torsdag 24 oktober 2019

Drömmilen och gränser

Det ansågs länge att det var omöjligt att springa den engelska milen under fyra minuter. Fyra minuter sågs som en fysisk konstant, löpningens motsvarighet till ljusets hastighet. Mellan 1931 och 1945 slogs rekordet på en engelsk mil tio gånger, men sedan dess hade rekordet - satt av Gunder Hägg 1945 med tiden 4,01 - stått sig i nio långa år. Fyra minuter kallades en drömgräns. Läkare och vetenskapsmän sa att det var fysiskt omöjligt att springa snabbare än så, att det var livsfarligt att ens försöka. Den amerikanska sportjournalisten Gary Smith skrev ”Four minutes was a barrier ... seemed so perfectly round - four laps, four quarter-miles, four-point-oh-oh minutes - that it seemed God himself had established it as man's limit, posted it as one quiet, subtle proof of Order against the howl of two world wars.” Det var en nära nog perfekt berättelse. 

(Det här är ett långt inlägg som i likhet med artiklarna om Phineas Gage och om Maratonmunkarna inte nådde hela vägen till att bli delar av en bok. Det är genomarbetade texter.)

Den australiske löparen John Landy låg närmast att bli först under fyra minuter. Han körde tuffa träningspass på 30-40 km. Han sprang 10x600 meter i ett rasande tempo nästan varje dag. Mellan 1952 och 1954 kastade han sig gång på gång med våldsam kraft mot drömgränsen, men varje gång slogs han tillbaka. Vid nio tillfällen sprang han på tider mellan 4,02 och 4,03. Han kommenterade ett av försöken med ”I feel I could go on for ten years, but I don’t think it’s worth it. Frankly, I think the four-minute mile is beyond my capabilities. Two seconds may not sound much, but to me it’s like trying to break through a brick wall". John Landy kunde inte springa fortare; det var han övertygad om. Han fick alltid rätt. Efter ännu ett försök som slutade på 4,03 sa han bittert: ”I shall not attempt it again”.

1953 var ett händelserikt år. I början av året tände Stanley Miller och Harold Urey livets gnista genom att utsätta en blandning av metan, ammoniak, koldioxid och väte för elektriska blixtar. Efteråt fylldes provröret av livets byggstenar - aminosyror. Den 25 april samma år presenterade Francis Crick och James Watson spiralmodellen för livets kod, DNA. Drygt en månad senare, den 29 maj, besegrade Edmund Hillary och Norgay Tenzing Mount Everest. Det ansågs vara omöjligt att överleva på toppen där tillgången på syre bara var en tredjedel av mängden syre på havsnivån.



Tre sammansvetsade, hårt jobbande par gjorde det omöjliga möjligt. Människans och livets gränser flyttades mer på några månader än någonsin tidigare. Begreppet ”gräns” förändrades. Människor skrev nya berättelser. Kanske månen var inom räckhåll? Kanske det går att springa en engelsk mil under fyra minuter? Vad är en gräns? Det vet du inte förrän du testat den.

Den engelske löparen Roger Bannister trodde inte på gränser. Han hade redan passerat flera gränser. Han kom från en arbetarfamilj och hade satsat hårt på löpningen. Han siktade på OS 1952 i Helsingfors, men hans egentliga mål var att bli läkare. Det var egentligen en omöjlig dröm, eftersom en sådan utbildning var för dyr. Men han hade bestämt sig för att kämpa i den riktningen. Han ville hjälpa andra människor. Han var motiverad och han trodde att löpningen skulle ta honom över hindren. Han fick rätt. Tack vare löpningen fick han ett stipendium till Oxford. Nu hängde allt på honom själv. Läkarutbildningen gick först. Löpningen var bara ett delmål. Han visste att studierna skulle hindra honom från att delta i OS 1956.

Bannister vann det mesta i början av 50-talet och var också favorit att vinna 1500 meter i OS 1952. Men han slutade som fyra. Han var nationens hopp och han kände sig misslyckad efteråt. Han sökte genast efter ett nytt mål. Han skulle bli den första löparen att springa en engelsk mil under fyra minuter. Det var hans enda chans inom löpningen. Sedan skulle det vara för sent. Hans motivation var högre än Mount Everest. Som driven läkarstudent följde Bannister med i forskningen. Han såg hur gränser suddades ut, besegrades och ändrades. Han tränade inte lika hårt och mycket som Landy, utan sprang korta, men fokuserade 30 minuters pass som han klämde in mellan föreläsningarna. Tiden var hans mest dyrbara resurs. 

