Fånga morgondagen

En del dagar har man ingen ork alls. Man är mer död än levande. Andra dagar orkar man hur mycket som helst. Själv känner jag mig mycket piggare än på länge just nu. Jag tror det beror på fastan, men det kan också bero på att det blivit ljusare, att jag fått tillbaka hoppet, eller vad som helst. Det finns alltid en risk att man blir lite kär och blind i sina val och beslut, men jag känner mig pigg och fastan skulle kunna vara en förklaring.

Mätt och trött - hungrig och pigg
När man fastar (och springer) ökar produktionen av tillväxtfaktorn bdnf i hjärnan, som uppmuntrar tillväxt av nya hjärnceller och synapser. Bdnf är således viktig för hjärnans förmåga att förändra och anpassa sig (plasticitet, med ett finare ord). Hunger stimulerar hjärnan, därför att hunger är en signal om att hjärnan bör aktivera sig för att hitta mat. De tidigare matkällorna har tagit slut och hjärnan måste hitta nya vägar till maten; kanske längs med riskfyllda stigar längre bort. Jag känner mig pigg, för det har ett överlevnadsvärde för mig att känna mig alert. Om hungern gjorde människan trött och hängig, då skulle mänskligheten dött ut med en gäspning. Om vi är riktigt hungriga blir vi förstås trötta för att spara energi, men riktigt så hungrig blir jag inte. Periodisk fasta - i mitt fall 5:2-fasta - gör mig lagom hungrig.

När jag är mätt och belåten, då känner jag mig däremot trött. Det är också logiskt. En hjärna som hittat mat vill att kroppen ska dra sig tillbaka till tryggheten i grottan och smälta maten framför lägerelden. Det finns ingen anledning att riskera livet genom att springa runt på savannen. Vi är som flämtande lejon som ligger under ett acaciaträd med fulla magar tills hungern driver ut oss på savannen igen för att jaga. 

Jag har en regel om att allt som tar mindre än två minuter gör jag direkt, allt annat läggs i ett planeringssystem (nåja, det låter bättre än det är i praktiken). Men om jag är trött, då kan t o m tvåminuters-sakerna läggas på hög och bilda en kökken mödding av smutsiga kläder, disk och obetalda räkningar. Dagarna glider förbi som vandrande hjordar av antiloper, medan jag ligger och flämtar i skuggan.

När jag är hungrig, då är jag på hugget. Jag tar tag i allt som måste göras direkt. Då jagar jag antiloperna. Carpe diem - fånga dagen.

Men jag kan inte alltid vara på hugget. Jag behöver ligga och flämta också. Många brinner ut i förtid, kanske för att de alltid är på hugget. Tvärtemot vad många tror, är vi inte gjorda för att leva i ögonblicket. Vi lever en stor del av våra liv i framtiden. Våra hjärnor är sådana.

Den som väntar på något gott
I flera hundra miljoner år satt vi fast i nuet. Till för några miljoner år sedan levde allt liv i ögonblicket. Varken dinosaurer eller ekorrar funderar på vad som ska hända i framtiden. Vi tolkar det som att ekorrar gräver ner ekollon för att ha dem sen, men i själva verket gräver de ner ekollon för att deras hjärnor tar emot mindre ljus från solen i slutet av sommaren, vilket aktiverar ett nedgrävningsbeteende. Dinosaurerna var förmodligen ännu sämre att tänka på framtiden än ekorrarna eftersom de dog ut. De missade kanske båten ;)

