tisdag 9 november 2010

Snart kastar jag klockan

Jag läste ett inlägg på bloggen troskelfart för en tid sedan där bloggaren berättar hur han lämnade klockan hemma och sprang sitt bästa lopp någonsin. Han blev 60 gram lättare, men han kanske också befriade sin hjärna från överflödigt data. Det kanske är så att man inte behöver någon klocka för att hålla rätt fart om man är bra tränad. Hjärnan har nog bra koll på tempot ändå. Frågan är hur bra koll hjärnan har. Man kan anta att de hjärnor som haft dålig koll har varit sämre på att överleva än de hjärnor som hade bra koll på sina resurser. Så vi som är ättlingar i rakt nedstigande led till dessa överlevare torde ha bra hjärnor i det avseendet. De som hade dålig koll finns inte längre bland oss.

Teleoanticipation
Alla tävlingar som jag har deltagit i har i grova drag följt samma mönster. Den första delen går snabbt, sedan går det trögt och sakta och man känner sig sliten, men i varje lopp är de snabbaste kilometertiderna på slutet. Det finns alltid krafter till en spurt hur slut man än är. Det finns t o m ett ord för detta. Teleoanticipation. Teleo är grekiska för mål och anticipation kommer från latinet och betyder att förutse. Så det är ett grekiskt-latinskt ord som betyder något i stil med att göra något med målet i sikte.

Detta begrepp är ett av flera centrala begrepp (proprioception, plasticitet, perceived exertion) inom teorin för en central governor, vilken betonar hjärnans roll när man springer. Den förste som tog upp begreppet teleoanticipation var forskaren H V Ulmer och det togs fram för att de gamla modellerna inte kunde förklara hur det kan komma sig att en löpare alltid har krafter till en spurt i slutet av ett lopp.

Teleoanticipation är bara intressant vid tävling eller när man springer nära sin maximala förmåga. Under en tävling gör hjärnan ett antagande om en slutpunkt på löpningen och beräknar sedan hur mycket muskler som löparen maximalt kan aktivera utan att förlora sin jämvikt (homeostasis). Denna beräkning är undermedveten och baseras på vilken kondition man har, sträckan, erfarenheter, glykogenlager, lufttemperatur, mm. Det förklarar förmågan att spurta trots att man är "slut". När löparen ser mållinjen får hjärnan ny input så att den nästan exakt kan beräkna hur mycket muskler som kan rekryteras, vilket ger ett tillskott eftersom hjärnan ser till att hålla en rejäl säkerhetsmarginal för att förhindra sammanbrott. Ibland kan ett hejarop från sidan ge samma effekt. "Du ser pigg ut", ropar någon och om man tror på det får man plötsligt nya krafter, d v s hjärnan gör en ny kalkyl.

Om vi tidigare sprungit ett lopp minns vår hjärna detta och då är det lättare för den att flytta gränsen för utmattning närmare den fysiologiska gränsen. Vi kan inte passera den fysiologiska gränsen, ingen människa kan springa tills ATP tar slut, det skulle leda till rigor mortis (utan ATP kan inte musklerna röra sig och det är det som inträffar vid likstelhet), men vi kan komma väldigt nära den gränsen om hjärnan litar på sin egen prognos. Enligt teorin om en central governor som styr kroppen syftar träningen till att komma så nära denna gräns som möjligt.

Nyss hemkommen från fjällen 
Jag ska skriva mer om central governor i kommande inlägg. Jag gillar den teorin för den genererar många intressanta hypoteser som kan testas.

Jag kom nyss hem från en konferens i fjällen. Det var stålande sol och fjällen var täckta av ett lätt puder av snö och det var helt vindstilla. Det gick inte att åka skidor, men nästan hela gruppen gick en tio km lång tur på förmiddagen och några av oss gick med stavar och låtsades att det snöade. På eftermiddagen tänkte jag köra ett cirkelpass men tog fel på tiden och hamnade i bassägen istället. Det blev 45 minuters "simning". Jag är inte bra på det, men det var en mysig bassäng med dämpad belysning och klassisk musik.

