Stel och styv i korken

Jag sov som en stock i natt. Jag somnade och vaknade i samma ställning. Känner mig stel som en stock också. Ryggplattorna utsattes för hårt tryck i stakningen igår och nu måste de liksom sjunka tillbaka till ursprungsläget. Om jag rör mig för häftigt så kan det utlösa en jordbävning i förkastningarna längs ryggraden. Det är som om kontinentalplattorna i mitt skelett har smulats sönder och glidit iväg och jag måste ligga ner och låta dem samla ihop sig igen. Jag går stelt men rakryggad, kan man säga. Stolt, rak i ryggen och nöjd med gårdagens insats. Alla som gick i mål igår borde vara lite stolta. Det var ett rejält kämpigt lopp och många bröt. Alla som uthärdade kylan och åkte de 44 kilometrarna var segrare. Men för att det ska kännas riktigt bra vill jag att tiden ska räcka till ett bra startled i Vasaloppet.

Dagarna innan Njurunda Runt kände jag mig trött och hängig. Jag åt två råa rödbetor (nä, inte så gott) och sedan inbillade jag mig så mycket jag kunde att nitraterna började samverka med kroppens bakterier och bilda konditionsfrämjande kväveoxid. Jag tuggade noga så att bakterierna i munhålan skulle få grepp om nitratet. Eftersom det gick ganska bra, kommer jag att nitratladda inför nästa lopp också.

Jag är trött och stel nu, men samtidigt känner jag mig stark. När skelettplattorna slår ihop bygger de upp bergskedjor av muskler. När stelheten går över så kommer jag att vara ett muskelberg:).

Här finns lite bilder från loppet.

Ett märkligt syndrom
Apropå stel ... Det finns ett syndrom som kallas Stiff Person Syndrom (SPR). Ett märkligt namn på en lite märklig sjukdom. I Sverige insjuknar ungefär en person om året i SPR, men förmodligen finns det fler. Ungefär en på miljonen räknar man med, så sällsynt att det säkert dyker upp i Dr House framöver. Det är ett neurologiskt tillstånd som kännetecknas av fortskridande muskelstelhet, muskelkramper och ofrivilliga muskelryckningar. Risken är större om man har typ 1 diabetes och symptomen beror på att den insjuknade har antikroppar mot enzymet GAD-65, som krävs för produktion av GABA (gamma-aminobutyric acid). GABA är hjärnans viktigaste hämmande signalsubstans och för lite GABA rubbar den finstämda balansen mellan hämmande och stimulerande signaler, vilket leder till besvärliga muskelkramper. Orsaken är än så länge okänd, men det kanske är en autoimmun sjukdom. Det innebär alltså att immunsystemet på något sätt vänt sig mot hjärnan och hämmar syntesen av GABA. 

Stiff Person Syndrom

GABA och Glutamat
I hjärnan finns en mängd olika signalsubstanser, just nu har man identifierat ca 100 stycken. De två viktigaste är GABA och glutamat. GABA är den hämmande signalen, eller bromspedalen. Glutamat är den stimulerande, eller gaspedalen. Hjärnceller - neuroner - matas med både pådrivande och hämmande signaler och de skickar en impuls vidare beroende på summan av denna input. Om de bromsande signalerna överväger låter de bli, annars skickar neuronen en impuls vidare i hjärnans kringelkrokar. För att man ska kunna köra en bil måste man både bromsa och gasa och för mycket eller för lite av någon av substanserna gör att det går fel. Man kör in i väggen eller så kommer man ingenstans. Man vet att för mycket glutamat är kopplat till psykisk ohälsa, det leder till att hjärncellerna överstimuleras. 

Fast det är nog vanlig muskelstelhet jag lider av idag och inte SPR;) Jag är bara lite slutkörd. Det mesta tyder på det. Det verkar troligare än att jag fått ett syndrom som drabbar en på miljonen just idag. En lugn dag idag och lite skidåkning på måndag eller tisdag får nog fart på liket igen.

Timothy Noakes på besök
Ibland är det trist att man inte bor i Stockholm. Tim Noakes och Rune Larsson hade en föreläsning igår (hoppas någon bloggare eller tidning sammanfattar föreläsningen) i Stockholm. Jag tycker Tim Noakes är den mest dynamiska och spännande forskaren inom sitt område och Rune Larsson är kanske en de bästa svenska föreläsarna överhuvudtaget. Noakes bok Lore of Running är 921 sidor djup och hans teori om en central governor går som en röd tråd genom nästan alla inlägg i den här bloggen. Det är hjärnan som springer, inte benen. Det bara ser ut så. Det är min hjärna som skriver de här inläggen också, inte mina fingrar.

För Rune Larsson tog det tydligen 7 månader att läsa igenom Lore of Running. Jag läste ut den mycket fortare än så, men vissa avsnitt snabbläste jag. Om man blir avskräckt av bokens omfång kan man se till att läsa två sidor om dagen, då går man i mål efter ett drygt år. Det blir en slags uthållighetsläsning.