Mitt kommande ultralopp

Det är intressant att man verkligen kan förändra vanor om man bestämmer sig för det. Det gäller bara att ta en vana i taget och sakta skruva om tanke- och handlingsmönster till den bättre vanan. Att förändra allt på en gång är svårare. Det försökte jag får några veckor sedan och det gick inte alls.

Jag är en ganska viljestark människa, men jag har många svagheter också. Om man lägger ihop alla styrkor och svagheter så kommer jag nätt och jämnt på plus, tror jag. Jag ska inte avslöja mina svagheter. Inte än i alla fall, fast det står ju mellan raderna i ett och annat inlägg. Den här veckan har jag i alla fall slutat dricka kaffe efter kl 15. (Men jag dricker mer före 15 så att jag kommer upp i 3-4 koppar. Kaffe är både gott och nyttigt). Jag dricker lite te istället; det fungerar bra och det bästa är att jag både sover bättre och dessutom nästan dras upp ur sängen av kaffesuget på morgonen. Jag kommer till medvetande först när läpparna kysser kaffet. Sen bryts förtrollningen och hela verkligheten ramlar ner på mig. 

Varje vana som förbättrar sömnen är värd att satsa lite viljestyrka på. Sömnen är otroligt viktig. Mer om det i något kommande inlägg.

Mitt ultralopp nästa år
Mitt mål sedan två år tillbaka är att springa ett ultralopp. Särskilt snabb kommer jag aldrig att bli, men långt borde jag kunna springa. Självklart har jag ställt mig frågan varför. Det är ett lopp som sträcker sig längre än ett maraton. Efter 42 195 meter springer jag rakt ut i det okända. Varje löpsteg som jag tar är då som ett steg ut på nattgammal is. Jag har aldrig sprungit så långt och jag vet inte om jag bryter igenom eller kommer över till andra sidan.

Att genomföra loppet är en utmaning. Det handlar på sätt och vis om att hitta sin egen gräns. Det är som att kämpa fysiskt som ett djur, samtidigt som jag förverkligar en viljestyrd målsättning i den del av hjärnan som skiljer mig från djuren. Ett ultralopp tar fram både djuret och människan i mig.

Gränser
Jag har många begränsningar. Jag har en fysisk gräns, en gräns för min uthållighet och styrka. Det finns gränser för min kommunikationsförmåga och för min intelligens. Men det finns också en nästintill obegränsad gränslöshet inom mig och alla andra. Våra hjärnor har en förmåga att drömma och fantisera och kan ta oss vart som helst inom ramen för de begrepp som finns. Vi kan sitta fast i en kropp men drömma om universums utkanter, eller om att springa 100 km. Ett ultralopp är både en dröm och ett sätt att hitta sin fysiska gräns. 

Jag kanske bara springer en gång och sedan aldrig mer. När drömmen är förverkligad vill jag pröva något nytt och vad det är vet jag inte nu. Kanske springa en mile på månen. ;)

Om ett år kanske jag står helt utan mål och mening? Ibland är jag rädd för det, men det tror jag inte. Det finns så många utmaningar. Jag har redan en eller kanske två tankar om vad jag ska göra som kanske kan få mig att fortsätta sträva efter att jag sprungit mitt ultralopp. Det är så mycket som jag inte kan, men som jag skulle vilja kunna.

Av trazmumbalde

Jag gillar att både läsa om och lyssna på personer med praktisk erfarenhet och nästan alla som sprungit ultralopp beskriver det som om kropp och själ förenas efter 50 km tillsammans. De går inte att skilja åt. Illusionen att de är skilda åt  kan inte upprätthållas efter fem mil av malande löpning. Hjärnan påverkar kroppen och kroppen påverkar hjärnan, helt enkelt för att de är två beskrivningar av samma sak.

Ett ultralopp är på sätt och vis att använda sin viljestyrka för att överträffa kroppen och hjärnans uppfattning om mig själv. Varje kroppsdel kommer att smärta. Jag ska tänka att de är hjärnspöken. Smärta är bara en signal. Det är varningssignaler, men för att klara av detta måste jag försöka ignorera dem, ungefär som Diane van Deren. Det kanske inte är rätt, men ibland har man rätt att göra fel.