Vad jag tänker på när jag inte tänker på att jag springer

När jag springer brukar jag ta med mig en tanke som jag hittat tidigare under veckan. Det kan vara en detalj som gäller löptekniken som jag vill träna, ett problem eller bara en tankegång eller en bild. Numer tänker jag sällan på hur jag springer. Det sköter benen bäst själva. Däremot finns det många problem och tankar som jag tar med mig. Men bara en per löpning, mer än så klarar jag inte. När jag sprungit ett tag börjar kreativiteten flöda och den bestämda tanken ändrar form. Fötterna, armarna, pulsen och hjärtat slår i takt och i hjärnan gungar alfavågorna fram och tillbaka.

När jag går är det inte på samma sätt. När jag promenerar kan jag alltid fästa tanken och tänka den hela vägen, den följer med som en lydig hund. Jag kan planera en dag när jag går till bussen. Det går inte när jag springer. Då låter jag tankarna bara komma och gå. De svischar förbi som träden runt om mig och ibland hänger de med en liten stund som en löpare man nyss passerat. Oftast virvlar tankarna bara runt, som om de skrev skisser i luften eller som moln på himlen. De försvinner och återkommer i nya former.

Tankarna försvinner inte som heliumballonger. Jag måste inte hålla fast i dem. Samlar jag för många tankar kanske jag lyfter från marken.

Jag låter tankarna flyta med vågorna och skvalpa runt därinne. Tankarna dyker inte upp från ingenstans och försvinner till ingenstans. De finns kvar, därför att tankarna kommer någonstans ifrån. De poppade inte upp som en ande. Ingenting kommer från ingenting, allt har en orsak, såvida vi inte djupdyker i materians innersta ologiska natur.

När jag får en idé var det minst två hjärnceller som möttes och om de hade något intressant att säga varandra kommer de att träffas igen. Kanske via en tredje hjärncell. Det är jag övertygad om. Tanken kan tillfälligt försvinna, men den kommer tillbaka, förr eller senare dyker det upp något som är kopplat till den tanke jag glömt. Jag är rädd att om jag skriver upp dem alltför fort kedjar orden fast sig i varandra i långa meningar och tankegångarna blir låsta. Låter jag orden kastas runt på vågorna är tankarna öppna. Man vet aldrig vad som händer, vilka associationer som bildas.

Skallen är inte ett oändligt hav där tankarna driver iväg utom räckhåll. Jag vet att de kommer tillbaka, ibland i nya kombinationer, men jag känner igen dem. De kan uppenbara sig nästa gång jag springer eller ligga uppspolade på stranden när jag vaknar. Då skriver jag ner dem.

Länkar
Vad jag talar om när jag talar om strunt
En fotstudie
Född till löpare
Utdrag ur den bästa löparboken. Gillar man utdraget ska man beställa boken för den springer i samma stil hela vägen.