Fetman sitter i hjärnan

Jag har skrivit mycket om viljestyrka på sistone och till viss del kan man kanske skylla på bristande viljestyrka att vi äter för mycket. Ju senare på dagen, desto lättare faller vi offer för frestelser eftersom våra förråd av viljestyrka är tömda. Men det är självklart inte hela sanningen.

Brukar det inte vara så att allt snacks man häller upp i olika skålar alltid brukar ta slut? Nävarna söker sig mer eller mindre automatisk mot skålen, särskilt om man dricker samtidigt och tappar lite kontroll. Men det är nog svårt att hålla kontroll ändå. Händerna drar sig till skålarna som om de var frikopplade från sina kroppar och matar sina omedvetna ägare.

Varför är kropparna emot oss?
Var fjärde amerikansk man och varannan amerikansk kvinna försöker banta varje år. Av dessa är det bara en bråkdel som lyckas gå ner på lång sikt. Alla dieter fungerar på kort sikt.

Frågan man måste ställa sig är varför våra kroppar är så emot oss? Varför vill inte våra kroppar att vi ska må bra? Vi tenderar att äta lite mer än vi behöver och i snitt lägger vi på oss ungefär ett halvt kilo om året. Det är inte magen, som man kanske kan tro, som är skyldig. Det är hjärnan. Orsaken till fetmaepidemin finns i våra hjärnor. Det senaste decenniet har forskarna grävt i hjärnan efter det allsmäktiga hormon som ska frälsa oss från fetman. Men det finns inte ett hormon och det finns inte ett system, utan flera hormoner och en mängd olika system med i huvudsak en enda uppgift: att se till att vi äter och inte förlorar för många kalorier. När vi försöker kämpa mot dessa uråldriga system, svarar de med att återställa jämvikten och dessutom linda ytterligare ett fettlager runt midjan som extra skydd mot nästa svältperiod.

Att äta för lite och gå ner i vikt, är ett hot. Det betyder att kroppen hotas av svält och svält har under evolutionen varit en föregångare till döden och något som hjärnan gör allt för att undvika.

Det finns inga restauranger i naturen. Alla djur gör allt för att undvika svält, men så plötsligt - efter miljontals år - börjar människor att frivilligt svälta. Det är klart att oddsen är emot ett sådant beteende. Det märkliga är att några lyckas vända utvecklingen och verkligen gå ner i vikt långsiktigt utan att bli sjuka.

Sömnen är av stor vikt
Eftersom hjärnan har flera backup-system som ser till att hela tiden hålla fast vid kalorierna, måste detta system attackeras från flera håll samtidigt. En relativt ny infallsvinkel är sömnens betydelse. Att sova är grundläggande för alla organismer som äter. I en studie från 2005 såg man att möss med störd dygnsrytm blev överviktiga och utvecklade diabetes och man kunde se en skillnad i viktuppgång beroende på om maten åts på natten eller dagen. Det betyder alltså att metabolismen skiljer sig åt mellan dag och natt.

I en studie på svältande flugor såg man att de sov sämre. En fluga har liksom alla andra djur bara två val: att sova eller äta. Om den sover kan den inte äta. En svältande fluga som väljer att sova kanske aldrig vaknar mer, därför väljer den att leta efter mat istället för att sova. I studien kunde man se att dygnsrytmen reglerades av hur hungrig flugan var. Muterade flugor utan dygnsrytm sov bara 30 % av normala flugors sömn. Det var som om de var hungriga hela tiden och forskarna hittade t o m den handfull hjärnceller som reglerade flugornas sömn och ätande. Det är förvisso ett långt steg mellan fluga och människa, men i grunden fungerar vi på samma sätt. Vi har 60 % av våra gener gemensamt och funktioner som att äta och sova ligger djupt nedbäddade i vårt DNA. I en studie från 2009 visade forskare från Harvard att tre av åtta friska försökspersoner utvecklade förstadier till diabetes redan efter tio dagar när deras dygnsrytm gradvis hade förskjutits.

