Uppvaknanden och dopamin

För ganska många år sedan såg jag Awakening med bl a Robert de Niro och Robin Williams. Mitt starkaste minne från filmen var att jag hörde några märkliga ljud som lät som snyftningar och i nästa ögonblick grät nästan alla i hela biosalongen. Jag var där med min flickvän och det var förmodligen det första dramat jag såg på bio. Hon grät också. Jag är inte en okänslig person, men jag var nog van vid action och äventyr och att hålla tillbaka alla känsloyttringar. Jag minns också att det var en fantastisk historia som byggde på verkliga händelser i slutet av 60-talet då läkaren och författaren Oliver Sacks jobbade på ett sjukhus där det fanns en avdelning med okontaktbara, katatoniska patienter. Patienternas gemensamma nämnare var att de insjuknade och överlevde den epidemiska sömnsjuka som svepte över världen mellan 1915 och 1926, en epidemi som tack och lov inte återkommit sedan dess och vars orsak fortfarande är oklar. Historien utspelar sig 1969, alltså över 40 år efter epidemin. Under den tiden hade de som överlevt befunnit sig i en skugglik tillvaro mellan liv och död.

På 50-talet upptäckte den svenska professorn Arvid Carlsson signalsubstansen dopamin och dess betydelse för rörelse. Genom att ge ett läkemedel som kallades L-Dopa kunde man öka halterna av dopamin hos patienter med Parkinsson. Oliver Sacks misstänkte att L-Dopa även kunde hjälpa de katatoniska patienterna. I filmen lär sig Sacks (som heter Layer i filmen och spelas av Robert Williams) kommunicera med patienten Leonard Lowe (spelad av Robert de Niro) med bokstäver på en bricka. Sacks bestämmer sig för att att testa L-Dopa på Lowe. Resultatet blir över förväntan. Lowe vaknar upp efter 40 år. Han tar flera steg in i livet. Han hinner t o m bli kär. Sacks ger även övriga patienter L-Dopa och avdelningen får plötsligt liv; det är som om 20-talet hade återuppväckts. Efter ett tag blir dock Lowe förändrad och de negativa effekterna av L-Dopa börjar visa sig. Lowe får svåra tics och spasmer, alltmedan de övriga patienterna ser vad som händer honom och vad som väntar dem inom en nära framtid. Det slutar med att Lowe ber Sacks filma honom för att hjälpa forskningen och kanske hjälpa framtida patienter. Sedan dansar han en sista dans med sin första och sista kärlek. Då brast salongen ut i gråt. I nästa scen är Lowe katatonisk och livlös. Jag har inget minne av att jag grät, men å andra sidan är minnen ytterst opålitliga och med tanke på den rörande historien så fällde jag nog en tår som jag svalde i tysthet.

Oj, som vanligt skrev jag för mycket. Jag skulle egentligen bara skriva en liten inledning till min artikel om dopamin och kladdkaka på Hjärnfysikbloggen :)