Södra berget runt

Under lördagen började det blåsa och snön polerades till en blankhård isig skorpa. Min optimism från i fredags blåste också bort. Jag gillar inte isföre med stenhårda vassa kanter och spår och jag ogillar kladdigt klister. Mentalt började jag nästan sikta på Njurunda runt istället och jag var lite småsur. Dessutom sov jag dåligt. Däremot kändes halsen bra. Den inbillade infektionen hade gett med sig. Min butterhet knäckte den kanske, hjärnan fick annat att fundera på.

Den viktigaste tanken jag hade med mig var att jag skulle ta det lugnt. Jag har en tendens att gå ut alldeles för hårt. Nu ska jag hålla mig i skinnet, tänkte jag och jag rabblade det som ett mantra.

Spåren var välpreparerade och inte alls särskilt isiga. Det var kring noll grader och ganska blåsigt, men inte som igår kväll. Gårdagens blåsväder hade lämnat en matta av nedblåsta grenar och barr i snön.

Klicka för förstoring.

Första varvet
Det blev snabbt trångt ut från stadion när starten gått. Men jag var mer spänd på den branta backen med en tvär sväng som kommer redan efter 400 meter. Där måste man vara försiktig så att inte loppet tar slut i förtid p g a en bruten stav. Det gick bra. Jag såg till att ligga i ytterspår och följde med strömmen av åkare. Sen följde ungefär 6 km med ganska kuperad terräng. Det var trångt och svårt att komma fram, men det var bara bra. De första 4-5 kilometrarna höll jag ett behärskat tempo. Strax innan den långa staksträckan ökade jag tempot. Det finns tillfällen att vila nedför, tänkte jag. Det var härligt att vila upp sig och staka sig fram. Tyvärr gick det sakta. Stakning är min starka sida men idag hade jag svårt att hänga med i stakningen. Glidet var inte alls bra.

När man närmar sig Sidsjön åker man först upp på en liten backe och sedan kommer en nedförsbacke rakt ned mot sjön. Den är brant och man kan möta söndagsflanörer så jag tog det lite försiktigt, jag ville inte slå ihjäl mig på första varvet. Efter backen är det stakning längs sjön, innan den jobbiga sträckan uppför berget börjar. Man kör ett zick-zack-spår uppför berget. Det stiger ungefär 200 meter och det suger musten ur de flesta. Tempot sjönk rejält och jag låg nu strax bakom de som susat förbi mig nedför. Den första biten uppför har man lite raksträckor att återhämta sig på, men den sista kilometern är bara uppförsbacke, bara pannben. Sen är man inne på stadion för varvning. Hälften kvar. Första varvet tog 1.20 och jag var inte speciellt trött.

Andra varvet
Det andra varvet var mer ensamt än det första. Det var glest med åkare nu när alla som åkte 20 km-sträckan gått i mål. Eftersom jag hade tagit det ganska lugnt i början åkte jag ikapp flera åkare. Varje omåkning gav energi, ungefär som en pacman som sväljer motståndare och vinner kraft. Jag hade studerat fjolårets tävling noga på min Garmin och jag visste att jag förlorade mest tid i början av andra varvet. Det skedde inte nu för jag kom ikapp en liten klunga och vi åkte tillsammans tills de långa rak- och utförsträckorna började. Då drog klungan ifrån och det kändes som om glidet var ännu sämre nu. Jag stakade som besatt men tappade hela tiden. Det var frustrerande. Dessutom ramlade jag omkull i den branta backen strax efter 2:a vätskekontrollen.

Resultat
När stigningen uppför berget började var jag helt slut, men nu var det bara 4 km kvar och det var bara att åka. Jag gick i mål på 2,51. Det andra varvet gick 11 minuter saktare. I år var loppet lite längre än ifjol så tidsmässigt var det i paritet med fjolårets och med tanke på skidorna så gick det ju hyfsat. Min PT Martin Nissar vände på mina skidor och pekade på all snö som frusit fast på undersidan. Det var därför det gick så trögt. 

2,51 räcker nog inte till att seeda sig till startled 4, utan troligtvis startled 5. Jag får försöka igen i nästa lopp, Njurunda runt om tre veckor. Jag borde vara snabbare om skidorna fungerar. Äh, det vet jag att jag är.

Jag känner mig lite besviken ändå. Det har ju varit perfekta förhållanden fram till nu. Det var första gången jag hade klister på skidorna och det funkade inte så bra. På andra varvet kändes det som om skidorna hade vänt sig emot mig. Nu är jag trött och seg. Det är knappt jag orkar trycka ned tangenterna. De är jättetröga, men det kanske beror på att jag smetat ned dem med klister :).

Däremot är jag nöjd att jag lyckades starta lugnt och fint, det gav en kick att åka om så många. Man får hålla fast vid det som gick bra.