Varför vi har ont i ryggen

I inlägget från mask till människa utlovade jag en fortsättning om vår känsliga ryggrad. Som så mycket annat beror det på vår utvecklingshistoria. Människan ingår i stammen ryggsträngsdjur som också innefattar ryggradsdjuren (vertebrata). Vår vertikala ryggrad är en ganska stor avvikelse från våra förfäders horisontella ryggrad.

Vår ryggrad formades i havet. Fiskar har en ryggrad som sträcker sig som en rak central axel genom hela kroppen. Vi härstammar från dessa fiskar som evolutionen böjt till och knådat och sedan ställt upp på två ben. Nästan alla får ont i ryggen någon gång och orsaken är dels hur vi använder kroppen, men vi har också utrustats med en benägenhet att få ont i ryggen. Det finns det fossila bevis på. 

Den böjda ryggraden
När fiskarna kravlade upp på land och fick ben utvecklades ryggraden  till en båge att fästa fast inälvorna på. De första däggdjuren rörde sig horisontellt i ryggradens riktning och den böjdes som en välvd bro för att bära upp kroppen. När däggdjuret människan för kanske sex eller sju miljoner år sedan reste sig på två ben och började gå och springa - vilket var som att resa bron på sitt ena fäste - ändrades ryggraden i grunden. För att bära upp huvudet och balansera kroppsvikten jämt över höftlederna och benen, knycklades ryggraden till på två ställen: en djup krökning i länden och en krökning bakåt i överkroppen - ryggraden fick en form som liknade ett S. Det var en energieffektiv lösning som hjälpte oss att gå på två ben. Men det hade ett pris. En S-formad pelare är inte lika stabil som en bro och därför är människan dömd till att vara benägen att få ont i ryggen, särskilt när vi inte använder kroppen och låter den bli för tung för den ensamma böjda pelaren som håller oss uppe.


Vi blev kanske den första arten på jorden som fick ont i ryggen. Ryggont är åtminstone inte känt bland andra primater. Men det existerade redan hos våra tvåbenta förfäder som Homo erectus. Ett känt skelettfynd - Turkanapojken - led av skolios, d v s av en sned rygg. Det tycks alltså som om skolios och andra ryggproblem beror på vår upprätta gång och att det har varit så sedan vi klev ner från träden och släppte taget om grenarna och marken. Människan reste sig upp och såg horisonten och började springa mot den till priset av en ömmande rygg. 

En ryggrad som en välvd bro

En annan konsekvens av upprätt gång var att inälvorna, som ju hängt fast på ryggraden och hållits fast av musklerna i buken, nu istället hängde neråt utan stöd. Våra inälvor ligger därför i en enda röra ovanpå varandra. Det är särskilt besvärligt för män som har små hålrum längst ner och då och då letar sig inälvorna ner i dessa som spagetti letar sig genom ett såll och bildar ett ljumskbråck.

En koloss på två fötter
För 6-7 miljoner år sedan ledde klimatförändringar till att det blev glesare mellan träden i Östafrika och det blev lönsamt att röra sig över långa sträckor. Anatomin förändrades så att vi blev löpare som kunde förflytta oss långa sträckor. Kraniet och ryggraden hamnade i linje med varandra, så att huvud och kropp kom att stå lodrätt över höft och fötter. Hela detta rangliga bygge står på två fötter, två små plattformar. Den mänskliga foten är unik bland primater. Den har ingen motstående tumme och saknar handens finmotorik. Foten har egentligen bara två funktioner: att driva kroppen framåt och fånga upp stötarna i denna rörelse. De små benbitarna i foten är oerhört specialiserad för denna uppgift och små avvikelser kan därför ge stora problem som hälsporre, liktornar och marschfrakturer, vilket ger jobb åt en hel kår av fotvårdsspecialister.

Hjärna och löpning gav fördelar till priset av smärta
Den snabba omställningen till tvåbent varelse hade ett högt pris. Vi får lätt ont i rygg, knän och fötter. Vårt porösa stötdämpande, spongiösa skelett drabbas lättare av benskörhet. Det finns nog ingen annan art som föder med så mycket smärta. För att klämma ut en stor hjärna krävs ett stort bäcken, men när vi ställde oss upp blev bäckenet mindre. En del av lösningen var att den växte efter födseln, den är bara en fjärdedel vid födseln och dessutom kläms hjärnan samman och huvudskålen trycks ihop. Både vår hjärna och vår förmåga att springa var dock värt priset. Hjärna och löpning gav människan en fördel som ingen annan art på savannen. 

Homo sapiens - en prototyp
Homo sapiens kanske bara är en prototyp? Några miljoner år till på savannen hade nog lett till ytterligare förändringar, men nu springer vi inte längre för livet och det är svårt att veta vilken väg utvecklingen tar. Vi varken springer eller utmanar hjärnan särskilt mycket. Det är snarare så att hjärnans uppgifter tas över av AI och att evolutionen fortsätter genom teknologin, samtidigt som vi blir fetare och slöare för varje generation, vilket också understöds av den teknologiska evolutionen som ger oss fjärrkontroller, hissar och nya organ när de gamla inte längre orkar med. Det är på gott och ont. Men ryggar är svåra att byta ut. De får vi ha ont i ett tag till.