Han var ingen drömmare, utan en målmedveten man som såg löpningen som ett delmål för att komma vidare i livet. Han fokuserade på hindren och bröt ner dem. Han bröt ner loppet i små delmål. Först siktade han på att klara 400 meter på en minut, sedan 800 meter på två minuter. Han använde sig av den nya träningsformen intervaller och sprang 400 meter i tävlingsfart och vilade sedan två minuter och därefter 400 meter och så vidare tills han sprungit 1600 meter. Hjärnan programmerades och kroppens muskler drillades att springa i tempot 24 km/h. Det fanns bara ett mål - att hålla det tempot i 1609 meter. Om han klarade delmålen, då visste han att fyra minuter var inom räckhåll.

1953 sprang han ett lopp på tiden 4,02. Det var nytt brittiskt rekord, men rekordet underkändes eftersom Bannister använt sig av farthållare. Det var något nytt. En del menade att det var fusk att använda farthållare. För Bannister var det kanske avgörande. Drömmilen var ingen dröm längre. Det förvandlades till ett tydligt mål. Varför skulle just en jämn siffra vara en gräns? ”Only two painful seconds now seperated me from the four-minute mile and I was certain I could cut down the time.”

När två veckor återstod till rekordförsöket förvånade Bannister många genom att avbryta träningen. Tillsammans med två nya vänner, Chris Brasher och Chris Chataway, vandrade han i bergen i en vecka. Att vara med Chris och Chris i naturen fick honom att slappna av. De pratade inte om rekordförsöket. Hans ”tävlingshjärna” fick vila. När han kom tillbaka förlängde han - till omgivningens förvåning - sin vila med ytterligare tre dagar. Några dagar före tävlingen körde han ett par pass för att väcka upp kroppen. Han var mentalt och fysiskt utvilad och redo för stordåd.

Mitt emellan två OS den 6 maj 1954, efter långa förberedelser, stod Roger Bannister på startlinjen tillsammans med vännerna Chris och Chris. De skulle agera farthållare. Det var många som såg det som fusk, men för att passera en gräns behöver man all hjälp man kan få. Brasher tog ledningen. Första varvet gick på 57 sekunder. På andra varvet övertog Chataway ledningen. Rekordet var inom räckhåll. Publiken i extas. I början på sista varvet var Chataway fortfarande före Bannister. Bannister väntade tills han kom ut på raksträckan. Sedan exploderade han. Han rusade förbi Chataway och kastade sig mot målsnöret: "I leapt at the tape like a man taking his last spring to save himself from the chasm that threatens to engulf him," skrev han i sin bok The Four-Minute Mile. 
Bannister. Wikipedia.
Efteråt kände han sig som ”… an exploded flashlight with no will to live.” Tiduret stannade på 3:59,4 - knappt ett förvånat ögonblick under 4 minuter. Därmed visade Bannister att gränsen inte fanns fysiskt. Det var en psykologisk gräns, en berättad gräns. Ett hjärnspöke. Bannister beskriver hur han befann sig i ett tillstånd av runners high under loppet: ”There was no pain, only a great unity of movement and aim. The world seemed to stand still, or did not exist. The only reality was the next 200 yards of track under my feet ..." Bannister var två sekunder snabbare än Landys personbästa. Bannister trodde inte, som Landy, på att det fanns en fysisk vägg. Han kände till människans fysiologi och visste att man alltid kunde pressa sig några tiondelar snabbare. Han hade utmanat sina gränser med hjälp av harar. Ett år efter rekordet sa han: ”The human body is centuries in advance of the physiologist, and can perform an integration of heart, lungs and muscles, which is too complex for the scientist to analyze.

Bannisters berättelser och mentala modeller tycktes mer utvecklade än Landys. I en intervju 60 år senare berättade han att han hade varit säker på att det gick att springa fortare. Men inte ens Bannister vågade tro helt och fullt på sig själv. Efter att han kollapsat på mållinjen, trodde han att han var död. Läkare och vetenskapsmän hade sagt att löpare riskerade livet om de passerade gränsen. Det var som att bestiga Mount Everest utan syrgas. Långt senare sa Bannister: ”It was a sense of relief. There was a mystique, a belief that it couldn’t be done, but I think it was more of a psychological barrier than a physical barrier.”


John Landy. Wikipedia.
Den 21 juni 1954, 46 dagar efter Bannisters rekord, sprang Landy på 3,58. Han putsade Bannisters världsrekord med en och en halv sekund och sitt eget personbästa med fyra sekunder. Han gjorde det själv utan hjälp av farthållare. Det var en otrolig prestation. Väggen fanns inte längre. Det omöjliga var plötsligt möjligt. Kanske hade Landy klarat det före Bannister om han tagit hjälp och använt sig av farthållare tidigare och lärt sig att det var möjligt? Nu var han 46 dagar sen. Han blev tvåa, som Buzz Aldrin till månen och Robert Scott till Sydpolen. Drömmilen var inte en berättelse om vem som hade högst VO2Max, utan mer om slump och föreställning. I efterhand verkar det som om det var Bannisters öde att klara det, men i efterhand passar alltid fakta perfekt.