Efter att vi dväljts i nuet sedan hjärnornas gryning, flydde vi in i framtiden med hjälp av den nyutvecklade pannloben. Vi började föreställa oss framtiden. Hjärnor gör hela tiden prognoser, men det var först med människan (kanske människoapor också) som den började skapa alternativa framtider. Vi blev allt bättre på det. Faktum är att vi hellre vill tänka på att äta en god middag, kyssa den där vackra flickan eller något annat trevligt, än att verkligen göra det, enligt experter på lycka som Dan Gilbert. Att göra är inte mycket mer än en mätt mage, en blöt puss och en känsla av besvikelse, ungefär som man kände som barn när alla paket var öppnade. Det var roligare att titta på paketen. Det ger mer lycka att vänta i 24 dagar, än att öppna paketen på ett ögonblick. Vi vill dra ut på förväntningarna, tänka romantiska tankar - på ljus som brinner och mat som får det att vattnas i munnen - inte på själva ätandet och slafsandet. I en studie lät man studenter vinna ett pris i form av en god middag och de skulle få avnjuta den nästa dag eller nästa vecka. Nästan alla valde nästa vecka. De ville suga på tankarna om en god middag.

Nu, då och framtid
Vi uppfattar nuet med våra sinnen, främst synen, som skapar en bild av nuet. Bilden är inte helt korrekt, men tillräckligt bra för att vi ska överleva. Vi minns tidigare ögonblick med vårt minne och vi föreställer oss kommande ögonblick med prefrontala barken i pannloben.

Någon sa att framtiden inte finns. Det gör den kanske inte. Men vi kan föreställa oss den och forma den som vi vill i våra hjärnor. Vi kan flyga till Mars ena sekunden och i nästa sekund kan vi befinna oss på Kreta, eller ICA. Det finns så många möjligheter. Men med nuet kan vi inte göra något. Det bara existerar. Nuet är ett faktum. Nu flög en fluga in i mitt öga. Den händelsen fanns inte i min framtid, utan blev ett faktum när det inträffade. Allt går inte att förutse.

Det som hänt kan vi inte heller påverka. Det är ett faktum att varje gång jag tänker på händelsen att en fluga flög in i mitt öga, då plockar jag upp den ur minnet och formar minnesbilden efter mina förväntningar, av min bild av framtiden. Det förflutna görs till en spegelbild av nuet, som om allt som hänt lett fram till det jag tror att jag är nu. Det kanske inte är så för alla, men jag tror många skapar en rationell levnadshistoria som är en blandning av fantasi och sanning, av sånt som hänt och sånt som vi trodde hände. Det ena ledde till det andra och livet blev som det blev för det kunde inte bli på så många andra sätt. Men faktum är ju att i varje ögonblick kan något vända upp och ner på livet och skulle vi spela upp våra liv en gång till så hamnade vi någon helt annanstans, kanske på Kreta, Mars eller ICA.

Fånga dagen och hoppas på morgondagen
Jag vet inte om jag vill vara där jag är nu, å andra sidan vet jag inte riktigt var jag vill vara. Det är inte mycket som jag skulle vilja ta bort av allt som hänt, för då skulle jag ju inte vara jag och jag skulle knappast vara där jag är nu. Men jag är ju inte nöjd med hur det är nu. Jag vill utvecklas, bli bättre, se mer, uppleva nya saker. Allt det ligger i framtiden. När jag tänker på hur det är nu, så tänker jag också på hur det kan bli sen. Det kan jag påverka. Jag föreställer mig det och jag gör planer för att uppnå det. Jag kommer kanske inte att lyckas med allt, men jag kommer helt säkert att konstruera en historia i efterhand som jag kan leva med.

Det finns några tillfällen då jag lever i nuet. När jag springer är jag i varje ögonblick. Tankarna vandrar iväg ibland, men de har ingen riktning. Jag ramlar hela tiden tillbaka till nuet. Annars är jag nog en drömmare. En stor del av mitt liv utspelar sig i framtiden. Tankarna är inte alltid på plats. Det är inte jag heller. Den senaste minuten har jag varit på flera olika ställen, men rent fysiskt sitter jag i solen med min iPad tidigt på lördagsmorgon, dricker en kopp kaffe och beundrar högen av ved jag högg igår med min nya klyvyxa. Då var jag också i nuet.