Gruvsamheter

Befinner man sig under jord länge tappar man snart kontakten med dygnsrytmens koppling till dagsljuset, rytmen finns i vår hjärna och regleras via solen av hormonet melatonin, som jag skrev om för några veckor sedan. Det drabbade säkert de instängda gruvarbetarna i Chile. De tappade både dygns- och livsrytm.

Under 700 meter berg
Men det fanns en som inte tappade livsrytmen därnere i de chilenska gruvdjupen. Medan de andra låg och väntade och hoppades, så sprang Edison Pena. Det var 32 grader varmt och de befann sig 700 meter ner i berget och han hanterade sin ångest genom att springa fram och tillbaka i gruvgångarna, som en skugga av det verkliga livet på ytan. Han är en löpare och löpningen gav honom hopp och en tro att det skulle ordna sig. Sen, efter räddningen, fick han en inbjudan till New York Marathon. Trots att han skadade knäet nere i gruvan sprang han i mål på 5,40 efter bara en månad ovan jord. Det var en prestation utöver det vanliga.

Det finns nog bättre sätt att ladda på än att ha 700 meter berg ovanför sig i 69 dygn. Edison sprang 5-10 km varje dag och det gjorde honom kanske lugn. Löpning har den effekten. Om jag känner mig stressad vet jag att en löprunda lugnar ner mig. Vi känner stress därför att vi ska göra oss redo inför en kamp, vi ska fly eller slåss, och i båda fallen gör man av med energi. Löpning är ett bra substitut för denna kamp som i det moderna samhället sällan får ett fysiskt uttryck. När inte stressen får utlopp, när den blir långvarig och lågintensiv, bryter den ned hjärnan, särskilt hippocampus som är viktig för minnet.

Bara tanken att ha 700 meter berg ovanför mig ger mig klaustrofobi, det är så långt ner att man nästan känner värmen från jordens inre, där radioaktivt sönderfall håller liv i brasan som jordens kontinenter flyter på. Märkligt nog finns det liv 700 meter ner i jordskorpan, livet i form av bakterier och arkeer har tagit sig 4 km ner på 4 miljarder år. För den tredje livsformen - eukaryoterna - som vi människor representerar, tog det bara några tusen år att nå så djupt i vår jakt efter metaller och mineraler. Men det har sitt pris. Händer det något därnere är vi ganska hjälplösa. Vi som har en cellkärna och är beroende av syre trivs bättre vid ytan eller i vatten.

Viktiga lärdomar
Det är alltid intressant att lyssna på människor som gör det extraordinära. Några saker man kan ta fasta på är att Edison verkligen trodde på sig själv när det verkade hopplöst. Den som tror på sig själv eller något mår ofta bättre än de som inte tror i ett krisläge. Edison acceptera verkligheten som den var och hanterade den på ett sätt som gjorde honom starkare, både fysiskt och psykiskt. Han visade också att man ska kämpa sig genom svårigheter. Det blir inte bättra av att ge upp. Det är kanske lättare, men minskar sannolikheten att man klarar sig. Men det viktigaste, det som han själv hade mest inflytande över, var att han tog chansen när den kom - han tackade inte nej till erbjudandet att springa New York Marathon trots skada, vilket i detta särskilda fall var ett klokt val. Det blev en triumfartad löpning och alla ville hylla hjälten från gruvan. Han var millimeter från att bli ett bortglömt fossil, men nu blev han en världskändis, åtminstone för en stund och mycket längre än en kvart.

Ovanpå 3500 meter berg
En annan chilenare som överlevde mot alla odds var Nando Parrado som berättade om sitt livsöde i Skavlan i lördags. Han förlorade sin mor, sin syster (dog i hans armar) och några av sina närmsta vänner i en flygkrash i Anderna 1972. De överlevande tvingades äta människokött för att inte svälta ihjäl. Han blev en överlevnadsmaskin. Alla blev det. I valet mellan att äta eller dö valde alla att äta. De kunde lyssna på radio och när de hörde att letandet efter flygplanet upphört, försvann hoppet om räddning. För Parrado fanns bara två alternativ: att stanna och dö eller gå och dö. Parrado och och en vän valde att gå, de skulle dö tillsammans på berget, men de skulle inte ge upp. Parrado tänkte att varje steg förde honom närmare hans far - som nyss förlorat sin familj - och varje steg förde dem på sätt och vis närmare och varje steg närmare civilisationen ökade också sannolikheten att överleva, men så tänkte de inte. De bara gick steg för steg. De gick 90 km i lågskor genom Anderna där varje besegrad bergstopp gav en utsikt över ännu fler bergstoppar. Det tog tio dagar och Parrado hade förlorat 45 kg efter 72 dygn när de äntligen nådde räddningen. Sen följde han med och räddade sina 14 kamrater som valde att stanna kvar vid planet.

Ingenting händer när man dör, livet går vidare, sa han i TV. Grannen klippte gräset som vanligt och hans hund sprang glatt omkring, när han kom tillbaka. De anhöriga hade haft mässa över honom i kyrkan och livet hade gått vidare. Nu fick de gräva upp honom ur medvetandet. Därför är det viktigt att leva i livet, i nuet och ta vara på alla de stunder och ögonblick som är livet.

“Life is not measured by number of breath you take, but the moments that take your breath away… and those moments are connected to love.” 
Nando Parrado (1949 - 1972 )

Springa i en gruva eller gruva sig för att springa
Att vara gruvarbetare är riskfyllt, det är inte människans naturliga habitat att dväljas tusen meter under marken. Med viss regelbundenhet störtar gruvorna in, oftast i Kina. I Sverige hade vi Renströmolyckan 1962 i gruvan med samma namn som jag, lite trist att vara förknippad med en olycka men det är inte så många som minns det nu. Renströmgruvan är Sveriges djupaste gruva. I början var det en guldgruva, men nu gräver man mest koppar, zink och bly. Vet inte om jag mest liknar en guldgruva, en olycka eller om jag är särskilt djup.

Men lite gruvar jag mig, så just nu är jag mest en gruvarbetare på guldjakt. Det är lite drygt 180 dagar till Stockholm maraton. Jag har 80 dagar på mig efter Vasaloppet att bygga upp en bra maratonform. Det är knappast optimalt och jag är nog i bättre löparform till hösten, men jag har oändligt mycket bättre förutsättningar än Edison. Jag har pannlampa nu och springer i mörker, men jag springer inte i ett varmt gruvhål omgiven av väggar som dryper av svett. Jag har inte ont i benet, är bara lite blytung. Det kommer att gå bra.