Nästa år sprang ytterligare fyra löpare under fyra minuter och tre år efter Bannisters genombrott hade 16 löpare sprungit under fyra minuter. På tre år hade alltså 18 löpare gjort det ingen lyckats med under nio år. Löparna trodde själva att det gick och då gick det lättare. Det är ingen idé att försöka om du inte tror att det går. Löparen Herb Elliott, som var innehavare av rekordet mellan åren 1958 till 1962, sa en gång: ”a man must have the arrogance it takes to believe he can run faster than anyone ever has at that distance ... and the humility it takes to actually do it.” Bannisters rekord var ett mentalt genombrott. När Bannister raserade väggen krossades också ett antagande om världen; löpare uppdaterade sina mentala modeller. Väggen var ett hjärnspöke och sexton löpare tog chansen att springa rakt igenom detta spöke. Nu springer hundratals löpare under fyra minuter varje år.


Andra gränser

25 år efter Hillary och Tenzing besegrat Mount Everest, hade 62 bergsbestigare utrustade med syrgas klättrat uppför Mount Everest. De hade gått i samma fotspår som Tenzing och Hillary. Men alpinisterna Reinhold Messner och Peter Habeler ville göra det bättre. 1978 besteg de Mount Everest utan syrgas. Det gick, trots att det inte skulle gå enligt experterna. Messner gjorde det med en litet självstyrande arbetsgrupp som bara hade det mest nödvändiga med sig. Messner tillhörde den nya agila, alpina skolan. Messner ogillade de stora expeditionernas belägringstaktik. Han menade att bergsklättring är något du gör på naturens villkor. Att genomföra stora expeditioner var respektlöst mot bergen och naturen. Efter Messner har hundratals bergsbestigare tagit sig upp för Mount Everest utan syrgas. Fysiologerna ändrade sina modeller och böckerna fylldes med nya berättelser. Gränserna flyttas. Bannister och Messner trodde att det gick och nu vet vi att det går. Våra mentala modeller är annorlunda jämfört med 1954 och 1978.

Den 16 september 2018 sprang 34-årige Eliud Kipchoge Berlin Marathon på tiden 2:01:39. Två timmar var till alldeles nyligen en dröm, men efter ett tillrättalagt rekordförsök för några år sedan där han nådde 2:00:25 - som kallades breakning2 - testades denna dröm. Kipchoge och andra vaknade upp. Kipchoge kanske har blivit övertygad om att det går att springa under två timmar på samma sätt som Bannisters lopp med två harar strax innan drömmilen gjorde honom övertygad om att det gick att besegra drömmilen. Två timmar är hursomhelst ingen dröm längre. Det är nästa drömgräns och när den första passerar den, kommer fler efter. [Den här texten skrevs innan Kipchoge passerade drömgränsen]

En tid är bara en siffra. Siffror är mänskliga påhitt. En engelsk mil är en bråkdel av en svensk mil. Om vi hade räknat tid på annat sätt hade vi haft andra drömgränser. Gränsen för bergsklättring är 8848 meter för att det är det högsta berget. Ett berg är ett berg, men ett berg är också begrepp och siffror. 1856 mätte Andrew Waugh höjden på Mount Everest och kom fram till höjden 29000 fot. Det var lite för exakt så han lade till 2 fot och meddelade världen att Mount Everest sträckte sig 29002 fot över havet (därmed blev han så att säga den första att sätta två fötter på Mount Everest). Denna beräkning korrigerades 100 år senare till 29029 fot eller 8848 meter. Högre än så kan inte människan klättra på jorden.

Det har hänt mycket sedan den händelserika tiden i mitten av 1950-talet. Nyheten att Hillery och Tenzing bestigit Mount Everest skickades med en tibetansk löpare till närmsta telegraf. Det var förmodligen sista gången som ett kodat meddelande bars av en löpare på samma sätt som Feidippides sprang mellan Athen och Sparta för 2500 år sedan. Nyheten nådde London samma dag som Elisabeth kröntes till drottning. Hennes första insats som drottning blev att dubba Edmund Hillary till riddare. Tjugo år senare dubbades även Roger Bannister till riddare. Det var hans livsgärning som belönades. En livsgärning som började med löpning. Löpning var bara en liten del av mitt liv, sa han sedan. Han uträttade viktiga och värdefulla saker som läkare och neurolog. Genom sina kunskaper om hjärnan låg han i forskningens frontlinje. Han trodde att hjärnan var viktigare än kroppen: ”It is the brain, not the heart or lungs, that is the critical organ …The man who can drive himself further once the effort gets painful is the man who will win.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.