Personbästa

Före dagens tävling hade jag tre mål av lite olika karaktär. Skamgränsen låg vid 1,55, det var mitt förra tävlingsresultat. Det resultatet ville jag slå till nästan varje pris, om jag så skulle krypa i mål. Det andra målet var att komma under 1,50. Det trodde jag var min gräns ända tills förra veckans distanspass. Eftersom det gick så bra började jag hoppas på att komma någon minut under 1,50. 1,48 blev den nya måltiden. Det tredje (och hemliga ...) målet var att nå en ännu bättre tid och det blev det också.

Ingen laddning
Jag laddade inte på något annat sätt än att jag drack en halvliter rödbetsjuice och hoppades att mina bakterier skulle göra sitt jobb. Förhoppningsvis skulle de omvandla nitraterna så att jag lagom till loppet skulle bubbla av den prestationshöjande gasen kväveoxid. Kanske orkade jag lite mer tack vare det, jag orkade trycka gasen i botten. Jag hade också en extra vilodag igår och sprang bara 8 km på torsdag. Det var inte mycket till nedtrappning, men jag kände mig ändå ganska pigg eftersom den här veckan är en återhämtningsvecka med lite lättare pass.

Loppet
Det blev mycket bättre än jag förväntat mig och det känns riktigt, riktigt bra. Tävling är tävling och man tar verkligen ut sig totalt. Jag sprang på 1,43,58. Det blir en km-tid på 4:55/km. Så snabbt har jag aldrig någonsin sprungit under så lång tid. Det är nästan så att jag inte tror det, men det är ju ett faktum. Det är personbästa på halvmaraton med över elva minuter! Det bästa är att det känns som att det kan gå ännu fortare. Varje gång jag sprungit den här sträckan har det gått så mycket fortare än gången innan. Att komma en bit under 1,40 redan i år känns inte alls omöjligt. Det är något att sikta på till hösten.
Det var ungefär 140 deltagare i tävlingen. Jag stod ganska långt bak i startfältet för jag kom sent p g a ett sent ombyte till kortbyxor. Det var soligt och varmt och skönt att vara lättklädd. Jag gick ut ganska lugnt, men garmin visade på en km-tid på 4:50/km. Det kändes lugnt, men det gick fortare än jag sprungit tidigare. Sen höll jag i stort sett samma tempo hela loppet. Det varierade några sekunder upp och ner under hela loppet, precis som man ska springa. Man ska varken gå ut för hårt eller för lugnt, utan försöka hålla ett så jämt tempo som möjligt.

Det är kul att målmedveten träning ger resultat. Enligt kalkylatorn ska 1,43,58 översättas till en maratontid på 3,37. Men den tar inte hänsyn till att det är mitt första maratonlopp och hjärnan springer till stor del baserad på erfarenhet. Jag vågar inte hoppas på det, men i bakhuvudet så hoppas jag nog på en tid runt 3,40. Efter nästa helgs långpass på 30 km vet jag nog lite mer om min förmåga att springa långt. Just nu är dock tanken att springa ett varv till runt Alnön nästan otänkbar. 21 km är helt ok, men 42 km är långt, riktigt långt. Å andra sidan ska jag ju springa motsvarande fyra varv nästa år och då känns 42 km helt ok, gissar jag. Varje ny utmaning flyttar gränserna längre bort, men samtidigt kommer man närmare sig själv, på något sätt. Den tanken ska jag nog inte in- och utveckla nu. Nu ska jag fira dagens insats på något sätt. Det blir något rött, men inte i form av rödbetsjuice.

Kväveoxid igen
När man dricker rödbetsjuice är det i själva verket kväveoxiden, som kroppen utvinner ur juicens nitrater, som ger oss den lilla extra orken. Nu har forskare funnit att kväveoxid både minskar risken för hjärtattack och dessutom skyddar hjärtat om en hjärtattack inträffar. Det är hjärtats förmåga att både bilda och lagra denna gas som skyddar hjärtat.

Kväveoxid är en både flyktig och kraftfull molekyl, som både fungerar som signalsubstans i hjärnan och som får blodkärl att slappna av så att blodflödet ökar. Kväveoxid finns bundet i kroppen i två former: som nitrit och som nitrosotioler, där kväveoxiden är kopplad till ett protein via svavel. Dessa fungerar som tillfälligt lager av kväveoxid i hjärta och blod när kroppen av olika anledningar inte har god tillgång. När en hjärtattack inträffar är det framför allt dessa lagrade depåer av kväveoxid som skyddar hjärtat.

En av de goda konsekvenserna av träning är att det ökar produktionen av kväveoxid. Träning ökar nämligen nivåerna av ett enzym (eNOS) som bildar kväveoxid och som sedan kan lagras i upp till en vecka som nitrit och nitrosotioler. Studier på råttor som tränat visar att skyddet i form av kväveoxidlagrer var borta en vecka efter att de slutat springa och de var skyddsmässigt nollställda efter fyra veckor utan träning. Det är ytterligare ett argument för att träna regelbundet. Inget annat träningsproducerat enzym fanns kvar så länge. Råttor som saknade enzymet eNOS hade inget skydd vid hjärtattack.