Myten om 2 procent

När Haile Gebrselassie vann maraton i Dubai 2009 förlorade han hela 9,8 % av sin kroppsvikt, enligt en ny och noga genomförd studie. En tiondel av Gebrselassie avdunstade och spreds över sanddynerna. Han gick ner från 58,2 till 52,5 kg. Under loppet drack han sammanlagt 1,7 liter, men svettades 3,6 liter per timme. Han minskade ungefär lika mycket i vikt när han tidigare slog världsrekordet i maraton två gånger i Berlin. Påståendet att människans prestationsförmåga minskar redan vid 2 procents uttorkning stämmer alltså inte. Den teorin är falsifierad, eftersom Gebrselassie uppenbarligen inte försämrade sin prestationsförmåga när han tappade fem gånger så mycket vätska som teorin förutsåg skulle försämra prestationen. Alla individer är olika, men det räcker med en observation för att stjälpa en teori.

Nio tiondelar av Haile Gebrselassie

Det som skiljer vetenskapliga teorier från icke-vetenskapliga är att de vetenskapliga ska kunna falsifieras, d v s en teori ska kunna säga vad som inte får ske om teorin är sann. En teori kan aldrig bevisas. En teori som säger att alla svanar är vita verifieras - men bevisas inte - varje gång man iakttar en vit svan. Om någon däremot observerar en svart svan är teorin falsifierad och måste följaktligen överges eller formuleras om så att den även förklarar svarta svanar. Gebrselassie är denna svarta svan.

Svarta svanar sågs första gången i Australien 1790. Källa Wikipedia.

Det är knappast farligt att förlora några procent av sin kroppsvikt under ett löppass. Vatten kan man dricka efteråt. Gebrselassie blev tvärtom lättare och snabbare. Om vi människor inte skulle klara att tappa några liter vätska hade vi inte överlevt på savannen. Vi är alla ättlingar till löpare som sprang i timmar mitt på dagen då det var som hetast. De litade på sin instinkt, snarare än att de följde några rekommenderade råd om procentsatser. 

Vi är egentligen bara i ”vattenbalans” just då vi har druckit oss otörstiga, sedan ökar törsten gradvis och det bästa rådet är att dricka när man är törstig. Det gjorde Gebrselassie och det bör alla göra. Törstmekanismen är en mycket pålitlig mekanism och den tvingar oss att söka upp vatten. Vi behöver alltså inte dricka för att förekomma törsten. Det ger bara onödigt skvalp i magen.

Målet med vetenskap är att formulera teorier som kan förkastas. Det är så vi närmar oss sanningen. Sanning och bevis kan man söka i religion och matematik, men i en empirisk vetenskap som t ex idrottsvetenskap, handlar det istället om att utforma modeller om hur man tror kroppen fungerar. Det är gissningar och hypoteser. Modellerna behöver inte vara sanna, det viktiga är att de kan generera intressanta hypoteser och förutsägelser som kan testas i experiment. Om observationerna i experimenten stämmer med vad modellen förutsåg (och kan upprepas av andra), då stärker det modellen och ger underlag och idéer till ännu fler testbara förutsägelser. Denna process fortskrider till dess modellen antingen förkastas i sin helhet eller modifieras. Sakta men säkert blir modellerna allt bättre på att beskriva verkligheten.

Jag tror att det finns en sanning, men den är långt, långt borta. Kanske den t o m är ouppnåelig för människan, eller att vi bara kan komma nästan oändligt nära. Tyvärr resonerar många vetenskapsmän och andra som att de har funnit sanningen och en del går så långt att de skapar grandiosa teorier som är så lösa i kanterna att de helt enkelt inte går att falsifiera. Det är så långt ifrån vetenskap som man kan komma.

Långpass i snöslask
Förra helgen lovade jag mig själv att försöka springa 30 km och jag hoppades på sol. Det var soligt, men två dagars snöfall hade förvandlat vägar och stigar till snöslask. Jag trädde på mig mina tåskor och sprang upp mot Myrans flygfält. Det var först kallt om fötterna, men jag blev snabbt varm. Efter 20 km kom jag till en fotbollsplan som var ganska torr. Jag drog av mig de blöta tåskorna och sprang 6-7 km helt barfota. Det var första gången i år och jag sprang runt som en ko på grönbete.

Jag har mycket att fundera på och det kändes befriande att springa och bryta sönder tankeloopar. Efter 10 km började tankarna flyta runt och allt kändes ganska bra. Efter 27 km ville jag inte springa längre, men jag tvingade mig själv att springa ytterligare 3,1 km. Det blev 30,1 km och det är mer än en tredjedel av Swiss Alpine. Efteråt var jag hungrig och törstig och omkring 1,8 kg lättare, vilket är lite mer än 2 procent av min kroppsvikt.