatte köra någon kilometer innan jag gjorde en u-sväng på E4:an. Jag ville inte åka hem med all upplagrad energi utan stannade vid ett skidspår och åkte 20 kilometer. Det var inte en själ ute. Det rådde en isande tystnad. Tallarna stod blickstilla och inte ens kråkorna rörde sig. Det enda som hördes var det taktfasta ljudet av mina stavar och ljudet av skidor mot sträv snö.

Jag var laddad fysiskt. Först tänkte jag åka samma sträcka, ett slags Medelpad Classic light. Jag frös ingenting. I nedförsbackarna kände jag lite i ansiktet och pannbenet ... det kan ju behöva kylas av. Men jag gav upp efter 20 kilometer trots att jag inte var det minsta trött. Däremot var jag psykiskt utmattad.

Det var sista kvalloppet för mig och det frös till is mellan mina fingrar. Nu kan jag i lugn och ro ladda för Vasaloppet och Stafettvasan. Det kanske blir svårt att klara en guldmedalj från mitt nuvarande startled, men man vet aldrig. Det är ju inte så viktigt heller. Det viktiga är att åka bra och känna att man fortfarande utvecklas.

Johan i valbuken
I förra inlägget liknade jag kvaltävlingarna vid valen Moby Dick. Det var valen eller jag och nu vann valen med hjälp av vädergudarna. Den svalde mig hel och hållen. Som barn läste jag en illustrerad version av bibeln och jag minns hur någon som hette Jonah svaldes av en val och sedan satt därinne i magen i flera dagar. Jag minns att jag funderade på hur det var möjligt, för jag trodde bokstavligen på bibeln då. Nu vet jag att det är möjligt för jag sitter ju här och har ingen lust att ta mig ut. Men valen spydde upp Jonah till slut. Det ska bli spännande att se var man blir uppkastad någonstans. Helst så långt bort som möjligt från det här Ishavet.