En avgörande vecka

Nu är det inte långt kvar till årets enda kvaltävling till Vasaloppet - Södra berget runt. Jag hoppas det blir den enda, för det betyder att jag lyckas med mitt första delmål att kvalificera till fjärde startled i Vasaloppet.

För första gången på länge tror jag verkligen att jag ska klara av det. Målet är att åka under 2,40. Det är elva minuter fortare än i fjol och det borde räcka till fjärde startled. De två senaste åren har den tiden räckt i alla fall. Men om det går fortare i täten så är det kört. Enligt vissa rykten är täten mer vältränad i år p g a stakintervaller så jag är lite orolig för det. Men jag har också kört stakintervaller så vi får väl se ...

Om jag missar fjärde startled är jag inte bättre än så här just nu. Jag har några chanser till - Njurunda runt och Medelpad Classic - men frågan är om jag hinner bli så mycket bättre? Jag vill ju tro det; att varje pass gör mig bättre - att dagens 100 procent är morgondagens 99 procent. Men några veckor hit eller dit gör nog ingen skillnad längre. Det var länge sedan jag märkte den typen av dramatiska förbättringar.

Jag känner mig och jag är starkare än jag någonsin varit. Sedan i somras har jag tränat hårt i gymmet. Jag går inte ner på ett gym för att lyfta lite vikter utan jag kör tills jag inte orkar lyfta, pressa eller dra en centimeter till. Jag dryper av svett efteråt. Konditionen är också lite bättre, trots att den till viss del stått tillbaka för styrketräningen. Jag har kört fler kvalitetspass i år. Det brukar bli tre kvalitetspass i veckan, varav ett riktigt tufft intervallpass. Däremot är antalet skidmil färre. Så skidtekniken och vissa skidspecifika delar av min hjärna och mina muskler är lite mindre välsmorda jämfört med förra året. Men sammantaget så tror jag att jag är minst elva - kanske tolv - minuter bättre än i fjol. På söndag har jag facit.

Rödbetsboost
Jag laddar på två sätt: dels drar jag ner på träningen den här veckan, dels äter jag kolhydrater och dricker rödbetsjuice från och med torsdag. Det blir en tredagarsladdning. Jag har gjort så på senare tid och det har fungerat bra.

Den här veckan började med ett corepass och idag nöjde jag mig med lite lätt styrketräning i hemmagymmet. I morgon ska jag köra hårda stakintervaller, 6 x 6 minuter i motlut. Sedan blir det bara ett lugnt löp- eller skidpass på torsdag och lite styrketräning på fredag. På lördag ska jag vila och valla de nyslipade skidorna och packa allt som ska med. Skidor är en materialsport och det har jag inte riktigt fattat tidigare. Det spelar ingen roll hur vältränad man är om skidorna är dåliga.

Bansträckningen
Jag kollade fjolårets lopp i Garmins historik. Då åkte jag första varvet på 1,20, sedan tappade jag 11 minuter på andra och fick en sluttid på 2,51. Året innan tappade jag också 10-15 minuter på andra varvet. Jag ska försöka gå ut lugnare i år, men jag måste vara snabbare än 1,20 efter första varvet. Annars är jag rökt, stekt och kokt. Det är dags att jag börjar lära mig av misstagen.

Banan sträcker sig runt hela berget och man kör två varv. Loppet startar på ängen vid toppen (webbkamera). De första sex kilometrarna är ganska kuperade, sedan följer en lång, flack, svagt lutande sträcka med mycket stakning på sex km som avbryts av en brant kulle som man åker upp och sedan brant ner för. Därefter följer några flacka kilometrar längs Sidsjön, innan man åker uppför hela berget - 200 meters stigning på fyra kilometer. Det är en tuff avslutning, särskilt som man vet att man ska åka upp där igen på andra varvet. Men när man väl ska åka uppför berget sista gången är det bara att ge allt. Det får inte finnas några krafter kvar när jag går i mål. Jag behöver inga krafter där. Jag behöver inte ens stå upp.

Survival of the fittest
Jag gillar att tävla men jag gillar inte masstarter. Det är trångt och det är lätt att man blir hetsad att gå ut för hårt. Fast startfältet brukar tunnas ut efter tre eller fyra km och då saknar man nästan trängseln. Ibland får man syn på någon eftersläntrare som genast blir ett mål att fokusera på. Man fäster blicken vid målets nacke likt en målsökande robot. När jag till slut hinner ifatt och passerar får jag lite krafter, som om jag tar ett osynligt kraftfält av den passerade. Jag får lite extra tryck i stakningen, medan han sjunker ihop en aning. Därför kanske jag ska gå ut lugnt, så att jag kan äta medtävlare som en pac-man. Går jag ut för hårt, så äter de upp mig. Äta, eller ätas - att tävla är en kamp på liv och död.