Frusen runda i Njurunda

Det blir ett litet kort sammandrag av dagens lopp.

När jag vaknade visade termometern på -27. Jag tog på mig så mycket kläder som jag klarar av att åka i. Jag har tränat i -25 och brukar inte ha några större problem, men nu skulle jag åka fort och dra ner mycket kalluft genom luftrören.

Jag hade en sån där halsduk som man kan vira runt skallen, halsen och över öronen. Jag hade även öronskydd. Jag brukar inte frysa på kroppen utan bara i ansiktet. 

Det var över 150 föranmälda till 44 km-loppet. Men det var många som kastat in handduken i sista stund. Det kanske bara var hälften som åkte idag.

Jag kom ganska tidigt och det fanns ingen stuga att värma sig i. Det var iskallt i starten, kring minus 25 grader, men soligt och vindstilla. Gradantalet steg långsamt. Jag satt i bilen så länge det gick. Det var lite diskussion om att ställa in p g a kylan, men starten gick 10:45 på en liten (snötäckt) grusväg. Jag ställde mig en bit bak så att jag inte skulle ryckas med; jag ska aldrig mer gå ut för hårt. Skidorna kändes bra innan starten. Men när det är så här kallt har alla dåligt glid, det var alla rörande överens om.

Det blev en väldig rusning i starten. Jag drogs inte med, utan försökte hålla mitt tempo. Efter någon kilometer hade fältet dragits ut och jag kunde avancera. Jag låg ganska långt bak i fältet, men det känns alltid bättre att åka om än att bli omåkt.

Skön åkning på myrarna
Rundan på ungefär 7 km uppe på myren var härlig. Solen sken och det var lite varmare däruppe. Det var nog lite inversion idag så att kylan sjönk ner i dalgångarna. Jag hann inte njuta av utsikten så mycket, men man upplever det ändå på något omedvetet sätt.

Jag mötte täten när de var på väg ut efter varvningen, men jag hade dålig koll på hur långt efter jag var. Man åker på samma spår ganska långa sträckor och man håller till höger. Folk jag mötte såg frusna och sammanbitna ut och det var många farbror Frost i spåret. En del körde med munstycken som värmer upp luften. Vid varvningen avbröt flera loppet. Det var för kallt och kärvt och andra varvet var det otroligt glest mellan åkarna. Jag såg två åkare långt före mig och vi följes åt med ungefär 40 sekunders mellanrum och vi stakade i utförsbackarna. Fyra km före mål hann jag ikapp en och sedan försvann han fullständigt. Den andra höll avståndet ända in i mål. Sista kilometrarna körde jag hårt och det trängde t o m fram några svettdroppar på pannan. Kroppen behövde kylas ner, vilket är ganska otroligt när det är under 20 grader.

Blådåren
Jag stakade i mål på 3,30. Det gick långsamt för alla idag och jag har ingen aning vad det kan ge för startplats i Vasaloppet. Dessutom glömde jag - mitt lilla pucko - att fråga om segrartiden. Det var inte många i målfållan, kanske 10-15 stycken och det var bara funktionärer och några anhöriga. Alla hade bråttom hem till värmen. Jag stannade och pratade lite - fast det var svårt att röra munnen - med de trevliga funktionärerna och det skulle jag nog inte ha gjort för plötsligt började fingrarna bli väldigt kalla. Hjärnan kanske tyckte den kunde offra fingrarna för att skydda viktiga organ längre in. Jag fick bråttom till bilen och väl framme kunde jag inte öppna dörren. Känseln i fingrarna var bortkopplad. Jag lyckades trycka till nyckeln med ena knogen till slut. Jag såg i backspegeln att jag var alldeles blå i ansiktet - blå av blåbärssoppa ;). Hoppas ingen fotograf tog någon bild på blådåren. Sen satt jag och huttrade i bilen de sju milen hem. Väl hemma var det inte helt fel att sjunka ner i ett varmt badkar.

Det verkar som att luftrören klarade sig. Jag har inte varit speciellt slemmig och har inte hostat särskilt mycket. Jag tyckte ett tag på andra varvet att luftrören drog ihop sig och att det började låta lite märkligt i strupen, men det kanske var inbillning. Jag får väl återkomma till hur det känns i morgon och då kanske det finns färdiga resultat också.