Nästa dag blev det en löptur med Anna och Nicklas. Det var lite mulet och 6-7 grader kallt. Men som igår ingen blåst och jag frös inte fast jag sprang utan handskar. Vi avslutade konferensen med ett litet test där vi tog fram våra profiler. Testet byggde på Ichak Adizes forskning. Min grupp dominerades av resultatorienterade producenter och sociala integratörer. Det fanns även ganska många ordningsamma administratörer. Men det fanns bara två kreativa entreprenörer och jag var en av dem. När vi delade in oss i grupper kände vi oss lite ensamma. Jag var mest entreprenör 45 %, sedan integratör 30 % och producent 20 % och bara 5 % administratör. På det stora hela stämmer det nog. Men det är situationsberoende och man bör vara lite skeptisk till denna typ av klassificeringar. När jag hanterar ekonomi eller träning är jag väldigt noggrann, men i andra lägen gillar jag att ta risker och skjuta lite från höften. 

3 kommentarer:

  1. Den kan nog ligga lite i det där med att kasta klockan om man är lite van. Jag läser just nu en intressant bok, se bild och recension genom att klicka på bilden på bloggen, om mentala aspekter av boken och nu handlar det en del om avslappningstekniker och att försöka koppla bort limbiska systemet och all oro och kringliggande stress (som en klocka kan ge upphov till) för maximal prestation.

    Har bara börjat läsa den men den verkar lovande.

    SvaraRadera
  2. Håller med om detta med klockan och prestation. Ofta går det som snabbast när man glömmer klockan och bara njuter av löpningen.

    Under träning kör jag med så mycket data jag kan visa på en skärm på min Garmin 305; vilket är puls, hastighet, distans och aktiv löptid. Vissa pass kör jag ren pulsträning och då ser jag bara pulsen.

    All data gör att jag kan försöka ligga på vissa tempon eller om man har ett visst mål med exempelvis intervaller. Däremot ger det en viss känsla av misslyckande om man inte springer lika fort som man brukar så man får inte påverkas för mycket.

    Däremot har jag på tävlingar börjat att bara visa pulsen. Jag vet ungefär vilken puls jag ligger på när man springer rakt fram men när man på tävling springer i kuperad terräng är det lätt att ta i för hårt i uppförsbackarna. Då tjänar jag på att hålla ett öga på klockan och därav hålla ner pulsen lite.

    Däremot när jag närmar mig mål (sista två kilometrarna eller så) så brukar jag köra på känsla och höja tempot så mycket jag "tror" att kroppen orkar. Sen brukar det, som du säger, alltid gå att lägga in en spurt när målet är i sikte oavsett hur trött man var innan. Hjärnan är rätt fiffig på det sättet :)

    Har precis som du Johan den snabbaste kilometern eller kilometrarna i avslutningen av loppet. Därav hänger pulsen med upp så man når max i princip precis när man går imål.

    Håller fortfarande på att fundera på hur man kan undvika att råka ut för de otrevligheter som man läst om där folk kollapsar efter att de gått i mål. Har själv inte råkat ut för något sådant men man kan ju förstå att det blir obalanser i blodflödet i kroppen när hjärtat pumpar max men muskelpumpen (som för blod tillbaka till hjärtat) stannar av i princip helt då man går från maxfart till 0 på ett par meter.

    Det bästa kanske vore att småjogga lite när man stannar men det är svårt då man ofta tagit ut det sista i spurten.

    SvaraRadera
  3. Staffan: Ja, jag har sett den där boken på din blogg och den ligger på min lista över böcker som jag ska läsa. Jag överdrev lite när jag skrev kasta klockan, det är ju lite spännande med statistik också och den kan i sin tur stärka hjärnan. Men i nån tävling ska jag nog pröva.

    Fredrik: Ju mindre man har desto friare känner man sig. jag har väl inte gått lika långt som naken-Colting, men varje pryl skapar ju en distans till ursprunget. Bra idé det där med pulsen och uppför. De flesta springer ju för fort uppför och för långsamt nedför och med lite pulskoll kan man nog lära sig styra farten bättre. Tror som du att det är vanligaste anledningen till kollaps, men det kan vara svårt att hålla sig uppe.

    SvaraRadera