Den smidiga hjärnan

I början av året är gymmen fulla av folk som lovat att starta ett nytt liv genom att träna sin kropp. Det är inte lika vanligt att folk lovar att stärka sina hjärnor, trots att hjärnor precis som kroppar kan stärkas av träning. Det är ganska ny kunskap och man vet inte lika mycket om hjärnträning som man vet om muskelträning. Inte än. Men man vet ganska mycket.

Kognitiv fitness
Hjärnan blir bättre av att användas och är på så sätt lik en muskel. Den är plastisk, d v s den förändrar sig efter omständigheterna. Om vi plötsligt bestämmer oss för att spela piano, börjar hjärnan direkt dra om kopplingar för att hantera denna nya erfarenhet. Ju mer vi tränar desto bättre blir vi och när vi börjar drömma om det vi tränar kan vi vara säkra på att hjärnan håller på att lagra minnen. Att träna fysiskt är också att träna sin hjärna, varje muskel har sin upprinnelse i hjärnan. Det är hjärnan som drar i trådarna som om vi vore en spratteldocka. En del saker sitter djupt i hjärnan och de föds vi med, medan andra områden kan programmeras om och anpassas till nya krav högt upp i ålderdomen, framför allt i hjärnbarken där de högre kognitiva förmågorna sitter men även motoriska och sensoriska förmågor.

I en nyårskrönika skriver den kända författaren och neurologen Oliver Sacks om hur han i sitt arbete med människor som förlorat syn eller hörsel hela tiden förvånas över hur fantastisk hjärnan är på att anpassa sig och förändra sig till en ny verklighet. Han berättar om en flicka som blev döv vid 9 års ålder, men som nu var så duktig på att läsa läppar att hon glömde bort att hon var döv. En gång då han talade med ryggen mot henne sa hon att hon inte kunde höra honom.
"Du menar att du inte längre kan se mig", sa Sacks.
"Du kan kalla det att se", svarade flickan," men jag upplever det som att jag hör. "
Läpprörelserna översattes direkt till hörande för henne. Hennes hjärna gjorde om synintryck till hörselintryck. På ett liknande sätt kan synskadade ofta hitta nya sätt att se. De områden som vanligtvis används i seendet skolas om och placerar sig i andra sinnens tjänst. Det finns t ex helt en helt blind biolog som använder känsel för att identifiera nya blötdjursarter genom att känna på skalet. Ett annat exempel är killen som använder klickande ljud ungefär som en delfin för att bygga upp en värld av ekon. Han "ser" med ljud, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Här är en lite längre filmsekvens om denna otroliga kille:




Smid medan hjärnan är varm
Vi har lättast att lära oss när vi är unga. Vi föds med en ganska liten och outvecklad hjärna, den är precis så stor som bäckenet tillåter. Sedan växer hjärnan och suger åt sig kunskap som en svamp de första åren. Länge trodde man att hjärnan var färdig någongång i 20-årsåldern, men nu vet neuroforskarna att hjärnan inte slutar växa och anpassa sig. Den anpassar sig hela livet och ju mer varierat och krävande liv, desto mer anpassningar. Varje gång vi tränar en gammal kunskap eller lär oss något nytt så förstärks befintliga förbindelser och nervceller skapar fler kopplingar till andra nervceller.

Sedan ungefär tio år tillbaka vet vi också att vi kan frambringa nya hjärnceller, så kallad neurogenes. Förr trodde man att man föddes med ett visst antal hjärnceller, men det stämmer inte alls. Ett sätt att öka antalet hjärnceller är att springa. När vi rör oss möts vi av nya intryck och hjärnan reagerar på detta genom att öka antalet nya hjärnceller i hippocampus, ett viktigt område för minnet. Utvecklingen av ett nervsystem var också från början ett sätt att koordinera rörelse och orientera sig i miljön och anpassa sig till förändringar. Stillastående växter behövde inget nervsystem.

Hjärnceller kopplas hela tiden om, de svajar och växer och slingrar sig runt för att i realtid motsvara världen utanför. Det är elektriska och kemiska impulser som programmeras om och det är nya kommunikationsvägar som byggs. När du läser detta inlägg så programmerar du samtidigt om din hjärna. Faktum är att varje gång det sker något nytt, till exempel om du träffar en ny människa eller lär dig ett nytt begrepp, så måste det till nya kopplingar i hjärnan för att skapa minnen och igenkänning. Det märker man inte minst om man tillbringat en dag med helt nya människor i en ny stad. Man är fruktansvärt trött, hjärnan har arbetat för högtryck och det tar tid att "smälta" minnena. Om detta bara sker en gång är kopplingarna svaga och vi glömmer människorna så småningom, men om man upprepar mötena med samma människor kommer hjärnan att förändras permanent.

Utmaningar och bekräftelse går hand i hand
Hjärnan är utvecklad för att utvecklas och vi mår därför bra av utmaningar och när vi klarat av något har vi dessutom ett inbyggt belöningssystem som får oss att må bra. Extra mycket glädje får man av en svår utmaning, som att utmana sig själv att springa ett maratonlopp eller att lära sig spela piano.

De bästa utmaningarna är ändå de man inte känner till, ungefär som barns lust att leka. De uppfinner hela tiden nya världar i sina dynamiska hjärnor. Ju äldre man blir desto fler vanor bygger man upp och vanorna formar den man är och det skapar en viss trygghet, samtidigt begränsar vanorna våra hjärnor. Det är otryggt att gå utanför de upptrampade stigarna där man saknar kunskap och verktyg. Det kan vara jobbigt, vilket är ett kvitto på att man anstränger sin hjärna. Ett stort mått av ödmjukhet är bra när man ger sig ut i det okända. Även om man inte lär sig behärska det nya så ger det nya perspektiv på det välkända när man återvänder till tryggheten. Den finns ju oftast kvar.