Gå på möten

I en föreläsning på ted.com säger författaren Nilofer Merchant att vår tids sittande är 2000-talets variant av rökning. Det är en bra liknelse. Ingen ifrågasätter sittandet eftersom alla sitter, ungefär som ingen ifrågasatte rökarna på 50-talet. Vi sitter faktiskt mer än vi sover, ca 9 timmar per dag. Och medan vi sover allt mindre, sitter vi allt mer. Vi sover kortare tid för att få tid att sitta av lite mer tid, kan man säga. Nio timmars sittande om dagen är ett genomsnitt så en del sitter ännu mer än så. Jag tror inte vi kommer att ha sittrum där man kan sitta av sig eller varningstexter på stolar om 30 år, men kanske man kommer att undra varför man satt kvar mot bättre vetande. Man vet att sittandet i sig är en stor hälsofara, oavsett om man tränar eller inte. Det tycks som om gränsen går vid en timmas sittande i sträck. Efter ca en timme aktiveras kroppens ”viloläge”, vilket är kopplat till ökad risk för en rad sjukdomar.

Ett sätt att motverka sittandet är förstås att stå upp och jobba lite då och då. Det är svårt i början, men som allt annat blir det till slut en vana att stå upp och jobba (förutsatt att man har ett höjbart bord och ett ståbart arbete). Men det är svårt att ställa sig upp på ett möte. En stor del av arbetstiden är trots allt möten. Fast man skulle ju faktiskt kunna ordna möten där man går i stället för att sitta, åtminstone om det är ett mindre möte och om syftet med mötet är att lösa ett problem eller komma igång med något. Det är också något som Nilofer Merchant förespråkar. Gåmöten verkar ha förändrat hennes liv.

Två fördelar med gåmöten
Det finns minst två fördelar med att gå på möten: För det första är det nyttigt att gå. För det andra ökar promenader kreativiteten. Genom att köra några återkommande gåmöten, säg ett entimmesmöte om dagen, så promenerar man minst 20 km på en vecka. Det hjälper de flesta kontorsarbetare att komma över 10 000 steg om dagen, vilket anses ge stora hälsovinster.

Walkie talkie
För mindre möten torde det inte vara några problem att ordna ett gåmöte. Man kan börja mötet redan innan man går ut. Kanske ta en paus på en parkbänk. En workshop blir syrefattig i slutet av dagen, då kan man byta ut fikat mot ett gåmöte och prata lite huller om buller om det man tagit upp. Genom att gå ut rör man sig utanför boxen. Kontorets väggar är både fysiska och mentala. Dessutom finns en mental effekt av att gå sida vid sida när man diskuterar ett problem. Man går och ser framåt mot lösningen tillsammans, istället för att sitta mitt emot varandra. Att gå gör det också lättare att minnas, att lära känna nya människor. Jag tror gåmöten lämpar sig för små och kreativa möten, men kanske inte för statusuppdateringar eller möten där man går igenom en massa dokument. Utvecklingssamtal passar perfekt för gåmöten.

Det bästa stället att gå på är i en skog eller vid vatten. Men man ska inte gå för långt. En timme räcker. Steve Jobs, en av seklets främsta chefer enligt någon lista, föredrog att diskutera affärer med personer på långa promenader. Steve Jobs drog t o m iväg med Bill Gates på en lång promenad och kom tillbaka med ett beslut som båda var nöjda med. Jobs kanske tillämpade en slags utmattningsteknik, en modern variant av uthållighetsjakt. Dessa möten i Silicon Valley dog inte ut med Jobs. Även Facebook's Mark Zuckerberg och Twitters John Dorsey föredrar gåmöten.

Skogsbad
Att gå, särskilt ute i naturen eller i en park, ökar välbefinnandet. Att gå ökar produktionen av substanser i hjärnan som får oss att må bra. Hjärnan vill att vi ska gå, för att gå betyder att man gör något. De som aldrig gick någonstans dog ut. Vi som överlevt är ättlingar till människor som gick iväg och började springa. Enligt japanska forskare ger enbart det faktum att man går i en skog en rad hälsoeffekter. Japanerna kallar det skogsbad. Men jag tror t o m att en trafikerad väg är bättre än ett mötesrum.

Tröga kollegor
Jag tror inte jag skulle få gehör för idén på mitt jobb. Vad blir nästa steg, skulle de säga. Springmöten? Ja, gärna för mig, jag har inga problem att springa i prattempo. Men då måste man ju duscha efteråt. I och för sig kan man ju fortsätta mötena in i omklädningsrummet, duschen och bastun. Åtminstone om man är av samma sort ... Nä, gränsen går kanske vid gåmöten och de måste vara i lågt tempo så att alla kan följa med.

De flesta är dock ganska konservativa och tycker om att stänga in sig i rökiga, svettiga och syrefattiga celler i timmar i sträck. Går gör man först när man går hem. En del har i alla fall börjat stå upp och jobba. De är fortfarande i klar minoritet (idag var det bara jag som stod upp i landskapet). Jag står dock upp för det mesta. Vi är gjorda för att stå eller sitta på huk. Den sittriktiga sköna stolen är en sen uppfinning.

Jag sitter fortfarande ner när jag äter. Ny forskning ger dock stöd för att det är bättre att stå upp och äta. Maten får hjälp av gravitationen att ta sig ner i magen och magsyran hålls kvar i magen av samma gravitation.

Barfotalöpning i Norrbotten
Jag var uppe i Piteå i helgen och städade upp efter en död morbror. Den generation som alltid stått före mig i kön tunnas ut. Snart är det min tur att stå först. Långt bakom mig fylls den på av barn, barnbarn och ett myller av barnbarnsbarn. Det är många tankar som kommer när man rotar i ett dödsbo: vykort med glada hälsningar, gula lappar med påminnelser om vad som måste göras, en bok som inte hann läsas ut ... Livet är så kort, alldeles nyss stod jag sist i kön. Egentligen är det inte mycket jag har åstadkommit, men jag är stolt över att jag skickat livets stafettpinne vidare en generation och när jag ser att livet springer iväg på egna ben kan jag andas ut igen. Fast det är då. Då är då och nu är nu. Just nu springer jag för livet och jag sitter inte still.

På vägen hem körde vi förbi Pite havsbad och jag kunde inte låta bli att springa barfota längs stranden. Sanden var varm. Det fick mig att längta till sommaren. Jag längtar efter att springa längs Medelhavet. Då kan jag avsluta med ett dopp i det blå, det kunde jag inte idag. Det låg fortfarande drivis och skvalpade en bit ut.