Löparsandaler

För några veckor sedan beställde jag ett par löparsandaler från Polen efter tips från en löparkompis. De heter Monk sandals (kanske med inspireration från maratonmunkarna). De består av ett snöre och en vibramsula. Det är allt. Enkelt. Jag gillar det som är enkelt.

Men så kan ju inte löparskor se ut, ser jag att folk tänker när jag springer förbi. Jo, det kan de visst, svarar jag i huvudet. En sko är något som sitter på foten. När jag springer blir den sko som sitter på min fot en löparsko. Mina kompisar retar mig. Vad är det där? Vilket påhitt. De har ett fixed mindset när det gäller skor. Löparsandaler har funnits i tusentals år, säger jag. Greker, romare, inkaindianer - alla sprang de i sandaler. Vidga era vyer. De himlar med ögonen och suckar. Jaja, vi känner dig. Du är som du är.

Jag springer i monk sandals. Foto: Jonas Henning

Jag gillar sandalerna, men jag gillar också att springa barfota. Jag klarar i stort sett alla underlag. Jag kan springa i skog, på asfalt, grusväg, stigar, sand, gräs, myr, fjäll. Jag har aldrig gjort illa mig. Ibland kliver jag på en vass sten, men foten parerar direkt och jag märker knappt av det. Det kanske beror på att jag sprang runt barfota i skogen redan som barn. Det lärde mig. Det härdade mig. Jag har troligtvis starka fötter. Imorgon har jag träningsvärk i fötterna. Det betyder att jag är på rätt väg.

En fot består av 26 ben. Foten är en väv av muskler, fascia och senor. Ur ett designperspektiv är en människofot långt i från optimal. Men evolutionen sysslar inte med design, den tager vad den haver. En optimal fot har bara ett blad, som en struts. Men strutsar har en lång historia som tvåfotingar, kanske så långt tillbaka som Tyrannosaurus Rex. Människans fötter har en annan historia. De började som fenor som kravlade upp på land. Sedan utvecklades fötter som kunde greppa tag i trädens grenar. Först därefter utvecklades de till fötter som - i likhet med strutsarna - kunde springa på savannen. Evolutionen bildade fotvalv, förlängde hälsenan och förkortade tårna. Om utvecklingen fortsätter på detta löparspår kanske vi springer på stortån som en häst om några miljoner år. Men det känns osannolikt. Löpning handlar inte längre om överlevnad.

Struts. Foto: Magda Ehlers från Pexels

Jag springer inte för att överleva, jag springer för att det är roligt. Jag gillar att springa. Jag bryr mig inte så mycket om hur saker ser ut. Det viktiga är hur de fungerar och hur det känns. Mina fötter är viktigare än skor. Skorna tar mig inte framåt. Fötterna sitter fast i ben som häftar vid bäckenet som sitter fast i ryggen, och så vidare. Fötterna är en del av mig. Skor slits och byts ut. Fötterna följer med hela livet. De blir bara bättre ju mer du använder dem.

Sandalerna sitter perfekt. De tar ingen plats när jag reser. De får plats i en ficka. Jag kan hålla dem i handen när jag känner för att springa barfota. Det blir mycket sandallöpning i sommar. Jag ska visa mina kompisar att de funkar. Till hösten har jag fotrutor.