söndag 1 maj 2011

Långa intervaller

I veckan sprang jag 22 km och det gick ett par minuter fortare än veckan innan. Kilometertiden blev 5:28. Förra veckan sprang jag på 5:35/km och veckan innan dess på 5:45/km. Med den här utvecklingen kommer jag att vara nere på 5:00/km någon gång i sommar och till hösten kanske man ... Nä, nu ska jag inte längta till hösten.

När jag springer långa intervaller känns det inte omöjligt att komma under 5 minuter. Det går åt rätt håll och jag har inte ont någonstans. Jag känner mig lite trött och sliten ibland, men det beror ju på hög träningsdos just nu.

Icaloppet på lördag borde kunna gå på 5:15-5:20/km. Alltså en tid just över 1.50. Tävling går alltid fortare än träning, men risken finns också att man springer för hårt och tar slut. Det har hänt förr, men förhoppningsvis lär man sig av misstagen. Om man vänder på det är det tur att man gör misstag ibland, annars skulle man ju inte lära sig någonting nytt. Men jag vill gärna under 1,50. Det skulle kännas bra, en tid att ha i benen inför maraton om en månad. Om jag lyckas vet jag på lördag.

Löpning börjar och slutar i hjärnan
Enligt central governor-teorin är det framför allt hjärnan man tränar när man springer intervaller. Den lär sig att det inte är någon fara att köra för fullt och låter dig springa längre nästa gång innan den signalerar trötthet. Till viss del handlar det också om fysiologiska anpassningar, att det bildas fler mitokondrier och att vi blir effektivare på att använda syre och muskler, men en stor del - kanske den största delen - är att hjärnan tränas och lär sig hur mycket man klarar utan att riskera ett haveri.

Vad/vem är den så kallade central governor som styr vårt träningsbeteende? Är det en homunculus i hjärnan? En liten tränare som vet allt och ropar ut sina befallningar? Det kanske räcker med att säga att det är hjärnan. Man kan observera hur den agerar och utifrån dessa observationer kan man dra slutsatser. Teorins främsta styrka, anser jag, är att den passar in i en större teori - evolutionsteorin.

Med andra ord är det inte i första hand fysiologiska faktorer (som glukos, mjölksyra och syre) som är den direkta orsaken till trötthet. Istället övervakar hjärnan ständigt signaler från muskler, tillsammans med annan information, för att fastställa trötthetsnivån och utvärderar hela tiden risken att kroppens jämvikt hotas. Hjärnan är ansvarig för helheten, att den anhopning av celler som delar livsöde och DNA med hjärnan inte riskerar sin egen existens. Den bevakar som sagt alltid att det finns en jämvikt - homeostas - vilket förhindrar självdestruktion. Det gäller det mesta, såsom vikt, värmereglering, vattenbalans och blodtryck. 



När man närmar sig gränsen för sin fysiologiska kapacitet stryper hjärnan av flödet till musklerna så att man känner sig trött och nästan oförmögen att lyfta benen. Central governor jobbar alltid, mäter, övervakar och begrundar och kan inte stängas av. Det ska till droger i så fall, som amfetamin. Men då riskerar man livet, man riskerar att springa sig till döds.



Hjärnan sparar alltid lite reservkapacitet. Reserverna förbrukas till viss del i spurten. Det finns alltid kraft till en spurt och sista kilometern är oftast den snabbaste, vilket inte vore möjligt om tröttheten ökade med den rent fysiologiska utarmningen av kroppen. När vi anar målområdet frigör hjärnan - som ser ett slut och därmed en minskad risk - en del av reserverna och trots utmattning kan vi öka farten.

Jag känner det tydligt nu när jag förbättrar mina distanspass med ett par tre minuter vid varje tillfälle. Efter varje intervallpass känner jag mig stark och full av självförtroende att nästa gång kommer jag att putsa rekordet ytterligare. Jag har en stor reservkapacitet uppbyggd under vintern, men eftersom jag inte sprungit särskilt mycket är hjärnan osäker och tar det säkra före det osäkra och låter mig inte springa alltför nära min fysiologiska gräns.

Nu ska jag ut och testa 22 km-banan igen. Jag siktar på 5:25/km.

PS. Det blev mycket bättre än så. Jag sprang på 5:16/km. Mer än 3 minuter fortare på 22 km på en vecka. Jag har knappast fått så mycket bättre kondition, det är min hjärna som får mer och mer förtroende för de muskler som den springer med.

3 kommentarer:

  1. Klart intressant läsning om hjärnan. Antar att hjärnan har ett finger med i leken även vid återkomst efter längre viloperiod från löpningen då det alltid går väldigt snabbt att komma tillbaks till samma nivå som innan upphållet.

    SvaraRadera
  2. Himla bra träning och snabba långpass du fått till på sistone - nu får du allt dra i handbromsen tycker jag! :) Förmodar att det dessutom är rätt kuperat där du springer så när du kommer ned till flacka Stockholm kommer det gå som en dans!

    SvaraRadera
  3. hempa10: Kul att du gillade det:) Precis, hjärnan vill prova sig fram efter en skada.

    Petra: Jag kanske kan ge dig en match;)

    SvaraRadera