Vi sover nog sämre än någonsin. Det är en faktor i fetmaepidemin. Vi är som de muterade flugorna med störd dygnsrytm. Vi lever ett liv i konstgjort ljus, drivs av koffein och undviker solen genom att sitta inne på kontor mitt på dagen. Produktionen av sömnhormonet melatonin blir störd när den inte får rätt information om den naturliga skiftningen mellan ljus och mörker. Dessutom stressar vi, vilket ökar suget efter kaloririk mat. När vi äter under de mörka timmarna är inte metabolismen densamma som under dagen, enligt studien från 2005. Många bantar till frukost och lunch, men lagom till middag och kväll tappar man viljestyrka och de kalorier vi vräker i oss klibbar fast inuti oss.

Inte minst ungdomar ligger illa till. Det är som bekant svårt att lämna en dator - ett socialt nätverk - och de sitter i ljus till sent på kvällen. I en australisk studie samlade man in information om 2200 barn i åldrarna 9-16 år. Resultatet av studien var entydigt. Ungdomarna som gick i säng senare hade 1,5 gånger högre sannolikhet att vara överviktiga.

Leptin, ghrelin och hypothalamus
Ett av de viktigaste hormonerna för viktreglering är hormonet leptin. Det produceras i fettvävnad och talar om för hjärnan om det behövs mer energi. Signalen går upp till ett viktigt område i hjärnan som heter hypothalamus och som fungerar som en slags termostat och reglerar viktiga funktioner som hunger, törst, trötthet och sömn. Leptin får hypothalamus att minska känslan av hunger. Ett annat viktigt hormon är ghrelin, ett slags "antileptin" som stimulerar hunger.

Upptäckten av båda dessa hormoner väckte hopp om att fetman kunde botas med ett piller som aktiverar leptin och stänger av ghrelin. Men hjärnan visade sig vara mer komplicerad än så. Det finns ett dussintal signalsubstanser som stimulerar aptit och lika många som hämmar aptiten. Att finjustera denna signaltrafik är inte lätt. Hormonet melanocortin minskar t ex tillgänglig energi genom att minska födointag och öka energiförbrukning. Neuropeptid Y (NPY) ökar däremot tillgänglig energi genom att uppmuntra födointag och minska energiförbrukning. Det är leptin som aktiverar melanocortin och inaktiverar NPY. Men för att göra det hela ännu lite mer komplicerat så hämmar också NPY melanocortin, medan melanocortin inte påvekar NPY. Hjärnan har alltså en viss slagsida mot att uppmuntra ätande och viktuppgång. Inte så konstigt, det är bättre att vara fet än att vara död.

Njutning och stress
Ytterligare en infallsvinkel på fetma är vår förmåga att njuta. Vi är utrustade med ett belöningssystem som får oss att uppsöka njutning och glädje. I en studie såg man att överviktiga flickor visade större aktivering i områden av hjärnan som svarar för upplevelsen av att äta mat. Samtidigt såg man att de överviktiga flickorna hade en minskad aktivitet i striatum, ett område i hjärnan som är översållat med dopaminreceptorer och som reagerar på stimuli som associeras med belöningar. Man såg också att en sådan hjärnkombination kunde förutsäga risken för att normalviktiga ska öka i vikt. Det tycks alltså som om de överviktiga har förändrat sina hjärnor så att de inte svarar lika mycket på matbelöningar. De måste äta mer för att få samma kick, ungefär som en drogmissbrukare.

Till sist har vi stress. Nervbanor i samband med stress länkar direkt till områden i hjärnan som är förknippade med att söka belöningar. Under stress vill man inte ha en sallad, då längtar man efter pizza. Det är inte alltid hunger som driver oss att äta, det kan alltså också vara ett sätt att hantera stress.

Sömn, stress, njutning, hormoner och viljestyrka ... Det finns många infallsvinklar på fetma och jag tror att det är svårt att sammanfatta allt i en diet. Själv äter jag ganska nyttigt (paleolight med betoning på light). Det är mer en strävan än färdiga recept och jag rör mig också mycket och försöker att inte äta något efter kl 20 på vardagar. Jag skulle vilja lägga mig tidigare också och undvika kaffe efter 19. Men det är svårt. Jag försöker, men jag är sällan i säng före tolv. Inte minst för att jag kommer igång att skriva sent på kvällen och det är svårt att sluta, men nu tror jag att det räcker för ikväll …